Det var spännande att träffa min nya kamrat, min tredje greenie, och tredje finska kamrat. Efter distriktsmötet åkte vi hem, lastade ur hans väskor, och direkt ut till Kirkkonummi. Vi skulle ha undervisat Reijo, men han ställde in, så vi fick knacka dörr istället.

Min greenie hade aldrig varit ute med missionärerna tidigare, så det här var hans första gång med att knacka dörr, någonsin. Han var väldigt nervös till en början. Jag tog den första dörren, när jag sedan pratat färdigt med personen (som inte var intresserad) sade jag till min greenie ”nu är det din tur”. Jag såg skräcken i hans ögon, ”va, skall JAG, redan?” Han tryckte med darrande hand på ringklockan, och jag såg lättnaden hos honom när ingen öppnade dörren. Efter det ställde han sig lite bakom vid nästa dörr, varpå jag sade ”nej nej, när ingen öppnar räknas det inte, det är du igen tills du pratat med någon” och hans händer började skaka igen. Jag kände mig hård som drog med honom på detta det första vi gjorde, men det finns bara ett sätt att vänja sig vid att kontakta människor/knacka dörr, det blir aldrig lättare om man inte tvingar sig själv (eller i detta fall sin kamrat hehe) till att göra det.

Vi fick middag hos en familj där ute, sedan åkte vi hem för min kamrat kände sig dålig i magen. Han trodde själv att det berodde på nervositet och allt det här nya, och det tror jag också. Det är nog få missionärer som kommer ut och inte känner en viss rädsla eller oro.

Känslomässigt är det mycket obekvämt att vara missionär. För de allra flesta av oss är det ett steg långt utanför komfortzonen när man först kommer ut på ”missionsfältet.”

Vi hade en undervisning planerad ikväll, men hon (Meri) ringde och bokade om till imorgon kväll. Det var i sig en välsignelse för min kamrat, som då skulle slippa kämpa sig ut ikväll, även om en undervisning inte är så skrämmande som att kontakta främlingar. Jag spenderade dagen med att organisera färdigt uppteckningarna, jag fick ett brev hemifrån också, och ett brev från Colton. Han hade skickat med en karta där han markerat var i Masala deras kontakt var (den kvinnan som vi aldrig hittade när vi skulle tillbaka).

Jag insåg att president Hoyts skäl till att ge mig ännu en finsk greenie inte är Herrens skäl. Inte som jag ser det iaf. Pres. Hoyt hade lite skämtsamt sagt att ”Vi ville inte besvära dig mer med språket [därför fick du en finsk kamrat, så du slipper banka in finska i ännu en amerikan]” men jag ser mera min nya kamrat som mitt sista uppdrag i denna mission.

Det kan vara svårt att betrakta sig som framgångsrik i en mission utan dop – inte pga att ingen döptes, utan pga. att framgång för en missionär ofta definieras som dop, och i kyrkans lära och missionärshandledningen är syftet med missionärsarbete: ”Finn, undervisa, döp.” Min stavspresident¹Han som är ansvarig för de 10 närmaste församlingarna i den region jag kommer från sade dock annorlunda till mig då vi samtalade innan min mission. Han sade att mitt primära mål skulle vara att ”lämna en församling i bättre skick än jag fann den.” Och han sade att ”dop är bonus.”

Vid en av våra zonkonferenser var det också någon som undervisade oss om att ”offret är mer heligt (betyder mer för Herren) än resultatet”. Han använde sig av en vers i L&F 117:13:

”…när han faller skall han resa sig igen, ty hans offer skall vara heligare för mig än hans vinning, säger Herren.”

Versen syftar på Oliver Granger som arbetade för att kyrkan skulle komma på fötter ekonomiskt. Den hintar om att han inte kommer att lyckas så bra, men Herren visar att hans försök eller strävan är viktigare (i Herrens ögon) än vad han lyckas åstadkomma.

Offret är mera heligt än tillväxten. Min trogenhet till Herren, min pålitlighet i såväl andliga som timliga ting (då allt är andligt för Gud) är det som räknas. Om jag av hela mitt hjärta utför allt som läggs på mig här i missionsfältet, med blicken fäst på Guds ära, kommer jag att fortsätta så resten av mitt liv, det är jag säker på.

Idag var det Stavskonferens¹En ”Stav” är en del av kyrkans organisation, och innehåller ca 10 församlingar. Ovanför ”Staven” om man skall göra en hierarki för kyrkan, finns områdespresidenten, sedan de tolv apostlarna, ”profeten” (kyrkans president), sedan Herren Jesus Kristus. Sedan vet jag inte vad som finns ovanför honom =) och någonstans mellan 500-1000 pers samlades i en hyrd konferenslokal i Helsingfors. När jag såg alla ungdomar som stod i små grupper och pratade före och efter mötet påmindes jag om och längtade tillbaka till konferenserna i min egen Stav där hemma. Vi stötte på många vi kände också.

Äldste Jensen som är områdespresident för Europa var på besök, och han och hans fru talade. Syster Jensen sade något som gjorde intryck på mig – hon tog en liknelse med sitt finporslin, och att hon börjat använda det mera för familjen, även när det bara är de, när de inte har gäster. Och hon ställde frågan ”Använder vi våra bästa sidor för vår familj, eller får vår familj det som blir över efter att alla andra omkring oss fått de goda sidorna?” Äldste Jensen sade också något i sitt tal som påverkade mig – det har varit viktigt för dem i sin familj att deras ungdomar fattat egna beslut. Han vill att de skall välja själva. Det finns allt för många familjer i kyrkan (i min egen mening) där man försöker övertala eller påverka ungdomar att välja det som man själv vill att de skall göra, men jag tycker mig se att det oftast blir fel, för till slut kommer de att välja själva. Jag vill att mina barn skall välja Herren för att DE älskar Honom och litar på Honom, inte för att JAG gör det.

Efter konferensen var vi bjudna på middag hos en familj i Kauklhati, medan vi väntade på maten knackade vi dörr i området, fick en hyfsad ”comeback”. Under middagen hade vi väldigt roligt. Det är alltid lite annorlunda att vara tre missionärer som nu (i väntan på min finska Greenie, när missionärer kommer in från Englands MTC blir det ett glapp, de har inte riktigt samma schema som Provo MTC), man lattjar alltid lite mer, och medlemmarna får kanske en lite mera inblick i vem man är som person, det är inte lika stelt eller strikt i missionärsrollen som när man bara är två. Jag är alltså kamrat/kompanjon med Folley och Schachtsneider.

Vi knackade dörr i Nöykkiö på kvällen, och efter det gick vi igenom planering och målsättningar inför nästa vecka.

Dagen började med ”mission council” (rådsmöte med alla zonledare och missionspresidenten). I slutet av mötet diskuterade vi en av svårigheterna vi har här i Finland, att så få människor ens vill tala med oss. Jag delade min tanke att då jag kom hit till Finland trodde jag först att jag sänts hit pga min förmåga att hålla hjärtat utanför arbetet. Senare insåg jag att det var tvärt om – jag hade kallats hit för att lära mig älska mina medmänniskor och faktiskt involvera hjärtat i arbetet. I slutet av mötet hade vi ett väldigt fint vittnesbördsmöte, den Helige Anden var så stark.

Efter mötet knackade vi dörr i Saunalahti. Vi mötte bl a en kvinna i vår ålder (Heidi) som vi hade ett bra samtal med. Vi bytte telefonnummer, och sade att vi skulle komma igen i nästa vecka. Då skall vi prata mera om Mormons bok, och ge henne en sådan. Det kändes jättebra när vi gick därifrån. Efter ca 10 minuter fick vi ett textmeddelande från henne ”Jag har läst om er profet, jag är egentligen inte intresserad, kom inte igen”. Tråkigt. Jag hade verkligen känt mig vägledd och inspirerad då vi samtalade, jag sade saker som inte ligger i banken av ”standardsaker att ta upp” och jag uttryckte mig på sätt som jag inte brukar. Äldste Eyring har sagt att ”Jag vet när den Helige Anden vägleder mig i min undervisning, för JAG lär mig någonting av det jag säger”. Så hade jag upplevt det. Det kanske hade något att göra med Esi, kvinnan som vi undervisade igår. Hon råkade nämligen vara på besök hos Heidi just idag. Vad är oddsen att de båda känner oss, och att vi råkar stöta på dem inom 2 dagar…

Vi fortsatte knacka dörr under kvällen, men inget mera intressant hände. När det blev för sent för att knacka dörr kontaktade vi i vårt eget område en stund. Stötte på en man som var talhandikappad, han satt i rullstol och hade en slags dator varpå han kunde skriva det han ville säga, och så uttalade datorn det.

Vi hade en dag med mycket dörrknackande idag. Först i Masala, vi sökte den kvinna som Dew och Colton undervisade, men tror inte vi fann henne (de hade inte noterat exakt var…). Efter lunch knackade vi dörr i Saunalahti. Vi fick många bra kontakter, bl a undervisade vi två ”första diskussioner” på verandorna. Tittade in hos Aho på kvällen, och efter det vandrade vi runt på gatorna. Fick ett samtal av Colton på kvällen. Jag saknar honom. Han saknar mig också.

Jag undrar om vi gjort förbund med våra barn/föräldrar innan vi kom hit till jordelivet, typ ”om du bär mig in i världen och uppfostrar mig så lovar jag att lyda dig”…