Idag var en lite underlig dag, sorgsam men ändå lycklig. Min kamrat hade fått plötsligt besked att en släkting gått bort, och han hade fått tillåtelse av missionspresidenten att åka hem och vara med vid begravningsgudstjänsten. Han var med och bar kistan, och när det hela var över och vi gick därifrån lade jag armen om honom och frågade ”är du ok?” han svarade ”ja, det är bara svårt att ta farväl” och jag sade ”jag förstår”. Men det gör jag egentligen inte. Ingen som stått mig så nära har någonsin gått bort. De enda jag kan tänka på är min gammelmormor som jag inte hade någon direkt relation till och min farfar som jag knappt kände. Jag ägnade en tanke åt hur det kommer att bli för mig när min morfar går bort, han har betytt mycket för mig under min uppväxt. Han lekte med och passade mig mycket när jag var liten, och en sommar när jag mådde mycket dåligt ägnade han mig all tid.

Efter begravningen var vi med hemma hos min kamrats familj. Jag beundrar dem. Jag var imponerad av hans äldre bror som gav honom några råd, och som berättade lite från sin egen mission för något år sedan. Ibland när jag träffar någon som jag ser upp till på det sättet undrar jag varför inte jag kan vara lika ”god”, och ibland kommer det tankar i mitt huvud – jag skall inte spekulera var de kommer ifrån – om att jag egentligen inte är ”en av dem” eftersom jag inte är uppväxt i kyrkan. Jag bad en tyst bön, och ett stillande lugn kom över mig, och några ord från Abrahams bok kap 3 vers 23 kom till mig, ”du ÄR en av dem…”

Även om jag vet det så får man så många tillfällen under en mission att visa för sig själv och för andra vem och vad man egentligen är, och uppleva att man inte håller måttet. Jag önskar så ofta att jag vore mer än vad jag är. Det kanske är en definition av vad skrifterna benämner som ett ”brustet hjärta och en ångerfull eller botfärdig ande.”

Under bilresan hem läste min kamrat det sista brevet han fick från denna person, och han grät och skrattade om vart annat. Han sade att han tror att han funnit en nyckel till framgång för vårt distrikt. Förra distriktsmötet fick vi nämligen i uppgift att fundera över hur vårt distrikt kan arbeta bättre tillsammans. Min kamrat kände att det som håller vissa av oss tillbaka är att vi ibland inte gör detta arbete helhjärtat. Om vi allihop bara kunde glömma oss själva och tjäna så som vi kom hit för att göra, och glömma det världsliga för en stund.

Vi stannade till hos en medlemsfamilj på kvällen, skulle bara be en av dem att följa med på en undervisning imorgon, men de skulle just äta och bjöd in oss också. Efter middagen tog vi med oss en av sönerna – Jari – till CityMarket där Anna arbetar och introducerade dem för varandra, och jag gav Anna adressen till Fest i Nord-webbsidan.

Idag gjorde vi studiebesök i Fazer-fabriken, alla 30 missionärer i Helsingfors-området. Det var intressant. Och gott!

På kvällen fick jag och min kamrat middag hemma hos biskopen, som andligt budskap berättade jag min analys av Alma kapitel 5.

Efter middagen kollade vi några ”comebacks” i Espoonlahti. Fram till nu har vi benämnt henne ”Espoon-lahti-lady” men nu fick vi ett namn på henne, Virpi. Vi hade en kort första diskussion, lämnade en Mormons Bok till henne och vi skall tillbaka om 2 veckor.

På morgonen undervisade jag och Ä Folley vår nya undersökare Susan, tillsammans med Mirja från vår församling. Hon hade läst, och hon hade bett, men det kom fram att hon egentligen inte söker någonting. Mirja frågade henne ”skulle det vara viktigt för dig om Kristus verkligen upprättat sin kyrka i vår tid?” och Susan svarade att det inte spelade någon större roll för henne. Hon sade i princip ”jag hoppas det jag tror är sant, men om det inte är det så tja, jag ser ändå ingen anledning att ändra på något”.

Efter det åkte jag och Folley hem till medlemmar i Kauklahti för lite tjänande, vi spred ut jord till deras nya gräsmatta, så skönt att få göra något som är fysiskt ansträngande och mental vila som omväxling. Det gjorde förresten de andra fyra också, ute i Veikkola, hjälpte en medlem att flytta sitt kontor från en skola till en annan.

Senare åkte jag och min greenie till Latokaski för att knacka dörr. Vi hann dock inte knacka så mycket för vi hade två första-lektioner. Den ena var med den svenska familjen som vi försökt med ett par gånger nu (Jern). Det var bara pappan hemma, och vi hade diskussionen på finska så att min kamrat skulle kunna vara med också (Jakobstad-dagarna där jag fick köra solo 50% av alla undervisningar är över).

Efter det gick vi till Aino, kvinnan som sade ”kom tillbaka i sommar”. Det gick bra men jag tror hon är mest intresserad av informationen, inte direkt sökande just nu. Vi skall oavsett tillbaka till båda.

Efter det fick vi middag hos en medlemsfamilj som bor i området, och vårt andliga budskap var att dela de tre skriftställen som vi använder i första diskussionen för att beskriva hur den Helige Anden känns, bl a Gal 5:22-23

Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet , mildhet, självbehärskning.

Det i sin tur ledde mig in på att berätta om min egen omvändelsehistoria. Efter middagen åkte vi till kyrkan och var med på slutet av mötet, sedan åkte vi till Kerava.

Hade tänkt undervisa Susan idag på förmiddagen, men blev inget. Fick ett möte bokat för imorgon istället. Vi åkte och knackade dörr i Latokaski istället. Det var inte många hemma. Vi träffade en man med en väldigt söt hundvalp.

Efter en paus hemma åkte vi vidare till Kauklahti för att knacka dörr lite mera, i områden vi inte besökt tidigare (vi kallar det för ”wilderness tracting” när vi besöker de outforskade, glesbebyggda områdena).Inte mycket framgång där, men på kvällen åt vi med en medlemsfamilj, sedan var vi hemma hos Karina tillsammans med en medlem. Planen var att köra ”stop-smoking-workshop” med henne, men hon hade så många frågor om kyrkan så det blev i princip en helt vanlig första lektion. Vi skall tillbaka om ca en vecka. Medan min greenie undervisade slog det mig hur fantastiskt det är att få vara utsänd för att undervisa om evangeliet, en sådan förmån.