Vi kom hem till Jakobstad runt lunch idag, åt, packade upp och var just på väg till Freddy då han ringde och ställde in, någon i familjen var krasslig. Tillbaka upp i lägenheten, packa lite Mormons böcker, och cykla ut till Bennäsvägen-området istället. Först var jag inte så pigg på att knacka dörr, var liksom inte inställd på det nu, men vi började tillämpa det som killen från Oregon-missionen undervisade oss om på distriktsmötet igår, och det blev riktigt kul.

Vi började med att helt kort presentera oss som representanter för Jesus Kristus, och att vi har ett budskap från honom till dem. Vi undervisade 2 diskussioner, och en vid dörren, och vi kände stadigt att den Heliga Anden vittnade om det vi sade.

Jag funderade fortfarande mycket kring Kina idag. Jag hade också funderingar kring visdomsordet (L&F 89) idag då jag studerade. Tidigare har jag tänkt på det som att orden

”anpassat efter förmågan hos de svaga och de svagaste av alla heliga som är eller kan kallas heliga”

har betytt att lagen är så sträng att även de som har en böjelse till alkohol etc. klarar sig undan det om de håller denna lag, eftersom den är så sträng. Nu gick det upp för mig att det var nog inte så Herren menade, det skall nog uttydas som att ”Kraven är så lågt ställda att även de svagaste medlemmarna i kyrkan klarar av denna lag”. I samband med det fick jag tanken att ”Bli inte förvånad om du på ett personligt plan manas av den Heliga Anden att hålla en lag som i vissa avseenden är något högre än visdomsordets ”basics”.

Där är det dock viktigt att minnas att det som Herren talar till mig, det är för mig, det är inget jag skall gå runt och lära ut eller predika till andra. I vissa avseenden tror jag att Heren förväntar sig att någon annan skall hålla en lag som är högre än vad jag klarar på det området, i vissa avseenden förväntas jag att leva på ett sätt som vissa andra inte förväntas eller skulle klara. Det är därför det kallas för ”personlig uppenbarelse” när Herren ger oss individuell vägledning för vårt eget liv.

När jag satt och reflekterade över dagens händelser tyckte jag det var intressant hur jag på ett andligt plan kunde följa en kvinna som vi undervisade, och känna hennes beslutspunkter. Först blev vi insläppta efter att knappt ha sagt något om vilket budskap vi kom med. Vi satt ner, den Helige Anden var stark, hon hade bra svar på våra diskussionsfrågor (det finns ju inga rätt eller fel, men det märktes att hon tänkt till). Efter ca 5 minuter tappade hon intresset och koncentrationen lite, och jag kände direkt hur den andliga känslan avtog lite. Efter berättelsen om Joseph Smith föreslog jag att vi i tur och ordning skulle hålla en varsin bön, och fråga Gud om Joseph var en profet. Efter att jag bett, och det var henens tur, tackade hon nej till det. Då avvek den Helige Anden ytterligare.

Sista stöten var då vi berättat om Mormons bok, och hur hon själv kan få veta att den är sann genom att läsa i den, och själv i ensamhet be och fråga Gud om det. Hon sade blankt nej, med bortförklaringen att bibeln innehåller allt hon behöver (trots att hon varken besöker någon kyrka eller läser i biblen). Den Helige Anden var som bortblåst, och det var vi också – vi tackade för oss och gick vidare. Ingen idé att försöka undervisa utan Andens närvaro, det är bara den Helige Anden som kan föra in Kristus i människors liv.

Random tanke – vad är bakgrunden till trestegs-prispallen vi har i så många sporter? Och de som inte hamnar på varken första, andra eller tredje plats är inte ens med i prisutdelningen? Haha… apropå uppståndelsen…

Det regnade nästan hela dagen idag, jag tyckte om det. Vi knackade dörr, och träffade en kvinna som till en början inte var intresserad, men jag pratade på lite om Paulus lära om nåd och gärningar, och efter en stund bad hon oss sitta ner. Vi hade en diskusison som i och för sig inte var så värdefull, hon talade lite ”i tungor” till oss också. Jag frågade vad hon hade sagt, men det kunde hon givetvis inte svara på, ”det vet man aldrig” sade hon. ”Japp… och det tror du kommer från Gud?” Men det sade jag givetvis inte.

Jag anstränger mig mera för att inte ha en förberedd replik eller något så som jag har tänkt säga vid dörren, utan följa en instruktion som Herren gav i L&F 84:85:

Bekymra er inte heller i förväg för vad ni skall säga, utan samla ständigt livets ord i era sinnen, och det skall i samma stund bli givet er den del som skall tilldelas var och en.

Många tycker om första delen av den versen, ”bekymra er inte” men glömmer kanske arbetet av förberedelse som måste föregå det där med bekymmersfritt… Dock inte ett problem på mission då man har så mycket tid att studera skrifterna på morgonen.

Men det är nervöst att ringa på en dörrklocka utan att veta vad man skall säga till personen som öppnar, det är mycket bekvämare att tänka ut ”den här principen skall jag öppna med den här gången”. Fast, vårt jobb som missionärer går ju ut på att inbjuda människor att ta steg i sitt liv, steg mot förändring till ett liv i harmoni med Kristi evangelium. Förändring är ju aldrig bekvämt, svårare ju längre ifrån evangeliets principer personen lever. Så om vi förväntar oss av andra att göra det – borde vi då inte föregå med exempel och lämna bekvämlighetszonen?

Varför känner man sig aldrig nöjd på mission, varför kan man aldrig känna att man gjort tillräckligt? Åtminstone kan inte jag det, alltid lite mer, lite bättre… Förmodligen för att detta är vår tid att utvecklas och gå framåt. Herren slösar ingen tid, utan vill att vi skall bli vårt bästa jag. Hur blir kol till diamant? Stort tryck, hög temperatur och det under lång tid…

Vi hade en liten diskussion angående lydnad ikväll. Som missionärer har vi en handbok med regler att följa, regler som kommer från kyrkans president angående hur vi bör klä oss och uppträda då vi representerar Jesus Kristus och hans kyrka. Min kamrat tyckte det var korkat, och blind lydnad, att följa regler som man inte förstod. Jag tycker att det är att visa tro att följa bud som man till fullo inte förstår. Det kan dessutom vara smart – om jag känner till och litar på budets källa, och tror att Han vet bäst, då gör jag ju ett medvetet val, inte agerar i blindo.

Idag var en lite annorlunda dag. På morgonen träffade vi broder Lehtinen i kyrkan, pratade lite om församlingens missionsarbete, och om äldstekvorumet. Efter det knackade vi dörr, och sedan var vi bjudna hem till en familj i församlingen för lunch i deras grillstuga.

Maten var väldigt god och grillstugan var väldigt mysig, den låg nedsänkt i marken så man gick ner en halv trappa och satt runt ett grillbord. Hon berättade om hur hon blev medlem i kyrkan, hur hon sökt hela livet och när hon väl träffade missionärerna så fick hon snabbt ett vittnesbörd. Hon var övertygad om att OM Guds sanning fanns på jorden, då skulle den vara tydlig och enkel, så att ett barn kunde förstå den. Det kände hon att hon fann i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Ibland tänker jag att evangeliet kom allt för lätt till mig, det är så många som har långa sökarhistorier… samtidigt känns det som att jag alltid har väntat på det, undermedvetet. Jag brukade ofta tänka att det måste finnas en djupare mening och lycka i livet än den jag kunde se och uppleva omkring eller ”utanför” mig, i ”världen.” Efter min konfirmation i Svenska statskyrkan vid 14 års ålder berättade jag för vänner och släktingar att det här med tro var ”något jag skulle gå vidare med” men jag menade med de orden aldrig att jag skulle bli aktiv i den kyrkan, jag väntade mig något annat, trots att jag hade en andlig upplevelse inne i kyrkan en gång. Det var andra gången i mitt liv som jag kände den Helige Anden, då vi satt där på ett kvällsmöte under konfirmationen. Första gången var en natt under en period i mitt liv då jag oroade mig mycket och mådde mycket illa, runt 11 års ålder. Efter att jag bett (jo, jag har bett för mig själv så länge jag kan minnas, och ingen har så vitt jag vet lärt mig att be) kände jag mig helt upprymd av kärlek, trygghet och glädje, och ville inte längre sova utan bara låg där och kände den underliga känslan…

En tanke som jag förmodligen tagit upp tidigare men som kom till mig idag igen, är att det är så viktigt att vårt vittnesbörd bygger på verkliga andliga upplevelser, och inte att vi i stolthet, envishet eller rädsla bara har ”bestämt oss” för att ”kyrkan är sann.” Det måste bygga på att vi har ödmjukat oss inför Gud och erhållit ett andligt vittnesbörd, att vår själ vet tack vare många och rika upplevelser i kommunikation med Gud.

Efter det gick vi hem för en liten paus, som blev en stor paus. Ryggarna var lite trötta och ömma från markarbetet igår, så vi vilade en liten stund, jag somnade och vaknade 2 timmar senare! Det har aldrig hänt förut, och förhoppningsvis inte igen heller. Jag drömde dock något roligt, jag drömde att President Hinkley körde runt utanför i en röd liten bil utan dörr på förarsidan.

Vi gick ut och knackade dörr, och undervisade en äldre kvinna. Hon var inte intresserad av att ta emot och läsa Mormons bok. Diskussionen var helt på svenska, så åter igen var jag utlämnad till mig själv, men jag är i alla fall glad för förtroendet att jag förväntas greja det själv, utan kamrat som kan språket. Efter det träffade vi en tjej kanske i vår ålder, vi satt ner på trappan utanför deras hus och pratade i kanske 10 minuter. Först var det mest som ett vänskapligt samtal, sedan frågade hon en del om vår kyrka och vår tro. Hon hade själv en tro, men hon hade tagit avstånd från den lutherska kyrkan ”delvis pga att den stela högtidliga mötesformen känns så avlägsen från människan.” Jag berättade att jag kände något liknande då jag ”undersökte” den lutherska kyrkan om man kan säga så om sin konfirmation. I Finland har de förresten också konfirmation, kallas för ”Rippi”. Tjejen ville i alla fall ha Mormons Bok och skulle bekanta sig med den till nästa gång vi tittar förbi. När vi i efterhand sins emellan pratar som människorna vi träffat och undervisat kallar vi dem sällan vid namn utan ”han med käppen” eller ”hon med den arga hunden”. Den här tjejen fick bli ”Tommygirl” för hon hade en sådan tröja.

Efter det kände vi att det var nog med dörrknackning för idag. Vi gick hem, hämtade en till Mormons bok, hade en bön, och kände att vi behövde gå till Mikael. Vi har ju inte fått kontakt med honom på ett bra tag nu, så vi förstår att han har tappat intresset, men ett korrekt avslut vore bra, jag vill gärna höra att det är så, att han inte längre vill träffa oss, innan vi ”släpper” taget, vill ju inte bara strunta i någon för att de troligtvis inte är intresserade mera… Våra förväntningar stämde. När vi knackade på öppnade hans mamma, som sade att ”Mikael är inte intresserad av att träffa er mera”. Kom igen, han är typ 16, han behöver nog inte sin morsa till att tala för honom i det… så jag svarade ”Vill han kanske säga det till oss själv?” Hon gick och hämtade honom, och han sade att det var så att han inte var intresserad av att träffa oss mera just nu, men han frågade

”-Får jag behålla boken? Jag skulle vilja undersöka den lite mera på egen hand senare”

Självklart. Det kändes ändå bra, han må ha tappat intresset för att träffa oss, eller hans mamma må ha övertalat honom till det, vad vet jag. Det viktiga för mig är att han har kvar intresset för att söka Gud, på något sätt. Och genom att läsa Mormons bok, det är ett bra sätt.

Vi stannade till hos broder Koivu som bor i samma kvarter som Mikael innan det var dags att gå hem för kvällen.

Det känns som att jag har skrivit om väldigt många tankar idag, men här kommer några till. Jag har reflekterat över att jag alltid känner mig väldigt bekväm med att undervisa och hålla andliga budskap hemma hos medlemmar, orden ges ofta till mig och skriftställen kommer till mig, det känns som att den Heliga Anden är närvarande och vägleder. När jag däremot undervisar undersökare blir det ofta stelt och mest information som inte leder någonvart.

En annan tanke – kunskap är inte alls viktig jämfört med dess tillämpning. Om vi spenderar mera tid på att lära evangeliet än vi gör på att leva det så är det inte bra.

När vi kom hem till Jakobstad knackade vi lite dörr, sedan träffade vi Freddy. Han tog med oss och sin bäste väns två söner ut till kusten, till Fäboda. När vi skulle åka dit fick jag en intressant tanke: Det fanns bara säkerhetsbälten på två av platserna i baksätet, och innan vi sett det satt jag på ena sidan och 6-åringen på andra, 4-åringen skulle ha suttit i mitten utan, så jag sade till honom att vi skulle byta plats så han fick bälte. Det gjorde vi, och halvvägs ut till Fäboda hoppade en älg ut i vägen, framför bilen som låg precis framför oss! Den sprang längs med bilen i några sekunder, sedan hoppade den ner i diket och in i skogen igen. Skrämmande! Kunde varit framför oss… Vi kunde ha kört på den…

Men, åter till min tanke kring det där med bältet – det var ju helt naturligt för mig att byta plats, det hade ju vem som helst gjort till förmån för en liten 4-åring, motiveringen är ju enkel, ”han är ju mindre”. Undrar om det var lika naturligt för Kristus då han frivilligt tog på sig rollen som vår Frälsare, han var ju ”större” än oss.

Efter besöket skulle Freddy till jobbet, vi åkte med dit för det låg på vägen till Larsmo dit vi skulle för en middagsbjudning. Vi hade ett bra samtal i bilen på vägen ut också. När vi hoppade ur bilen såg vi fabriken som ligger på vägen ut till Larsmo, så vi tänkte att det tar nog inte så lång tid att gå… det tog trekvart.

Vi knackade dörr i någon timme, bytte några ord med Heidi och Robert och sedan gick vi hem till Marlene för middagen. Efter maten hade vi ett budskap om att skriva dagbok. Vi läste från 1 Ne 4 och 2 Ne 4, och berätta att många av profeterna har skrivit dagbok, inte bara skrivit ned ”Herren har sagt…” utan även en del om sina egna omständigheter och sin egen tid. Det hjälper oss att bättre förstå Guds handlande gentemot människorna, och det hjälper oss också att se att Guds profeter inte är ofelbara, de lever i samma värld av prövningar som alla andra. I skrifterna betonas det som är av andlig karaktär, och det som sker ”på utsidan” (samhälle, historia) är underordnat, och kanske mest är där för att ge bakgrund och sammanhang åt sanningarna som finns upptecknade.

På samma sätt bör våra dagböcker betona andliga upplevelser och speciella händelser och erfarenheter. Precis som profeterna visste att deras uppteckningar skulle komma att vara till nytta för kommande generationer, bör vi ha avsikten att efterlämna något för lärdom och inspiration till kommande generationer. Då vi får personlig uppenbarelse från Herren visar vi Honom att det är värdefullt för oss genom att skriva ner det så att vi inte glömmer. Jag har många gånger upplevt att då jag skriver ner något som jag fått mig givet genom den Helige Anden, då förstår jag det bättre, jag får fler och djupare insikter då jag förvaltar det jag redan fått. Med hjälp av en dagbok kan vi mäta vår andliga tillväxt, och hämta styrka från vår utveckling, och genom de lärdomar som Herren givit oss genom våra erfarenheter.

På kvällen pratade jag och min kamrat lite om dagboksskrivande, det verkade som att mitt budskap ikväll inspirerade honom lite, för han frågade vad jag brukar skriva om i min dagbok. Jag berättade, ungefär som under budskapet, att jag skriver mycket av mina känslor, tankar och funderingar, och skriver mera i förbigående om det som faktiskt händer.

”-Wow… jag brukar bara skriva kort om vad som har hänt, och mest om sådant som har varit roligt.” Nu tar jag inte med det för att visa hur mycket HAN lärde sig av MIG, att jag är så duktig osv. utan jag tycker det är intressant att ibland då vi känner oss inspirerade att välja ett visst budskap, så kan det vara ens kamrat som får ut mest av det, inte dem vi har gått för att undervisa.

Jag hade en helt annan tanke ikväll också, om kunskap. I skolan nu för tiden (och kanske alltid?) betonas det så mycket att lära sig genom att höra eller läsa vad någon annan berättar, det handlar ju till största delen om att vi tror på det vi undervisas om, vi kan ju inte veta. Det enda vi verkligen vet är ju det som vi har upplevt själva genom våra sinnen. Allting vi påstår oss ”veta”, och som världen kallar för ”kunskap” (information) är inget annat än sådant vi tror på, på grund av att det är underbyggt av varierande mängd efterforskning och ”bevis”.

Det finns ett sätt att få sann kunskap, vissare än allt, det är då Gud talar till vår själ och vårt hjärta står i brand…