Idag var en lång dag utan frukt.

Den började med finska-lektion, först skojade vi en hel del, men sedan mådde jag av någon anledning så dåligt att jag nästan satt och sov. Kändes helkonstigt. Efter lektionen beslutade vi att ha en distriktsfasta för en av medlemmarna i deras församling som har det svårt.

Vi var på utbyte med Colton och Black. Först knackade jag och Colton dörr i området där Ina bor, folk var inte särskilt vänliga där. Sedan fick vi åka över till Iso Omena för ett kort ärende. Jag gjorde en farlig u-sväng, och efteråt skrattade vi åt det, men det kunde ha slutat i en olycka, så så kul var det inte.

Jag och Colton har alltid kul tillsammans. Vi noterade exempelvis idag att filmen Karate Kid är doktrinärt korrekt i citatet ”The enemy deserves no mercy [fienden förtjänar ingen nåd]” med tanke på Kung Benjamins predikan (Mosiah 3:19) samt Amuleks undervisning hos Zoramiterna (Alma 34:16):

Ty den naturliga människan är en fiende till Gud och har så varit från Adams fall, och kommer att så vara i evigheters evighet, om hon inte ger efter för den Helige Andens maningar och lägger av den naturliga människan och blir en helig genom Herren Kristi försoning och blir som ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålmodig, kärleksfull, villig att underkasta sig allt som Herren anser lämpligt att lägga på henne, alldeles som ett barn underkastar sig sin far.

…

Och på så sätt kan barmhärtigheten tillfredsställa rättvisans krav och omsluta dem i trygghetens armar, medan den som inte utövar tro till omvändelse är utsatt för de rättvisans krav som hela lagen ställer. Därför är det endast för den som har tro till omvändelse som den stora och eviga återlösningsplanen förverkligas.

Vi åt lunch, sedan gick jag med Ä Black. Vi hade inget intressant på hela dagen, kändes helt dött. Jag pratade med honom om att när jag var ny missionär var jag ganska dömande gentemot de ”äldre” missionärerna som ibland beklagade sig att ”man blir så trött i slutet av sin mission” men nu vet vi båda vad de pratade om…

Vi började dagen med distriktsmöte. Vi fick tårta denna veckan också. Conovers har alltid med det när det är någons födelsedag, och denna veckan är det syster Mudricks födelsedag.

Jag och Allen knackade dörr i det ”nya” området (som för övrigt heter kaitanmäki. Det gick inget vidare. Vi åt en kort lunch, sedan ut till Jones område. Där träffade vi en kvinna som var mycket intresserad. Efter ett längre samtal vid dörren bestämde vi att komma tillbaka om 2 veckor.

Vi åt middag hemma hos en familj i församlingen, vi hade samma andliga budskap som hos Jones här om dagen, om att stå såsom vittnen likt kapten Moroni.

På kvällen var vi på engelska-klassen i kapellet. Det var bara Ina där. Wensel stannade dock till. Han berättade att han var säker nu, han kommer att få förflyttning snart, president Hoyt gav en klar vink om det. Han och Colton hade förresten en löptävling ikväll utanför kapellet. Wensel vann med mycket liten marginal.

På kvällen stannade vi till hos Conovers, jag lånade datorn en stund och mejlade in mitt ”Zone leader message” till nästa utgåva av missions-tidningen (hetter tidigare ”the baptizer” men är omdöpt till ”the harvester”. Det är bara några sidor med budskap från missionens ledare, och en tabell var alla missionärer bor, adresser o telefonnummer). Mitt budskap var hämtat från en bok jag har, ”The missionary’s little quote book” och sade att missionärer i allmänhet aldrig når högre under sitt liv än den gestalt de skapar av sig själv under sin mission. Efter det skrev jag ”Låt oss utöva vår tro, låt oss övervinna den ’naturliga människan’ (se Mosiah 3:19), låt oss gå till arbete, riktigt arbete. Riktigt hårt arbete.”

Först några tankar om mötena i kyrkan idag. Hope ringde förresten på morgonen och sade att hon inte kunde komma, hennes influensa hade blivit värre igen. Det är ett gissel denna årstid. Positivt att hon ringde, de flesta låter bara bli att komma. En av bröderna pratade om fasta i kyrkan idag, och om hur skrifterna likställer fasta med glädje (se L&F 59:13-14). I Alma 45 tackade folket Gud genom att fasta, det var som ett tackoffer för dem.

Till min stora förvåning hittade vi idag ett nytt område att knacka dörr i, ett som jag helt missat tidigare, jag har aldrig varit där ens.

Vi besökte familjen Voutilainen på kvällen.

På morgonen knackade jag dörr tillsammans med Äldste Smith (nej, inte han som var min första kamrat, han har varit hemma länge nu… detta är en annan Smith). Vi mötte ganska snart en man som diskuterade lite med oss. Det var intressant – först ville han inte prata med oss, men då vi fortsatte prata blev han ändå stående och pratade med oss en bra stund. Det var dock regn och blåst och vi frös.

På eftermiddagen knackade jag dörr tillsammans med Äldste Evans. Det var givande, vi har en hel del gemensamt, han är dock färdig med sin mission om 2 veckor. Han hade reflekterat över att denna missionens största brist (jag antar att alla missioner har en svag punkt) är brist på tro. Det finns många missionärer som går och undervisar lektioner utan att egentligen ha stor tro på att människorna de undervisar kommer att läsa, hålla böner, undersöka kyrkan och hålla sina ”committments” (dvs det de säger att de skall göra).

Det fick mig att granska mig själv lite kritiskt. Jag har inte alltid så stor tro på människor, att de kommer att läsa de sidor i Mormons bok som de säger att de skall läsa. Eller att de skall dyka upp i kyrkan på söndagar när de sägar ”Jajamän, jag kommer på söndag”. Jag är kanske för mycket av en realist.

Vi hade zonkonferens idag, det var en fantastisk upplevelse. Det som gjorde mest intryck på mig var vittnesbördsmötet. Jag var sist ut. Jag berättade att Äldste Wooley alltid brukade spela skivan ”Consider the lilies”. Jag är inte mycket för just körmusik, men jag längtade alltid efter en viss mening i psalmen ”This is the Christ”, där de sjunger

I too can testify – this is the Christ!

Jag berättade att jag är så tacksam för allt som kyrkan givit mig, mest av allt min tro på och mitt vittnesbörd om Jesus Kristus. Jag har sett själv, i en ung 15 årig pojke i Sverige, vad evangeliet kan göra i en människas liv, vad kyrkan har att ge den som vill ta emot Kristus.

Till varje zonkonferens måste man förbereda ett kort tal, och vem som faktiskt skall hålla sitt tal presenteras inte förrän man är där (så alla måste förbereda sig). Jag blev inte kallad att tala, men Äldste Evans hade förberett sig med ungefär samma innehåll som mig, och det skriftställe våra tal cirkulerade kring var Joh 6:38

”Jag har inte kommit ner från himlen för att göra min egen vilja, utan hans vilja som har sänt mig.”

En tanke som syster Doxey delade med sig av var att ”Herren förbereder människor för missionärerna, men han beskyddar också människor från oförberedda missionärer”. Hon menade alltså att om man som missionär inte har förberett sig väl genom att studera, lära sig språket samt principerna vi undervisar om, och inte har den Helige Anden med sig, då kan man inte förvänta sig att få möta de själar som väntar på Guds ljus. Varför skulle Han leda dig till dem om du inte har förmågan att dela med dig av eller leda dem till Guds ljus?

En annan tanke som gjorde intryck på mig var denna – Vår himmelske fader älskar oss visserligen oavsett vad vi gör (även om han ibland skulle önska att vi omvände oss och gjorde annorlunda), men för att få Hans förtroende behöver vi göra som han säger till oss.

To be trusted is better than to be loved

Vi hade missionsråd idag (”Mission Council”). Det innebär att missionspresidenten samlar alla zonledare samt assistenterna och har några timmars diskussion, undervisning mm. Det är en välsignelse att få vara så när president och syster Hoyt.

Äldste Holiday tog en liknelse ikväll som gav perspektiv. Tänk dig en arena fylld med 120000 människor. Frälsaren säger ”jag behöver en av er som min tjänare. Du behöver vara lydig, trofast, kunna känna kärlek för ett främmande folk som kommer att förakta dig, och undervisa dem om evangeliet så som jag skulle ha gjort. Vem skall jag sända?”

Nu menar jag inte att det kanske gick till riktigt så i tillvaron före detta liv, men matematiken är intressant. Och jag menar inte att den som väljer att tjäna Herren för den skull är bättre än dem som inte gör det. Vi har olika roller i livet, och det är rollen som jag önskar. Därmed är jag inte för mer än någon människa.

Det kom inget ”change letter” till oss idag, posten måste ha schabblat. Typiskt då jag hade hela distriktet samlat här hos oss över natten. Vi fick åka hem till Wensel och Schachtsneider för att läsa det.

Den nya distriktsledaren är Äldste Black. På biblioteket då vi mejlade hem kopierade jag lite noter från Allen och Wensel. Mamma skrev i sitt brev att hon sista tiden varit i mycket god andlig balans, och att det har påverkat henne fysiskt, att hon mått bättre i sina leder. Det var väldigt intressant för mig att höra, för hela min mission har jag bett att den smärtan skall tas ifrån henne, den bönen har inte besvarats med ett ”ok” precis. Nyligen, inspirerad av historien i Mosiah kap. 24 (verserna 13 och 14 speciellt), började jag istället be för att hon skulle få styrka att bära sina bördor.

Och det hände sig att Herrens röst kom till dem i deras bedrövelse och sade: Lyft upp era huvuden och var vid gott mod, ty jag känner till det förbund ni har slutit med mig. Och jag skall sluta förbund med mitt folk och befria dem ur träldomen.
Och jag skall även lätta de bördor som lagts på era axlar, så att ni inte ens känner dem på era ryggar, trots att ni är i träldom. Och detta skall jag göra så att ni hädanefter kan stå som vittnen för mig och så att ni säkert kan veta att jag, Herren Gud, besöker mitt folk i deras bedrövelser.

Uppenbarligen har hon fått sådan styrka, vare sig det beror på mina böner eller något annat.

På eftermiddagen knackade vi dörr, sedan hade vi en undervisning med David på kvällen, vår vän från Jakobstad. Den här gången var upplevelsen helt annorlunda, vi kände inte den Helige Anden under undervisningen, och saker han tog upp hintade om att han mest läser Mormons Bok för att om möjligt finna några fel med den, hitta anledning att inte tro på den. Det fanns några ställen som han ansåg motsade Bibeln, men i själva verket motsade de bara hans tolkning av bibeln (vilket ju är en del av syftet med den, att hjälpa oss förstå sådana bitar av bibeln som är tvetydiga för oss, med vår tids text och förståelse). Vi skall tillbaka om 3 veckor då han fått lite mera tid till att läsa och be angående det. Det var hans eget önskemål, själv hade jag nästan tänkt stryka honom från vår lista.

Det slog mig ganska hårt ikväll att slutet av min mission närmar sig. Jag kom hit tillsammans med Syster Pryor och Montiereth, och de åker hem den här veckan (systermissionärer är ute i 18 månader, äldster i 24 månader). Jag skulle vara väldigt ledsen om jag tvingades lämna missionsfältet idag, men en dag kommer det ske, ”Leaving everything you know behind…”

På morgonen hade vi lite lönlöst dörrknackande, sedan ringde en familj från församlingen och undrade om vi kunde komma förbi ganska omgående. Mamman hade precis fått veta att två av de yngre barnen röker i smyg, och hon undrade om vi hade något ”sluta-röka-program” som missionärerna ibland haft tidigare om åren. Det har vi! Vi fick lite träning i det för bara ett par månader sedan på zonkonferens. Det är ett program som är framtaget av experter, förutom att be vår Himmelske Fader om hjälp så finns det inget direkt religiöst i det utan det är rent vetenskapliga och beprövade principer och metoder. Ta hjälp av en vän, annonsera sina avsikter att sluta, vad man kan ta till när röksuget kommer, mat som är bra för att motverka mm.

Vi fick ju inte så många minuter på oss att förbereda oss nu men vi tog med materialet och  improviserade, och det gick rätt bra. Vi får se de närmsta veckorna vad de gör med det, det är ju i slutändan upp till individen hur gärna man vill sluta.

Hope kom tyvärr inte till kyrkan idag, däremot ringde hon och vi pratade en stund. Hennes son hade någon hockeymatch som hon glömt bort, hon var med honom där. Hon bjöd hem oss på onsdag i veckan också.

Under prästadömsmötet i kyrkan kom frågan upp ”vad innebär det att ’lyda alla Guds bud’?” En fras som förekommer i skrifterna, och i annan undervisning i kyrkan. Man kan ju lätt tolka det som att man skall vara perfekt, men vi vet ju att endast en människa på jorden varit fri från fel och synd, nämligen Jesus, Frälsaren själv. Jag kände mig inspirerad när jag gav min syn på det att ”Templet är ju en symbol för vad som kommer att hända i nästa liv, då måste det vara så att de som är ’värdiga att träda in i Herrens hus’ här på jorden, de räknas som att de ’håller alla Guds bud’ och är värdiga att träda in i Hans hus även i himlen”.

Lite senare talades det ang. rättfärdighet, vad det är och när vi kan kallas ”rättfärdiga”. Min kommentar till det var att ”jag tror det som ger oss ’rättfärdighet’ är ett ’krossat hjärta och en ångerfull ande’, för bara Kristus är verkligt ’rättfärdig’ och endast genom Honom kan vi bli rättfärdiga. Att ödmjukt erkänna sin synd och uppriktigt sträva att bli fri från den tror jag är vägen.”

Ikväll var vi bjudna på middag tillsammans med Conovers hos en familj i församlingen. Jag fick tolka en hel del, eftersom de inte kunde engelska och Conovers har det svårt med finskan.

På morgonen hade vi en bra undervisning med Hope. Vi hade en medlem med oss som vanligt. Det känns som att hon börjar överväga medlemskap i kyrkan, hennes man känner det nog för idag sade han till henne under vårt besök ”We’re not gonna become Mormons, right?” (på svenska ungefär ”vi ska väl inte bli Mormoner eller?”). Intressant dock att han sade ”vi” och inte ”du”.

Efter det hade vi en mindre effektiv förmiddag. Jag arbetade med Äldste Black, vi åkte till Kirkkonummi. Åt lunch på McDonalds och knackade sedan dörr. Det var inte så många hemma. Vi stötte på en av medlemmarna i församlingen, han är inte i kyrkan så ofta så jag känner honom inte så väl. Vi pratade en stund, han berättade bl a att han flyger privat när han har tid och råd.

Senare på kvällen fortsatte vi att knacka dörr, och nu var det massor av folk hemma. Det var rätt kallt utomhus, men det var värt det. Först stötte vi på en ung kvinna med en hund i famnen, hon lyssnade länge på oss, hennes kille lyssnade också en stund. Efter det mötte vi en kvinna som var ganska bitter över att hennes väninnas liv förstörts då dennes man blivit medlem i kyrkan (mannens namn kände jag dock inte igen, ingen jag känner).

Efter det mötte vi en bedrövad man vars hustru hade gått bort just idag. Han sade om vårt budskap att ”saken ligger nära mig” men oaktat det ville han inte lyssna just nu. Kort därefter såg vi ett hus som nästan var bränt ned till grunden, sorgligt.

På kvällen hade de andra två missionärerna en argumentation om huruvida senior-missionärer kan välja vilket land de kallas till på mission. Jag försökte lugna ner dem med att skämtsamt citera från vad Frälsaren säger till Nephiterna då han besöker dem efter sin uppståndelse, i 3 Nephi 11:30:

 Se, det är inte min lära att hetsa människors hjärtan till vrede mot varandra, utan det är min lära att sådant skall upphöra.

De lugnade sig dock inte utan argumenterade bara värre. Så vi bestämde oss för att lämna dem ifred. Jag gissar att energin i debatten inte var pga. saken i sig huruvida seniormissionärer har något att säga till om var de kallas på mission, utan jag antar att det är uppbyggd irritation osv. som de tog utlopp för genom att bråka om en struntsak.

Jag har själv effektivt undvikit sådana hela min mission. Jag har tänkt mycket på skriftstället ovan, och jag vet att då den Helige Anden jagas bort under ett samtal handlar samtalet inte längre om VAD som är rätt utan VEM som har rätt. Är det ett legitimt skäl att argumentera? För mig verkar det då bara handla om individernas stolthet, så en kamp utan vinnare med andra ord (möjligtvis Satan är vinnaren).

I MTC fick vi lära oss ett sätt att hantera vår relation som missionärer. Det kallades för ”companionship inventory” (fritt översätter jag det till ”kompanjonskaps-översyn”). Istället för att hacka eller gnälla på varandra bygger det på att man sansat sitter ner och pratar igenom sina problem eller meningsskiljaktigheter. Regeln är att man måste börja med att säga något positivt, sedan sakligt lägga fram det man har ett problem med, och avsluta med något positivt. Alltid nämna dubbelt så mycket positivt som negativt, och visa att man värdesätter vänskapen och individen. Separera problemet från individen. Nu är det inte en metod jag använt mig av så ofta.

Kanske jag skulle tjänat på att prata mera med någon av mina tidigare kamrater/kompanjoner vad som irriterade mig eller bekymrade mig, men det har aldrig gått till argumentation i alla fall. Ibland har man svårt att motivera sig till att göra det när man vet att man får en ny kamrat inom några veckor/månader. ”Härda ut så är det snart över” liksom. Fast det är ju en bättre övning inför äktenskap senare i livet om man lär sig prata om sådana här saker tidigt i livet.