Vi hade ett av de bästa distriktsmötena hittills idag. Nu när vi är så många har vi börjat hålla det i kyrkan istället för hemma hos någon av oss, det kanske bidrar till att höja mötet lite.

Efter mötet delade vi upp oss och gick ut med de nya Espoo-äldsterna, de har ju inga undersökare alls ännu så vi tänkte hjälpas åt att hitta några. Vi mötte bl a en kinesiska. Hon sade att hon väntat på att få möta oss hela tiden hon bott i Finland, tyvärr reser hon hem till Beijing nästa vecka – men då KOM vi ju i sista minuten i alla fall.

Vi kunde ha åkt till engelska-undervisningen i kapellet ikväll, men de andra skulle vara där och jag skulle känt mig skyldig till att ”softa” om vi åkte dit, vi behövdes ju egentligen inte. Dessutom ville jag prata med Hope, vi såg henne ju som hastigast här om dagen men hon har ju varit bortrest ett tag så vore bra att ta upp kontakten. Vi åkte dit, och hon var hemma!

Vi hade ett väldigt bra samtal. Hon föreslog att vi alla skulle be på knä tillsammans som inledning till diskussionen, så det gjorde vi. Vi läste Mormons bok tillsammans, det är dock svårt att göra besöken där korta och intensiva för hon är så trevlig och pratar så mycket, så det är lätt att komma på sidospår.

Anna skickade ett meddelande ikväll att hon var ”excited” att gå till kyrkan på söndag. Däremot hade hon träffat de två från Jehovas Vittnen som undervisat henne om sin tro en tid (vi visste att hon träffade dem också). Hon hade träffat dem idag för att säga att hon ville avbryta den kontakten, men efter mötet med dem var hon lite förvirrad. Jag vet ännu inte vilka detaljer de pratat om men det lär ju visa sig.

P-day igen. Vi åkte till sporthallen på morgonen, men eftersom jag fastar så sportade jag ingenting utan skrev några brev istället.

Efter sporten åkte vi till biblioteket i Leppavaara för att mejla hem, handlade, och när vi väl kom hem hade vi knappt tid att äta innan diskussionen med paret ström. Vi kände inte riktigt Anden där, de söker egentligen ingenting, de är mest vänliga, men innan vi beslutar oss för att sluta besöka eller undervisa dem skulle jag gärna vilja få med dem till kyrkan en gång, om det kanske kan väcka lite intresse.

Vi knackade dörr i de byggnaderna under kvällen och mötte en person som sade att vi kunde komma tillbaka imorgon.

Wensel och Wuerglers undervisning med Anna gick bra. De hann dock inte ta upp tionde, men de pratade om mycket annat. Jag imponeras ständigt av hennes uppriktighet. De pratade om bön, och hon sade att ”Jag vill inte be hela tiden bara för att be, utan jag vill be när jag verkligen längtar och vill be, så att det verkligen kommer från hjärtat.”

Vi knackade dörr under morgonen. Mycket folk hemma eftersom det är lappiainen (trettondan’) men inte så mycket framgång.

Vi undervisade familjen Ström idag igen. Den här gången var det betydligt bättre än förra, de visade större intresse och tog det mera ”på allvar.” Någon som förmodligen aldrig kommer ”ta det på allvar” är dock familjen Riisänen, vi har beslutat att ”släppa” dem (eng. ”drop” är det ord vi använder…). Efter sådana upplevelser som den igår vid undervisningen av Anna får man lite perspektiv. Varför skall vi besöka en person/familj gång på gång när de inte egentligen är intresserade, det kan de inte vara eftersom de aldrig tar sig tid att öppna Mormons Bok när vi inte är där. Då känns det viktigare att leta rätt på de människor som ÄR intresserade, istället för att slösa tid med de som är ljumma.

På kvällen hade vi engelska-undervisning i kapellet som vanligt (ja, kanske inte jag så mycket men de amerikanska äldsterna). Vi tänkte bjuda in Anna, men tyckte det vore roligare om hon lärde känna Ina lite, så vi bad Ina att bjuda med Anna. Trodde vi. Visade sig dock att Wensel skickade meddelandet om att bjuda in Anna till – Anna. Det gjorde dock inget, hon tyckte bara att han var underhållande.

Jag och Wooley åkte till kapellet lite innan ”english class” för att låsa upp och vänta om någon kom in med buss lite tidigt. Vi satt och spelade på varsitt piano i varsin ända av kapellet (eller han spelade, jag klinkade väl mest), när vi hörde någon komma in i kapellet. Det var givetvis Anna. Vi hälsade och småpratade lite tills resten dök upp. Bl a förklarade jag lite om kyrkan, att vi har två församlingar i Espoo och att hon därför inte ser oss i kyrkan på söndagarna, eftersom hon bor inom den andra församlingens gränser. ”Aha” sade hon, ”jag hade funderat över det, varför ni inte var där när jag var i kyrkan”.

Lektionen bestod av leken ”tre berättelser” dvs. man skall berätta tre berättelser från sitt liv, där bara en av dem är sann och övriga skall gissa vilken som är sann. Som vanligt fick vi Wensel att börja, och som vanligt hann vi inte med någon mer. Han älskar att prata, och vi älskar att lyssna på honom.

Efter det såg vi filmen ”Finding Faith in Christ” (på engelska givetvis) och efter den hade Anna en hel del frågor som vi diskuterade.

Detta år är det vår församlings tur att köra eftermiddagsmöten, eftersom det bara finns en kyrkbyggnad på två församlingar får vi förmiddag vart annat år. Så nu är kyrkan kl 14-17.

Vi besökte Rosenberg idag, jag trodde ju att det var en familj, men han är visst frånskild. Antar att han har barnen varannan vecka, för idag var det tomt hemma hos honom. Vi hade en bra diskussion. Den var förresten på engelska.

Han frågade efter bevis på Mormons bok, han hade lite svårt att acceptera att några av indianernas förfäder skulle ha kommit från Israel. Vi pratade om hur bönen är beviset – att en människa kan vända sig till Gud och få svar direkt från honom huruvida Mormons bok är sann. Han var inte helt nöjd med det svaret, han sade åter igen att han skulle vilja se ”bevis” för dess äkthet.

Jag sade att vi inte riktigt är i den ”branschen.” Om vi skulle ha fört med oss påtagliga eller vetenskapliga bevis för Mormons bok, då hade nog många nöjt sig där, på det intellektuella planet. Vår ambition och mission är att få folk att koppla upp sig mot Gud, och börja prata med Honom. Att hämta sina svar därifrån ger mer. Få människor har övergett sina synder pga. vetenskapliga bevis, det som ger kraft till omvändelse och förändring är då en människa känner Guds kraft i sitt liv, känner friden och kärleken.

Vi lämnade Mormons bok till honom, och skall komma tillbaka i början av näst-nästa vecka (när han är barnfri igen). Han lovade att läsa, men han var lite mer motvillig mot att be och fråga Gud om det, även om vi övertalade honom till det. Hans invändning var ”för tänk om Gud faktiskt svarar mig, då måste jag ju nästan göra vissa sker med mitt liv”. Jag uppskattar att han var så uppriktig, samtidigt vet jag inte om han kommer att få ett svar när hans intresse för att få det är ganska litet.

I samma område hittade vi en yngre man som pratade med oss en stund. Det var ett bra samtal, men jag vet inte hur mycket han var intresserad egentligen. Vi bestämde inte någon tid att träffas igen.

Fortfarande inte helt kry, sov rätt länge på morgonen. Vi skippade finskalektionen i kapellet idag och åkte istället till Joonas för en undervisning.

Förra gången kände vi ju lite att han argumenterade om en del grejer, och att han samtidigt accepterade vad som helst som sant. Idag var han lite annorlunda. Han har ju redan innan sagt att ”jag behöver inte dop, Gud har renat min själv redan” men idag sade han ”ni kan döpa mig om ni vill” men det är ju inte riktigt det vi är ute efter. Om han inte har ett vittnesbörd, om han inte har en önskan att delta i kyrkan så finns ju inget syfte med att döpa honom. Jag kan minnas missionärer där hemma som döpt alla som ”gått med på” det, och det som händer är oftast att man aldrig ser dem igen efter deras dop. De var aldrig intresserade av att ”gå i kyrkan”, de hade inget eget vittnesbörd, men missionärerna var så sugna på att få döpa ändå. Jag skall inte vara den missionären.

Vi läste lite från Mormons Bok, han hade smarta kommentarer osv. så någon förändring har dock skett sedan sist vill jag påstå. En rolig sak han nämnde – när han duschar brukar han be en bön, för han tänker att själen skall bli ren liksom kroppen.

Efter det hade vi en undervisning hemma hos Kirsi, hon som var så ivrig att höra om Mormons Bok senast vi sågs. Vi hade med oss syster Tapola och det gick precis lika bra som förra gången (det är ju alltid bäst att ta med en medlem som själv varit missionär, det är den bästa hjälpen vid undervisningar, för de vet vad de skall göra, vilken roll de skall ta, och vad de inte skall göra, dvs inte ta över). Kirsi var tacksam för att vi var där, och ännu mer tacksam för att vi inledde lektionen med en bön (som vi alltid gör). Efter att ha bekantat oss en stund började vi berätta om Fadern, om Jesus, om hur kyrkan upprättats i denna sista tid genom Joseph Smith, och den biten bad jag syster Tapola ta, allt gick jättebra, och när vi kom till avslutningsbönen höll Kirsi själv den bästa bönen jag någonsin fått en undersökare att hålla. Vi har ju en liten mall då vi undervisar människor om att be, och hon förstod och följde den precis.

1. Vår himmelske fader
2. Vi tackar dig… [sådana saker DU är tacksam för]
3. Vi ber dig… [sådana saker DU vill be Honom om]
4. I Jesu Kristi namn, Amen.

Hon bad inte bara för sig och sin familj, att hon skulle finna den rätta vägen och orka stå emot om vänner och bekanta skulle komma med påtryckningar åt olika håll efter att hon valt ett liv i tro. Hon bad för oss missionärer och vårt arbete. Nästa diskussion blir hemma hos Tapolas, det ordnade Kirsi och syster Tapola.

Nu kunde man tycka att vår dag varit full, men den var inte slut ännu. Vi åkte hem för lunch, sedan besökte vi den ryska familjen i Kirsis område, mannen heter Oleg. Jag hade en underlig känsla då vi gick in, och den blev inte bättre av att han sade ”häng av er rockarna där ni, ingen kommer stjäla något” även om det var på skämt. Men allt eftersom vi lärde känna varandra blev det bättre. Jag tror att han var mera uppriktigt intresserad – eller iaf. nyfiken – än han ville visa. Han frågade mycket om kyrkan rent tekniskt och administrativt. Vi kom ganska snart in på tionde.

Jag hade dock en trygg känsla med mig hela tiden, och kände mig vägledd i mina svar, precis som då vi undervisade en kort men inte så framgångsrik första lektion, eller då jag och Phelps första gången besökte Dan Nyman i Jakobstad och jag kände mig helt vägledd i det jag sade. Trots att han hade en del underliga frågor kunde jag tydligt känna den Heliga Andens närvaro under undervisningen, och då vi hade möjlighet att berätta om våra egna historier lyssnade han intensivt, det kändes som att vår tro rörde vid honom. Hans fru talade inte finska, och hon stod i köket och han sammanfattade det vi sade för henne, och på hennes frågor/invändningar såg det nästan ut som att han försvarade oss/vårt budskap. Vi kände oss precis som då vi kom in i landet första gången, lyssna till två personer tala ett språk man verkligen inte förstår.

Något intressant hände i slutet av diskussionen, som också vittnar för mig att han verkligen upplevt något under vårt samtal. I början hade vi som vanligt en inledningsbön med honom, men han verkade inte allt för mycket med på noterna, av artighet gick han mest med på att vi hade en bön. Nu i slutet frågade vi om vi kunde ha en bön med hela familjen. Grabben var inte hemma, men han bad sin fru att komma med. Hon frågade om hon behövde göra något särskilt, stå, sitta etc. vi sade att det räcker att blunda och knäppa händerna. Och Oleg som varit skämtsam mm i början satt nu och knäppte händerna, böjde huvudet i vördnad och var helt med på bönen. De fick en finsk Mormons Bok av oss tills vidare, och lovade att byta ut den mot en rysk nästa gång vi kommer.

Det var verkligen en dag full av undervisningstillfällen, vi kände oss så välsignade då vi knackade några dörrar innan vi åkte hem för kvällen.

En dag med utbyten, och fylld av bokade möten.

Den började med att Conovers tog med oss till restaurang Rosso. Efter det åkte jag och Wuergler till Anna för en undervisning. Vi hade med oss en äldre medlem (mest de som är tillgängliga mitt på dagarna) som pratade ganska mycket och fick oss på lite sidospår, men i det stora hela gick det ändå bra. Anna frågade lite om hur vi får svar på våra böner, hon frågade om vi tror på ett helvete, så jag ritade upp den klassiska bilden av frälsningsplanen (lånar en bild från wikipedia här):

och berättade att det finns en plats vi kallar för ”helvete” eller ”andefängelse” men att ingen människa blir där för evigt, utan att det är en tillfällig plats, och ”lågorna” som helvetet ofta beskrivs med är själens egna kval och ångest. Den som lämnar livet till freds med sig själv och sin relation till andra och till Gud hamnar i ett tillstånd av vila, medan den som ångrar mycket kommer att jagas av dessa minnen och tankar under hela tiden fram till dagen för domen och uppståndelsen, då kroppen och anden förenas igen för att ta emot ett rike av härlighet i himlen.

Wuergler berättade sin historia om hur han var i Italien och gick från att inte gilla kyrkan alls, till att ha en andlig pånyttfödelse och ett vittnesbörd under bara några ögonblick.

Mycket intressant lördag. Började med frukost med Aho’s, sedan finskalektion i kapellet. Efter det hade vi med oss Jari på en undervisning hemma hos Joonas. Det gick sådär, han verkar acceptera allt som möjligt sant. Alltså inte bara det vi har pratat med honom om, utan även alla andra principer i alla andra religioner, lite som Bahai-troende vi träffat tidigare. Vet inte om vi skall dit mera, han är inte så intresserad av att komma till kyrkan osv.

Efter det knackade vi dörr i vårt hemområde, träffade en trevlig familj där som vi skall besöka en annan dag. Sedan åt vi middag hemma hos Ahola, och därefter hem till Jukka. Han har ju varit i Australien osv nu så vi har ju inte kunnat träffa honom så mycket. Det tog vi igen idag, vi var nog där nästa två timmar. Det kändes till en början som att vi halkat ifrån varandra lite så första timmen var mest kallprat osv. Sedan presenterade vi vår andra lektion, angående principerna tro, omvändelse, dop och den Helige Andens gåva. Han hade många frågor, många bra frågor som visar att han funderar mycket. Mycket av det han frågade om märkte jag dock var sådant som vi pratat om tidigare, så jag antar att vi gjort det klassiska misstaget med någon som är väldigt intresserad, att man överöser dem med information innan de är redo att ta in den, och så kommer de ändå inte ihåg en tredjedel av allt man pratat om. Det är mycket bättre som idag att han själv har en fundering, ställer en fråga, och vi då kan besvara den, för då tror jag man minns. Man lär sig nog bättre om man först fått fundera eller undra lite.

Han pratade om att eventuellt komma till kyrkan i morgon, tillsammans med sin fru. Vi hoppas på det!