Vi hade en rätt bra dag idag. Under förmiddagen kartlade vi lägenhetsbyggnaderna i centrum inför vintern samtidigt som vi kontaktade på gatorna. Vi åt lunch på ”Saigon Diner”. Där spelade de asiatisk musik, hörde det fina språket och såg en vacker tavla som fick mig att drömma… jag vet inte varför mitt hjärta så lätt fylls med starka känslor för det asiatiska folket.

Efter maten gick vi och knackade dörr väster om staden. Efter en liten stund mötte vi ”Broder Jakob”, vår bekante frikyrkopastor. Till en början var han som förbytt, han var väldigt vänlig, och bjöd in oss. Han ville visa oss en film om en afrikansk man som restes från döden av någon annan frikyrklig pastor. Efter det kom det en kort inspelning av en vit man som stod och predikade för en väldig massa folk i Afrika någonstans, och han pratade som han vore i någon slags extas, karismatiskt kallar de det visst. Dels kände jag genast att det här är ju inte vettigt för fem öre pga känslan och intrycket han ingav.

Känslorna som förmedlades var mycket långt ifrån Galaterbrevets beskrivning av den Helige Andens frukter (Gal 5:21-22):

Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.

Dessutom predikade han något som inte alls var i överensstämmelse med bibeln, han sade nämligen att i liknelsen om Lasarus och den rike mannen var den rike mannens synd inte att han var rik (må så vara så långt), utan att han hade sagt nej till Jesus, ty för det finns ingen förlåtelse. Tvärt emot det sade Jesus själv i nåd och kärlek att

”Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande skall inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande.” (upptecknat i både Matt 12:32 och Luk 12:10). ¹Att ”tala mot den Helige Ande” förstår jag som att förneka ett vittnesbörd som man fått genom den Helige Anden, dvs. det har uppenbarats för mig att Jesus är Frälsaren, jag vet det och Gud vet att jag vet det, men ändå förnekar jag Honom.

Efter hans filmer tyckte jag det var lämpligt att ta upp Generalkonferensen som närmar sig, och bjuda in honom att komma och lyssna till en verklig profet, och uppleva hur det känns. Han sade dock att han inte ”behöver” det. Sedan gick han igång och predikade emot oss, han sade ”Ni har fel killar, ni har fel och behöver vända om, ni måste lägga undan Mormons bok och bara läsa bibeln”. Det är ju inte första gången man hör det, och som vanligt frågar jag ”Vad är det i Mormons bok som du vänder dig emot?” Och som vanligt kan ingen peka på någon lära, princip, profet eller kapitel som faktiskt är emot Bibeln, de är bara allmänt (och okunnigt) ”emot” den, varför vet de inte.

Ibland har funderat inom mig ”känner jag VERKLIGEN Kristus?” men när Jakob malde på ikväll sade jag rakt från hjärtat utan att direkt tänka ”Jakob, oroa dig inte för oss, jag känner Kristus”. Det var ett vittnesbörd till både mig och honom. Och med det att ”känna” Kristus menar jag inte att jag träffat honom och vi är ”kompisar”, utan snarare att jag har upplevt Kristi ljus och den Helige Anden så många gånger, att jag mycket klart kan skilja mellan det han visar och predikar, och det som verkligen kommer från Gud. Jag känner oftast mycket tydligt när jag gör rätt och när jag syndar, jag vet när jag är på rätt plats och när jag säger något som är sant.

Som väntat trodde Jakob inte på det. Vi kände att vi lagt tillräckligt med tid där så vi tackade artigt men bestämt för oss och gick mot dörren. Han fortsatte dock predika, och det klarnade mer och mer för mig att dessa människor gjort Bibeln till sin avgud! Jakob sade till och med ingen av oss kan vänta sig svar från Gud annat än genom Bibelns ord. Så jag skulle alltså inte kunna be en bön till Gud och få ett svar? Försök du övertyga mig om det, och visa mig gärna att Bibeln säger det… för det gör den verkligen inte. Jakob sade även att alla som ”lägger till eller tar ifrån något” från Bibeln visar respektlöshet mot Gud och hans ord. Det är snarare respektlöst att INTE ta emot det som Gud talar till dig personligen. Jag tycker att avgudadyrkan är ännu mera framträdande i detta, eftersom man vill göra Gud till något dött och historiskt, sätta likhetstecken mellan Gud och Bibeln.

Jag för min del tror på en levande Gud som alltid har talat till människor, och alltid kommer att göra det. Profeter har alltid funnits, och de har en speciell roll i Hans plan då de undervisar och tecknar ned sin undervisning i heliga skrifter såsom – men inte begränsat till – Bibeln. Gud är dock vår fader, som hans barn är vi älskade och Han kommer alltid, liksom vi älskar, instruerar och värnar om våra egna barn, göra det om oss. Och han talar till varje människa som vill lyssna. Jag har inte mött en människa som sökt Gud och inte i någon mån upplevt att de ”hört” eller ”känt” Honom. Det är även min erfarenhet och mitt vittnesbörd.

Vi kände som sagt att det är ingen idé att lägga mera tid hos Jakob, han är inte intresserad av att lyssna utan mest predika själv, och vi har hört tillräckligt av hans predikning nu. Han sade även att han kunde skaffa fram en lista på ställen där Mormons bok och Bibeln inte stämmer överens. Förmodligen skulle vi kunna bevisa för honom enbart med Bibeln, hans egen bibel, att hans lära inte stämmer, men till vilken nytta? Vi har inte kommit för att bryta ner människors tro. En av anledningarna till att Herren återupprättade sin kyrka var att ”tro skulle öka i världen” (L&F 1). Jag har haft ett par sådana diskussioner där man slänger skriftställen och bibelord på varandra, och min erfarenhet är att den Helige Anden alltid är långt borta, så det hjälper ingen, det är bara slöseri med tid.

Vi gick hem för en paus och jag putsade av dammet från samt polerade mina skor. Vi besökte en medlem, vi hade tänkt visa en film men bandet krånglade så vi pratade bara istället. De berättade att de hyr sommar/vinter-stuga istället för att äga en, det är billigare, man får se nya miljöer varje gång, och då man tittar ut över trädgården behöver man inte fundera över allt som måste göras, inte ens eget ansvar.

Efter det besökte vi en till medlemsfamilj, åt bullar och spelade kort med ungdomarna.

Idag fick jag träffa Äldste Byggmästar, och få en liten rapport från Kajaani. Vi hade ca 2 timmar då vi båda var i Oulu så vi gjorde ett litet miniutbyte, jag gick och skriftade en stund med Suurinkerroinen och Byggmästars kamrat Hägglund (från Sverige!).

När vi kom hem från Oulu var vi bjudna på middag hos Äldste Byggmästars familj, roligt att komma med personliga hälsningar från honom. Efter det skulle vi vara med på en aktivitet som hjälpföreningen¹Hjälpföreningen, eller ”relief society” som den kallas på engelska, är den äldsta och största kvinno-organisationen i världen. Den grundades 1942 för kvinnor 18 år och äldre. Syftet är att bygga tro och personlig rättfärdighet, stärka familjer och hem samt att hjälpa de behövande. hade hemma hos henne.

Först talade jag lite om varför vi samlas till möten över huvud taget i kyrkan, jag läste från L&F 43:8-9

Och se, nu ger jag er ett bud att när ni är samlade skall ni undervisa och bygga upp varandra, så att ni kan veta hur ni skall göra och leda min kyrka, hur ni skall handla beträffande de olika delarna av min lag och mina bud som jag har givit.

 

Och på så sätt skall ni bli undervisade om min kyrkas lag och bli heliggjorda genom det som ni har fått, och ni skall förbinda er att göra allt i helighet inför mig,

Med andra ord samlas vi till möten för att

1. Undervisa varandra
2. Bygga upp varandra
3. Lova / Förbinda oss att leva enligt det vi lär, göra evangeliet till handling.

Efter det läste vi från L&F 4 om de egenskaper som krävs av en människa för att vara ett gott redskap i Guds hand:

Och tro, hopp, kärlek och barmhärtighet, med blicken endast fäst på Guds ära, dugliggör honom till detta verk.

 

Kom ihåg tron, dygden, kunskapen, måttligheten, tålamodet, den broderliga välviljan, gudsfruktan, kärleken, ödmjukheten och fliten.

Efter det hade vi en liten aktivitet med vanliga frågor om kyrkan som man kan få från bekanta och vänner, och diskuterade hur man enklast förklarar de grundläggande principerna i kyrkan.

En av dem sade att hon trodde hon gjort fel en gång då hon fokuserat på att förklara kyrkans lära, teologin om man så vill, istället för att fokusera på hennes behov av kärlek och vänskap.

Jag tog upp mitt häfte med vårt lektionsmaterial, och sade att vi missionärer är här för att undervisa läran, det är det vi övar på och studerar inför varje dag. Det vi inte kan göra, som ni kan göra, och som påverkar människor mera, är att berätta om ert eget liv, och vilka välsignelser ni fått i livet genom evangeliet.

Reflekterade ikväll över hur man fungerar bättre ihop med vissa människor, att man förstår varandra, och tänker likadant. Jag skall inte nämna några namn men tre av dem som var där ikväll känner jag så för, och det var likadant hemma innan mission, särskilda vänner och ledare i kyrkan upplever jag att jag är på precis samma våglängd med, eller vad man skall säga, och andra krävs det mera för att förstå och samarbeta med.

I Kokkola har de bara kallt vatten att duscha i, så man vaknar bra på morgonen. Jag arbetade med Kerkmann på förmiddagen, vi undervisade två diskussioner. Den andra var intressant, det var en kvinna som var ute på tomten med hundarna. Kerkmann inledde, men hon avböjde ganska tidigt och sade att hon inte var intresserad, då började jag prata om deras timmerhus (jag har en förkärlek till timmerhus, av någon anledning, tycker de är fantastiskt fina). Efter ett par minuters prat om det sade jag att ”om du inte har så mycket tid nu så kanske vi kan sitta ner bara 10 minuter och berätta kortfattat det vi har?” Det ville hon nu plötsligt, så vi satte oss ner och hade ett bra samtal. Jag viskade till Äldste Kerkmann ”you’re in chrage”, men jag fick ändå prata ganska mycket eftersom han är såpass ny, svårt med språket fortfarande. Kvinnan vi undervisade kände sig inte redo att ta emot boken och läsa, men det var ändå ett bra samtal. Otroligt vilken skillnad det kan göra i människors inställning bara de får se att vi är riktiga människor, och vänliga… inte några konstiga figurer som går runt…

En tanke jag fick idag var att det är den som undervisar som lär sig mest, det är en stor välsignelse då vi kallas att undervisa och för mig är det bästa sättet att lära mig något.

Ett bra citat jag fick höra ikväll, Brigham Young sade visst innan han gick bort ”Det har aldrig varit mer än 5 minuter i mitt liv då jag inte varit värdig att lägga händerna på någons huvud och ge en välsignelse” (han menade att han aldrig dröjt mer än 5 minuter med att omävnda sig då han syndat i något avseende).

Efter det var jag ute mer Äldste Galloway och knackade dörr, inget spännande hände.

På kvällen åkte vi hem till Jakobstad för att vara med på institutet ¹Religionsundervisning, unga ensamstående vuxna i åldrarna 18-30 år träffas en gång i veckan för en lektion, varje läsår läser man ett av kyrkans standardverk (Ex. Bibeln eller Mormons bok)i kyrkan eftersom vår nygamla undersökare skulle komma. Han dök upp, och tyckte om det.

På morgonen knackade vi dörr i Björnholmen, inte mycket hände där. Vi tog en liten ”snack” och till Sandsund för att knacka lite mera dörr. Det kändes riktigt bra och jag fick möjlighet att undervisa många människor, om än bara på deras gator eller vid deras dörrar, bl a en ung mamma.

I takt med att jag bättre följer budet att ”se till att inga stridigheter finns ibland er” (3 Nephi 11), dvs vara vänlig och ödmjuk mot andra, desto mera är den Helige Anden med och ger mig vad jag skall säga, och därmed också vittnar om det jag säger.

När vi var på väg till Moisio för middag fick jag en ingivelse ”tala med grannen”. Han höll på att greja med bilen, men jag gick dit ändå, trots att jag i mitt huvud tänkte ”men han har säkert pratat med Markus många gånger om kyrkan”. Jag tyckte det var onödigt, men gjorde det ändå. Vi hade ett trevligt samtal på kanske 10 minuter innan vi gick in till Moisios. Kanhända det blir början på samtal om kyrkan mellan dem om de inte redan haft sådana. Efter den stunden kände jag att den Helige Anden var med oss starkt resten av dagen. Jag tror det är så att en enda liten situation kan förändra hela dagen till det bättre eller till det sämre, för om den Helige Anden talar till mig, och jag lyder, visar jag honom (och Gud) att han kan lita på mig, och han talar säkert till mig igen. Omvänt – om jag struntar i den maning jag får, då visar jag ju att jag inte är pålitlig, och varför skulle han bekymra sig om att tala till mig mera?

Jag kände också idag att ju mera ”mig själv” jag är, och talar från hjärtat till dem jag möter, desto mera är den Helige Anden min följeslagare. Jag tror att var och en behöver finns ”missionären inom sig själv” och arbeta på sitt sätt. Vi kan givetvis lära oss färdigheter från andra, och få idéer och inspiration från deras exempel, men lite klyschigt: ”om du ständigt försöker vara någon annan blir du aldrig ditt bästa jag”.

Efter middagen med Moisio hade vi ett andligt budskap om vittnesbörd. Efter budskapet fick jag inspiration till att säga några ord om ett annat ämne till dem. Efter det funderade jag över vad jag just varit med om – jag var helt övertygad att det var inspiration från den Helige Anden, och medan vi talade kände jag det ännu starkare.

Det är helt fantastiskt egentligen – vid sådana här tillfällen då man vet att den Helige Anden inspirerar orden man talar, och man får vara med och höra och känna Hans vittnande kärlek och renhet. Varje medlem vi besöker får det ju i någon mån, då sådana här situationer uppstår, men vi som missionärer, som har privilegiet att bära budskapet, vi får vara med och höra och känna hos dem alla. Det är nog därför vi lär känna Gud på ett så speciellt sätt under mission, därför att vi får ”vara med honom” och se hans verk från första persons perspektiv. Inte för att det allt för ofta händer mig, men idag fick jag det iaf.¹Nu låter det som att jag säger att det är vi missionärer som är så andliga och Guds sändebud och som får ge Guds ord till medlemmarna i kyrkan. Det är inte det jag menar, jag menar bara att ibland då man sitter ner och har ett andligt budskap, då blir man vägledd av den Heliga Anden till att säga något speciellt, och man vet när det händer eftersom det kommer något som man inte hade planerat att säga. Det känns speciellt. Vårt privilegium ligger i att vi får vara där och höra och känna, det är inte vi som är källan till inspirationen, vi är bara ett redskap.

Ett annat tillfälle idag då vi fick se Herrens verk på nära håll var då vi knackade på hos en familj. Tidigare hade vi pratat med mamman, och hon ville att vi skulle komma tillbaka. Nu var hon inte hemma, men pappan och två ungdomar (11 och 13) stod vid dörren och var också intresserade, och pratade med oss. Vi hade en kort variant av vår första lektion, kanske tio minuter, och frågade så om de skulle vara intresserade av att veta mera. Då bjöd de in oss, det hade vi inte räknat med, jag menade mera om vi kunde komma förbi igen och berätta mer. Vi satte oss i köket, vi blev bjudna på fika och vi berättade mera ingående eller ordentligt om innehållet i den första lektionen (om vår Fader i himlen, Jesus Kristus, avfallet från Kristi forntida kyrka, återställelsen av samma kyrka i vår tid genom profeten Joseph Smith, om hans översättning av Mormons bok samt om bön och den Helige Anden).

Vi betonade att det är genom den Helige Anden som varje människa kan få veta sanningen, till exempel om Jesus var Guds son, och om Mormons bok är en av hans skrifter. Vi bad tillsammans (vi brukar ju göra det både för att se till att de kan och vågar, och vet hur man gör, och för att bjuda in den Helige Anden till samtalet). Han hade många frågor så vi kom även in lite på templet, och på visdomsordet. Jag var imponerad att båda barnen satt med i köket och lyssnade intresserat hela samtalet. Tyvärr var pappan inte intresserad av att läsa Mormons bok. Vi skall dock tillbaka igen ändå, för att se om hans fru fortfarande är intresserad av att höra vårt budskap. Vi bjöd in dem alla till kyrkan också, och jag berättade att vi har sportaktiviteter (som volleybollen) som alla är välkomna på.

Förberedelsedag, och jag jobbade vidare på mina undervisnings-outlines som vi instruerades vid zonkonferensen för ett halvår sedan, det skulle varit klart här i förrgår men jag hade inte riktigt hunnit. Nu är det klart. Skrev även ett långt brev hem, och berättade om mina intryck efter senaste konferensen vi hade.

Jag har en förnyad syn på mitt uppdrag, och känner att det viktigaste med att vara Herren Jesu representant är att visa människorna jag möter densamma kärlek som han visade de människor han mötte. Och jag ångrar djupt de samtal som vi haft med människor där vi nästan gått ur situationen som ovänner snarare än vänner, och där vi låtit våra meningsskiljaktigheter skapa stridighet, verkligen inte representativt för Herren. Jag tror att den kärleken som vi måste ha och visa, måste börja inom vårt kamratskap, om vi har problem med varandra påverkar det vad vi kan åstadkomma utåt också.

Vi gick och knackade dörr vid 18-tiden. I början kändes det precis som vanligt, och jag började snabbt att tappa hoppet och funderade om vi någonsin skulle ha några stadiga undersökare i den här staden. Men efter en stund blev vi insläppta till en medelålders kvinna som bjöd på nybakta bullar och saft. Hon lyssnade uppmärksamt på vårt budskap, och det kändes för mig precis som den där gången hos Eero Määttä i Kajaani då jag inte riktigt kände mig som mig själv, och jag inte riktigt talade mina egna ord utan kände som att jag bara ”flöt med” och någon annan styrde. Hon var inte intresserad av att gå vidare och lära sig mer om kyrkan just nu, men vi hade en väldigt fin stund tillsammans.

På kvällen ringde Vaasa-äldsterna och berättade att de fått ett datum för dopsbeslut igen! Kul att det händer saker någonstans iaf.

Jag hade en tanke om bön idag, att kvaliteten på våra böner är ett tecken på hur stor tro vi har på Jesus Kristus, och på vår Himmelske Fader. Tror jag verkligen på att Han lyssnar? Tror jag verkligen att mitt hjärtas begär spelar någon roll? Tror jag på Herrens innerliga barmhärtighet?