Kategoriarkiv: Erfaren missionär i Espoo (Helsingfors)

I den här kategorin skriver jag om min tid i Espoo, en förort till den finska huvudstaden.

Den Heliga Anden sade ”kolla telefonen”

Publicerat av

Vi var på utbyten1Utbyte, Exchanges, Splits… kärt barn har många namn. Det är alltså när man träffar ett par andra missionärer och byter kamrat över dagen. med de andra missionärerna i Espoo (Espoo 1) idag. Jag var hela dagen med Äldste Wuergler. Han berättade hur han fann ett vittnesbörd sent i sitt liv (allt är relativs, han är 24 men för att vara på mission fick han sitt vittensbörd sent, de flesta missionärer har vetat att kyrkan är sann och vetat att de vill gå ut som missionärer i många år innan de har åldern inne för att faktiskt kallas på mission). Vi hade för övrigt en mindre effektiv dag. Wooley och Wensel hade ett möte bokat men det var ingen hemma, missionsslang för det är ”jake”, ”we were jaked” (dvs. ”stood up” ungefär). Jag och Wuergler spenderade en timme med att tanka och leta vägen till en middag som vi var bjudna till. Jag är inte van att köra i Espoo än, och uppenbarligen inte han heller.

Efter det hade vi en skolpresentation, dvs. en religionslärare har bjudit in oss att komma och berätta om kyrkan och svara på frågor. Det var lite småkul men inte direkt någon andlig upplevelse. Och det finns alltid den där grabben längst bak som skall göra sig rolig och ställer dumma frågor. Det är alltid en kille, och han sitter alltid längst bak, i varje klass… Efter skolpresentationen hände dock något intressant, vi stod utanför bilen och pratade med Timo (en kille från församlingen som var med oss på skolpresentationen) då tanken kom till mig att jag stängt av ljudet på telefonen, men nu är presentationen över så dags att sätta på ljudet. Jag tänkte att ”det gör jag om en stund” men tanken kom igen, riktigt kraftfullt ”kolla telefonen” så utan att ens tänka på vad jag gjorde gick jag fram till Äldste Wuergler som hade mobilen i en ficka på en av ryggsäcks-remmarna, öppnade fickan och tog upp telefonen som blinkar och på den står det att det är vår telefon som ringer (”Calling: Espoo DL” alltså Äldste Wooley och Äldste Wensel). Efter samtalet sade Äldste Wuergler och Timo i munnen på varandra ”Jag hörde inte att det ringde”. ”Inte jag heller” svarade jag, ”den är på ljudlös. Anden manade mig att ta upp den”. Då sade Äldste Wuergler ”Wow, DEN upplevelsen går till MIN dagbok idag”. Timo reser till Ryssland som misisonär nästa vecka, vi gav honom några råd på vägen innan vi skildes åt. Ett av dem, en erfarenhet han säkert också gjort idag, var att om människor är ute efter att argumentera så kan du aldrig hjälpa dem att förstå ditt budskap. Vill man inte förstå så kommer man aldrig att förstå, det spelar ingen roll hur väl du förklarar.

Under vår middag med en medlem idag insåg jag också hur olika man kan se på saker och ting, och att det i världen inte alltid finns rätt eller fel, så svart och vitt som jag ibland skulle önska att det var. Ibland finns det inte rätt eller fel utan bara olika. Vi var med på ett hemlärarbesök på kvällen, och så hade vi engelskaundervisning i kapellet innan jag och Äldste Wooley åkte hem till vårt.

”tyvärr har jag inte mer skräp än detta”

Publicerat av

Förberedelsedagen gick bra, den bestod av besök i affären, skriva brev hem till familjen och sedan 9,5 timmar missionärsarbete. Vi såg välsignelserna av vårt arbete. Vi hade två riktigt bra kontakter, först en kvinna som hade hört saker om oss (oss som i mormoner, inte mig och äldste Wooley personligen) som inte var sant, som vi fick rett ut. Bland annat så hade hon blandat ihop sådant hon hört om oss och sådant hon hört om Jehovas Vittnen. Vi hade en mycket fin diskussion över hennes grind – vi på utsidan och hon med hund på insidan (tack och lov för det). Hon berättade att hon hade en utvecklingsstörd son, och att hon ber och tackar Gud varje morgon och varje kväll.

Efter det hände något väldigt roligt, en man öppnade dörren, och hade uppenbarligen sett oss och var beredd på det, för han hade en knuten soppåse i handen, räckte den till Äldste Wooley och sade ”tyvärr har jag inte mer skräp än detta för tillfället, men ta det här till behållaren utanför grinden.” Jag bara gapade, och sedan höll jag mig för skratt allt jag kunde medan Äldste Wooley på sitt vanliga ödmjuka sätt bara tog emot soppåsen, som om det var något vi gjorde dagligen. Han försökte även fråga om mannen var intresserad att höra men dörren var redan stängd. Vi skrattade hela vägen ut till grinden.

Efter det mötte vi en kvinna som var metodist. Hon och hennes dotter var mycket vänliga, och vi hade en lång diskussion nedanför trappan. Hon lyssnade intresserat på vår historia om Joseph Smith, hon tog emot broschyren och sade att hon gärna lyssnade, och skulle läsa Mormons Bok någon gång också, men just nu hade hon för mycket omkring sig. Man blir glad av att träffa vanliga människor som är intresserade och lyssnar. Då känns det som att arbetet har en mening (svårt att känna det när man arbetar Kajaani-style och bara får dörrar stängda framför sig hela tiden).

På kvällen var vi hemma hos biskopen med familj, sedan knackade vi dörr lite till innan vi åkte hem.

Under dagen anammade vi Oulu-systrarnas måtto ”en dag…” alltså idag säger de nej, men en dag kommer de att lyssna, kanske inte i år, kanske inte detta decennium, men någon gång har de tid, någon gång är de intresserade.

Första söndagen i Esbo

Publicerat av

Idag känner jag så här: Espoo är finlands bästa församling. Vi har alltså varit i kyrkan idag på morgonen och jag fick träffa alla medlemmarna. Jag fick hålla ett kort tal också, eller alltså bära mitt vittnesbörd1dvs kort berätta om min tro och varför jag valt att komma på mission. Församlingen känns så frisk och så ung, största delen unga familjer och många barn och ungdomar och alla är jättetrevliga.

På eftermiddagen åkte vi och knackade dörr, tittade till några ”comebacks” och några mindre aktiva2”Mindre aktiv” är termen för någon som är medlem i kyrkan men inte kommer regelbundet till kyrkans möten och aktiviteter, eller inte kommer alls längre. Vi besöker dem så ofta vi får tillfälle för att visa att ”kyrkan” inte glömt dem, vi bjuder in dem så att de ständigt skall veta att de är välkomna. Många som varit borta från kyrkan en tid upplever det svårt att komma tillbaka trots att de vill, de är oroliga för vilket bemötande de kommer att få från bekanta i kyrkan osv. sedan finns det givetvis de som inte längre har minsta intresse av att komma tillbaka till kyrkan. Dem vill vi givetvis besöka för att påminna dem om varför de en gång blev medlemmar i kyrkan, vad de kände och upplevde, och få dem att vilja komma och vara med igen. För oss som är aktiva i kyrkan är det givetvis roligare ju fler som kommer. Ibland leder våra besök till att medlemmar ”vaknar” till aktivitet, ibland till att de bestämmer sig för att inte längre vara medlemmar i kyrkan (och då slutar vi besöka dem), men oftast händer inte så mycket alls, lunken fortsätter.. Vi åkte till en svensktalande familj på kvällen, planen var att ha en undervisning, första diskussionen, men det var mest de som undervisade oss om sin tro, lite som igår kväll ungefär. De tillhörde visst någon kyrka från korea som tror att Kristus kommit tillbaka, dit, och nu finns visst anhängare i stora delar av världen. Vi fick i alla fall berättat för dem lite från vårt budskap om frälsningsplanen, dvs. vart vi människor kommer ifrån, varför vi är här på jorden, och vart vi går efter detta liv. Eftersom de var ganska familjeinriktade i sin tro visade vi dem familjeproklamationen, dokumentet från sent nittiontal där kyrkans president och de tolv apostlarna uttalat sig om principer som rör familjen, där kyrkan har en fast ståndpunkt och där världen och samhället i övrigt svänger ganska mycket i sina åsikter. Vi enades om alla principer i den, och hade en bön tillsammans innan vi skildes åt. Så sett var det ett mycket trevligare möte än det igår kväll.

På kvällen var vi bjudna hem till familjen Ahola, fantastisk familj. Det fick mig att fundera över min egen framtid med familj etc. idag var vi förresten i primärklassen3barnen upp till 12 år går i ”primär”, namnet kommer av engelskans ”primary”. i kyrkan, det var häftigt att vara där för första gången. Dessutom fick jag se hur det går till då en ung kvinna lämnar primär och går över till klassen ”unga kvinnor” – alla i UK-klassen kom in, och så bar de ut sin nya klasskamrat från primärgruppen. Höstens första snö kom också nu under eftermiddagen.

Diskussion med Jehovas Vittnen

Publicerat av

På morgonen hade vi möte med församlingens missionsledare broder Aho. De brukar visst ha det mötet på lördagmorgnar hemma hos honom, och hans familj bjuder på frukost. Han berättade lite om sitt jobb, och visade runt lite i huset. Efter mötet åkte vi till vår finskalektion, det har de varje lördag morgon i kapellet med broder Reiman från Espoo första församling (jag och Äldste Wooley tillhör och är missionärer i Espoos andra församling). Äldste Wensel (som var samtidigt som mig i MTC några veckor) var också där, han är missionär i Espoo första församling. Han påminner mig mycket om en av mina första barndomskompisar.

Efter lektionen åkte vi ut till Lohja (en halvtimme utanför Espoo) och knackade lite dörr. Stötte bl a på ett par jehovas vittnen. De var väldigt förvånade över att någon kom och ringde på DERAS dörr som omväxling, de är ju vanligtvis de enda som går runt. Det var en ganska trevlig diskussion, och vi sade att vi kan komma förbi senare ikväll, för vi hade ett bokat möte. Vi skulle hem till familjen Silvennoinen på middag. Efter middagen hade Äldste Wooley ett budskap om en rik man som lämnade sina ägodelar bakom sig och hur hans familj klagade länge och väl. I slutet av berättelsen sade Äldste Wooley att mannen var Lehi (från de första kapitlen i Mormons bok), det gav en lite närmare inlevelse i hur det måste ha varit att ta emot en sådan instruktion från Herren, och trots familjens klagan utföra den.

På kvällen knackade vi dörr lite mer innan vi skulle tillbaka till ”JW-familjen”1Slang för jehovas vittnen är ”jay dubb” som i ”J W” på engelska.. Diskussionen är knappast värd att nedteckna, men kort då: Äldste Wooley inledde med att berätta om Joseph Smith och Mormons bok, och varför den är viktig. Då vi kom till delen om att de själva kan läsa i Mormons Bok hade fadern i familjen fått nog, han började slå upp ställen i sin Bibel och försöka motbevisa saker med det. Ett par av hans argument svarade vi på (och det tystade honom i de frågorna, men då gick han vidare till nästa). En av de saker han påstod var att ”anden verkar med oss då vi studerar bibeln” och jag svarade att ”jag tror att sådana här diskussioner, stridigheter och att kasta bibelord på varandra för att överbevisa någon bara driver bort Herrens ande” (vilket är en av de första sakerna som Herren undervisade Nephis folk om då han besökte dem kort efter sin uppståndelse, i 3 Nephi kap 11). Han verkade inse det lite för efter det ändrade han taktik lite. Diskussionen var från vår sida dock inte mycket att hänga i julgranen. Jag måste dock säga att jag är imponerad av min kamrats ödmjukhet och vänlighet trots sådana här situationer, eller egentligen oavsett vad som händer.

Undervisning hos Jukka

Publicerat av

Vi hade en mycket bra dag idag. Först knackade vi dörr, och medan vi gjorde det ringde en mindre aktiv som bor i vår församling, fast en bra bit utanför stan. Han heter Kaj Lärka och är visst från Göteborg, och känner en hel del folk som jag känner. Vi pratade en lång stund, och bestämde att vi skall besöka honom torsdag nästa vecka. Vi åt lunch hemma, sedan tillbaka ut till dörrknackning. Jag noterade att människor i mycket större utsträckning stänger dörren direkt här, jämfört med Jakobstad. Är de inte intresserade så är det hejdå ganska fort. På sätt och vis är ju det bättre än att de hänger kvar och pratar eller diskuterar om de ändå inte är intresserade av vårt budskap, för då ”slösar” vi ju ingen tid, och här i Esbo kommer vi ju aldrig att ”gå igenom” alla dörrar så som vi gjorde i Jakobstad, här kommer ständigt finnas mer folk att finna, folk som kanske aldrig sett ett par mormonmissionärer.

På kvällen åkte vi till en ”comeback” som de hade sedan tidigare, Jukka. Han är ingenjör som har eget företag inom gruvindustri, eller rättare sagt teknisk utrustning för gruvindustri. Han hade läst någon bok som tog upp saker som föruttillvaron 1Föruttillvaron är kyrkans term för vårt liv innan vi föddes till jorden, vår tillvaro eller vårt tillstånd då vi levde hos Gud. och meningen med livet. Vi grundade hela undervisningen på de saker han berättade att han redan trodde på (delvis från sin bok), det kändes väldigt bra hela tiden, och jag bad ständigt i mitt hjärta för att den Helige Anden skulla vägleda oss. Han tog emot Mormons Bok, och sade att han skulle läsa den ”av nyfikenhet”. Jag sade att ”ju viktigare frågor vi ställer till Gud, desto större är sannolikheten att vi får (eller snarare hör) ett svar”. Det var han helt med på. Dock vet jag ännu inte hur viktigt det är för honom att få veta huruvida det vi undervisat honom om är sant.

När vi kom hem på kvällen planerade vi resten av veckan. Igår kväll gav jag honom ”the covenant”2En text som fått stor spridning bland missioner i kyrkan, ursprungligen från en mission i Australien där missionärerna gjorde förbund, eller skall vi säga löften, till Gud om hur de skulle arbeta, och välsignades därav med stor framgång. att läsa, och ikväll pratade vi lite om Äldste Marlin Jensens undervisning på zonkonferensen ang. ”collateral” eller vad vi är villiga att lägga på altaret. Vi funderade över hur vi kunde ”ge mera” för att se större resultat. Effektivare tid då vi är ute samt bättre studier på morgonen var två saker som kom upp. Jag föreslog även att vi går upp en timme tidigare på morgonen, för att kunna gå in en timme tidigare på kvällen om det inte finns något att göra, för om man inte har ett sent möte avtalat så är det väldigt svårt att vara effektiv efter kl. 8, ingen är ute och det är för sent att knacka på dörrar. Han gillade det. Sedan släppte jag den stora ”bomben” =) Jag började med att läsa något från ”Bible dictionary”3Längst bak i biblar publicerade av kyrkan finns en uppslagsdel med förklaringar till många olika saker (namn, platser, begrepp etc.) och den kallas för ”Bible Dictionary” eller BD i senare svenska upplagor finns en motsvarande del längst bak i den bok som innehåller Mormons Bok, Läran & Förbunden och Kostbara Pärlan, på svenska heter uppslagsdelen ”Hjälp för skriftstudier” eller HFS. ang. att ingå ett förbund eller svära en ed till Herren, om att avstå eller ”offra” någonting som annars vore tillåtet och lagligt, för att erhålla en tjänst av Jehova.

Jag berättade för Äldste Wooley om veckan då jag och en av mina tidigare kamrater avstod vår P-day4Preparation-day, den enda lediga dagen i veckan som missionär., hur lyckliga vi kände oss den dagen över att kunna offra något extra, och hur vårt arbete välsignades. Äldste Wooley blev intresserad eller i brist på en bra översättning ”excited”. Vi beslutade genast att göra det – 80 timmars arbetsvecka, det är vårt offer.
Jag är väldigt glad över min nya kamrat, han är så inriktad på arbetet, så hängiven och villig att ge allt. Jag tror att han är lika glad som jag över att jag är här i Espoo.

För att övervinna stolthet…

Publicerat av

På morgonen tog vi tåget till Helsingfors, jag, Äldste Steele och Äldste Kerkmann. Det var trevligt att vara på missionskontoret igen och träffa alla bekanta ansikten, som Äldste DeGering till exempel. Syster Wright levererade post till mig direkt i handen 1Äldste och syster Wright är ett senior-missionärspar som arbetar i missionskontoret. Det är deras tredje mission här i finland nu tror jag. De har administrativa uppgifter som ex. att vidarebefordra posten till oss ute i våra olika områden (de flesta som skickar brev till mig har fått missionskontorets adress av mig, på så vis slipper man krångel när man byter område och inte hinner meddela den nya adressen till vännerna där hemma). De har även hand om ekonomin i missionen.. Jag fick träffa min nya kamrat Äldste Wooley, och så småningom åkte vi ut till Esbo, eller Espoo som det heter på finska. Det tar mellan 20 och 30 minuter att åka från kontoret (som ligger i Helsingfors city nere vid vattnet, Jungfrustigen/Neitsytpolku). Under bilresan bekantade vi oss lite.

Väl hemma lastade vi bara av bagaget så ut igen för att knacka lite dörr. Vi hade ingen undervisning, däremot ganska många som sa att vi kunde komma tillbaka. Att ha bil är verkligen både enklare, bekvämare och roligare än att trampa runt på cykel. Vi fick mat av en medlemsfamilj (att ta med hem och äta, för det hade dykt upp något som de skulle iväg på), och efter middagen reste vi ut i obygden för att knacka lite mera dörrar. Den första (och enda) familjen som ville ha oss tillbaka talade tyska, men det gör inget för det gör Äldste Wooley också. Själv kunde jag förstå det mesta de sade tack vare mina 5 år tyska i skolan, men jag kunde inte säga ett enda ord. Det är som att Finska har ockuperat det utrymmet i hjärnan nu, min hjärna har visst bara plats för 3 språk så ett fick väl ge vika.

Jag noterade också att min kamrat är mycket ödmjuk, och det verkade som att folk i allmänhet lyssnade mera på honom än på mig, jag upplevde att jag fick många fler dörrar stängda omedelbart än vad han fick. Det var givetvis inte lika illa som i Kajaani, men ändå. I min senaste intervju med president Hoyt sade han att för att övervinna stolthet och själviskhet måste man ha kärlek till folket man är här för att tjäna, om man känner omtanke om dem så finns inget utrymme för stolthet eller självisk oro. Jag tror jag kan lära mig mycket av min kamrat där.