”Den som vet att göra gott, men inte gör det, syndar”

Publicerat onsdag 7 juli, 2004 av Mattias

På morgonen satt jag med lite statistik och rapporter så vi var lite sena ut, typ halv elva. Under de första timmarna knackade vi dörr i Soukka, det gav ingenting och jag hade ingen vidare positiv känsla med mig heller. Vi besökte Conovers och efter en bra stunds trial-and-error lyckades jag fixa deras dator (som internet hade slutat fungera på). Vi åkte hem för lite lunch, och jag satte mig med skrifterna för att få tillbaka Anden. Jag läste 3 Nephi 9 där det bl a står om hur Kristus efter sin uppståndelse inte längre accepterar slakt- och brännoffer så som föreskrivits i moselagen, utan att han nu kräver ett annat offer:

Och ni skall inte längre offra till mig genom att utgjuta blod. Ja, era offer och era brännoffer skall upphöra, ty jag skall inte ta emot några av era offer och brännoffer.

Och som offer till mig skall ni frambära ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande. Och den som kommer till mig med förkrossat hjärta och botfärdig ande skall jag döpa med eld och med den Helige Anden

Jag läste också om hur han efter den stora förstörelsen i samband med hans död i Jerusalem, vädjar till folket att omvända sig och ta emot hans stora offer och gåva om förlåtelse och det gav mig en god känsla och jag fick den Helige Andens sällskap igen.

Och mycket stor förgörelse har jag låtit drabba detta land och detta folk för deras ogudaktighets och deras avskyvärdheters skull.

O alla ni som har skonats för att ni var mera rättfärdiga än de, vill ni inte nu återvända till mig och ångra era synder och bli omvända så att jag kan hela er?

Ja, sannerligen säger jag er att om ni kommer till mig skall ni få evigt liv. Se, min barmhärtighets arm är utsträckt mot er, och den som kommer tar jag emot. Och välsignade är de som kommer till mig.

Vi knackade dörr i Siunteå under eftermiddagen. Vi kollade givetvis de vanliga ”combacks” i området men som vanligt inte hemma. Vi träffade dock en man som precis var på väg att stänga dörren med orden ”jag talar bara svenska” då jag dök in med min svenska och lyckades få reda på orsaken till att han först var ointresserad. Han trodde inte på det som predikades i Lutherska kyrkan. Dessutom tyckte han att om nu en sådan som Jesus hade funnits, varför sker inga under i vår tid?

Glatt fortsatte jag med att vårt budskap var just ett sådant – att under sker och har skett i vår tid, och att Gud har sänt änglar för att predika glada budskap även för oss. Jag vittnade om att Gud älskar och känner var och en av oss, och att det är hans plan att vi kommer hit till jorden för en tid så att vi kan lära och utvecklas. Jag sade att jag kommit för att berätta om Joseph Smith, en profet i vår tid.

Av hans kroppsspråk förstod jag att det bara var att köra på, han verkade hyfsat intresserad. Jag berättade om hur Joseph Smith fick sin första syn då han fick se Fadern och Sonen, jag berättade om hur en ängel gav honom i uppdrag att översätta Mormons Bok från en forntida uppteckning och jag vittnade om att jag vet att det är sant, genom att den Helige Anden vittnat så för mig. Han gick vidare till nästa ”problem” (eng. ”concern”), och det var ”varför finns det så mycket sjukdom och ondska i världen?” Han berättade om hur hans fru insjuknat i cancer och slutligen gått bort. Vi kände med honom, men vi berättade att i Guds plan är döden lika naturlig som födseln, vi kommer till jorden för en tid för att lära och växa, sedan återvänder vi hem till himlen.

”När din tid är inne kommer du att möta henne igen, och Gud”. Det var mer än han kunde omfatta där och då. Han sade att han aldrig under sitt 80-åriga liv hade bett, och innan vi skildes åt pratade vi lite om bönens kraft och inbjöd honom att testa. Han tog farväl med orden ”det ni gör och det ni har är sannerligen något gott, håll fast vid det.”

Efter det åkte vi hem till familjen Ylimaula där de andra 8 missionärerna i distriktet väntade. Vi hade mao blivit bjudna på en gigantisk middag och hade väldigt trevligt. Vi hade ett andligt budskap om Helaman 15:7-8 i Mormons bok där det står

…alla de som bringas till kunskap om sanningen … och bringas till att tro de heliga skrifterna, ja, de heliga profeternas profetior, som är skrivna och som bringar dem till tro på Herren och till omvändelse, den tro och omvändelse som åstadkommer en hjärtats förändring i dem —

ja, ni vet själva att alla de som har kommit fram till detta är fasta och ståndaktiga i tron och i det varmed de har gjorts fria.

På det följde en liten diskussion om vad det innebär att erhålla en hjärtats förvandling. Efter det var vi ute i trädgården och sparkade lite boll osv.

En tanke som jag haft några dagar nu för egen del är att om vi inte lyder de maningar som vi får från den Helige Anden har det samma effekt på oss som synd. Då vi ”vet Guds vilja men ändå inte följer den” som det ordagrant står i vårt lektionsmaterial till den andra lektionen. Eller som det står i Jakobs brev i Nya Testamentet ”Den som vet att göra gott, men inte gör det, syndar”. (Jakob 5:14).

Jakt efter afrikanen

Publicerat tisdag 6 juli, 2004 av Mattias

Vi hade distriktsmöte på morgonen, jag hade en tanke kring L&F 42:14

Och Anden skall ges till er genom trons bön, och om ni inte får del av Anden skall ni inte undervisa.

Jag har tidigare läst det som att ”om ni inte känner att den Helige Anden är med er så skall ni låta bli att undervisa”. Men man kanske också kan vända lite på det och säga att ”om ni inte gör er del för att ta emot den Helige Anden, då kommer Herren inte låta er undervisa”. Jag tog även ett par tanker från senaste missionsrådet, sedan åt vi och efter mötet hade jag och min greenie vårt planeringsmöte, klockan var ett innan vi faktiskt kom ut och började arbeta.

Under mötet berättade Folley att deras undersökare Adamo flyttat till vårt område, (Kivenlahti) och eftersom det fullkomligt öste ner behövde vi ändå hitta någonstans att knacka dörr under tak. Nu var det så att de inte hade Adamos adress, så vi började leta genom att knacka dörr. Vi delade på oss med Folley och McGary och startade i varsin ände av Kivenlahti, men vi hade ingen tur med det tyvärr. Däremot träffade vi en hel del andra intressanta kontakter. Bl a Tanja som jag och Allen pratat med på gatan. Vår taktik under dagen var att knacka på alla dörrar som hade en möjligt afrikanskt namn, och hoppa över alla andra (annars hade vi givetvis aldrig hunnit hitta Adamo. Nu gjorde vi ju inte det ändå då.

Systrarna var ute i Masala idag och hade tänkt besöka Kadja, men tog fel tåg och hamnade istället i Katjas område, det kanske var ett inspirerat feldrag för Kadja hade ändå inte varit hemma, det var dock Katja. Och hon hade nyheter, hennes gubbe hade kommit tillbaka. Hon hade dock gjort klart för honom att hon vill samtala med oss och få mera undervisning. Vi har en undervisning med henne bokad hemma hos hennes vän på fredag morgon. På kvällen hade vi spelkväll i kapellet med ungdomarna, det var riktigt kul.

Avsked på ena sidan är jubelsång på den andra

Publicerat måndag 5 juli, 2004 av Mattias

Under morgon idag hade jag en insikt eller andlig tanke kring hur det blir att återvända hem till Gud efter detta liv. Som någon sade – då det vinkas till avsked på ena sidan höjs glädjerop och jubelsång på den andra. Jag tror att en mission på två år är en bra symbol för vad jordelivet utgör i vår eviga existens – här växer vi exponentiellt och sätter kursen för våra liv, jag tror att jordelivet har en liknande roll inför evigheten.

Det var veckans ”förberedelsedag” idag, dvs vi var lediga fram till kl 18. På kvällen var vi hemma hos biskopen tillsammans med Riitta. Först fick vi middag, sedan hade vi undervisningen. Vi hade bett och funderat mycket under morgonen vilken lektion vi skulle hålla, och kom fram till nr 4 som innehåller frälsningsplanen (skissen vi ritar upp om föruttillvaron, jordelivet, vilotillståndet efter jordelivet (paradis/fängelse) samt uppståndelsen och de tre härlighetsrikena), kyskhetslagen och visdomsordet (kyrkans hälsolag som bl a förbjuder alkohol och tobak). Det visade sig vara ett mycket bra val. Mirja pratade lite om tempel och arbete för de döda, och biskopen sammanfattade hela undervisningen ur ett familjeperspektiv, undervisade om kyskhetslagen och fick ett ”committment”, dvs. Riitta lovade att leva efter kyskhetslagen. Det är givetvis en sak mellan henne och Gud, men ”lova” är min bästa översättning av ”commit to”.

Efter det undervisade jag om visdomsordet. Biskopen lade till att visdomsordet innehåller ”minimikraven” och att det är upp till oss var och en att sedan utforska djupet i visdomsordet. Riitta beslutade sig för att sluta med kaffe, och satte ett mål om 3 veckor.

Jag lade förresten märke till hur orutinerad eller oerfaren jag är när det gäller undervisning. Efter att jag undervisat om visdomsordet ställde nämligen Biskopen frågan till henne ”vilka konsekvenser ser du av att följa visdomsordet?” och det var som om taget direkt ur vår handledning där hemma, ”Missionary Guide”, varifrån jag minns frasen ”hjälp undersökare att se följderna av sina handlingar”.

Biskopen talade också om livet som en prövotid för att se varifrån vi får vår njutning – huruvida vi verkligen gläds åt att hjälpa och tjäna andra. Om vi gör det, då kan vi leva med Fadern, som Fadern, för detta är anledningen till att han gör allt det han gör, Moses bok 1:39 (Kostbara pärlan):

Ty se, detta är mitt verk och min härlighet — att åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan.

Vill du bli döpt och ingå förbund med Gud?

Publicerat söndag 4 juli, 2004 av Mattias

Dagen började mycket bra. Vi hade en undervisning med Riitta, och vi hade med oss en medlem från församlingen. Samtalet började med att Riitta visade oss några av sina favoritställen i Mormons Bok från det hon nyligen läst, jag hade en sådan god känsla inom mig, jag var fylld av tro och hopp, det var som om det var ljus inom mig, jag kan inte förklara det bättre än så.

Riitta hade en fråga ang. fruktan, ”varför står det att vi skall ’frukta’ Gud? Jag känner mig inte rädd för Gud”. Både min kamrat och medlemmen vi hade med oss (som är finländare) pratade lite om ordet som sådant och att det snarare betyder frukta som i ”att visa respekt för” än ”att vara rädd för”. Jag delade också med mig av tanken att det kan betyda att vi inte tänker så mycket på vad andra människor tycker om oss att vi sätter vår relation till Gud och Hans bud i andra hand.

Hon valde själv ut och läste för oss ett av mina favorit-skriftställen i Alma 34:14-16

Och se, detta är lagens hela innebörd, och varje liten del pekar på detta stora och sista offer. Och detta stora och sista offer kommer att vara Guds Son, ja, oändligt och evigt.

Och på så sätt skall han bringa frälsning till alla dem som tror på hans namn. Och detta är avsikten med detta sista offer: att frambringa den innerliga barmhärtighet som övervinner rättvisan och åt människorna frambringar medel varigenom de kan ha tro till omvändelse.

Och på så sätt kan barmhärtigheten tillfredsställa rättvisans krav och omsluta dem i trygghetens armar, medan den som inte utövar tro till omvändelse är utsatt för de rättvisans krav som hela lagen ställer. Därför är det endast för den som har tro till omvändelse som den stora och eviga återlösningsplanen förverkligas.

Hon sade att ”jag känner redan som att jag är ”omsluten i trygghetens armar”.

Jag ville att hon skulle ta emot inbjudan att bli döpt. Jag försökte leda samtalet in på ämnet och även om hon svarade ”rätt” på alla frågor så fortsatte hon alltid att prata och spinna vidare så jag fick/tog aldrig riktigt tillfället att fråga om hon ville bli döpt. Jag frågade bl a om hon tror på Mormons Bok, och om hon tror att Joseph Smith var en profet och hon svarade ja på båda frågorna. Vi läste lite från Alma 32:28 ang. ”svällningsrörelserna” i själen då man läser Guds ord

Nu skall vi jämföra ordet med ett frö. Om ni ger plats så att ett frö kan sås i ert hjärta, se, om det är ett verkligt frö eller ett gott frö, och om ni inte kastar ut det genom er otro, så att ni motsätter er Herrens Ande, se, då skall det börja svälla i ert bröst. Och när ni känner dessa svällningsrörelser skall ni börja säga inom er själva: Det måste så vara att detta är ett gott frö, eller att ordet är gott, ty det börjar utvidga min själ. Ja, det börjar upplysa mitt förstånd, ja, det börjar bli välbehagligt för mig.

På eget initiativ berättade hon att precis så känner hon då hon läser. Till slut slog jag upp Mosiah 18:8-10 och sade att jag ville läsa det med henne. Då min kamrat såg vilket skriftställe det var kände jag hans tankar ”nu händer det, han kommer ställa frågan”

Och det hände sig att han sade till dem: Se här är Mormons vatten (ty så kallades de), och eftersom ni nu önskar komma in i Guds fålla och kallas hans folk och är villiga att bära varandras bördor så att de kan bli lätta,

ja, och är villiga att sörja med dem som sörjer, ja, och trösta dem som står i behov av tröst och stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt där ni må befinna er, ända intill döden, så att ni kan återlösas av Gud och räknas bland dem som hör till den första uppståndelsen så att ni kan få evigt liv —

säger jag nu till er: Om detta är ert hjärtas önskan, vad har ni då emot att döpas i Herrens namn som ett bevis inför honom på att ni har slutit förbund med honom om att ni skall tjäna honom och hålla hans bud, så att han än rikligare kan utgjuta sin Ande över er?

Efter att jag läst verserna högt kände jag mig fylld av tro, och frågade henne ”vill du bli döpt och ingå förbund med Gud?”

Hon läste skriftstället tyst för sig själv, och svarade sedan lite undvikande att ”jag har redan blivit döpt, och gjort förbund då jag var liten…”. Jag visste att hon skulle ta emot inbjudan, men inte hur. Jag visste att jag gjort allt jag kunde, så lutade mig i princip tillbaka och tänkte ”ska bli spännande att se hur Gud skall lösa det här”.

Efter en kort stunds tystnad började Riitta ställa frågor om ”hur går det till hos er då [i er kyrka, när man döps]” och hon började uppenbarligen bekanta sig med tanken som trots allt kanske varit lite främmande fram till nu.

Vi förklarade (igen) vad dopet innebär, och berättade om den Helige Anden som utlovas i rikligare mått efter dopet. Vi pratade (igen) om myndighet från Gud att förrätta dop, och tog som exempel att alla döptes på nytt då myndigheten – prästadömet – gavs till Joseph Smith, trots att de blivit döpta som kristna i sina olika kyrkor tidigare. Medlemmen som vi hade med oss berättade kort om sitt och sin familjs dop då de också kom från en luthersk bakgrund när de blev medlemmar i Jesu Kristi Kyrka.

Hon vill döpa sig! Vi bestämde 31 juli som ett realistiskt datum eftersom hon kommer vara bortrest de kommande veckorna och vi behöver tid att undervisa henne resten av missionärslektion (4 till) så att vi täckt in allt material innan hon kan bli döpt.

Jag vet inte hur man fortsätter ett inlägg efter en sådan upplevelse… men resten av dagen i korta drag: vi förberedde oss inför den lektion vi skall ha i söndagsskolan, stannade till hos Elina som som vanligt var på väg ut då vi kom, åkte sedan till kyrkan runt 13-tiden. Vi hade vårt avstämningsmöte med biskopen och församlingens missionsledare, delade bl a med oss av de glada nyheterna från morgonens undervisning. Riitta har hittills varit mycket strikt med sin dotters middagslur, att den behöver vara just på rutinen, och det råkar vara då vår församling har möten i kyrkan, så hon har inte varit i kyrkan ännu, vi jobbar på den biten.

Systrarna och assistenterna till missionspresidenten besökte våra möten idag pga att de hade två undersökare (Australiensaren som Wensel undervisade och hans fru) som kom till våra möten. Det var ett vittnesbördsmöte och jag kände mig manad att gå upp, jag delade med mig av bönens kraft och hur skrifterna talade till mig rakt i hjärtat här om dagen (L&F 108). Många härliga vittnesbörd bars¹ under mötet och då vi sjöng avslutningspsalmen ”Rakkaus tuo” blev jag tårögd.

Under vår lektion i söndagsskolan ansträngde jag mig för att mera fullt göra det som vi pratade om på missionsrådet här om dagen, att låta varje mening bli ett vittnesbörd, att säga det som ett sådant. Jag satte även en aningen ny twist på inledningen av lektionen:

Då Gud skapat Adam och Eva undervisade han dem också om livets mening, hur de och deras barn kunde leva lyckligt. Han gav dem bud och undervisade evangeliet. Människor har tyvärr haft som tendens genom hela historien att efter en tid vända sig bort från Gud, ändra vad han talat genom sina profeter och således leda folket vilse i större eller mindre grad. Gud har alltid gjort allt i sin makt – utan att tvinga någon – för att leda människor tillbaka till Honom. Då Adams barn inte längre lydde evangeliet kallade Gud Noah, en tid efter Noah kallade han Abraham osv.

Det var den nya nyansen på det hela, sedan fortsatte vi i vanlig ordning och berättade om resten av profeterna, om Kristus, om kyrkan som hans apostlar upprättade och om avfallet från densamma, om återställelsen genom profeten Joseph Smith i början av 1800-talet, om Mormons bok och hur den ursprungliga kyrkan upprättades på nytt, och den ursprungliga myndigheten – prästadömet – som fanns redan på Adams tid.

Efter kyrkan fick vi middag hemma hos Nikkes familj. De hade båda glömt det men som tur var frågade jag i kyrkan om det fortfarande passar att vi kommer ikväll. När jag märkte att ingen av dem kom ihåg att de satt upp sig på det sade jag ”nej vi kommer gärna en annan gång istället om det inte passar” men de sade att ”kom ändå, annars är risken att det dröjer.” sedan sade han skämtsamt ”The road to hell is paved with good intentions” (ung. ”vägen till helvetet är kantad av goda avsikter” dvs det hjälper inte att man menar att göra gott om man aldrig kommer till skott och faktiskt gör det).

Efter middagen hade vi split med Black och Guerts, och jag och Black träffade en svensktalande kvinna i deras område. Vi stod vid dörren och talade en lång stund, men kontentan av det hela var att hon har inställningen ”bibeln räcker för mig”.

Nu har jag 4 veckor kvar i Finland och jag har i princip gjort min greenie till ”seniorkamrat” dvs jag vill att han tar alla beslut om vart vi skall åka, vem vi skall undervisa etc. så tar jag rollen av hans mentor den här sista tiden för att om möjligt hjälpa honom mer att växa in i rollen.

Din uppgift – gör dina bröder säkra

Publicerat lördag 3 juli, 2004 av Mattias

Idag hade vi ”mission council” (sv. ”missionsråd”) där alla zonledare (utan kamrat, dessa går ut på split och jobbar under mötet) träffas med missionspresidenten, hans fru och assistenterna, samt ett systermissionärspar.

Systrarna berättade att det bland systrarna i missionen finns en tendens att försöka lösa problem genom att ”gå runt dem”, genom att tala med andra istället för med individen det berör. Jag tar inte upp det för att sätta systrarna, eller någon enda av dem, i dålig dager. Jag har alltid haft den största respekt för systermissionärer, de tillför till missionen både en mognad och omtanke som äldsterna (dvs killarna, som ju i regel dessutom är yngre) ofta saknar. Men jag vill ta upp det eftersom problemet inte är isolerat till systrarna i misisonen, eller ens personer som är på mission. Det är allt för vanligt i alla sammanhang. Syster Hoyt sade som inlägg i den debatten att de haft en regel i sin familj att man inte FÅR tala kring ett problem med någon annan än den individ det berör.

Vi fick ett budskap från Äldste Ballard (en av apostlarna idag) ang. uppgiften som zonledare, han fäste stor vikt vid vår uppgift att hjälpa missionärerna i vår zon att vara säkra, säkra på sig själva och säkra på det de undervisar. Lite senare samtalade vi om sätt varpå vi kan stärka våra missionärer och spendera vår tid på utbyten på bästa sätt (då vi delar på oss och får tid med andra missionärer en halv dag eller så). Ta tillfället i akt att dela något från dina morgonstudier, någon upplevelse som gjort stort intryck på dig… Lär dem att undervisa varandra om evangeliet spontant, varje dag.

Vi pratade också en hel del om morgonstudierna, det är ett populärt citat att timmarna mellan halv sju och tio ”will make or break your mission” (att de helt avgör om mission blir en fantastisk upplevelse eller inte). För mig är studietiden på morgonen ovärderlig, och har varit ända sedan jag blev medlem i kyrkan och började läsa seminariet på morgnarna innan skolan (gymnasiet). En av assistenterna, Fowler, läste från L&F 11:21

Sök inte efter att förkunna mitt ord utan sök först efter att få mitt ord, och sedan skall din tunga lossas. Därefter skall du, om du önskar det, få min Ande och mitt ord, ja, Guds kraft till att övertyga människorna.

Det påminde mig om hur viktigt det är att ”erhålla ordet” på nytt varje morgon, att det inte är något vi gör en gång och så är det gjort utan liksom frukosten behöver ätas igen och igen varje ny dag.

Vi talade också om vikten av att ledare upprätthåller en positiv attityd, se bara på kyrkans president Gordon B Hinckley, positivare man finns nog inte, trots alla problem han ser i världen och allt han har att hantera.

Äldste Ballard sade förresten också att ”om du inte älskar folket, och inte älskar språket, kommer du ha en bedrövlig tid som missionär”. Vad helst människor i världen säger till oss borde inte ändra vår attityd gentemot dem, det borde inte minska vår kärlek till dem.

Efter missionsrådet åkte vi till Maria (kvinnan från Karibien som vi mötte nyligen). Hon hade läst lite i Mormons bok, hon förundrades över att den , och kyrkan, funnits sedan 1830 och att hon trots det inte hört om den tidigare. Nu när hon pratat lite om kyrkan med bekanta kom det fram att hennes syster träffat missionärerna för en tid sedan, men inte trodde på deras budskap. Maria vill dock undersöka saken själv, och be om det.

Hon hade ett litet problem med versen i uppenbarelseboken 22:19 som säger

Och om någon tager bort något från de ord som stå i denna profetias bok, så skall Gud taga ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, om vilka är skrivet i denna bok.

Jag förklarade att ”denna profetias bok” syftar på Johannes egen bok, uppenbarelseboken, inte bibeln som helhet. Bibeln sammanställd i den form vi har den idag fanns inte då Johannes skrev ned sin uppenbarelse så han kan omöjligt syfta på att ”bibeln är ett paket av skrifter vartill ingenting får tilläggas”, och inte heller är Johannes uppenbarelse den kronologiskt senast skrivna boken i Nya testamentet OM föreg. hade varit sant. Vi läste även lite från 2 Nephi 29 där Nephi profeterar just om många så kallade Kristnas reaktion på Mormons boks spridning världen över (2 Nephi 29:3-4)

Och eftersom mina ord skall tränga fram — skall många av icke-judarna säga: En bibel! En bibel! Vi har en bibel och det kan inte finnas någon mer bibel.
Men så säger Herren Gud: O dårar, de skall ha en bibel, och den skall gå ut från judarna, mitt gamla förbundsfolk. Och hur tackar de judarna för den bibel som de får från dem? Ja, vad menar icke-judarna? Kommer de ihåg judarnas mödor och arbete och smärta och deras flit i att inför mig frambringa frälsning åt icke-judarna?

och vidare i vers 7-8:

Vet ni inte att det finns fler nationer än en? Vet ni inte att jag, Herren er Gud, har skapat alla människor och att jag kommer ihåg dem som finns på havets öar, och att jag härskar i himlarna ovan och på jorden nedan, och att jag för fram mitt ord till människobarnen, ja, till alla jordens nationer?

Varför knotar ni över att ni skall få mera av mitt ord? Vet ni inte att två nationers vittnesbörd är för er ett bevis på att jag är Gud och att jag kommer ihåg den ena nationen lika väl som den andra? Därför talar jag samma ord till den ena nationen som till den andra. Och när de två nationerna kommer samman skall även de två nationernas vittnesbörd komma samman.

Det var kul och annorlunda att få undervisa på engelska. Tyvärr åker Maria tillbaka hem om 2 veckor, men vi skall träffa henne igen innan dess.

”Vi har våra egna kvinnor”

Publicerat fredag 2 juli, 2004 av Mattias

I natt hade jag en så klar och tydlig dröm, jag var på en plats där man talade engelska, de visade en restaurang, ett gym, stora breda gator… i drömmen trodde jag att jag var i Ryssland som missionär (trots engelskan…) men då jag vaknade trodde jag att det var minnesbilder från BYU. Klockan var dessutom bara 5.30 när jag vaknade men jag var helt utvilad och klarvaken. Jag måste ha sovit väldigt gott. Jag var så lycklig över att ha en hel timme i piggt vaket tillstånd att studera, i lugn och ensamhet. Jag läste L&F 108:1-3 det tycktes mig som om orden hoppade ut ur boken, som om de var ämnade för mig personligen:

Dina synder är dig förlåtna, eftersom du har lytt min röst genom att komma hit upp denna morgon för att ta emot råd av honom som jag har utsett.

Låt därför din själ vara lugn beträffande din andliga ställning och motsätt dig inte längre min röst.

Och stå upp och var härefter mer noga med att hålla dina löften som du har avlagt och avlägger, och du skall välsignas med mycket stora välsignelser.

Herren talar egentligen till Lyman Sherman i den här uppenbarelsen, och ”honom som jag har utsett” syftar givetvis på Joseph Smith som var profeten och kyrkans ledare under den tid då uppenbarelsen gavs. Jag kunde ändå identifiera mig med med texten redan från första orden, ang. denna tidiga morgon (utan att veta vad som skulle komma i nästkommande två verser). Min andliga ställning är något som jag ständigt utvärderar, och motsätta sig Herrens röst är väl något vi alla gör i någon mån i våra liv. Uppmaningen att stå upp och vara noga med de löften man avlagt (särskilt inför Herren) är alltid aktuell och löftet om välsignelser för att lyda Herren är givetvis också alltid tillämpbart men det kändes så slående och så direkt riktat till mig att orden gick rakt in i hjärtat.

Vi började dagens arbete med att gå ner till Conovers till fots, kontaktade dem vi mötte längs vägen. Min kamrat uträttade lite ärenden med Ä Conovers dator sedan gick vi tillbaka och tog bilen till Masala, vi plockade upp systrarna på vägen eftersom de hade en tid bokad med Kadja, tyvärr var Kadja inte hemma. Jag trodde väl att det låg något i de där orden ”I’ll try…” när vi bokade mötet.

Jag hade dock en hemlig backup-plan. Jag ringde Katja, och var beredd att ge telefonen till syster Mudrick om den svartsjuke mannen skulle svara (jag ringde med hemligt nummer), men Katja svarade själv. Hon berättade att något konstigt hade hänt, hennes man hade blivit svartsjuk och sur, och dragit till Sverige på minst ett halvår, ”och efter det vill jag inte ha honom tillbaka” sade hon. Efter de böner jag bett ang. saken blev jag glatt överraskad. Jag berättade att vi var i området och hade två kvinnliga missionärer med oss, och frågade om det passade att besöka henne, och det ville hon ”tulkaa ihmeissä!” (ungefär ”ja kom bara!”).

Vi gick dit, och min greenie var lite rädd och förmodligen bekymrad över upplevelsen förra gången vi var där, eller i området, men jag kände ingen varnande känsla över huvud taget så vi fyra gick dit. Katja var lika glad som vanligt, vi samtalade en lång stund och hon stod för större delen av pratet. Hon vill verkligen försöka leva efter ”visdomsordet” (sluta med tobak). Vi har inte direkt undervisat så mycket förutom det vi pratade med henne om vid allra första mötet, och inte heller idag blev det särskilt mycket undervisat.

Min plan om mannen skulle ha dykt upp mitt under besöket var att helt enkelt säga ”se, här är våra egna kvinnor, vi är inte ute efter din” även om den första delen där är en sanning med extrem modifikation hehe.

Efter besöket hos Katja besökte vi Katjas sjuka vän som också var intresserad av att läsa Mormons Bok. Under kvällen knackade vi dörr en stund.

Van att höra Andens röst

Publicerat torsdag 1 juli, 2004 av Mattias

Då jag tittade ut genom fönstret idag såg det ut som sen oktober trots att det är första juli. Då vi gick ut kändes det dessutom som oktober. Jag fick gå tillbaka in och hämta mer kläder. Vi hade rådgjort om vart vi skulle åka och då min kamrat föreslog ”Soukka” tänkte jag genast på den svenska familjen som vi träffat där.

Det som var lite intressant var att jag blivit så van vid sådana där ingivelser, eller att höra och lyssna på den Helige Andens röst, så jag reagerade knappt på att det var det som hände, jag bara visste att vi skulle dit och undervisa dem idag.

När vi knackade på hans dörr hade jag samma förvissning, och var fylld av en glad känsla över att vi skulle få samtala med honom idag, det fanns över huvud taget inget tvivel. Då han öppnade dörren småpratade vi först lite på svenska, sedan gick vi över till finska för att min kamrat skulle kunna vara med också. Diskussionen gick bra, vi kände den Helige Andens närvaro starkt och det var uppenbart att vi introducerade tankar för honom som han inte haft förut, och att han kände något under vårt samtal. Han ville dock inte ta emot en Mormons Bok under några omständigheter, så vår kontakt slutar här, om än på en god not. Jag var fullkomligt fylld av glädjen över missionärsarbetet under hela vårt samtal.

Efter det knackade vi dörr i området, vi fick middag hemma hos en medlem i Kivenlahti och efter maten övade vi tillsammans med Nikke på en första diskussion med henne. Efter det var det dags att knacka dörr igen, efter en stunds förvirring över vilket område vi skulle åka till valde vi Kattila-laakso. Jag var där i vintras med Allen och vi knackade dörr utan att föra uppteckningar, nu får jag lida för den synden hehe. Vi stötte dock inte på någon som var upprörd över att ev. träffa oss vid dörren igen efter bara några månader och det kändes bra att vara där. Vi var bjudna på middag hemma hos medlemmar i området.

”Här är de!”

Publicerat onsdag 30 juni, 2004 av Mattias

Idag delade vi på oss och arbetade med Folley & McGary. Under morgonen skrev jag på talet jag skall ha i kyrkan på söndag (använde datorn i kyrkan) och sedan åkte jag och McGary till Masala för att knacka dörr i regnet. Det var inte så givande, och efter det fortsatte vi till Kirkkonummi. Kolla en bra ”comeback” vi fick i onsdags men inte hemma så vi tog vår tillflykt till lägenhetsbyggnader för det var rätt kallt ute i regnet trots högsommar.

Jag kände att vi ännu inte hade hittat rätt, jag hade den där känslan av att det finns något vi behöver göra, någonstans vi behöver vara, och än har vi inte hittat det. Funderade på om vi behövde senarelägga lunchen för att hinna hitta och uträtta det vi skulle här, och just då ringde Folley och sade att han fått en middagsbjudning för oss alla fyra kl 16. Det var bra, då har vi en och en halv timme ytterligare på oss tänkte jag. Vi tittade in kort på McDonalds, sedan åkte vi en väg där jag inte varit tidigare. Vi fann några radhus där garanterat ingen missionär varit och knackat på sedan länge, så vi satte igång. Vi fann en svenskspråkig familj där, och den där glädjefyllda känslan av ”här är de!” infann sig, jag visste att det var detta vi hade att uträtta i Kirkkonummi idag. Pga det var min hälsning vid dörren naturligtvis extra glad. Han släppte in oss, vi satte oss ned och började samtala. Hans fru stannade en liten stund också, hon var mycket trevlig, men hon behövde avvika efter en stund. Så vi var ensamma med honom (Mats) och barnen, vi fortsatte vår ”första diskussion” och bortsett från att det var lite knepigt att få honom att ta emot och lova att läsa lite från Mormons Bok så gick samtalet mycket bra. Tyvärr ska de bort och vi kan inte komma tillbaka och följa upp på läsningen förrän i slutet av juli.

Under morgonen (jag minns inte exakt när) satte jag och McGary ett mål för dagen, vi sade att ”vi skall få till en undervisning (första diskussion) idag innan middagen” och efter den tidpunkten då vi hade satt ett tydligt mål kände vi båda en klar skillnad, det var som att vi var mer medvetna i vårt arbete och det kändes som att Herrens Ande arbetade med oss mer. Eller rättare sagt att VI arbetade med HONOM, Han är ju alltid där… det är ju vi människor som kan befinna oss nära eller långt ifrån Honom.

Sedan åkte vi till middagen, där var även Conovers och Black & Guerts, så det var en riktigt stor middagsbjudning. Under middagen fick vi ett samtal från en mindre aktiv medlem i församlingen som var alkoholpåverkad, han var inte alls trevlig, tyckte att vi skulle komma och hälsa på honom och när jag sade att det inte passade ikväll blev han upprörd och lade på.

Under kvällen var jag ute med Folley och vi diskuterade en del medan vi knackade dörr, pratade om livet som missionär, att det snart är färdigt för vår del mm.

Innan jag somnade reflekterade jag över att jag är den äldsta missionären i distriktet nu, och att jag känner mig som ”jämlik” med vissa av dem, och mera som en ”övervakare” eller nästan som en ”förälder” för andra lite grönare förmågor. Det där med att vara grön eller inte har dessutom inte så mycket med själva åldern att göra, vissa missionärer kommer ut på fältet helt redo och taggade (som Äldste Allen) och andra har inte en susning om vad de egentligen är här för.

Det enda som ger varaktig frid och lycka

Publicerat tisdag 29 juni, 2004 av Mattias

Vi började dagen med att åka till distriktsmöte i kyrkan. Innan mötet skrev jag lite på mitt tal. Efter det åkte vi till Masala, och gissa vem den första personen vi såg där var om inte Katja. Hon, barnvagnen och en vän. För några dagar sedan, och varje kväll sedan dess, bad jag som bekant för att Katjas situation kunde lösas så att hon kan få möjlighet att undersöka kyrkan och Mormons Bok. Det första hon berättade idag var att hon sagt till sin man att hon vill skiljas.. vi får se vad som händer. Lite senare stötte vi på Katja igen, hon hade ett par frågor om buden (bland annat kyskhetslagen) som vi besvarade och hon förstod. Det är häftigt när människor som henne kommer till oss, två unga missionärer, och frågar saker om ”hur Gud vill att man skall leva” helt utan att de har ett vittnesbörd om kyrkan eller vårt budskap ser de ändå till oss för vägledning i moraliska frågor. Kanske för att samhället i övrigt ger så sparsamt med inspiration eller vägledning till ett ”rätt” liv.

På vägen hem stannade vi i Sundsberg för att titta till den andra Katja (eller Kadja som jag tror att hon heter), hon som är här som utbytesstudent. Kvinnan i familjen där hon bor sade att hon inte är intresserad av att prata med oss, men vi kände oss inte riktigt färdiga i området så vi knackade dörr längs gatan, och rätt vad det var så kom Kadja, hon stannade och vi pratade en lång stund. Hon hade varit och badat. Vi erbjöd att systermissionärerna kunde komma och hälsa på henne och det ville hon gärna, så på fredag skall de dit.

Vi åkte hem, tog en liten lunch, sedan knackade vi dörr i Nöykkiö. Vi fick middag hemma hos en medlemsfamilj och delade med oss av ett budskap från Jakobs bok (MB) 5:17 (Nephis bror Jakob undervisar om liknelsen om vingården) under samtalet var jag imponerad av hur mycket äldsta dottern (7 år) förstod om evangeliets första principer.

På kvällen hade vi en aktivitet med ungdomarna i församlingen, fotboll (istället för engelska-undervisning).

Att följa den Helige Anden och Guds bud och vilja är det enda som ger varaktig frid och lycka i detta liv, det var det jag vittnade om för Katja idag, och jag kände Anden starkt.

Arbetsförmedlingen

Publicerat måndag 28 juni, 2004 av Mattias

Ledig dag, och som vanligt var vi i Kisahalli, därefter biblioteket i Leppävaara. När jag skrivit mina brev hem stannade jag till som hastigast på arbetsförmedlingens webbsida och skickade in en spontan ansökan på ett jobb på SBAB. Så jag antar att verkligheten att jag åker hem snart har börjat bita sig fast…

På kvällen hade vi utbyte igen, jag och Black skulle till en undervisning med en svensktalande kvinna, och innan dess knackade vi dörr i området. Hon hade ett typiskt frikyrkligt synsätt på det mesta. Vi bar våra vittnesbörd om Mormons Bok, vilket ledde till att hon blev intresserad av att bekanta sig med den, så hon fick en bok och de skall tillbaka på söndag.

mormonmission.se

Kategoriarkiv: Erfaren missionär i Espoo (Helsingfors)