Enorma hundar och undervisning…

Publicerat tisdag 21 januari, 2003 av Mattias

Idag hade vi distriksmöte hos oss, i lilla Kajaani. Efter det gick jag och Äldste Williams ut. Vi kontaktade bara två människor på en hel timme, var är alla arbetslösa, gamla eller lediga människor? =)

Efter lunchen var jag ute med Äldste White istället. Vi blev avsläppta i område 8, den mest avlägsna delen av stan, då känns det tryggt att ha ordentligt med kläder på sig. Vi började knacka lägenhetsbyggnader så smått och ganska snart kom vi in till en kille i 26-års åldern som hade två enorma hundar. Jag kände mig minst sagt obekväm när vi satte oss ner i hans soffa. Äldste White började på första diskussionen, och jag tog några bitar här och där. Ungefär i mitten av lektionen kom hans flickvän hem, hon satte sig bredvid honom i soffan och vi började om från början för att repetera för henne.

Mot slutet hände något underligt, som jag fortfarande är förundrad över. En av hundarna, den som låg vid mina fötter (och Äldste Whites, och husses… ja, det var en riktigt stor och lång hund…) började bli orolig och gnydde lite, rörde en del på sig. Det distraherade något, och jag ville verkligen att de skulle få med sig den sista delen av lektionen utan störningsmoment, för det handlar om Den Helige Anden och bön, hur man själv kan få bönesvar. Så jag sträckte ner handen och klappade försiktigt hunden… eller besten… jag var rädd, men samtidigt kände jag mig inspirerad att lägga handen på den, och det hjälpte. Jag övervann rädslan (jag har alltid varit rädd för hundar, särskilt stora hundar), och hunden lugnade sig, och förblev lugn tills vi gått.

De accepterade vår inbjudan att läsa i Mormons Bok och vi fick en tid nästa onsdag för att möta dem igen. Vi skriftade vidare, och snart mötte vi en kvinna som verkade hyfsat stridslysten. Hon såg med ganska stort förakt på Äldste White medan de pratade vid hennes dörr. Äldste White tycker dock att sådant är roligt, när folk vill retas eller visar en överlägsen attityd, så han pratade på för att ”leka lite” med henne, och kanske ”lirka” lite också för att se om hon kunde mjukna. Han är verkligen bra på att prata, både språket och det sociala. Hon skulle just till att stänga dörren då hennes man kom i ganska hög fart inifrån lägenheten. Först trodde jag att han kanske hade druckit, och var arg, men tvärt om var han riktigt trevlig och ville prata med oss. Till hans frus stora förtret bjöd han in oss i vardagsrummet. Stämningen var lite konstig eftersom vi visste att hon inte alls ville ha oss där…

Vi berättade dock glatt om Gud, Kristus, Joseph Smith och Mormons bok. När vi kom till den delen hade han ett stort problem med att det var just Amerika som Lehis familj färdades till. Som så många andra finländare hade han inget gott öga till USA… vad nu dagens USA har att göra med den Amerikanska kontinenten för 2600 år sedan… men så är det, det är viktigt för många att få visa sitt misstycke där. Han var ändå intresserad nog att ta boken och lova oss att läsa de markerade ställena till nästa vecka. Vi hade som vanligt markerat Inledningen, 3 Nephi 11 och Moroni 10. Hans fru tjafsade emot en del under diskussionens gång, hon hade bl a en invändning ang. Adam och Eva, hon verkade tycka att hon kommit på något som ingen annan kristen tidigare tänkt på när hon sade

”-Men berätta det här för mig pojkar, vilka människor bildade Adam och Evas barn familj med? Vem låg de med för att få barn?”

”-Andra av Adam och Evas barn såklart” svarade vi, som att det var världens självklaraste grej… enligt bibeln så är det ju ganska enkelt. Men hon tappade nästan hakan och utbrast:

”-Med sina egna syskon?! Nä, ni skämtar?! Tror ni verkligen på det??” Vi tittade på varandra med höjda ögonbryn och svarade sedan ”-Öh, ja…” Mig veteligen är det den enda bibeltolkning som någonsin existerat… Hon hade flera andra invändningar men inget mer värt att nämna. Jag vet förresten inte om hon var nykter.

Den kvällen kände jag att ”det här var nog en av de bästa dagarna på min mission.” Jag har aldrig undervisat så mycket på så kort tid, och man får prata så mycket mera vid dörren med Äldste White. Vi kommer dessutom alltid in till någon när vi är ute och knackar dörr tillsammans, det är kul.

”Ändrade mitt liv fullständigt”

Publicerat måndag 20 januari, 2003 av Mattias

Idag hade vi för ovanlighetens skull en icke stressig P-day (preparation day, förberedelsedag, ledig dag, kalla det vad man vill…). Vi handlade, skrev brev hem…

På kvällen hade vi rådsmöte i kyrkan (PVK¹). Vi hade en stund mellan mötet och det att vi skulle gå till Alexi, så vi stannade i kyrkan och jag jobbade på att lära mig fjärde diskussionen.

Fjärde diskussionen handlar om frälsningsplanen, eller med andra ord

Vart vi människor kommer ifrån
Varför vi är här på jorden, och
Vad som händer när vi lämnar det här jordelivet.

Fjärde diskussionen tar även upp viktiga principer om hur Gud vill att vi förvaltar den välsignelsen som livet på jorden och en fysisk kropp utgör, som att avhålla sig från sexuella relationer före äktenskap (kyskhetslagen) och att avstå från droger, inklusive kaffe och te (visdomsordet).

Det var som om alla känslorna som jag fick första gången jag hörde de här sanningarna själv, för snart 5 år sedan, kom tillbaka till mig. Jag minns hur jag kände det precis som att jag alltid känt till det här. Missionärerna berättade för mig att vi levt hos Gud som hans barn innan vi kom hit till jorden. De berättade att det finns en vis och viss avsikt med livet här på jorden och därför är det viktigt att behandla kroppen och skapelselagarna (sex) med respekt, och att vårt fortsatta, eviga liv efter jordelivet beror mycket på de val vi gör här och nu. När jag fick höra det här (och det som missionärerna berättade för mig var i princip exakt det som står i häftet för fjärde diskussionen) var det precis som att någon påminde mig om någonting som jag alltid vetat så länge jag levt. Det var som att de sanningarna fanns i mitt minne, och bara behövde uppväckas för att jag skulle veta om dem.

När vi kom hem till Alexi så satt han och hans flickvän och målade Warhammer-figurer². Vi pratade lite om Games Workshop-spel i allmänhet³. Sedan spelade vi Othello (det där spelet där man vänder brickor som är svarta på ena sidan och vita på den andra). En annan av hans vänner droppade sedan in också. Vi pratade lite om Mormons Bok med Alexi, men mycket mera undervisning än så blev det inte, vi hade planerat den fjärde diskussionen, men eftersom han hade två vänner här så passade det inte riktigt. Tjejens ansikte påminner mig mycket om Jenny… det kanske bara är för att jag tänkte mycket på henne när jag skrev brev imorse, eller så liknar de faktiskt varandra en hel del…

Det är både jobbigt och fantastiskt kul att vara hemma hos Alexi. Han har ju liksom det liv som jag önskade mig och tror att jag hade haft om jag varit kvar hemma och ännu inte stött på kyrkan. Han är ganska ung men bor i egen lägenhet, har en fin flickvän och han har nästan alla de samma intressena som jag hade, och han har ett helt gäng med polare som gör samma sak (rollspel, figurspel…) och ofta hänger hemma hos honom. Dessutom är han engagerad politiskt, något som började med elevråd i skolan och sedan växte (samma som gjorde jag i skolan).

När vi gick hem den kvällen berättade jag för Äldste Smith om mina känslor när jag förberedde diskussionen i kyrkan förut.

”-Det var nästan som om Gud lagt den här nyckeln i mitt medvetande, och när jag hörde om det här från missionärerna, särskilt om föruttillvaron, då visste jag att jag hade funnit mitt rättesnöre, jag visste att det var det här jag skulle ta till min ”andliga guide”. Och funnit känns nästan som ett överdrivet ord att använda, för jag hade knappast letat, det var snarare den som funnit mig.”

”-Wow, det måste vara speciellt att ha en sådan upplevelse. Själv är jag ju uppväxt i kyrkan… det är som att jag alltid har vetat. Jag hade inte riktigt den där tonårs-aha upplevelsen som en del andra har… du vet, många får ju en period av rebelliskhet i tonåren, så kommer de sedan antingen fram till att kyrkan är något för dem, de får ett eget vittnesbörd, eller så kommer de fram till att evangeliet inte var värdefullt för dem och så lever de vidare ett liv utan Kristus…”

”-Ja… men det är säkert så att vissa inte behöver det steget. Har du alltid vetat så har du, och det är nog något att vara tacksam över.”

”-Ja, det är jag. Men jag är lite avundskjuk också på sådana som dig, som har en ’omvändelseberättelse’ att berätta, en viss händelse som ändrade ens liv så fullständigt…”

Det hade Äldste Smith rätt i. Att ta emot evangeliet från missionärerna, att läsa Mormons bok och att döpas in som medlem i kyrkan hade verkligen ändrat mitt liv fullständigt.

Den fria viljan

Publicerat söndag 19 januari, 2003 av Mattias

I kyrkan idag höll jag tal på ca 10 minuter. Jag kände mig för övrigt inspirerad i kyrkan idag, jag fick små tankar och insikter hela tiden. En av dem är att Satan har en framgångsrik taktik att vända människor emot varandra. Människor som egentligen är allierade med varandra, mot Satan, vår gemensamme fiende. Han får oss ibland att tävla mot varandra, argumentera med varandra osv. medan det är han själv som är den fiende vi egentligen har kommit till jorden för att övervinna. Om vi ger vårt hjärta till denna värld, då leder världen oss till andlig död (vilket är att vara separerad från Gud). Om vi ger vårt hjärta till Gud får vi uppleva evigt liv, vi får smaka på det här, och erhålla det fullt ut där, efter detta liv.

Ethers bok är kort, men där i kan man finna ädelstenar av kunskap som vi inte har i någon annan del av skrifterna. De första kapitlen undervisar oss bl a om tro och om Kristus. Vi kan lära oss saker om vår natur, både andliga natur, och den mänskliga naturen, den naturliga människan (makt- och ärelystnad etc.).

En tanke ang. hemlärarbesök¹ – varför inte fråga våra familjer ”vilken princip vill ni att vi diskuterar nästa gång?” Jag tror att man har större chans att få vägledning, inspiration, uppenbarelse, om man sturerar skrifterna för någon annans skull istället för att bara göra det för sin egen skull, även om det är ett nog så gott syfte. Principen att studera evangeliet ”för någon annans skull” behöver inte upphöra bara för att man blir avlöst från uppdraget som heltidsmissionär, klasslärare etc. utan man kan göra det till vardag.

I sin bok ”Trosartiklarna” skriver Äldste James E. Talmage (som levde 1862-1933 och var apostel från 1911) att Den Helige Anden har kraft att manipulera elementen och varje annan kraft som påverkar vår planets materia. Ett bevis på det var när Jungfru Maria undrade hur hon skulle kunna föda Kristus (eller något barn alls) då ”ingen man rört vid henne” och ängeln svarade att ”Helig Ande skulle komma över henne”. Den Helige Anden befruktade Maria. Att organisera DNA, molekyler, atomer osv. till ett foster (och inte vem som helst utan Kristus) måste verkligen ses som att ”manipulera denna världens element och materia.” Det är väl för övrigt ett lika stort underverk varja gång en kvinna befruktas, även då en man har ”rört vid” kvinnan, för så intellektuellt krävande är ju knappast den gärning vi människor utför i sammanhanget =)

Åter till dagens händelser. Vi knackade dörr inne i stan utan nämnvärd framgång. Vi har försökt nå Ritva, kvinnan som vi undervisade för några veckor sedan ute i syster Seitsojokis område. Det är faktiskt fem veckor sedan vi var där, och hon har inte svarat på våra meddelanden på telefonen, eller då vi försökt ringa henne. Det känns ju som att hon inte är intresserad längre.

”-Du, jag fick en idé, testa att ringa med ’skyddat nummer’ och se om hon svarar. Då vet vi om hon undviker oss eller om hon råkat ut för något.”

”-Ok, det kan vi väl göra.” Äldste Smith tog telefonen och ändrade inställningen. Nokia, så lätt att använda. Hoppsan! Nu svarade Ritva nästan direkt.

Jag förstod inte allt som Äldste Smith sade, men jag förstod tillräckligt för att veta att det inte var så positivt. Vi stod intill ett metallstaket som såg ut nästan som ett fängelsegaller, bakom det fanns en innergård som hörde till några lägenheter. Snön var fortfarande minst en meter hög, så man hade ingen aning om vad som dolde sig där inne på gården, kanske en lekplats? En sandlåda? Ett par bänkar och en grillplats kanske? Nu var telefonsamtalet klart.

”-Nå, vad sade h…” Äldste Smith skakade på huvudet och sade ”Game over,” kanske för att skoja till det lite då vi pratat lite om TV-spel under kvällen.

”-Så vad sade hon?”

”-Att hon har bett om Mormons bok, men att Gud inte svarar henne. Och med bett så menade hon att hon bett ’Fader vår’, inte en egen bön ens…”

”-Men vi har ju lärt henne att be med egna ord, att prata med Gud och uttrycka vad hon själv…”

”-Det spelar ingen roll. Hon hade tappat gnistan, jag hörde det på henne. Hon är inte alls intresserad längre.”

”-Hm…”

”-Minns du liknelsen om såningsmannen från Nya Testamentet?” (Matt 13:1-9)

”-Ja…”

”-En del av vetet föll bland ogräset, och ogräset övervann det. Jag misstänker att någon av hennes bekanta har övertalat henne till att inte lägga tid på Mormons Bok. Hon sade ju att hon inte ens ber längre, utan bara ber ’Fader vår’-bönen.”

”-Jo, hon hade ju några andra ’Kristna’ vänner så det är väl troligt… men sorgligt bara. Det kändes ju så bra när vi var där…”

”-Ja, det gjorde det verkligen. Det tyckte jag också.”

Och det betyder väl något, för jag brukar ju själv säga att det ”känns bra” på andra undervisningar, ex. Alexi, där min kamrat inte känner att det leder någonstans alls. Men här var vi eniga. Kanske vi fann henne i en svacka i livet, hon bjöd in oss, bjöd in den Helige Anden som en tröst i sitt liv, och när det sedan vände uppåt så ”behövde hon inte Gud längre…” jag antar att det är dumt att spekulera, det kanske inte alls var så.

Bara att konstatera att hon gjort sitt val, den här gången i alla fall. Jag hoppas att hon stöter på missionärerna igen och ge det en ny chans. Min kamrat tyckte också att det var konstigt, medan vi gick hemåt mumlade han någonting om ”the eternal scheme of things” (tingens eviga plan?) eller något… jag lyssnade bara med ett halvt öra.

Kuhmo, otramad mark…

Publicerat lördag 18 januari, 2003 av Mattias

Idag var vi ute i Kuhmo hela dagen. Förmiddagen bestod ju då av en bussresa, knappt två timmar med alla stopp som den gjorde. Sedan knackade vi dörr i Kuhmo. Det kändes lite speciellt, för där har ju missionärerna inte varit tidigare, inte regelbundet i alla fall, så det var lite som att bryta ny mark. Inne i Kajaani har ju folk sett oss till leda känns det som ibland.

Vi undervisade en religionslärare. Vi gick igenom alla delar av vår första diskussion, och erbjöd honom en Mormons bok. Han var mest nyfiken, och ute efter informationen. Det är ju roligare om man får tala med någon som är lite sökare, men det är alltid kul att få prata med någon i alla fall.

Lite senare träffade vi en journalist som jobbade på Kuhmo-tidningen. Han ville gärna göra en artikel om oss i deras lokaltidning om vi hade tid att komma förbi någon mer gång. Runt lunchtid kom broder Komulainen in till stan i deras minibuss och hämtade oss. Han hämtade även upp två av döttrarna inne i stan på vägen. Ute hos dem åt vi, hade ett budskap och spelade lite basket. Vi tog sedan bussen tillbaka hem på kvällen, och väl hemma somnade jag redan runt tio-tiden. Det är ovanligt, jag brukar oftast ligga vaken och tänka och fundera på olika saker.

Hon har också sett änglar…

Publicerat fredag 17 januari, 2003 av Mattias

Idag kände sig Äldste Smith sjuk. Han sov hela förmiddagen. Kanske var det all glass han åt igår… Inte mig emot att få en liten paus, jag satte mig med nya testamentet och läste i några timmar. På eftermiddagen hade vi middag bokad hos syster Seitsojoki, och då kände han sig bättre så vi cyklade ut dit.

Efter maten visade jag henne mitt lilla album hemifrån, berättade om familjen osv. Sedan övade jag mig på att undervisa första diskussionen för henne. Man får ju ta alla möjligheter att prata finska, särskilt när de är rätt få. Efter min undervisning berättade hon för oss om några drömmar som hon haft. Hon berättade bland annat om när en ängel visat sig för henne i en dröm. Genom att han tittade henne i ögonen kände hon genast hans budskap. Jag tyckte det var intressant, för så är det ju ibland människor emellan också, att man kan känna vad en annan person känner eller tänker genom att se varandra i ögonen.

Vi knackade dörr lite i hennes område under kvällen innan vi begav oss hemåt.

Tropicana

Publicerat torsdag 16 januari, 2003 av Mattias

Idag knackade vi dörr hela dagen. Inte någonting meningsfullt verkade hända. Vi fick tillfälle att hjälpa syster Korhonen att skotta balkongen, men det var bara en kort stund. Vi har varit välsignade en tid, vi har kunnat träffa nya människor och ge ut lite Mormons böcker, men jag antar att sådana här dagar utan synbar frukt måste komma igen.

På kvällen stannade vi till på affären. När vi kom hem delade vi på en liter Tropicana-juice och åt glass. Det är vanligtvis vårt sätt att belöna oss efter en dag av till synes ingen framgång – något gott skall man väl i alla fall ha, resonerar vi.

”Jag har sett änglar”

Publicerat onsdag 15 januari, 2003 av Mattias

Morgonen bestod av att knacka dörr, utan framgång. Efter lunch städade vi lägenheten för syster Seitsojokis son Jukka skulle komma förbi och titta lite på lägenheten. Min kamrat har fått för sig att vi har fuktskador, och Jukka jobbar med fastighetsförvaltning. De kom förbi i några minuter, Jukka mätte lite med en lasertempmätare och kollade lite hastigt, men konstaterade att där inte fanns något att anmärka på. Syster Seitsojoki hade även med sig lite mat, hon är ju alltid noga med att ”ta hand om” oss.

När de gått cyklade vi ut till område 7, för oss även känt som ”Tracters paradise” (vi har haft mycket framgång med att knacka dörr där, ”tracting”…). Efter en stund kom vi in hos en kvinna. Vi undervisade första diskussionen. Vi pratade om att Gud är vår himmelske fader, att vi alla har bott hos honom, och skall återvända dit efter detta liv. Genom Jesus Kristus kan vi bli rena från våra synder och värdiga att bo hos Gud igen, och vi berättade om att evangeliets fullhet har återställts genom en profet i vår tid, Joseph Smith. Vi visade som vanligt bilderna i början av Mormons bok medan vi berättade om den. Sedan fick jag bära mitt vittnesbörd:

”-Jag vet att det vi talat om idag är sant. Jag har bett och frågat Gud, och han har svarat mig, och svarar mina böner hela tiden. Inte varje bön, inte varje fråga, men jag får ofta svar. I Mormons bok finns en uppmaning till alla som läser den, att var och en själv skall komma till Gud i bön och fråga om den är sann.” Det kändes verkligen bra, jag kände den Helige Anden bära vittnesbörd om det jag just sagt, och det verkade som att hon också kände det gott.

”-Jag vet också att Gud finns.”

Det är inte ofta man får det svaret, och i efterhand så tror jag att jag log av glädje när jag hörde henne säga det. Vi satt tysta och väntade på att hon skulle berätta om sin erfarenhet.

”-Jag var med om något mycket traumatiskt. Jag skall inte berätta precis vad, inte idag i alla fall, vi har ju precis träffats… men jag kan säga så mycket som att jag vet att Gud finns, och jag vet att änglar finns. Jag har sett dem.”

”-Vill du läsa i Mormons bok under veckan som kommer, så kan vi komma tillbaka och prata mera?”

”-Ja, jag vill läsa er bok. Men ni behöver kanske inte komma så snart, för jag vill läsa hela boken först.” Då visade Äldste Smith henne vårt nummer i bokens pärm, och han tyckte visst att det var bra så. Jag kände att jag ville anstränga mig mer för att få till ett andra möte med henne, hon verkade ju så positiv och som att hon haft så starka upplevelser själv. Jag tror att kyrkan, och evangeliet skulle kunna ge henne mycket, och jag tror att ett vittnesbörd som det hon har om Gud och änglar skulle stärka våra bröder och systrar i grenen här i Kajaani, så jag ville ändå försöka igen, jag ville inte att vi skulle tappa henne helt.

”-Kan vi kanske komma förbi vid dörren i alla fall om ett par veckor, och se om du har några frågor om det du har läst hittills?”

”-Ja självklart, det går så bra så.”

Syndafloden

Publicerat tisdag 14 januari, 2003 av Mattias

Idag fick jag tre rapporter hemifrån ang. Bolliaden. En av dem var Jenny som berättade att hon hade dansat med många blyga killar. Jag antar att hon menade att hon bjudit upp blyga killar specifikt, lite för deras skull, sådana som kanske annars inte vågar. Det skulle inte förvåna mig om det var så, hon är så kärleksfull och omtänksam. Jag har tyckt så mycket om henne ända sedan i somras, och under de sista månaderna har jag verkligen bett Herren hjälpa mig att släppa tankarna på henne lite mera, och även att förbereda mig på att det kanske inte blir jag och hon, 2 år ifrån varandra är lång tid och man förändras ju…

Angelica berättade i sitt brev till mig idag att hon och Erik är förlovade! Nu, precis innan han skall åka på mission, kanske var lite otippat. Men det kanske är just därför. Hon kanske vill känna att han är hennes även när han är borta. Eller han kanske vill att hennes hand skall signalera ”upptagen” när hon är på aktiviteter, danser osv. medan han är i grekland och knackar dörrar, haha. Jag är väldigt glad för deras skull. Hon introducerade Erik till kyrkan, de gick i samma klass i gymnasiet, och jag tycker att de passar bra ihop.

Efter kl 18 arbetade vi som vanligt, men vi hade fakiskt två möten inbokade idag, först med Tommi och sedan Alexi. Vi tänkte undervisa dem den nya första diskussionen som vi gick igenom hemma häromdagen. Lektionen med Tommi gick bra, men jag vet inte riktigt hur mycket han hänger med eller förstår alltid (ska jag säga som inte ens kan språket haha).

Sedan var vi hos Alexi. Vi hade samma lektion planerad för honom som för Tommi, men Alexi pratar ju mycket själv, många frågor osv. En fråga som han hade handlade om syndafloden.

”-Jag har väldigt svårt att acceptera att hela jorden skulle ha stått under vatten.” Jag fick en tanke om det. En tanke som kanske inte är i linje med kyrkans lära, men jag uttryckte den ändå. Kanske det kunde få honom att släppa den detaljen, och se till helheten i vårt budskap istället. Hakar man upp sig på detaljer är det svårt att känna den Helige Anden.

”-Kanske det kan ha varit så, att alla människor som levde i världen då, ca 1000 år efter Adam, fanns i den regionen runt mellanöstern och Svarta havet. Kanske termen ”Hela världen” användes på samma sätt som i Rom, då ”hela världen” skulle skattskrivas. Då innebar det hela Rom, eller hela den kända världen.”

Vi hade allt som allt en bra diskussion, tyckte jag. Efter det var det dags att gå hem för kvällen, vi stannade till på S-market för att handla lite bröd och juice.

”-Det känns verkligen kul med Alexi, visst går det bra? Jag känner alltid anden¹ starkt när vi är där”

”-Öhm… jag vet inte det, jag känner inte anden när vi är där. Jag har nog tyvärr inte så mycket tro på att han kommer att omvända sig och ta emot Kristus.”

”-Hmm…” sade jag bara, och han fortsatte

”-Jag var likadan som greenie, när jag var ny så tyckte jag det var så kul och spännande när man fick undervisa någon, så jag trodde att jag kände anden i varje diskussion.”

Ja, eller så gjorde du det också innan du blev gammal och trött. Men det där sade jag inte till honom, jag tänkte det bara för mig själv. Ibland undrar jag varför han fortfarande är här när han helt verkar sakna tro på det vi gör, eller på människorna vi träffar och undervisar. Jag tänker inte bli sådan när jag har varit här lika länge som honom.

Att hålla det man lovat

Publicerat måndag 13 januari, 2003 av Mattias

Idag var vi i olika möbelaffärer och tittade på nya sängar. Vi skall försöka övertala missionkontoret att vi behöver det. Det var lite kul, för de första två sängförsäljarna gjorde exakt samma sak – vi frågade naturligtvis om några av de billigaste sängarna. De pratade lite kort om den sängen vi frågat om, sedan pekade de på en annan säng i andra ändan av rummet som kostade i alla fall dubbelt så mycket, och så jämförde de dessa två sängar. ”Om du istället då tittar på den här så har ju den…” och så lade de krutet på att snacka om den dyrare sängen. Exakt samma taktik på båda ställena, fantastiskt. Vi lämnade dem båda två ganska snabbt och gick till Jysk, där hade de inte samma säljtaktik. De hade vad vi ville ha, men inte i lager. Äldste Smith vägrade att ringa kontoret och fråga om de ville bekosta det, så jag ringde, och det var inga problem. Vi beställde sängarna. De kostade runt 1500kr/st (€150).

Efter det tyckte Äldste Smith att vi skulle cykla förbi hos en kvinna som vi knackade på hos förra veckan. Hon hade inte tid då men vi fick komma tillbaka hade hon sagt. Vi hade tur och hon var hemma. Vi undervisade den nya första diskussionen och det gick bra, hon ville ha Mormons bok och sade att hon skulle läsa och be om det. Vi bestämde en tid om ett par dagar då vi skall komma och svara på frågor, och kanske undervisa henne mer.

Efter middagen planerade vi inför kvällens besök hos Oksanen.

”-Vad tycker du att vi ska undervisa om ikväll?” Det hörde inte till vanligheterna att han frågade mig om det.

”-Avfallet kanske?”

”-Det kan vara en god idé. Vi kan köra efter tredje diskussionen rakt av då, och så får vi se om diskussionen tar en annan vändning, i så fall får vi improvisera lite.” Han köpte mitt förslag rakt av, det hörde heller inte till ovanligheterna. Antingen börjar han lita på mig mer, eller så börjar jag lära mig hur man skall göra nu, eller hur han vill att man skall göra.

Vi kom dit vid 19-tiden. Först satt vi och pratade lite om svenska språket, grabben satt med sin svenskaläxa och jag hjälpte honom lite på ett hörn. Jag visade dem även bilder hemifrån och på min familj. Min diskussionsbok låg på bordet och Timo tog den och började bläddra lite nyfiket i den. Av en händelse så slog han upp just det vi hade tänkt undervisa om idag, han satte igång att läsa högt där vid köksbordet.

Det var ju som sagt precis det vi tänkt ta upp, så vi fortsatte att undervisa om avfallet och återställelser genom historien. Vi pratade om hur Adams barn inte ville lyssna på Adams undervisning utan vände sig till ”sina egna vägar” som skriften säger. Vi pratade om hur Noah predikade i över hundra år (ref?) och trots det till sist endast kunde rädda sin egen familj i arken medan de andra människorna ”sveptes bort” i översvämningarna. Vi berättade om Abraham, om hur Gud än en gång sände en profet för att predika för folket efter det att Noahs barn hade nedsjunkit i otro och orättfärdighet. Abraham fick stora löften till följd av sin rättfärdighet och sin trofasthet, men hans folk levde inte länge i rättfärdighet. Moses sändes för att rädda en del av Abrahams avkomlingar ur slaveriet i Egypten. Moses tog sedan även emot Guds lag för Israel, som de tio budorden var en del utav.

Vi pratade om hur Gud sedan sände sin Son för att återställa sanning som än en gång gått förlorad, och för att sona för världens synder genom sitt försoningsoffer. Det tog inte särskilt lång tid efter apostlarnas död innan den kyrkan, Jesu Kristi Kyrka, eller ”De heliga” som kyrkans medlemmar på den tiden kallades (Apg 9:13,32,41; Rom 12:13 etc.), hade förlorat den enkla sanningen i Jesu lära. Man hade blandat upp den med sin tids filosofi och mytologi från Grekland och Rom. Tiden som följde på det här, medeltiden, kallas ofta för ”de mörka århundradena” (”Dark ages” på engelska).

Det fanns dock ljus i tunneln. Under upplysningstiden började ett ljus gå upp och goda människor ifrågasatte påvekyrkans läror och seder, och kanske framför allt dess maktutövning. Många dog som martyrer och offrade livet för att mera sanning om Gud skulle bli känd av folket, genom att predika eller översätta eller distribuera bibliska texter. Det här förberedde världen, i alla fall väst, för återställelsen av evangeliet. Människor blev öppnare kring religion, och allmänheten blev kunnig på ett helt annat sätt nu när bibeln var tillgänglig för dem.

År 1820 satte Gud sin hand till verket för att en sista gång återställa till jorden det som förlorats, för att påbörja alltings återställelse. Joseph Smith kallades, som den sista att återställa sanningar till jorden efter ett avfall. Till honom gav Gud löftet att detta inte skulle tas bort från jorden igen förrän Kristus återvänt i sin härlighet och makt och uppenbarat sig för alla nationer på jorden.

Efter diskussionen tyckte de båda att det var mycket logiskt och det kändes som att poletten med Joseph Smith trillade ner. Då sade jag

”-Vi kan diskutera det här i evighet, men enda sättet för er att veta att det är sant är att läsa Mormons Bok och själva be och fråga Gud om den är sann, som Moroni skriver i sista kapitlet…”

”-Vi vet…”

Anne, dottern, var där och gillade också lektionen. Vi hoppas att vi kan förmå dem att börja komma till kyrkan. Om de håller det de lovat att göra (läsa skrifterna, be, komma till kyrkan) så kommer de att få ett vittnesbörd själva. Då kommer de att veta…

”Vittna för, samt varna folket”

Publicerat söndag 12 januari, 2003 av Mattias

Söndag och möten i kyrkan som vanligt. Lisa Komulainen kom fram till mig när vi hängde av oss ytterkläderna.

”-Jag träffade en flicka från din hemmaförsamling på Bolliaden¹.”

”-Åh, vad roligt. Såg hon mexikansk ut, eller mera svensk?”

”-Nej, hon såg ut som Svensk.” Lisa övade på sin svenska med mig, det var roligt. Det måste alltså ha varit Vicki hon träffade, det finns ju bara Vicki och Natalie.

Det var grenskonferens² idag, så det var några medlemmar från Oulu här. Vi hade bjudit in Ari och familjen Oksanen pga det, och de kom faktiskt allihop så det var roligt.

Under eftermiddagen och kvällen skriftade vi. Jag kände mig tröttare i kroppen än någonsin på mission, vet inte varför. Och jag känner mig så uppgiven inför att alla stänger dörren innan jag fått chans att berätta vad vi har att komma med. Jag hinner säga ”Edustamme Jeesuksen Kristuksen Kirkko” (Vi representerar Jesu Kristi Kyrka) och BANG! Så är dörren stängd. Jag samtalar nog med kanske 5 personer om dagen, efter att vi knackat på kanske 500 dörrar. De fem är ju då inte intresserade även om de är trevliga som pratar med mig i någon minut. Jag anstränger mig mera för att vittna för dem som stannar upp för att lyssna i några sekunder. Jag kände mig inspirerad till det när jag läste mina anteckningar från MTC. Som missionärer är vi utsända för att ”vittna för och varna folket” (L&F 88:81), och att ”Grunda församlingar och bygga upp kyrkan på de platser där människorna tar emot vårt budskap (se till exempel L&F 28:8). Vi har inte haft så stor framgång med den där sista biten här i Kajaani än så länge. Men vi kan bära våra vittnesbörd om Frälsaren, och om återställelsen, för dem, oavsett deras inställning.

Jag känner mig faktiskt ganska värdelös här ute just nu. Kan bero på att jag är så trött, men jag känner att jag inte riktigt har någon möjlighet att lära mig finska som det är nu. Vi har nästan inga möten med medlemmar eller undersökare, och ingen som vi möter på gator eller vid dörren vill prata med oss ens en liten stund. Och de få tillfällen då någon stannar upp för att byta några ord, då är jag ändå inte bra på att vinna deras förtroende. Jag ver ju aldrig ens bra på sådant där hemma, när människor INTE hade fördomar pga. namnbricka och kostym… då JAG inte ringd på DERAS dörr…

mormonmission.se

Månadsarkiv: januari 2003