Månadsarkiv: februari 2003

Kamratlös…

Publicerat av

Den här dagen bjöd på en ny upplevelse. På morgonen skulle vi cykla ut till Lohtaja igen, men någonstans i centrum tappade vi bort varandra. Han trampade på ganska så bra som vanligt, och jag kände att jag inte ville bli svett i min skjorta och kavaj det första jag gjorde på dagen, så jag tog det lite vackert. Kanske lite för vackert, för som sagt så tappade vi bort varandra. Jag började med att cykla till kyrklokalen, jag tänkte att det vore en logisk mötesplats om man kommer ifrån varandra i centrum… men när jag hade stått där och väntat i en halvtimme började fötterna bli riktigt frusna, och jag bestämde mig för att cykla hem, han kanske hade vänt tillbaka när han insåg att jag inte längre var med honom.

Väl hemma var det väldigt tyst och lugnt, inte ett spår av Äldste Smith. Jag tog en kopp varm choklad och kröp upp i min fåtölj med fötterna på elementet, de var frusna efter att ha stått stilla så länge nere i stan.

 Efter nästan en timma dök Äldste Smith upp. Han hade varit på väg till område 8 och inte märkt att jag var borta förrän han kom fram, och då hade han satt igång att leta efter mig där… sa han. Jag är säker på att han uppskattade ensamheten precis lika mycket som mig så han gjorde sig nog ingen brådska hem direkt =)

Vi tog lunch och sedan besökte vi syster Korhonen. Vi var där i 2 timmar, småpratade och spelade lite alfapet. Jag gör inte direkt någon insats där, ordförrådet på finska är ju inte super, men Äldste Smith kunde underhålla henne bra med det.

Resten av dagen knackade vi dörr, utan några spännande möten. Äldste Smith pratade om något som Aposteln Henry Eyring sagt, att det krävs ett mirakel för att en person skall omvända sig, och gå från ett liv utan rättesnöre till att bli en medlem i kyrkan som lever upp till de höga normerna Herren satt. Och Herren är villig att göra mirakel för människor, när de visar tro på honom…

Checkar och kultur

Publicerat av

Idag gick vi in till stan, kontaktade lite människor på gatorna, och tog sedan bussen ut till Laajakangas. Vi skulle besöka en mindre aktiv medlem, hon hade inte varit i kyrkan på flera år. Vi fick lunch där, och hon berättade att hon gått med i pingstförsamlingen i stan. Hon var inte helt klar i huvudet, hon var ganska gammal. En rolig detalj var att innan vi skulle gå så kom en av hennes bekanta förbi, och hon hade några negativa kommentarer ang. USA. Hon pratade bl a om hur förlegat banksystem de har där borta, att allt fortfarande sköts med checkar osv. Finland är ju lika digitaliserat som Sverige när det gäller att betala räkningar, dvs. allt sköts via dator. När vi gick därifrån var Äldste Smith sur en stund, han tog det som att hon hade ”klankat ner på hans kultur.” Jag antar att saken inte blev bättre av att jag tog hennes parti lite grand, hehe. Checkar… jag har också hört att man kan göra banköverföringar via internetbank, men då tar det tre dagar för då skall någon bankanställd titta på din begäran, behandla den (dvs. göra överföringen manuellt åt dig) och sedan skall pengarna hinna över från en bank till en annan. Känns som att man tappar poängen med internetbank… men den biten sade jag inte till honom. Han var tillräckligt stött som det var.

Vi tittade förbi Mauri, mannen med de stora hundarna, som jag och Äldste White träffade för några veckor sedan. Han kom inte ihåg så mycket av det vi pratat om förra gången, så vi repeterade en del. Sedan pratade vi om lite allmänna saker också. Han har haft det svårt med depression och lite annat som följd av det. Det fick mig att minnas något som en av mina lärare på MTC i Utah, sade:

”Många som kommer att ta sig tid att prata med er i Finland kommer inte att göra det för att de är intresserade, utan för att de är ensamma. Då kan ni välja en av två saker: antingen göra det så kort som möjligt och gå vidare för att hitta någon som verkligen är intresserad av det budskap ni är sända att predika… eller så kan ni se det som en god gärning och ett tjänande att sitta ner med dem, lyssna på dem… Och någon gång då och då så blir en av dem intresserad av budskapet pga. av er vänlighet. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, ni får välja själva. Under min egen mission så besökte jag oftast sådana människor några gånger även om jag inte trodde att de skulle vilja lyssna, man får avgöra från fall till fall. Se till att ni gör det ni gör av rätt orsaker bara. Jag tror inte på att besöka någon med baktanken att ’kanske de döper sig någon gång’, utan om ni etablerar en kontakt med någon, så gör det pga omtanke och kärlek, ingenting annat.”

När vi var färdiga hos Mauri gick vi till hyreshuset bredvid, den andra undervisningen som jag och Äldste White hade den där kvällen. Pertti, som den andre mannen hette hade ju inte varit där förra gången vi kom, trots att han avtalat tid med mig och Äldste White. Idag tänkte vi bara gå förbi och chansa om han var hemma, och trots att det var mörkt ute sedan länge så såg vi honom på avstånd där han stod på sin balkong och rökte en cigarett. Han berättade att han hade det stökigt i livet just nu, hans fru hade tagit ut skilsmässa, och han bodde inte här längre egentligen, men han var där som ”barnvakt” som han uttryckte det, fast det är ju hans egna barn. Han skulle höra av sig när saker och ting lugnat ner sig. Vi erbjöd oss att hjälpa till, om det fanns något han behövde, men han visste ingenting som vi kunde göra just nu.

Vi var bjudna på middag till syster Seitsojoki och idag förstod jag det mesta av diskussionen vid matbordet, trots att hennes dialekt är lite svår. Något bra håller på att hända med min finska! Det blev tyvärr inte mycket tid över till mitt budskap, jag gick igenom det jag hade på 5 minuter, sedan gjorde vi oss i ordning för att gå till bussen. Då bad hon om en välsignelse. Min kamrat gav henne välsignelsen, det tog säkert 10 minuter extra att komma ut pga det, men det är ju en sådan sak som man inte kan stressa på utan det tar den tid det tar. Efter det sprang vi bokstavligen till bussen, och missade den med bara några sekunder, vi kom runt husknuten till busshållplatsen i samma stund som den rullade ut från hållplatsen. Snopet, men ganska väntat då vi dröjde kvar. Nästa buss gick mer än en timme senare så det var bara att börja den 50 min långa promenaden hem i snön. Nå väl, kanske vi förtjänade det. Jag tyckte i och för sig inte att det var så farligt, jag gillar att gå, och vädret var ganska trevligt, lite vinterfuktigt och milt.

uppoffringar är nyckeln till himlens välsignelser

Publicerat av

Idag började vi med att knacka lite dörrar. Det gav inga resultat, och vid lunch var vi bjudna hem till syster Riihonen. Hon pratade friskt under hela måltiden, jag lyssnade och förstod faktiskt det mesta. Sedan var det dags för ett andligt budskap, och jag hade fått ansvar för det. Jag hade bestämt mig för att ge den nya första diskussionen. Vi satte oss i soffan och jag började från början:

”-I begynnelsen uppenbarade Gud sitt evangelium för Adam, och befallde honom att undervisa sina barn. Några lyssnade på honom och trodde hans ord, men som det ofta är med barnaskaror så finns det några som inte vill lyssna. Kain är ett exempel på det. Allt eftersom tiden gick var det fler och fler generationer som inte lyssnade till den Helige Andens viskningar, utan levde efter sin egen vilja.”

Hon nickade instämmande, och jag fortsatte, glad att hon förtått det jag förklarat:

”Du känner nog till Enok, han predikade omvändelse för folket, och många lyssnade på honom. De bosatte sig i en stad som de kallade för Sion, och med tiden tog Gud hela staden upp till sig, de som bodde där behövde aldrig uppleva döden. De som var kvar var dock onda och ville inte lyssna varken till Guds profeters röst eller sitt eget samvete…

Gud kallade till slut Noah för att predika för dem att de var tvungna att omvända sig och börja leva på det sättet som Gud avsett för sina barn här på jorden. Nästan ingen lyssnade på honom, det var faktiskt bara hans hustru, hans tre söner och deras hustrur, och dessa tog han med sig ombord på arken innan översvämningen kom in och svepte bort folket. Människor har i alla tider avfallit från det som är rätt och sant, kan du tänka på några profeter i bibeln som predikat omvändelse och återställt sanningar?”

”-Ja, Abraham var en stor profet, han undervisade ju till och med Farao. Och Moses, han gav ju de tio budorden.”

”-Ja precis.”

”-Och Jesus själv var ju en profet kan man säga, även om han givetvis var Guds son.”

”-Ja, Kristus var ju den störste av dem alla, han kom inte bara för att undervisa om sanningen, utan för att fullborda Guds plan. Guds plan att vi skall bli mer lika honom, och Kristus gjorde detta möjligt genom att ta på sig våra synder och rena oss, göra oss värdiga att återvända till Guds närhet. Kristus övervann också döden. Döden är då kroppen skiljs från anden, anden går hem till Gud, hem till den värld vi kom ifrån. Tack vare att Kristus besegrat döden, kommer vi alla att uppstå en dag. Vi kommer alla att få tillbaka vår kropp, och vår kropp kommer då att vara odödlig och förhärligad, på samma sätt som Gud och Kristus nu har förhärligade kroppar.”

Hon nickade, och jag visste att hon visste allt det där, men ibland är det så med evangeliet att det kan kännas skönt att höra någonting, även om man vet det. När Guds ord talas, då kan den Helige Anden vittna, och då kan man känna saker i sitt hjärta som leder en till insikter eller beslut att förändra sitt liv till det bättre. Jag fortsatte att berätta om hur den tidiga kristna kyrkan avföll:

”-Församlingarna hade hela tiden problem med att hålla isär Kristi lärdomar och sin tids filosofier och mytologier. Paulus, Petrus m fl. rättade dem ständigt i sina brev, skrev till dem när de andligt sett hade ”gått vilse” både beträffande lärosatser och beteenden. När apostlarna dödades bröts den länken av uppenbarelse som funnits i kyrkan, och församlingarna splittrades. När rom gjorde kristendomen till statskyrka ett par hundra år senare fanns det inte så mycket kvar av Kristi rena lära i det de kallade kristendom, och Kristi evangelium hade förvanskats och utnyttjades nu som ett maktmedel att förtrycka folket med.”

”-Efter tusen år kom goda män som Luther och andra att förstå att någonting var väldigt galet i kyrkan (den katolska/orthodoxa kyrkan). De påbörjade reformationen, dvs ett uppror mot hur Kristi lära hade misstolkats och utnyttjats. Detta beredde vägen för återställelsen. Vissa tror att denna reformation var själva återställelsen”

”-Ja, som Lutherska kyrkan till exempel”

”-Ja, precis, den och alla andra protestantiska kyrkor. Deras tro är ju att det räckte att försöka komma tillbaka till Kristi lärdomar genom att tolka om bibeln. Den kan ju emellertid tolkas på många olika sätt, det är ju därför vi idag har så otroligt många olika kyrkor. Den ursprungliga kyrkan, som Kristus grundade, hade ett tydligt ledarskap i apostlarna, och de ledde kyrkan genom uppenbarelse från Gud. Många kyrkor idag tror att det räcker att läsa bibeln för att göra jobbet. De tänker att myndigheten att handla i Guds namn, exempelvis i att utföra dop, kommer av att man har läst bibeln, inte att man behöver kallas och ordineras, liksom i forna dagar, som vi läser om i bl a hebreerbrevet (se Hebr 5:4)”

”Återställelsen skedde dock först när Gud såg att världen var mogen att ta emot sanningen på nytt. Och då sträckte han ut sin hand och kallade en ung pojke vid namn Joseph Smith att bli redskapet att återställa den. Joseph var ju som vi vet mycket förvirrad över att det fanns så många olika kyrkor, som alla påstådde att de hade rätt…”

Vi delade med oss av våra vittnesbörd om Joseph Smith och återställelsen, och vi kunde alla tre känna den Helige Anden starkt i rummet. Det är vid sådana tillfällen vi som missionärer injuder människor att göra förändringar i livet, förändringar som för dem närmre Kristus. Min kamrat sade:

”-Vill du bjuda hem någon av dina vänner att träffa oss och få höra detta budskap som du fick idag?”

Hon svarade att hon skulle göra det. Medlemmarnas eget missionärsarbete är ganska långsamt här i Finland. Finnar är, precis som svenskar, ganska reserverade när det gäller att tala om tro och religion. Om man uttrycker något religiöst så ses man ofta som konstig, och därför är folk ofta rädda för att prata om det. Även de som egentligen är intresserade av religion blir ibland rädda att andra skall tänka eller tycka saker om dem om de skulle våga prata med oss, därför går det långsamt här. Men nu hade syster Riihonen i alla fall bestämt sig för att bjuda in någon av sina vänner till att träffa oss och lära lite mer om kyrkan.

När vi lämnade syster Riihonen så var det i princip dags att ta bussen ut till Otanmäki direkt, för vi hade en middagsbjudning där ute hos familjen Kovanen. Bussen var full av värnpliktiga, och precis som det är vanligt att ungdomar gör hemma i Sverige så hade de flesta satt sig på fönsterplatsen och lagt sin stora packning på platsen bredvid för att riktigt få vara ifred.

”-Saanko istua tähän?” Jag frågade en kille om jag fick sitta ner. Han flyttade på sin väska och fortsatte tugga på sitt tuggummi. När jag hade satt mig ner såg jag i ögonvrån hur han sneglade på min namnbricka flera gånger. Den förbryllade honom visst. Jag funderade om jag skulle försöka prata med honom, men Äldste Smith var för många rader bort för att kunna assistera. Jag drog fegt slutsatsen att jag förmodligen inte skulle förstå honom om vi inledde en konversation, så jag avstod. Äldste Smith hade aldrig pratat med någon på bussen, inte när jag var med i alla fall, så att han också avstod var ingen nyhet.

Väl hemma hos Kovanens fick vi god mat, och jag förstod nästan allt från samtalen under middagen, det känns som att det verkligen börjar släppa lite. Jag kan ju fortfarande mest säga sådant som jag har memorerat, som första diskussionen till exempel, för det är fortfarande så mycket grammatik att pussla ihop så om jag skulle improvisera något längre så skulle allt bli galet och fel. Man vet ju hur kul det kan låta på svenska när folk från andra länder säger fel på en och ett… det finns ett antal fler fallgropar än så i finsk grammatik…

Efter maten frågade jag dem ”-Har ni 20 minuter för ett andligt budskap?” Det hade de, och de samlade familjen, de tre barnen som fortfarande bodde hemma. Vi hade samma budskap för dem som vi hade för syster Riihonen. Barnen lyssnade väl med varierande intresse, men föräldrarna såg engagerade ut i alla fall. Det var inte riktigt samma känsla som hos syster Riihonen, men det kändes ändå bra. Pappan körde oss sedan hem.

”-Vet du äldste, under mitt halvår här uppe så var det där första gången som vi hade ett andligt budskap hos dem.”

”-Wow, varför har ni inte haft det tidigare?”

”-Vet inte, det har inte blivit av, eller så har det inte funnits tid.”

Medan jag stod och borstade tänderna kom jag att tänka på en sak: de morgnar vi går ut extra tidigt och bara möter några få människor kan det ju kännas meningslöst, men om en enda av dem jag träffar under hela min mission skulle ha sökt efter evangeliet, och jag skulle bli redskap i Guds händer att kunna ge det till dem, då är det ju värt det. Och dessutom – om det finns någon där ute som Gud vill skall höra vårt budskap, då kan han leda honom eller henne till oss medan vi är ute på gatorna. Så länge vi sitter inne i lägenheten gör vi ju ingen nytta. Dessutom vet jag att uppoffringar är nyckeln till himlens välsignelser.

6 veckor till…

Publicerat av

Efter en lång dag är vi åter i Kajaani. Vi hade tittat fel på tågtiden imorse, så det blev eftermiddagsbussen hem istället. Där gick hela förberedelsedagen, men vi har ju varit hemma och sjuka i en vecka, så vi har väl vilat så det räcker och blir över antar jag. Det var ett vackert landskap som bussen tog oss igenom, vitt och vackert. Mitt hjärta har fattat mod och jag känner mig bättre inombords idag än under gårdagskvällen. Under kvällen knackade vi dörr lite, och det gick faktiskt bättre än vanligt, det var flera stycken som stannade upp och pratade med oss en liten stund.

Det här är Äldste Smiths sista förflyttning (som nu inte blev en förflyttning)1Livet på mission här i Finland kan sägas gå i 6-veckorsperioder som vi kalla för ”one change” eller ”one transfer”, var sjätte vecka har vi zonkonferens, och var sjätte vecka har vi också förflyttningar, dvs man han chansen/risken att få byta område och byta kamrat. Ibland hoppas man på det…, de sista sex veckorna av hans mission. Han kommer gradvis att lägga över ansvar på mig, säger han, så att jag blir redo att ta över arbetet här i Kajaani när han åker hem. Så nu kommer hans slutspurt, nu visar det sig om han är en sådan som arbetar hårt intill slutet, eller om han blir ”trunky.” Det är ett slanguttryck för att man packar sina väskor och i princip bor i resväskorna de sista veckorna, att man redan gjort klart allt för att åka hem, och bara går och väntar på den dagen. Jag hoppas att han inte tappar tempo och bli ännu långsammare…

Jag skall inte sticka under stol med att jag ser fram emot nästa förflyttning, inte så mycket för att jag har något emot Äldste Smith som person, utan snarare för att jag ser fram emot något nytt. Förmodligen innebär det här att jag får vara kvar i Kajaani ännu en tid, vi kommer nog inte flyttas ut båda två samtidigt om 6 veckor, det händer inte så ofta. Det finns ju ett värde i att föra vidare kännedom om geografin, medlemmarna och undersökarna från en missionär till nästa, men det skall bli spännande med en ny kamrat framöver. Det innebär ju också att jag per definition inte är någon ”greenie2Greenie kallas förstås missionärer som är helt gröna, som är nya på missionsfältet. Den som får en ”greenie” som kamrat är själv då ”Trainer” eller tränare/utbildare på svenska.” längre, utan en ”vanlig missionär.”

”Jag vet att han har en plan för ditt liv”

Publicerat av

Dagen började med distriktsmöte, sedan undervisade jag och Äldste White hemma hos Risto, mannen som jag och White hittade för några veckor sedan. Idag var det fjärde diskussionen, som handlar om tillvaron före jordelivet, syftet med jordelivet, andevärlden och uppståndelsen samt Guds rörande sexuell renhet och fysisk hälsa. Det var svårt att förklara då han hade några frågeställningar runt uppståndelsen, men det var en bra diskussion allt som allt. Jag fick möjlighet att bära mitt vittnesbörd också, för det var ju den här lektionen som väckte mitt intresse och vittnesbörd:

”-Jag vet att det vi talat om nu är sant. När jag själv blev undervisad av missionärerna för första gången, för ca 6 år sedan, var det den här lärdomen som riktigt gjorde att jag visste att missionärernas budskap var sant.”

”-Så du är inte född i kyrkan?”

”-Nej jag var 15 år. När missionärerna berättade att vi alla levt hos Gud som hans barn innan vi föddes till jorden, då bara kände jag att det var sant, inte bara att jag trodde eller ville tro på det, utan det kändes lite som att jag mindes att jag varit där, och att jag kände honom. Sedan när de fortsatte berätta om uppståndelsen och livet efter jordelivet, då kände jag likadant, att det här var någonting som jag visste, jag behövde bara bli påmind om det.”

”-Hur visste du det, du säger att du visste, men hur kunde du veta?”

”-Jag har ingen aning om hur jag visste det, men jag bara visste i mitt hjärta att det var sant. Jag hade alltid vetat att Gud fanns, och det hade alltid varit naturigt för mig att be till honom, även om jag inte varit engagerad i någon kyrka. Mina böner på den tiden var mest om hjälp eller om tröst, jag bad inte regelbundet utan bara när livet var svårt. Men nu började jag lära mig om vad Gud förväntade sig av mig också, att han hade en plan för mitt liv, att det finns en viktig anledning till att jag är på jorden.”

Det var tyst en liten stund, sedan tillade jag:

”-Och jag vet att han har en plan för ditt liv, och att han vill att du skall lära känna honom.”

Efter undervisningen åt vi lunch på det vanliga Oulu-pizzastället, sedan gick jag ut med Äldste Williams. Vi började knacka dörr, men vi hade inte hållit på många minuter när en av deras undersökare ringde. Ossi och Özlem. På vägen dit berättade Äldste Williams om hur de först träffade dem – de knacka dörr i deras byggnad, och Özlem hade öppnat och tackat nej till budskapet. En liten stund senare, när Williams och White var ett par våningar under så kom Ossi nedspringande i trappan och undrade om inte han kunde få en Mormons Bok. Han sade att ”under hela mitt liv, när jag hört om mormoner så är det som att en gnista tänts till inom mig.” Helt fantastiskt. Han skall döpas denna månad. Özlem har dessutom drömt om andevärlden, men hon har inget dopdatum ännu. De har en son också som är ett par år gammal. Hon är från turkiet, och pratar inte finska (inte så mycket i alla fall) så vi pratade engelska när vi var där, det var så skönt att kunna hänga med till hundra procent på undervisningen! De hade träffats i London när de båda arbetade där. Han läser teologi, eller filosofi, eller något sådant. Och jobbar extra på en lokal restaurang på kvällar och nätter.

Efter det besökte vi en annan undersökare som systermissionärerna1I Oulu finns ju som sagt både två äldster (manliga missionärer) och två systrar. Äldsterna har som regel att de inte får undervisa ensamstående kvinnor utan att ha med sig en tredje person, ofta en medlem från församlingen. Syster-missionärerna brukar omvänt göra så att när de har en ensamstående man som de undervisar så ”lämnar de över” honom till äldsterna. fann i förra veckan genom dörrknackning, en afrikansk man. Vi ägnade hela besöket åt att rätta till missförstånd från första diskussionen, det var lite svårt med språket, han talade ingen finska, och engelskan var sådär.

Det är alltid härligt att vara i Oulu, för här händer så mycket. Det blev dock lite jobbigt under kvällen, när jag satt och begrundade hela situationen. Jag kunde inte låta bli att släppa igenom känslor av orättvisa eller avund. Jag beundrar Äldste White, han är mycket duktig på att kontakta, han har alltid en bra attityd till människor och till arbetet, även när ingenting händer. Han är duktig på finska (de har ju så många att prata med, både medlemmar som bjuder hem dem och undersökare att undervisa). Dessutom är jag lite avundsjuk på att de har bil, effektivt (och bekvämt), och de besöker Helsinki var sjätte vecka för mission council2Var sjätte vecka har missionspresidenten ett samrådsmöte med alla zonledare för att få bättre koll på vad som händer ute i landet/missionen, och för att ta in råd om olika saker. – får till och med flyga haha. Och träffa de andra zonledarna, och presidenten.

Själv är jag i lilla Kajaani, där vi inte har många medlemmar, och heller inte många människor på gatorna som vill prata med oss. Jag känner att jag får väldigt lite träning i Finskan, och Äldste Smith säger att han aldrig varit i en stad så hård och tuff som Kajaani, han tycker att människorna är annorlunda här. De enda som jag kan prata med och förstå är familjen Kokkonen. Här cyklar vi runt i kyla och vind, och knackar dörr ibland 10 timmar på en dag utan att få prata med en enda person utöver ”hej vi representerar…” och ”-inte intresserad”.

Jag är inte otacksam över att jag får vara på mission, över att jag får tjäna… men det är ibland svårt att inte jämföra sig… för att ta till språket från liknelsen i Jakobs bok kap 5: är jag missnöjd, eller olycklig, med min plats i Herrens vingård? Nej, jag är övertygad om att jag har något att uträtta här, och att jag skall lära mig någonting från den här upplevelsen. Jag skall kämpa hårdare med språket, jag skall arbeta flitigare.

”Imorgon kommer jag till världen”

Publicerat av

Idag åkte vi till Oulu som vanligt – distriktsmöte och utbyte. Innan tåget hann vi dock skriva brev hem. På kvällen kom det upp en diskussion angående födsel, de hade en undersökare som undrade när anden kommer in i kroppen. Vi kom fram till att det inte är uppenbarat, och inte står att finna i skrifterna. Kyrkan lär dock ett starkt motstånd mot abort. Oavsett när anden kommer in i kroppen så innebär ju en abort alltid att man stoppar ett liv från att bli till, eller släcker ett liv som redan finns.

Faderns plan är att alla hans andebarn skall få jordiska kroppar och få komma hit och få jordiska erfarenheter. Det är på det sättet vi tar del i hans verk och hans härlighet (se Moses 1:39), och det är ett av de två första buden som han gav till Adam och Eva, de första människorna. En intressant poäng som en av de andra Äldsterna tog upp var att i Nephi (den tredje) sörjer över folkets synder, och Kristus talar till honom och tröstar honom med att säga ”Imorgon kommer jag in i världen”, 3 Nephi 1:12-14:

”Och det hände sig att [Nephi] ropade mäktigt till Herren hela den dagen. Och se, Herrens röst kom till honom och sade: Lyft upp ditt huvud och var vid gott mod, ty se, tiden är inne och i denna natt skall tecknet ges, och i morgon kommer jag till världen för att visa världen att jag skall uppfylla allt det som jag har låtit säga genom mina heliga profeters mun. Se, jag kommer till mina egna för att uppfylla allt det som jag har tillkännagivit för människobarnen från världens grundläggning…”

”Ett sjukhus för de oheliga”

Publicerat av

Bortsett från lite hosta så är vi inte sjuka längre! Jag var deckad i en hel vecka, fantastiskt… så vi var i kyrkan idag, och efter kyrkan blev vi hembjudna av Mirja Kokkonen. Vi satt och pratade med Ari i vardagsrummet medan Mirja gjorde färdigt maten. Det är så det brukar gå till, men idag hade vi en ovanligt bra diskussion med honom.

Först pratade vi lite allmänt om vilken nytta vi kan ha av Den Helige Andens gåva. När vi märkte att han var i en ovanligt intresserad stämning idag fortsatte vi med att prata lite allvar med honom rörande dop, den port vi alla måste gå igenom innan vi kan få Den Helige Andens gåva1Den Helige Anden är den person i Gudomen som har till uppgift att vittna om Fadern och Sonen, och att uppenbara all sanning. Den Helige Andens kraft kan komma över vem som helst, och påverka vem som helst, det är till exempel genom den kraften vi kan få ett vittnesbörd om Mormons bok, veta själva att den är sann. Den Helige Andens gåva är löftet om att Den Helige Anden alltid skall vara hos oss så länge vi inte driver bort honom genom våra synder. Han kan besöka och påverka vem som helst, men Den Helige Andens gåva är löftet att alltid ha honom med oss som en ledsagare och tröstare. Frälsaren talade om honom som ”tröstaren” eller ”hjälparen” (Joh 14-16). Först efter Jesu dop sänkte sig Den Helige Anden över honom (likt en duva, Matt 3:16). Först när de tidiga kristna (eller ”heliga” som de kallade sig på den tiden) hade blivit döpta lade apostlarna sina händer på deras huvud och gav dem Den Helige Anden som gåva.. Till en början uttryckte Ari en uppriktig önskan att döpa sig, men han sade att han har mycket att omvända sig från innan det kan hända.

Jag tror tyvärr det handlar om att han vill känna sig näst intill ”fullkomlig” innan han kan tänka sig att bli medlem. Medlemskap i kyrkan är ju inte ”titta vad bra jag är” utan snarare ”titta vad jag försöker bli”, någon uttryckte det väldigt bra när de sade ”kyrkan är inte ett museum för de heliga utan ett sjukhus för de oheliga”, det är här vi samlas för att hjälpa varandra i vår strävan att bli mera Kristuslika. Kyrkans medlemmar har alla möjliga svagheter och problem, precis som människor i allmänhet.

Under diskussionen med Ari kom vi in på ganska djupa grejer. Jag skall inte skriva ner detaljerna, men det var längs dessa linjer: Katter får kattungar, och kattungar blir katter, och en dag växer de upp och får egna kattungar. Diskussionen motiverade honom verkligen att ta skrifterna och läsa, han bad till och med om ett ”luke tehtävä” (läxa, eller uppgift att läsa någonstans till nästa gång vi kommer). Jag hoppas den här nya kunskapen kan hjälpa honom och ge honom motivation och tro att ändra sitt liv, att mera medvetet börja följa Frälsaren. Om den inte gör det, då är kunskapen värdelös för honom, liksom för alla som inte tar Den Helige Andens maningar på allvar.