Lydnadens välsignelser

Publicerat tisdag 11 mars, 2003 av Mattias

Dagen började med distriktsmöte i kapellet, sedan hade vi vårt första gatumöte i kajaani. Vi ställde oss på den öppna platsen utanför S-market, det ligger en fontän där också. Några av oss sjöng psalmer medan några gick runt och pratade med förbipasserande. Tanken är väl att folk skall stanna upp en liten stund och lyssna, men det var inte så många som gjorde det. Det kändes ändå skönt att ha psalmer i bakgrunden när man gick runt och kontaktade människor.

En man stannade upp och stod stilla och tittade en bra stund, sedan kom han fram till mig och frågade var vi var ifrån, han hade sett namnbrickorna och blivit nyfiken. Han verkade ha varit i någon brand eller explosion för huden på hela hans ansikte var förstörd, och några fingrar var avklippta också. Jag berättade för honom om Mormons bok, och hur värdefull den är för mig i mitt liv, och det verkade som att han var lite nyfiken på den men han beslutade till sist att inte ta den. Det kändes gott att prata med honom.

På eftermiddagen pajade vår VW Polo lite, och vi ringde Ari kokkonen för att få hjälp. Han var ute och körde, och kom förbi direkt. Han hissade upp den och grejade någonting på ena bakhjulen, vet inte om det var någon broms som hade låst sig eller vad som hade hänt men sen var den OK iaf.

På eftermiddagen skulle vi köra systrarna till området de skulle jobba i, och Smith och Williams till deras område. Vi fick inte plats alla i bilen, och vi dividerade huruvida vi skulle bryta mot missionärsreglerna och knö in oss 6st (i en VW Polo!) eller om vi skulle köra två gånger. Jag och Äldste Smith hade olika åsikter… som vanligt. Han ville inte slösa tid…

Jag tog en Mormons bok, tog med mig DeGering och gick för att skörda lydnadens välsignelser =) Och det tog faktiskt inte lång stund innan vi hittade någon att prata med, vid busstationen (liksom lite svårt för folk att smita iväg, eller påstå att de har brottom… de vanligaste undanflykterna). Först verkade han inte alls intresserad, men när jag lämnade över boken så att han fick hålla i den, och visade honom de tre ställen i boken som vi markerat som tips att börja med om man vill bekanta sig med den, så blev han lite mera intresserad.

”-Om du får den här boken av mig, kommer du då att läsa de här tre ställena och sedan be och fråga Gud om boken är sann?”

”-Jo visst, det här är nog tre bra ställen att börja med…” Det kändes som att han lovade att läsa, inget mer. Men det får räcka tyckte jag. Han fick boken, och vi gick vidare. Jag kände mig glad över kontakten, inte bara för att jag skött det själv med en i princip grön missionär vid min sida som inte talade ett ord finska, utan för att jag hade tro på att vi skulle bli välsignade, och vi blev det. Det känns också alltid bra när man får möjlighet att prata med någon, när någon stannar upp och jag får en möjlighet att ”bära mitt vittnesbörd”, att få berätta hur jag vet att den är sann.

Skjuts hem

Publicerat måndag 10 mars, 2003 av Mattias

Förberedelsedag. Skrev som vanligt hem, tränade lite, och vi spelade tennis med Seppo och Kari.

På kvällen var vi hos syster Seitsojoki för att hämta nycklar, hela distriktet kommer till veckan och systermissionärerna skall sova i hennes vardagsrum den natten.

På kvällen knackade vi dörr, skönt att vara tillbaka i arbetet även om det inte hände något spännande.

Innan vi åkte hem handlade vi på Prisma. Där stötte vi på Kokkonens, en sådan tur, för vi fick skjuts hem med dem. Det är OK att cykla runt stan i kylan, men det är lite besvärligt att cykla hela vägen hem från Prisma med en tung matkassa på varje sida styret, särskilt i uppförsbacken, så det var mycket uppskattat.

Konfirmation

Publicerat söndag 9 mars, 2003 av Mattias

I kyrkan idag konfirmerades Jocke och fick den Helige Andens gåva¹. Han betedde sig dock lite underligt i kyrkan, men kanske han behöver lite tid till att vänja sig vid det nya.

Under dagen knackade vi dörr, och gav bort en Mormons bok till en kvinna som var intresserad. På kvällen besökte vi Kokkonens, och det var ett mycket bra besök. Ari startade själv en diskussion med mig runt skrifterna då han hade några frågor. Han kommenterade också att jag lärt mig finska väldigt bra på den korta tiden jag varit här.

Tyvärr slutade kvällen med en mycket underlig diskussion hemma hos Jocke. Jag skriver inte mer om det nu, vi får se om det upprepas.

Jockes dop

Publicerat lördag 8 mars, 2003 av Mattias

Fram till lunch flöt dagen på som vanligt, knackade dörr utan större resultat.

Efter lunch hände det – Jockes dop. Det gick jättebra. Det kändes underbart att stå där i vattnet med honom. Det porlade ganska ordentligt i badhusets pool, jag var lite orolig att dopsbönen inte skulle höras, men så snart jag böjde huvudet blev det näst intill helt tyst i hallen.

”-Jocke Kokkonen, med fullmakt av Jesus Kristus döper jag dig i Faderns, och i Sonens, och i den Helige Andens namn. Amen”

Jag sänkte ner honom i vattnet, förde upp honom igen, och vi gick vördnadsfullt upp ur basängen och mot omklädningsrummet. Jag hjälpte honom knyta slipsen och det kändes fantastiskt att se honom i kostym. Det var Äldste Smiths gamla som han gav till Jocke eftersom han åker hem från sin mission om två veckor, och Jocke inte hade någon.

”-Jag ser bra ut i den här” sa Jocke. Skönt, för vi hade varit lite oroliga över att han skulle opponera sig mot kyrkans ”klädnormer” och undra varför han skulle behöva ha skjorta/kostym på sig på mötena. Det är ju inget krav, men det är det alla har, det är liksom normen att man klär sig i sitt bästa och finaste när man samlas för att dyrka Gud.

Det sken om Jocke, han var så lycklig och såg ut att känna sig så fri. Befriad från sitt förflutna. Några av hans släktingar var där för mötet i kyrkan efter dopet, men viktigast av allt, Ari var där. Jocke är ju Mirjas son men Ari är ju inte hans pappa utan kom in i bilden senare, och det där är ju alltid lite svårt, vet jag av egen erfarenhet. Ari och Jocke har dock haft bra mycket större fejder och bråk än vad som fanns i mitt hem innan jag åkte på mission. Men jag förstår problematiken ändå.

”-Gratulerar” Ari kom fram till Jocke med ett fast handslag och ett leende. Det såg ut som att Ari litade på att Jocke var uppriktig i sin föresats att ändra sitt liv den här gången. Jag menar, vi har alla fullt förtroende för det, men jag kan se hur Ari kunde ha anledning att tvivla baserat på tidigare erfarenheter.

Äldste Smith sade till Ari:

”-Du är nästa biskop här” och tillade sedan ”och stavspresident. Och missionspresident.”

”-Förhoppningsvis” svarade Ari med ett leende. Äldste Smith har haft de varmaste av känslor för Ari ända sedan jag kom hit, och tror fast på att han skall bli medlem i kyrkan en dag. Han vore minst sagt ett välkommet tillskott. Och han skulle bli en mycket bra ledare.

Resten av dagen knackade vi dörrar men inget intressant hände. En dag som den här gör det inget.

På kvällen studerade vi tillsammans, vi slog upp div. skriftställen. Jocke hade ställt en fråga idag som jag ville svara på med ett skriftställe från Johannes uppenbarelse, men jag hittade det inte då. Jocke hade frågat ”Kommer vi inte att vara ledsna i himlen om det är så att några av våra nära och kära inte är med oss, om de valt en annan väg och levt enligt Satans plan hela sina liv?”¹

Jag ville svara honom med Upp:21:3-4

Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ”Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.

Det står att Gud skall torka våra tårar, så det kommer uppenbarligen att finnas tårar, vi kommer att ha anledning att vara ledsna… Dock tror jag att vår sorg är mycket över andra saker, såsom våra egna synder och allt vi underlåtit att göra, människor vi låtit bli att hjälpa, kärlek vi aldrig visat, eller känt… snarare än sorg över andras öden.

Kyrkans lära är att Jesus Kristus i slutändan har makt att frälsa alla som vill. Jag tror att de som till slut inte vill omvända sig, tro och ta emot Hans gåva av nåd är få. Vi tror inte på något sätt att ”Mormoner är de enda som ’kommer till himlen’ och alla andra gråter i helvetet” utan tvärt om att Gud är allas fader, han vill att alla människor skall komma hem till honom, hem till himlen, och genom tempelarbetet och Kristi oändliga försoning är det möjligt.

Och när jag säker det svarar vissa genast kaxigt med ”varför måste jag då vara i ’Er kyrka’, varför går ni runt här och missionerar om min egen kyrka duger?” varpå jag alltid svarar ”Om Guds egen kyrka fanns på jorden, varför skulle du som kristen INTE vilja tillhöra den?” Jag tror knappast att Gud upprättat sin kyrka på jorden för sin egen skull, tvärt om för vår skull. För min skull. För mig är det en ynnest att få tillhöra den, och att få lyssna till en levande profet. En möjlighet för alla människor, inte ett krav från en barsk Gud.

Men för att återgå till skriftstället i uppenbarelseboken – Jag tror att då vi kommer tillbaka till Gud, till vårt himmelska hem, då känner vi tröst, och lägger allt det jobbiga, svåra och hemska från denna värld bakom oss. Därför är det viktigt att vi inte binder oss för hårt till denna värld, utan till Gud och till det som är av evigt och bestående värde. Det är ju det livet handlar om, det är mellan individen och Gud.

Och hur tjänar vi Gud?

Och se, jag säger er detta för att ni skall kunna lära visdom, för att ni skall kunna förstå att när ni är i era medmänniskors tjänst, är ni endast i er Guds tjänst.

–Mosiah 2:17

MIN frälsare

Publicerat fredag 7 mars, 2003 av Mattias

Hela dagen gick till zonkonferens, och det var flera bra lärdomar så jag vill dokumentera några. Efter den tråkiga genomgången av siffror (antal dop, antal undervisningar etc.) Delades vi in i 4 mindre grupper och roterade på 4 workshops.

President Hoyt pratade lite om de tilltagande oroligheterna i världen, och vi fick särskilda instruktioner och kodord som kunde komma som meddelanden till oss om vi med kort varsel skulle behöva packa det nödvändigaste och hoppa på tåget till missionskontoret. Generella instruktioner som alla missioner fått där det finns en risk för oroligheter av olika slag i samhället. Vi fick även instruktionen att vara försiktiga med fotografering på allmän plats. Det finns de som tror på fullaste allvar att vi, eller några av oss, är agenter från amerikanska staten. Och så sent som för några veckor sedan blev Äldste Holiday förolämpad av ett demonstrationståg, varpå galningen tar upp sin kamera och fotar grabbarna… det gick dock bra.

Syster Hoyt hade en workshop där hon pratade om ett nytt sätt att undervisa. Istället för att använda manualerna så som vi hittills gjort så skall vi sätta oss ner innan lektionen och skapa en egen ”outline” för just denna lektion, men baserat på manualen. På så vis menar man att vi kan vara bättre förberedda på speciella behov hos vissa undersökare, och vi kan söka vägledning och inspiration inför lektionen medan vi förbereder den.

Jag kände väl att i viss mån gör vi ju redan det, i alla fall jag och Äldste Smith. Har man en lektion planerad så går man ju och funderar över den ett tag, vilka frågor kan de tänkas ha, vilka principer är viktigast för dem att höra om, vilka verser kan göra mest intryck på dem, och vilka principer kan de ha störst glädje av att börja leva efter just nu. Men det är intressant att det blir bestämt så nu, och att vi får större frihet i det vi undervisar.

Assistenterna, Williams och Butler, hade ett bra budskap ang. att undervisa med anden. De påminde oss om att omvändelse inte är något som sker på en intellektuell eller logisk nivå, utan människor får kraft att ändra sina liv pga. hur de känner, inte pga vad de tycker och tänker. Livsvanor är mera krävande att bryta än så. Anden undervisar på ett känslomässigt plan, ande till ande, hjärta till hjärta. En av kyrkans tidigare presidenter, profeten David McKay, sade vid ett tillfälle att ”Då vi förstår saker vi inte kan förklara, då kan vi vara säkra på att den Helige Anden har talat till oss”. Vi kan inte förstå allt som anden undervisar oss om enbart genom vårt förstånd.

Assistenterna betonade också att vi är instruerade, i L&F 50, att inte undervisa om vi inte har anden (den helige anden) med oss. De uppmanade oss att förklara för våra undersökare att då de känner sig upplysta, upprymda och uppbyggda, då är det den Helige Anden som undervisar dem, det är inte vi. Det kan till och med vara lämpligt att säga att vi förbereder oss inför undervisningarna för att kunna ha anden med oss, för att det skall kunna bli en andlig stund – vad kan ni göra för att förbereda er inför vår nästa diskussion, så att ni också kan vara förberedda och ha den Helige Anden med er? Eller bara direkt föreslå dem saker som de kan göra.

Vi behöver vara värdiga redskap i Herrens händer, vi behöver vara rena nog att ha den Helige Anden med oss. Det räcker dock inte att vi har den Helige Anden med oss om inte de också har det, eller är öppna för den.

Äldste Williams (Iso Williams, vår zonledare) hade en workshop om avfallet (engleska ”apostasy”, alltså det att den ursprungliga kristna kyrkan föll bort från många sanningar och principer som Kristus och hans apostlar etablerade). Han läste från Moroni 6:2-4 där det står att de som önskar bli medlemmar i kyrkan skall ha en fast beslutsamhet att tjäna Herren till slutet. Många medlemmar är ljumma i sin beslutsamhet, eller i sitt medlemskap, vissa är det från början till slut, och vissa svalnar av längs vägen. I Mosiah 18:8-10 radas några av kyrkans medlemmars ansvar upp.

Äldste Williams pratade om att just ansvarsbiten är något som fallit bort från många kyrkor/trossamfund. Det är vanligt att man kommer och lyssnar på en söndagspredikan, sjunger några psalmer, och sedan är det klart. Det var inte så Kristi kyrka fungerade ursprungligen. Paulus skriver till Efesierna om Kristi kropp, hur alla medlemmar bygger upp kyrkan och hur alla behövs och bidrar (Ef 4:11-13).

På slutet av dagen höll Pres. Hoyt en kort lektion där han gick igenom missionärsreglerna och poängterade vissa saker som det slarvas med. Sedan hade han en undervisning om ”Det levande vattnet” och ”Livets bröd” vilket är vårt eget vittnesbörd om Jesus Kristus som frälsare. Det vittnesbördet skall växa upp inom oss till evigt liv. Vi behöver aldrig mera ha en andlig hunger så till vida att vi saknar någonting då vi kämpat och erhållit ett vittnesbörd om att Jesus är messias, Guds son, min frälsare.

Vem skall lära mig?

Publicerat torsdag 6 mars, 2003 av Mattias

Dagen började med att grenspresidenten, ledaren i vår församling här i Kajaani, hade intervju med Jocke inför dopet. Jocke var gladare än vanligt, det sken liksom om honom.

Efter det åkte vi tår upp till Oulu för att ha intervjuer med president Hoyt, missionspresidenten. Imorgon är ju zonkonferens och vi har ju alltid intervjuer kvällen innan. Första överraskningen i Oulu kapell var Äldste Wensel! Han gick ju i klassen före mig i MTC, och nu var han här uppe, i Kemi precis på Svenska gränsen typ. Kul!

Så till min intervju…

”-Tanken har slagit mig att låta dig öppna upp Jakobstad (Pietarsaari på finska, alla städer har ju både svenska och finska namn i Finland) tillsammans med en av de nya svenskarna som kommer. Vet du, så snart jag hade fått dig så lämnade jag in ansökan om flera svenskar, inte bara för språket utan för att ni tycks arbeta hårt och vara mogna killar.”

”-Kul” vad mer skulle man svara på det =)

”-Men sedan insåg jag att det skulle ju innebära att du skulle bli ’trainer’¹ samtidigt som du får öppna upp ett nytt område, det vore helt enkelt inte rätt mot dig, men tids nog skall du nog få tjäna tillsammans med någon av dina landsmän.”

Han hade visst frågat Äldste Smith om han tyckte att jag var redo för att bli seniorkamrat, och Äldste Smith hade svarat ja. Så jag antar att president Hoyt redan planerar mera ansvar för min del, kul samtidigt som jag känner att ”vem skall lära mig allt jag fortfarande inte kan”.

Flera undervisningar

Publicerat onsdag 5 mars, 2003 av Mattias

Under morgonen besökte vi Eero och hade en bra diskussion om återställelsen, och det frånfall från sanningen som föregick och föranledde den. Vi undervisade lektionen nästan rakt ur boken, och vi kände båda att anden var stark medan vi var där. Eero fortsätter att läsa i Mormons Bok på egen hand också.

Efter den diskussionen åkte vi hem för att äta, sedan knackade vi dörr i några timmar. Efter det undervisade vi Jocke 5e och 6e lektionen tillsammans med Kari. Det gick bra, Jocke är fortfarande mycket motiverad till att döpa sig.

Vi avrundade sedan kvällen med att besöka Esa (fortfarande tillsammans med Kari) och hade en undervisning och diskussion kring Herrens kyskhetslag, som är att vi skall avstå alla sexuella relationer före eller utanför äktenskapet mellan man och hustru.

Att prioritera rätt

Publicerat tisdag 4 mars, 2003 av Mattias

Under dagen gav vi bort två Mormons Bok, ovanligt bra för en enda dag. Det finns ju dagar då inte ens två människor stannar och lyssnar till oss.

På kvällen besökte vi familjen Kokkonen. Vi hade ett budskap om prioriteringar. Vi hade en glasburk, lite sand och några stenar. Sanden representerar det världsliga i vårt liv, sådant som nöjen och bestyr. Stenarna representerar det som är av evigt värde, såsom att vi håller en daglig kommunikation med vår fader i himlen, att vi läser lite från skrifterna etc.

Vårt budskap var att demonstrera att om vi försöker att göra allt det där världsliga och roliga först (vi hällde i sanden i burken) då finns det inte plats till allt det som är viktigare (alla stenarna fick inte plats). Om vi däremot prioriterar det viktiga först (vi lade ner stenarna i burken), då kommer vi att få rum med tillräckligt av det världsliga och roliga för att bli nöjda (all sanden fick plats då den rann ner mellan stenarna).

Det här med vad som bör prioriteras och som är av evigt värde förändras givetvis med faserna i ens liv. När jag var hemma, innan mission, var det viktigt för mig att ägna mycket tid till att studera skrifterna och förbereda mig för mission, jag kunde sitta i timmar och läsa. De medlemmar som vi ger budskapet till är ju ibland i en annan fas av livet, och har inte lika mycket tid att själva disponera. Det som är av evigt värde för en familjefar kan lika gärna vara att spendera tid med sina barn, eller sin fru, med kanske bara ett kort uppehåll för en egen personlig bön och några sidor i skrifterna.

Senare på kvällen, på vägen hem, stannade vi till hos Jocke för att kolla läget. Det var ändå för sent för att försöka kontakta folk eller knacka på dörrar. Vi spelade lite Nintendo64 med honom, Star Wars för att vara specifik. Nostalgi…

Bekymmer över äktenskap

Publicerat måndag 3 mars, 2003 av Mattias

Förberedelsedag, och för en gångs skull så vände vi på dagen – vi stannade inne under förmiddagen, tvättade och städade, och åkte till affären först senare. Det fick dagen att kännas mycket längre, skönt.

På kvällen undervisade vi Jocke den fjärde diskussionen, det är min favorit. Vi pratade om livet här på jorden, meningen med allt. Vi pratade om att vi levt hos Gud innan vi föddes hit till jorden, och vi pratade om uppståndelsen och den härlighet som är förberedd för oss efter detta liv om vi önskar den.

De som kommer att leva närmast Gud och Kristus är de som ”passar in”, som vill vara där, som är bekväma med att vara där. Jag skall anstränga mig för att leva ett sådant liv att jag kan passa bättre in där, för det är sannerligen något jag vill. Jag vill vara mera ärlig, givmild, öppen… Jag skall anstränga mig i min vardag och i min relation till min kamrat.

De sista veckorna har jag lite bekymmersamt funderat över äktenskap. Varför? Därför att jag känner att det inte kommer att bli lätt… jag ser alla mina sociala brister i min relation till min kamrat här på mission, och tänker att det säkert blir något liknande när man väl befunnit sig i ett äktenskap en tid. Mina problem med att jag inte är vänlig nog när jag är irriterad… att jag inte är ödmjuk nog… att jag inte kommunicerar tillräckligt väl… att jag inte kan styra om mina tankar till att tänka gott om honom då han gör saker som jag stör mig på… som den naturliga människan i mig stör sig på…

Jag läste Mosiah 3:19 för mig själv innan jag tog natten:

Ty den naturliga människan är en fiende till Gud och har så varit från Adams fall, och kommer att så vara i evigheters evighet, om hon inte ger efter för den Helige Andens maningar och lägger av den naturliga människan och blir en helig genom Herren Kristi försoning och blir som ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålmodig, kärleksfull, villig att underkasta sig allt som Herren anser lämpligt att lägga på henne, alldeles som ett barn underkastar sig sin far.

Jag måste helt enkelt varje dag sträva efter att minimera inflytandet från den naturliga människan, och försöka att ta den Helige Anden till vägledare för att kunna vandra en högre väg.

Reflektioner

Publicerat söndag 2 mars, 2003 av Mattias

På morgonen var vi i kyrkan och ordnade lite saker inför Jockes dop. Vi hade planerat att Kari skulle döpa honom, det är ju han som är med oss på undervisningarna. Jocke hade dock en invändning och ville att någon av oss två skulle göra det. Han slinglade slant och det föll på mig. Det skall bli kul.

När vi satt där i kyrkan funderade jag över något som står i L&F 130, att det vi tillägnar oss i detta liv genom flit och lydnad, kommer att följa med oss i uppståndelsen. Jag undrar om samma princip gäller bakåt, att de talanger och förmågor vi föds med, har vi pga. vår flit och intresse i vår andliga tillvaro innan vi föddes till jorden med en kropp…

Jag funderade lite över tankens makt också, någon har visst sagt att ”som en människa tänker, sådan är hon”. Jag reflekterade över att då jag och Äldste Smith fokuserar på ett gemensamt mål, då vi är i kyrkan och undervisar, eller då vi besöker någon med ett budskap, då har vi fullkomlig enighet. Det var samma med mig och Bill hemma, då vi gick ut på hemlärarbesök så var vi eniga och kände andens vägledning, men i vardagslivetvar vi ganska mycket osams. Så är det med mig och Äldste Smith också, allehanda meningsskiljaktigheter… blir vi för fokuserade på oss själva när vi inte har någon viktig uppgift framför oss, eller när vi inte har någon annans problem att engagera oss i? Är det det som är nyckeln – att tänka på andra istället för sig själv…

Två människor jag träffade idag fick mig att tänka på ett annat citat jag hört hemma, att ”Det som bäst indikerar en persons omvändelse till Jesus Kristus är hur de behandlar sin familj, vänner, medarbetare och andra”.

Efter kyrkan skriftade vi, som vanligt. Under eftermiddagen reflekterade jag (ja, mycket reflekterande idag…) över den moderna värld vi lever i, och hur annorlunda det är att leva idag mot tidigare tidsåldrar i världens historia. Vi använder knappt vår kropp utan utför stillasittande arbete, och för att bygga upp kroppen behöver vi gå på gym och lyfta metallklossar, ta tid ur vårt packade schema… miljön vi lever i med alla dessa maskiner, kan inte vara naturlig för vår skapelse, även om den många gånger upplevs som bekväm, men hur många olika smärtförknippade sjukdomar kommer inte pga. dessa ”bekvämliga” förhållanden? Tänk att människan de senaste vad – 100 åren? har lyckats tämja till och med ljus och mörker så att det knappt spelar någon roll när på dygnet man är vaken och verkar. Det måste ha varit så mycket lättare på många sätt att leva förr, så mycket mindre att tänka på och ta hänsyn till.

Varför är vår tid så annorlunda? Därför att jag tror att den måste vara det. Den sista tiden, då spillror av Israels hus skall samlas från hela jorden, så att ett folk är berett att möta brudgummen vid hans ankomst…

mormonmission.se

Månadsarkiv: mars 2003