Månadsarkiv: juli 2003

Familjen – ett tillkännagivande för världen

Publicerat av

Måndag, och det är ju förflyttningsvecka så ingen förberedelsedag idag, den är ju på onsdagar i förflyttningsveckan (för att de som skall flytta skall kunna packa ihop sina grejer under förberedelsedagen, själva resan är alltid på torsdag).

Vi hade lite tjänande på morgonen med Heidi och Robert, och han Friström (Bure?). En intressant notering – här kallar de inte en skottkärra för skottkärra utan SKUTTkärra. Kanske för att den skuttar lite när man kör den?

Resten av dagen var ganska seg, vi talade inte med så många människor, och vi hade ingen undervisning. Vi träffade några lestadianer och gav den familjeproklamationen (Kyrkans första presidentskaps tillkännagivande för världen angående familjen). Där står bl a om makars roller och ansvar, vilka principer ett framgångrikt äktenskap och en framgångsrik familj måste grunda sig på etc. De bjöd även in oss till deras kyrka, men det är ju svårt när vi själva går i kyrkan på söndagar. Vi skall försöka få till det någon gång framöver.

Under kvällen förberedde vi morgondagens gatumäte här i stan på gågatan utanför Halpahalli, det ska bli kul.

Jag var ledsen ikväll… kom några tårar till och med under vår aftonbön. Vi har varit här i 12 veckor nu, och vi har inte en enda undersökare. Ingen framgång. Det känns meningslöst ibland… och det är ju svårt att veta hur mycket som beror på mig, hur annorlunda skulle det ha sett ut om här var en bättre missionär? Men sådana tankar leder ingen vart. Jag tänker ibland på missionärer som jag har lyssnat till då de kommit hem, och de berättar historier om hur de glatt sig åt att undervisa människor som har tagit emot evangeliet, hur de har glatt sig åt att se människor ta emot den Helige Anden, och förändra sina liv… jag vill inte komma hem utan annat att berätta än ”tried in fire for two years”…

Visst har jag haft speciella upplevelser och tankar, och visst finns det människor som jag kunde sätta mitt liv på att vi blivit vägledda till, ibland bara vet man när man träffar någon, ibland redan innan man träffar någon… men inget av det har hittills lett någonvart, det är tungt.

”Stäng den där boken”

Publicerat av

Dagen började med möten i kyrkan, och broder Mäkelä sade något som jag tyckte var bra. Han sade att om Herren hade uppenbarat mera detaljer kring saker och ting såsom skapelsen och annat, så skulle några av oss fokusera allt för mycket på det och då skulle de viktigare delarna av evangeliet få mindre uppmärksamhet.

Under sakramentsmötet var det ett väldigt bra tal också, han som talade sade att ”äktenskapet är inte till för att dela lika, utan för att gå den andra milen.” Sedan tillade han ”det finns en som gått många extra mil – Jesus Kristus. Min kamrat hade förresten tal idag också, jag översatte (alla tal översätts ju här i Jakobstad, så eftersom han talade på finska översatte jag till svenska). Jag kände mig så inspirerad och orden bara kom till mig. I början tittade jag ut över medlemmarna och gick runt med blicken som man gör när man har tal, sedan kom en tanke att jag håller ju inte tal, jag är ju bara här för rösten… så då tittade jag på Äldste Phelps, eller ner i pappret, istället. Det är ju han som skall ha uppmärksamheten när han håller tal, tyckte jag.

Efter kyrkan åt vi med Klas och Heidi. Deras dotter Pamela var också hemma, med sin man, storebror till Visa Friström som var missionär där hemma, i Sverige, för ett tag sedan. Han var helikopterpilot, så vi talade lite om yrket, jag berättade om mina funderingar att söka till pilotskolan etc.

På kvällen knackade vi dörr i Skata igen… det är ju som sagt ett lite besvärligt område av flera anledningar, därför har vi sparat det till sist, men vi börjar få slut på ställen att knacka, vi har ju snart varit hos alla. Vi kom i alla fall in hos en finsktalande man som verkade lite annorlunda, drogpåverkad eller sjuk, inte alkohol. I slutet av diskussionen hade min kamrat en avslutningsbön, och under bönen gjorde han som de frikyrkliga ofta gör, han satt och mumlade för sig själv. Många kristna tror att det är detta som är att ”tala i tungor”, som då Jesu lärjungar på pingstdagen fick förmåga att predika evangeliet på språk de aldrig lärt sig eftersom Jerusalem vid den högtiden var full av människor från olika länder.

Hursomhelst så kunde jag under bönen höra några av orden han mumlade, om det var han som sade dem eller en ond ande som viskade till honom vet jag inte, men orden var ”stäng den där boken, stäng den där boken” som en skarp viskning. På svenska dessutom, som han för övrigt inte talade. Det hela kändes väldigt olustigt, det var som en kall känsla i hela rummet och tanken slog mig att höja min högra hand, men det kändes opassande under bönen. Han stängde dock aldrig sin Mormons bok. Efter bönen gick vi därifrån.

Herren motiverar oss

Publicerat av

På morgonen jobbade vi vidare på att renskriva våra uppteckningar om vilka adresser vi ännu inte fått tag på någon, jag tycker det är rätt viktigt att skriva ner, dels för att inte irritera folk för ofta, och dels för att man annars lätt missar någon, alla måste ju få samma chans hehe.

Vi knackade dörr ett tag i Skata, norr om där vi bor, idag igen. Jag hörde åskan för första gången sedan jag kom till Finland, men inget regn. Vi var bjudna på middag hemma hos Marlene Byggmästar. Andreas, min förra kamrat, hade skickat hem en filmrulle som vi fick se, det var kul, men även om vi jobbade och hade det bra tillsammans så saknar jag inte Kajaani.

Jag fick brev från Stina och Jenny idag också, de hade umgåtts några dagar och bestämt sig för att skriva ett gemensamt brev. Efter det funderade jag en stund över hur Herren motiverar oss att lyfta oss till en högre nivå och bli lite bättre genom våra relationer till och känslor för andra människor.

Varför skall jag följa Smith istället för Luther?

Publicerat av

I natt runt 2-tiden var det ett gäng män nere utanför puben som satte igång att sjunga. De sjöng ramsan ”I can’t get no – satisfaction” säkert 300 gånger. De höll på i ungefär en timme.

Vi hade dock en förvånansvärt bra morgon. Första dörren vi knackade på släppte in oss. Det kom fram att familjen haft misisonärer hemma tidigare, för flera år sedan. Vi pratade mycket, de var trevliga, och i slutet kom vi även in på evangeliet och pratade lite om vårt budskap. Vi skall tillbaka om ett par veckor.

Lite senare blev vi insläppta hos en man som hade släkt i Salt Lake som var medlemmar i kyrkan. Han och hans fru bjöd på saft och kakor och vi pratade en stund. Vi konstaterade att de allra flesta som bor här söder om stan, på vägen ut till Sandsund, är trevliga.

Under eftermiddagen knackade vi dörr inne i stan, i ”Skata” precis norr om vår lägenhet. Där konstaterade vi tyvärr motsatsen. Tre timmar och inte ens en trevlig kontakt. Dessutom ligger alla hus huller om buller, så det är svårt att hålla reda på var man har varit och vilka som har tackat nej, eller sagt att man kan komma tillbaka. Vi beslutade att gå till affären och skaffa lite anteckningsböcker och försöka renskriva det där. Väl på Halpahalli stötte vi på en svensk som började prata med mig om kyrkan.

”-Varför skall jag bli en följare av Joseph Smith istället för Martin Luther?” frågade han nyfiket. Nu minns jag inte exakt hur vi kom in på detta, men vi pratade om att barn inte alls är födda i synd, utan föds rena. Vi pratade lite om föruttillvaron, vår existens eller tillvaro hemma hos Gud innan vi föddes till denna jord. Vi kom också in på ämnet den fysiska kroppen, och hur den inte är något negativt utan något gott och mycket värdefullt som skall vårdas.

En del kristna ser den som något ont som bara är för detta liv, medan vi vet genom nutida uppenbarelser att ett av de stora syftena med att komma till jorden var att få en kropp av kött och ben som vår Himmelske Fader har, och att denna kropp i uppståndelsen skall bli fullkomlig och perfekt precis som Guds kropp är.

Han sade att han läst en del i Mormons bok, men att han saknade vissa delar i den som finns i Nya Testamentet. Han sade att han saknade lärorna om att ”det bara är att tro på Jesus så är man frälst” och att det således är ”mycket enklare i Nya Testamentet, inte krav på samma sätt”. Det är sant att Mormons Bok ger själen en önskan att omvända sig, att vara bättre och godare, och den talar också tydligt angående syndens konsekvenser, beträffande dem som väljer bort Kristus och hans evangelium. Den är en varnande röst. Den var menad att vara det, den var ju alltid avsedd för vår tid, då tro skulle vara sällsynt och några av de få som tror skulle vara invaggade i en falsk trygghet att Kristi religion består i att med munnen bekänna sin tro (utan att leva den).

Han var inte så intresserad av att vi skulle komma förbi hemma och samtala mera, men vi bjöd in honom till kyrkan på söndag i alla fall och han lät positiv. Att ha fått prata med honom kändes som en god lön för mödan de tre timmarna då vi inte fick någonting.

När vi kom hem idag hade vi fått post, jag hade fått ett tjockt brev från – Bo! Jag blev såå glad.

Att undervisa med Anden

Publicerat av

Idag knackade vi dörr i fem och en halv timme, komiskt nog tänkte jag ”bara 6 timmar idag” när vi planerade dagen. Ja, vi är vana att knacka mycket… önskar vi kunde hitta andra saker/sätt att kontakta folk, för det är ju väldigt ineffektivt och otacksamt att göra det… men vi har ju testat en del annat och inget funkar riktigt. Det här funkar ju i alla fall, om än inte särskilt effektivt som sagt.

Vi skulle spela volleyboll ikväll, med norrmännen och allt. Det var tyvärr någon annan som hann före till volleybollplanen och satte upp sitt nät innan oss. Först till kvarn gäller… Typiskt, jag hade såå sett fram emot det idag. Vi fick vara med lite, men det var lite olika nivå på oss och dem om man säger så. Vi spelade Ultimate (frisbee) istället. Rätt tungt att springa i sanden, men väldigt kul.

När vi kom tillbaka från volleybollen gick vi förbi skolparken för att se om våra vänner från igår var där. Vi fick syn på ”broder jakob” (predikanten, men jag tror det bara är vi som kallar honom för broder jakob, det är ju lite på skämt). Vi gick mot honom, och när jag reste handen och vinkade sade han skarpt ”not today guys” (sv. inte idag killar). På vägen därifrån mötte vi en av tjejerna från igår, och hon sade glatt ”Fem själar frälstes ikväll”. Jag antar att det var fem personer som kom fram under/efter deras sång/bönemöte och sade att de ville bli frälsta. Det är ju så det går till hos många frikyrkor – predikanten lägger då händerna på deras huvud och ber för dem, och så är det klart. Typ. Men då förstår jag varför Jakob inte var intresserad av att snacka ikväll, han hade ’vunnit’ några själar, förmodligen var det en av dem han stod och pratade med.

Hemma ikväll läste jag L&F 50 och när jag kom till verserna 13 och 14 kände jag mig träffad.

Därför ställer jag, Herren, denna fråga till er: Vartill blev ni ordinerade?

Till att predika mitt evangelium genom Anden, ja, Hjälparen som sändes ut för att undervisa om sanningen.

Jag kände att jag använt förstånd och logik i allt för hög grad… som under diskussionen igår till exempel. Jag behöver bli bättre på att undervisa med Anden.

 

Vi har bibelstudium, vill ni komma in?

Publicerat av

Dagen började ganska segt med tre timmars dörrknackning i Skutnäs, vi mötte max 15 personer. Sedan åt vi lunch med Syster Johnson och Backs, Asian Garden är aldrig fel.

Efter det tog det fart. Vi fortsatte att knacka dörr, nu i nordöstra delen av stan (centrum). Vi träffade en man som jag tror släppte in oss mest av vänlighet eller nyfikenhet. Vi hade en diskussion, och gick sedan vidare. En kort stund senare träffade vi en man som var både ödmjuk och frågvis, bra frågor alltså. Vi satt på hans trappa i solen och hade en bra diskussion, man kan alltid veta att den Helige Anden är närvarande då man blir vägledd i vad man skall ta upp, och hur man skall lägga fram det.

Sedan hände det, vi hade inte knackat på många dörrar förrän en ung man öppnade och berättade att de just hade bibelstudium- och bönemöte, och att vi var välkomna in. Vi kom in i vardagsrummet där det satt tre tjejer i vår ålder, kanske några år äldre. En av dem var hans – Niklas – fru. Jag har alltid hoppats på att ramla in på ett sådant möte, nu hände det!

Vi började med att berätta lite om oss själva, varifrån vi är och varför vi valt att komma på mission, och hur vi hamnad i Finland1När man accepterar sin biskops inbjudan att förbereda sig för heltidsmission får man en kallelse direkt från profeten eller någon av de tolv apostlarna, då de har bett och fått ett svar ang. vilken mission, vilket land, just jag skall sändas till. Sedan sade jag att ”Vi vill inte komma in här och avbryta era studier, vi lyssnar gärna” men då sade de att de hellre diskuterar med oss.

Fram till nu hade vårt samtal varit på engelska, så att Ä Phelps kunde hänga med, men en av tjejerna kände sig inte så säker på engelska, så när vi började diskutera evangeliet gick vi över till svenska. ”Vad skiljer oss från er” frågade en av dem, ”eller vad skiljer er kyrka från vår?” Så där startade diskussionen, och vi gick kors och tvärs och fram och tillbaka över en rad ämnen. Jag ville verkligen besvara alla deras frågor på ett enkelt, simpelt, logiskt sätt, ibland kände jag den Helige Andens vägledning, ibland inte. Det var svårt, jag gjorde så gott jag kunde. Och Äldste Phelps gjorde väl så gott han kunde för att hålla sig vaken då en diskussion åter igen var på svenska.

En bit in i diskussionen kände jag en viskning ”ställ frågor själv istället” så det gjorde jag, och det fick lite tyst på de två tjejerna som varit mest frågvisa, och som försökt snärja mig i skriftställen ett tag. Jag tog själv fram skriftställen och frågade hur de såg på olika saker och jag såg att de funderade, nu funderade de mera än vad de pratade. Bra! Hade bl a en givande diskussion med Niklas kring Jakobs brev, och balansen mellan tro och gärningar. Hans fru satt tyst under nästan hela diskussionen, men hon verkade följa med och lyssna, hon var hela tiden trevlig. Innan vi gick bjöd de in oss till sin grej i skolparken imorgon kväll (spelning och predikan). Jag sade att vi spelar volleyboll med församlingen då, men sedan bestämde jag och Ä Phelps att vi går tidigare från det för att hinna dit och träffa dem en kortis.

Vittnesbörd genom att se alternativen

Publicerat av

Den här dagen vill jag på alla sätt bara glömma. I början trodde vi den skulle bli bra, vi fick komma in och undervisa redan på första dörren, en första diskussion. Men efter det gick allt bara utför. Det var stekande hett hela dagen, och det fuktiga luften stod helt stilla, det var som att vandra omkring i ett hett hav och man blev sjöblöt och hade flugor och mygg efter sig hela tiden. Assistenterna hade planerat att komma och besöka oss (de var i närheten), men de ställde in det. Den mannen vi hade bestämt tid med för att undervisa på Michaelas gata var inte hemma. En annan diskussion som vi hade planerad såg vi att han var hemma men öppnade inte när vi kom.

Hela dagen gick mycket segt, men så på eftermiddagen kom räddningen då vi blev bjudna på middag av syster Vittik. Jag hade ett budskap från Mosiah 4:9

Tro på Gud. Tro att han är och att han har skapat allt, både i himlen och på jorden. Tro att han har all visdom och all makt, både i himlen och på jorden. Tro att människan inte förstår allt det som Herren kan förstå.

Kvällen, som även den kändes som en evighet, lyssnade vi på en pingstkyrko-predikan, och pratade lite med pastorn efteråt.

Jag känner mig alltid så stärkt och uppbyggd i min tro då jag besöker andra kyrkors verksamhet och predikningar, och får ta del av deras läror. Jag förstår att det låter uppblåst eller högmodigt, men det är inte så jag menar det, och jag ser definitivt inte ned på medlemmarna i andra kyrkor. Jag känner bara en sådan tacksamhet för alla delar av evangeliet som uppenbarats i och med kyrkans återställelse, och tack vare levande profeter i vår tid. Vi är inte utlämnade till tolkningar eller ordstrider kring vad Bibelns nu döda profeter menade med olika läror osv. utan vi har under de senaste 180 åren haft profeter på jorden igen, profeter som kan tala med Gud och uppenbara hans vilja.

För mig stärker det mitt vittnesbörd om Jesu Kristi kyrka då jag besöker alternativen, trots allt det goda som finns bland dem och trots alla brister som finns hos oss (jag menar oss medlemmar). Jag menar inte att folket i Jesu Kristi Kyrka är bättre än folket i andra kyrkor, men tack vare uppenbarese i vår tid har vi möjlighet att förstå evangeliet bättre. Om människor sedan lever efter allt det de vet, det är en helt annan fråga. För tankarna osökt till Herrens eget förord till Läran & Förbunden, där han själv påpekar just sin kyrkas medlemmars synder (L&F 1:30-32):

…den enda sanna och levande kyrka på hela jordens yta, i vilken jag, Herren, finner behag. Detta säger jag om kyrkan som helhet och inte om de enskilda medlemmarna.

Ty jag, Herren, kan inte se på synd med den minsta grad av överseende.

Ändå skall den som omvänder sig och håller Herrens bud bli förlåten.

Innan vi gick in ikväll stannade vi i en lekpark och testade en snurra, det var en snurrande plattform som var förvånansvärt svår att hålla sig fast på. Äldste Phelps är bra på att släppa loss och roa sig ibland.
Innan jag skulle lägga mig funderade jag lite mer kring undervisningen som Äldste Jensen hade med oss sist han var här. Han talade om de tre orsakerna till att vi kommer tillsammans i kyrkan (söndagar, konferenser, för missionärer kan vi räkna zonkonferenser, distriktsmöten och kanske även comp.study). Han läste från L&F 43:8-9 som talar om då Herren befaller några av kyrkans tidiga medlemmar att träffas:

Och se, nu ger jag er ett bud att när ni är samlade skall ni undervisa och bygga upp varandra, så att ni kan veta hur ni skall göra och leda min kyrka, hur ni skall handla beträffande de olika delarna av min lag och mina bud som jag har givit.

Och på så sätt skall ni bli undervisade om min kyrkas lag och bli heliggjorda genom det som ni har fått, och ni skall förbinda er att göra allt i helighet inför mig

Vi träffas alltså för att 1) Bli instruerade (”how to’s”), 2) För att bli heliggjorda (eller ”andligen upplyfta” enligt annan översättning, dvs. motivation) och 3) För att förbinda oss att uträtta något (eller ingå förbund).

Vår tros upphovsman och fullkomliggörare

Publicerat av

På morgonen tänkte jag lite på något som Äldste Jensen undervisade om sist han var här, på ”mission tour” (han åker runt och besöker alla zonkonferenser och undervisar). Han talade om hur Kristus är vår tros upphovsman OCH dess fullkomliggörare (eng. author and finisher of our faith). Taket i diagrammet nedan motsvarar den nivå jag måste uppnå för att klara av en given uppgift. Den blå stapeln motsvarar min egen förmåga eller min fulla kapacitet. Min kamrat kanske har en annan förmåga, men oavsett – när vi gör vårt bästa så skjuter Kristus till den del som saknas, han kan hjälpa så att vi i alla lägen uppnår 100% av kravet.

Han är hela orsaken till vår tro – dess upphovsman – och han fullkomliggör även vår tro medan vi här i dödligheten bara kan göra vårt bästa för stunden. Så länge jag uppriktigt gör mitt bästa, och SEDAN ödmjukt ber om Hans hjälp, då täcker Hans försonings blod alltid upp mellanskillnaden mellan vad jag kan åstadkomma på egen hand, och fullkomligheten som krävs för att stå värdig inför Gud.

Under mina språkstudier översatte jag en lektion från Timo (en av våra finska-läroböcker från MTC) till svenska, jag har som mål att översätta hela boken.

Jag fick en annan tanke då jag skrev brev hem idag. Jag tror att det enda som kommer att räknas när den här världen är förbi är hur vi skötte oss i vår familj. Jag kommer nog att få två frågor – hurdan make var du? Hurdan far var du? Sedan står min familj där som vittnen till mitt svar, åt ena hållet eller åt andra.

Ikväll undervisade vi grannkvinnan, Helena. Leif Back var med oss. Jag inledde diskussionen på ett lite annorlunda sätt genom att berätta att vi var sändebud från Jesus Kristus, och att det är den Helige Anden som undervisar – inte vi. Därför är det viktigt att vi gör allt för att den Helige Anden skall kunna vara närvarande. Jag läste två skriftställen ang. den Helige Anden, att vi kan lära all sanning genom honom, och hur den Helige Anden känns. Sedan frågade jag om vi kunde inleda med en bön, för att be för den Helige Andens närvaro under vår diskussion. Det gjorde vi.

Under dagen var vi hemma hos Aholas. Vi fick hjälp att fixa min cykel, och vi fick mat också. De är båda sådana människor som det bara känns gott att vara kring. De visade sin grillstuga, och vi satt och pratade ett tag med Lisso utanför innan vi åkte tillbaka mot centrum.

Diskussionen på det hela taget var ingen stor andlig upplevelse, men Helena och Leif pratade en del och det kändes bra att ge en positiv bild av kyrkan, dess medlemmar och budskap. Jag tänkte på de där tre kontakterna som brukar krävas för att en person skall gå vidare med sitt undersökande av kyrkan. Kanske detta då var nummer två för henne. Nästa gång… Min kamrat gillade upplägget på diskussionen iaf.

 

 

Havregrynsgröt

Publicerat av

Det var besökare från Norge i kyrkan idag, trevligt med mera folk. Vi fick lunch hemma hos Mäkelas efter kyrkan, sedan beslutade vi oss för att gå och undervisa tre första diskussioner. Det gjorde vi också! De två första var inte jättebra, och inget andra möte bestämt, men den tredje var ännu en vän till Lisso, hon ville inte träffa oss igen just nu, men det kan ju leda till något i framtiden, hon har ju i alla fall en naturlig kontakt till kyrkan i Lisso.

Vi gjorde förresten en deal med varandra förra veckan, att om vi inte lade till någon ny undersökare denna veckan så skulle det bli havregrynsgröt hela veckan. Yummie…

På mitt eget språk

Publicerat av

Idag kände jag mig helt tom då jag vaknade, men det gick över efter en dusch och lite frukost. Kanske jag drömt något konstigt inatt. Idag har jag förresten varit i Finland i hela 8 månader! Tiden går fort… Äldste Phelps och Äldste Steadman sov på balkongen inatt, uppenbarligen var det inte allt för kallt, dock regnade det.

Under förmiddagen hade vi ett ”gatumöte” (”streetmeeting”) och vi hade en enorm Kristusbild/skylt med oss, måningen med hans andra ankomst. Det var 12 ramar att pussla ihop om jag inte minns fel. Vi ställde upp den i korsningen vid McDonalds. Systrarna var redan igång att kontakta i området. Det kändes som ett bra möte, en hel del stannade upp och lyssnade på oss, och vi sjöng lite i omgångar också. Syster Doxie var lyrisk över en engelsktalande person som hon träffat, hon sade att det kändes så skönt att kunna tala sitt eget språk, att kunna uttrycka exakt det man ville. Jag antar att jag haft den välsignelsen i Jakobstad under en tid nu, har inte tänkt så mycket på det, men visst är man begränsad när man talar finska istället för sitt modersmål.

Under tågresan hem lyckades jag inte studera så mycket. När vi kom hem bar det av till Sandsund, hem till Moisios. God mat som vanligt. Kvällen slutade med lite dörrknackning. Precis som dagen började bra, och jag kände mig mera utåtriktad och energisk än vanligt under gatumötet, så fortsatte den så. Vi hade en undervisning ikväll också, en kvinna som kände Lisso Ahola. Hon var dock inte intresserad av att boka ett möte nr. 2, men i genomsnitt behövs fyra kontakter med kyrkan innan europeer tar det till sig ordentligt. Flera medlemmar i församlingen hade faktiskt första diskussionen vid fyra olika tillfällen innan de gick vidare med det och ville bli medlemmar.

På vägen hem cyklade vi förbi ett radhus då jag kände starkt att ”där skall vi knacka på”. Efter en kort stunds debatt med mig själv huruvida det var mina egna tankar eller inspiration, berättade jag för min kamrat och vi vände tillbaka. En av dem som bodde där sade att vi kunde komma tillbaka, men det blev ingen undervisning av det. Ibland undrar jag om Herren ger oss instruktioner bara för att se om vi skall lyda honom (se Abr 3:25).

Michaela bor på vägen hem från Sandsund, så vi stannade till där och hade en bra diskussion med henne också. När jag ställde frågan om hon ville komma till kyrkan imorgon sade hon ”jag visste att det skulle komma.”