Vi hade ännu en fantastisk zonkonferens ¹Möte under en halv dag där alla missionärer i helsingfors-zonen och espoo-zonen samlas, ca 20 st mao, anteckningarna från lektioner osv finns på separat ställe.

Efter konferensen åkte vi förbi Jukka. Vi pratade med hans fru vid dörren ett tag, själv hade han kommit hem från en lång resa till Sverige för ca 10 minuter sedan så det blev ingen undervisning med honom idag. Och om två dagar far han till Australien och är inte åter förrän jul. Jag antar att han har en del att hinna med dessa två dagar, sådant som har lite högre prioritet än att prata med oss, fru, barn, hus, företag…

Knackade dörr i Kauklahti under kvällen och fick ett par bra kontakter, sedan stannade vi till hos Kari en kort stund på vägen hem.

Min kvällsbön var en kamp för flera personer idag. Och efter lång tid kände jag nåd utgjuten genom Kristus, till följd av min uppriktighet – jag bad inte för mig själv eller för min egen skull. Jag tänkte på Enos

Och jag skall berätta för er om den kamp jag hade inför Gud innan jag fick förlåtelse för mina synder. (Enos 1:2)

Enos inledde förvisso sin bön som en kamp för sig själv, men efter seger på den punkten gick han vidare till att utöva en kamp för sina bröder och till och med fiender.

Jag insåg idag vilken skillnad det är mellan tro – verklig tro – den tro som får saker att hända, och den slags ”passiva” tro jag hade då jag kom till missionen, som snarare var en acceptans av evangeliet än en aktiv eller levande, verkande tro. Det är fantastiskt hur mycket man hela tiden kan lära sig genom evangeliet, sådant som man inte kan läsa sig till utan måste uppleva och i viss mån få uppenbarat.

Igår kväll efter vår aftonbön låg jag och funderade över om min kamrat snart fått nog av mig (känner att jag bestämmer rätt mycket), om han snart skulle vilja ha ett ”companionship inventory” ¹Något de lärde oss på MTC, missionärsskolan, att för att kunna ha ett varaktigt bra samarbete behöver man ta upp det man upplever som problem i relationen med jämna mellanrum. Själv har jag sällan initierat ett sådant samtal, ett par gånger bara. Men det har varit givande, det underlättar om man arbetar ihop med någon som går att prata med. om det fanns något stort (eller litet) som jag behöver ändra på. Precis i det ögonblicket bröts tystnaden i rummet av min kamrats inspirerade röst ”Vanhin, rakastan sinua” (ordagrant betyder det ”jag älskar dig” men amerikaner använder ju ordet ”älska” till lite allt möjligt, så om jag skulle översätta det till svenska blir det snarare ”jag trivs bra med dig”). Jag svarade att det var ömsesidigt. Det var som ett bönesvar express, och som en lättande känsla. Trots att jag är otrevlig vissa morgnar, och att jag lätt blir irriterad och otålig så ”älskar” han mig ändå. Det är inte första gången vi utbytt de orden, men det kom så väl tajmat den här gången. Det påminde mig också om vad Guds kärlek är, och va kärleken i en relation mellan man och hustru borde vara, att ”trots svagheter…”.

För någon som inte är van vid språkbruk från kyrkan så kanske det känns som att det gödslas väldigt med detta ”älska” men det är ju lite av ett språk från skrifterna också, det talas mycket i nya testamentet om den ”broderliga kärleken” och ”kristuslik kärlek” så inom kyrkan (kanske alla kyrkor?) används ordet kärlek och älska mera frikostigt människor och vänner emellan, medan man i vanlig svenska kanske är mera van att främst använda det till familje- och kärleksrelationer.

Det var mycket inspirerande möten i kyrkan idag. De yngre bar sina vittnesbörd²Vilket kort sagt innebär att man berättar om sin tro, övertygelse och bönesvar för andra människor. I slutet av mötet sjöng vi ”Finlandia hymni” som talar om att ”kasta bort” slaveriet, alltså bli ett fritt, ej förtryckt folk. Då jag hörde männens röster klämma i överväldigades jag av känslor, särskilt då jag tänkte på att den frihet de sjunger om delvis är frihet från min egen nations tidigare förtryck, inte har Sverige alltid varit så snällt mot Finland genom historiens gång.

Broder Jones hade en lektion i kyrkan idag ang. tro. Han läste från L&F 35:10-11:

Och tiden kommer snart då stora ting skall visas för människobarnen. Men utan tro skall inget visas utom ödeläggelser över Babylon…

Han fortsatte med att läsa från Moroni 7:35-38 där det förklaras att utan tro (till och med tro till underverk) kan vi inte frälsas, och vidare att om underverk har upphört, då är det pga. människors bristande tro. Om vår så kallade ”tro” inte för oss till handling, är den då åkta tro? Eller är det bara tankar i vårt huvud?

Ari var på besök i kyrkan också. Vi har bara träffats en enda gång, men han berättar för alla han känner att han är så ”impressed” av mig, han är så snäll. Han berättade för mig att han funderat allvarligt över flera av de sakerna vi pratade om senast vi träffades.

Under kvällen knackade vi dörr och hade en undervisning, men trots att diskussionen var bra och vi kände att vi hade Anden med oss, och lugnt kunde besvara varje fråga på ett upplyftande sätt, så ledde det inte till något den här gången, han var nöjd så.

På kvällen hade jag och min kamrat ett långt samtal om allvaret i tjänande i Guds rike, och betydelsen av liknelsen om de 10 jungfrurna (Matt 25).

Finska självständighetsdagen och vi är lediga. Vi tog det lugnt på morgonen, sedan svängde vi förbi en person vi mött som gav oss den här tiden för att komma tillbaka, men som vi misstänkte var ingen hemma så nu släpper vi honom. Efter det åt vi middag med en broder från församlingen. Jag tycker det är lite sorgligt att besöka äldre ensamstående medlemmar. Kanske för att jag själv och kyrkan i allmänhet är väldigt familjeorienterad, men det gör det kanske bara än mer sorgligt för dem som är ensamstående. Fast det finns nog de som valt att leva ensamma också, och inte alls tycker att det är negativt.

Resten av dagen spenderade vi i lägenheten. Skrev lite brev, läste, tog en tupplur (det är man inte van precis som missionär, det är huvudet på kudden halv elva till halv sju och inte en minut mer). Jag hade tyvärr en otäck dröm så det gav inte så fantastiskt mycket vila.

Jag läste i Articles of Faith (”Trosartiklarna”, som är en sammanfattning av kyrkans lära skriven av aposteln James E Talmage under tidigt 1900-tal) om kärlek till vår nästa. Jag hade blandade känslor. Jag var på en andlig topp och visste att jag kunde bli bättre och älska mina medmänniskor mera, samtidigt så vet jag av erfarenhet att den här brinnande känslan jag har inom mig just nu kommer att dämpas, och jag kommer att falla tillbaka i normalläge. Det är som ett evigt kretslopp av toppar och dalar, vad är syftet med denna eviga berg-och-dalbana?

Jag kan sitta här och läsa om kristuslik kärlek, känna den Helige Anden påverka mitt hjärta, och få en oerhört stark önskan att förändras och känna större kärlek till människor omkring mig, men det kommer alltid en stund, och den är aldrig långt borta, då jag blir irriterad på min kamrat, sårad av hur någon behandlar oss, stolt eller högmodig i stridigheter osv. Beror det på att jag ständigt ger efter för frestelser och faller för rädslor? Jag hade så stort begär efter den kärlek som Jesus och apostlarna omtalar, att jag nästan fällde tårar där jag satt och begrundade ikväll. Jag hade en innerlig bön att Herren skulle ge mig den kärlek som Han talar om. Jag bad honom att sända i min väg alla de prövningar och svårigheter som behövs för att slipa mig till den jag måste bli för att kunna bära mina kommande ansvar som far, medlem och ledare i kyrkan. Jag är svag, och alla de synder som så lätt ansätter mig och förstör min andlighet, drar ner mig från de andliga toppar jag skulle kunna uppleva. Men trots dessa kval och svårigheter vet jag vems sida jag står på och vad jag siktar mot. Ikväll önskar jag få Kristi rena kärlek starkare än livet självt.