Månadsarkiv: januari 2004

Rädsla kommer inte från Gud

Publicerat av

Kändes konstigt att knacka dörr på förmiddagen på en söndag. Vi var bjudna hem till Jones på lunch, och han hade gjort en Wales-specialitet, lever. Det var intressant. Annorlunda mot de smaker jag är van, men det var gott. Vi hade ett budskap om sabbaten, och broder Jones laddade också ur med sina tankar och teorier. Det är alltid intressant att komma dit, vi får en egen undervisning samtidigt som vi ger ett budskap.

Vi kom lite senare än beräknat till kyrkan, så mötte aldrig Anna, den andra församlingen var klar med sina möten när vi kom. Fick ett meddelande från Jonas också att han inte kommer idag (SMS är smidigt, men det är allt för lätt för folk att meddela sig ur någonting, inte ens ett samtal över telefon utan bara text). Så allt som allt en ganska misslyckad dag vad gäller att ha undersökare i kyrkan. Däremot hade vi flera mindre aktiva där. Biskopen undervisade klassen ”evangeliets principer” och väckte en intressant tanke. Uppenbarelseboken lär att det var en strid i himlen, och Lucifer (djävulen) kastades ut från himlen. Kyrkan lär att alla människor på jorden var på Kristus sida i den striden (de som inte var det blev utdrivna från himlen tillsammans med Lucifer, och är de ”onda andar” som nya testamentet talar om). Biskop Tapola sade att väl här på jorden pågår den striden fortfarande, och ett av syftena med livet på jorden är att välja vem vi älskar mest – Gud eller Satan.

Efter kyrkan var vi hembjudna till en medlemsfamilj för kvällsmat, efter det hann vi bara knacka dörr i en halvtimme. Stannade till hos Hope på hemvägen men hon kunde inte prata idag, så vi drog vidare hemåt.

Imorgon skall Wensel och Wuergler undervisa Anna om tionde. Av någon anledning känner jag mig orolig för det, jag vet inte varför. Hon har varit så redo att ta emot allt annat vi pratat om så varför skulle detta inte gå lika bra? Och jag vet att rädsla inte kommer från Gud. Jag skall nog fasta imorgon precis som jag gjorde förra gången de hade undervisning med henne. Jag vill gärna känna att jag kan vara med och hjälpa på något sätt, om än bara genom mina böner och min tro.

Jag läste just igenom mina dagboksanteckningar från den 23e december när vi mötte Anna. Där står ingenting om hur förvirrade vi var ang. området, och att vi bytte ställe att knacka dörr på flera gånger innan vi slutligen fann Anna, men Wensel mindes det ju när jag nämnde det på förra undervisningen med Anna.

Anden sade ”gå härifrån omedelbart!”

Publicerat av

Började dagen med frukost hos Aho, det gillade min kamrat! Sedan var vi hemma hos Joonas för en undervisning. Vi hade en kort gemensam studiestund i bilen innan, vi läste 1 nephi 3 på finska. Sedan undervisade vi den tredje lektionen, som handlar om den tiden efter att Jesus och apostlarna dödats, och det inte längre fanns någon på jorden som kunde leda Kristi kyrka med inspiration, lektionen fortsätter sedan med Joseph Smiths upplevelse och återställelsen av prästadömet, eller Guds myndighet på jorden.

Lektionen gick förvånansvärt bra, vi var ju osäkra på om vi ens skulle träffa Joonas igen efter förra mötet. Äldste Allen skötte nästan hela berättardelen av lektionen själv, jag var imponerad. Joonas sade att han skulle komma till kyrkan imorgon. Det är sällan de kommer även om de säger att de ska det men vi hoppas, alltid.

Efter det skulle jag med Wensel hem till Anna för en undervisning. Vi har fått två äldster till i Espoo, de bor lite öster om oss andra och har fått en del av Wensel och Wuerglers område. Black (som jag känner sedan MTC) och Colton. Vi släppte av Colton och Allen i ”West End” (Espoos rikaste stadsdel, många ambassadörer som bor där mm). Colton har lite längre tid i landet än Allen men de är ganska gröna båda två.

Så till mig och Wensel, vi var bjudna hem till ett äldre par i kyrkan som skulle vara med på undervisningen (vi får som bekant inte undervisa någon av motsatta könet ensamma, måste alltid ha en medlem med oss så att det inte ser ut som en ”dejt”). Först bjöd de oss alla tre på middag, sedan hade vi en lektion. Dels om kyskhetslagen (att inte ha sexualla förhållanden utanför äktenskap). Det är alltid svårt med medlemmar med vid undervisningar, dels fasatnar de gärna på detaljer, och det här paret började tom argumentera lite med varandra under undervisningen. Det hjälpte ju inte precis, och just när jag ställt frågan till Anna om hon hädanefter tänker leva efter kyskhetslagen hoppade en av medlemmarna in med något helt annat. Vet inte om det blev för laddat att höra mig ställa en så direkt fråga, men det är så vi gör. Vi utmanar/inbjuder människor att leva efter Guds bud, de får själva ta beslutet. Men den konfrontationen var kanske för jobbig för vår medlem.

Anna tyckte dock inte frågan var jobbig, hon svarade att hon legat vaken halva natten och funderat, för på institutet1Institutet är en religionsundervisning som kyrkan har, det finns olika kurser men den som Anna gått på tillsammans med de andra unga vuxna i Helsingfors heter ”Evigt äktenskap” och handlar ju då naturligt om mycket sådant igår kväll (jo, hon går fortsatt där) hade de pratat lite om just sådant. Hn hade legat vaken och funderat fram och tillbaka, och kommit till beslutet att hon visst skulle döpa sig, att det bara är en fråga om när.

Hon berättade att hon var övertygad om att det var en mening med att vi träffade henne just när vi gjorde, då kände jag mig nästan tvungen att bekräfta det, för det var ingen lätt morgon då vi först träffade henne. Jag berättade för henne att den morgonen, första gången vi mötte henne, var jag och Wensel ute och knackade dörr, men jag hade svårt att bestämma mig för vilket område vi skulle jobba i. Vi var i tre olika områden under mindre än en timme, och inget av dem kändes som det rätta (det var därför jag åkte vidare till ett annat flera gånger), tills vi kom till hennes område och ganska snart träffade henne. Wensel hade glömt det här, men när jag berättade det sade han ”just det! Du sade att det inte kändes bra i det här området, att vi behövs någon annan stans” och precis så var det. Det ”brändes” liksom inte.

Resten av dagen knackade jag och Äldste Allen dörr. Vi hade en läskig upplevelse ikväll, vi var i några trappuppgångar i huset bredvid vårt, och kille med rakat huvud öppnade dörren. De hade full fest där inne, och jag berättade kort vårt ärende. ”Ja, kom ni in och dela ett BUDSKAP!” sade han, och vinkade in oss samtidigt som han gick in till sina kompisar. Jag och Äldste Allen tittade på varandra och vi visste båda två vad som gällde. För den Helige Anden har sällan talat så tydligt till mig på mission, jag är övertygad om att vi hade varit i fysisk fara om vi gått in. Vi knuffade igen dörren och gick därifrån ganska fort. Min kamrat fick en tydlig lektion i att känna ”den varnande rösten.” Jag minns när jag var en greenie med Äldste Smith i Kajaani och vi stod vid en liknande dörr, fast då var det en ung kvinna som ville dra in äldste Smith på deras fest. Kanske inte lika fysiskt farligt, men lika tydlig varnande röst.

Efter det träffade vi en engelsman som hade en utläggning om hur romarriket uppfann Kristus för att trycka ner de kristna. Jag fattade aldrig riktigt logiken i det hela, om de uppfann Kristus, hur kunde det redan finnas kristna som de ville ”trycka ner”? Oavsett så fick min greenie ännu en snabblektion där, i hur det känns när någon är stridslysten och bara vill argumentera. Han beskrev efteråt hur tydligt han hade känt hur den Helige Anden bara försvann från vår närvaro när vi pratade med den mannen.

Jag har älskat varje minut

Publicerat av

På morgonen körde vi in till Helsingfors tågstation och jag fick ta farväl av Äldste Wooley för denna gången, och träffa min greenie (ny missionär, direkt från MTC/Amerika) Äldste Allen. Jag hade lite svårt att hitta 51:an på vägen hem så vi körde en omväg runt halva stan.

Tog en snabb vända till affären runt 10, sedan knackade vi dörr (den traditionella invigningsaktiviteten för en greenie hehe). Vi var i Soukka i närheten av vår lägenhet och stötte på en kvinna som träffat missionärerna en hel del tidigare, jag fick dela mitt vittnesbörd med henne. Vi kunde komma tillbaka när vi ”är i området igen” hehe, vi är typ grannar.

Vi fortsatte knacka dörr, sedan hade vi ett möte avtalat med en rysk man (som Wooley och Wuergler träffade i måndags när jag var med Wensel). Han var inte så intresserad, vi skall inte fortsätta undervisa honom.

Jag fastade1Att fasta innebär att man avstår mat och dryck under ett dygn och anstränger sig för att vara nära Herren och höra den Helige Andens röst tydligare. Ofta ber man för något särskilt, och brukar kalla det för att man ”fastar för” någonting, jag hade många böner för Anna under dagen. Det var mitt sätt att kunna ”vara med” vid undervisningen som de hade med henne idag, utan att själv vara närvarande. Varje månad skänker man sedan ett ”fasteoffer” till kyrkans fond till hjälp för fattiga. Man skänker ungefär värdet av den mat man avstod, så det kostar egentligen ingenting, ett rätt smart system för att ta hand om de fattiga. förresten idag, och kände mig svimfärdig mot slutet, som tur var hade jag förberett mig med en juiceflaska i bilen, fast när jag druckit den kändes det nästan värre en liten stund. Sedan gick det över.

Jag hörde från Wensel senare under dagen att undervisningen gått bra, och att hon var väldigt nära att sätta ett datum för sitt dop. Hon hade sagt att ”När jag tar det beslutet vill jag vara säker på att det betyder allt för mig”. Det är ganska representativt för finländarna, det är många som har spenderat många år med att undersöka kyrkan innan de väl tar beslutet att bli medlem. I andra kulturer är det ett mera flyktigt beslut, ”jag kan väl döpa mig” men sedan betyder det inte så mycket för individen. I sydamerika till exempel är det väldigt många som döps, men relativt få som stannar kvar och deltar i kyrkans verksamhet.

Vi fick middag hemma hos Hakanpää. Lustigt, min första dag i Espoo fick vi också middag av dem. Fast de har oss hemma nästan varje vecka så det är inte så konstigt.

På kvällen hade vi ett möte med Jukka, och vi hade med oss Äldste Conover. Han gjorde sin ”space presentation” (han har arbetat på JPL/NASA hela sitt liv och hade nyligen en presentation/föreläsning i Helsingfors, och nu gjorde han en bantad version för Jukka). Äldste Conover berättade sedan lite mera om sitt liv, och hur han haft möjligheter och ställts inför svåra val, men valt familjen framför en karriär som skulle krävt allt. Jukkas fru var med den här gången också. Samtalet leddes in lite mera på kyrkan och evangelieideal när han började prata om familjen och sina prioriteringar.

Jag vet inte om jag får se Jukka ta steget, men oavsett så har det varit en enorm välsignelse att få undervisa honom, att få sitta ner med någon som är så uppriktigt intresserad och sökande. Jag har älskat varje minut hos honom. Om dessa ”undersökare” som vi kallar dem bara visste hur otroligt mycket vi verkligen bryr oss om dem, hur ofta vi ber för dem, vad vi ger upp eller skjuter upp för att kunna vara här och träffa dem och undervisa dem.

Training day

Publicerat av

En ganska tråkig förberedelsedag. Dock kom vårt ”change letter” idag, där vi får reda på om/var vi skall flytta, och var resten av missionens missionärer befinner sig/ska flytta till.

Jag skall få en greenie, helhäftigt!

Det har ju hänt en gång tidigare, i Kajaani. Min andra kamrat var en greenie, men honom behövde jag ju inte lära språket, Äldste Byggmästar lärde ju MIG språket då han var finländare (om än svensktalande). Det var givetvis därför jag kunde få en greenie så snabbt, jag talade inte i närheten tillräckligt bra finska för att ta emot en på finska nollställd amerikan då.

Så jag skall bli ”Trainer” igen. På sätt och vis är det det allra största ansvaret man kan ha på mission, att ta emot en helt ny missionär. Man formas så mycket av sin första tid i landet, och språkutvecklingen är också mycket beroende på hur mycket ens första kamrat är villig att hjälpa till och tillåta en att försöka när man är på undervisningar etc.

Det är lite som att vara förälder =)

Att släppa någon

Publicerat av

Vi knackade dörr under morgonen. Mycket folk hemma eftersom det är lappiainen (trettondan’) men inte så mycket framgång.

Vi undervisade familjen Ström idag igen. Den här gången var det betydligt bättre än förra, de visade större intresse och tog det mera ”på allvar.” Någon som förmodligen aldrig kommer ”ta det på allvar” är dock familjen Riisänen, vi har beslutat att ”släppa” dem (eng. ”drop” är det ord vi använder…). Efter sådana upplevelser som den igår vid undervisningen av Anna får man lite perspektiv. Varför skall vi besöka en person/familj gång på gång när de inte egentligen är intresserade, det kan de inte vara eftersom de aldrig tar sig tid att öppna Mormons Bok när vi inte är där. Då känns det viktigare att leta rätt på de människor som ÄR intresserade, istället för att slösa tid med de som är ljumma.

På kvällen hade vi engelska-undervisning i kapellet som vanligt (ja, kanske inte jag så mycket men de amerikanska äldsterna). Vi tänkte bjuda in Anna, men tyckte det vore roligare om hon lärde känna Ina lite, så vi bad Ina att bjuda med Anna. Trodde vi. Visade sig dock att Wensel skickade meddelandet om att bjuda in Anna till – Anna. Det gjorde dock inget, hon tyckte bara att han var underhållande.

Jag och Wooley åkte till kapellet lite innan ”english class” för att låsa upp och vänta om någon kom in med buss lite tidigt. Vi satt och spelade på varsitt piano i varsin ända av kapellet (eller han spelade, jag klinkade väl mest), när vi hörde någon komma in i kapellet. Det var givetvis Anna. Vi hälsade och småpratade lite tills resten dök upp. Bl a förklarade jag lite om kyrkan, att vi har två församlingar i Espoo och att hon därför inte ser oss i kyrkan på söndagarna, eftersom hon bor inom den andra församlingens gränser. ”Aha” sade hon, ”jag hade funderat över det, varför ni inte var där när jag var i kyrkan”.

Lektionen bestod av leken ”tre berättelser” dvs. man skall berätta tre berättelser från sitt liv, där bara en av dem är sann och övriga skall gissa vilken som är sann. Som vanligt fick vi Wensel att börja, och som vanligt hann vi inte med någon mer. Han älskar att prata, och vi älskar att lyssna på honom.

Efter det såg vi filmen ”Finding Faith in Christ” (på engelska givetvis) och efter den hade Anna en hel del frågor som vi diskuterade.

Ni är ”mina” missionärer

Publicerat av

Vi hade distriktsmöte på morgonen, sedan var vi på polishuset för att Wooley och Wuergler behövde fixa något med sina körkort.

Jag var med Wensel och deras bils vindrutetorkare hade slutade fungera, och det började dugga. Utan att kunna något alls om bilar någon av oss, blev jag inspirerad att hitta säkringsskåpet och byta plats på två säkringar så att något mindre viktigt fick avvaras till förmån för torkarna. Jag skulle kunna skriva en hel historia om den upplevelsen, men avstår till förmån för något långt viktigare som hände senare på dagen.

Jag och Wensel hade en undervisning med Anna, och vi plockade upp Isto på vägen, det är alltid så mycket bättre att ha med sig en medlem.

Vi hade tänkt att prata om det som kallas den andra lektionen – Jesu Kristi evangelium. Man går igenom lite mer om Frälsarens mission, och pratar om Tro på Honom, omvändelse, dop och den Helige Andens gåva. Det första som hände när vi kom dit var att Anna sade ”Jag funderade på vad jag skulle vilja att vi pratade om idag, och jag kände att jag skulle vilja prata mera om Jesus Kristus”. Det var nästan så vi trodde att det var ett skämt. Men det var det inte. Hon kände att hon ville prata om precis det som vi tyckte var lämpligt att prata om.

Hon berättade att hon börjat be med hörbara ord. Första gången kändes det lite konstigt, men inte nu längre. I slutet av diskussionen tänkte jag inbjuda henne att bli döpt, så för att bygga upp till det frågade jag ”Tror du att detta är den sanna Jesu Kristi Kyrka?”

Hon svarade med en fundering som hon haft ett tag – att då Bibeln är översatt så många gånger, kan det verkligen vara helt rätt fortfarande, det som står där i? Vi bekräftade hennes fundering med att säga att det stämmer att allt inte är korrekt i Bibeln, både pga översättningsfel, och pga illvilja hos dem som förfaltat skrifterna genom tiderna. Vi läste från Mormons bok, 1 Nephi 13:23-26 som är en del av Nephis syn11 Nephi kapitlen 11-14 innehåller en storslagen syn som profeten Nephi fick. Han fick först se detsamma som hans far såg, i synen om livets träd. Nephi fick dessutom en uttydning av densamma. Synen fortsätter sedan med att han får se sina och sina bröders avkomlingar i det land Gud skulle föra dem till (någonstans i Amerika), han får se hur nationen går uppåt och nedåt i rättfärdighet, han får se hur Kristus besöker dem efter sin uppståndelse. Synen fortsätter med att han får se det han kallar för ”djävulens kyrka” grundlagd bland icke-judarna (dvs. västerländska folk av icke-israelisk härkomst, det är i princip vad som menas i Mormons bok där det står ”icke-judar”), hur bibeln kommer från judarna till övriga västvärlden, och hur den var tydlig och lätt att förstå innan den kom i ”icke-judarnas” händer. Han får se hur evangeliet återställs i sin renhet i den senare delen av människans tid på jorden, i ”de sista dagarna” som skrifterna kallar det (dvs vår tid nu). Han ser till sist världens ände, hela slutet för mänskligheten, men befalls att inte skriva det, för Johannes har fått i uppdrag att skriva det (dvs. slutet av synen finns i uppenbarelseboken el. ”Johannes uppenbarelse”) .

Och han sade: Se, den utgår ur en judes mun. Och jag, Nephi, såg det. Och han sade till mig: Boken som du ser är en uppteckning av judarna som innehåller Herrens förbund som han har slutit med Israels hus. Och den innehåller även många av de heliga profeternas profetior, och den är en uppteckning som liknar den som är inristad på plåtarna av mässing, men det finns inte lika många i den. Ändå innehåller den Herrens förbund som han har slutit med Israels hus, varför den är av stort värde för icke-judarna.

Och Herrens ängel sade till mig: Du har sett att boken utgick ur en judes mun, och när den utgick ur en judes mun innehöll den Herrens evangeliums fullhet om vilken de tolv apostlarna vittnar, och de vittnar enligt den sanning som är i Guds Lamm.

 

Därför går dessa ting i renhet från judarna till icke-judarna enligt den sanning som är i Gud.

 

Och sedan de genom Lammets tolv apostlars händer har gått ut från judarna till icke-judarna, ser du grundläggningen av den stora och avskyvärda kyrka som är den mest avskyvärda av alla kyrkor. Ty se, de har från Lammets evangelium tagit bort många stycken som är tydliga och högst dyrbara, och även många av Herrens förbund har de tagit bort.

 

Jag frågade henne igen om hon tror… och den här gången svarade hon med att beskriva att hon alltid har en god känsla när vi besöker henne, eller när hon ber eller läser i Mormons bok, när hon besöker kyrkan eller är med de andra unga vuxna i kyrkan. En känla som hon inte kan förklara var den kommer ifrån.

Så vi fortsatte med att förklara att detta är den Heliga Anden. Jag läste en vers från Almas bok kapitel 32 (v28) där han jämför Guds ord med ett frö, och beskriver vad som händer när vi tar emot Guds ord i tro:

Nu skall vi jämföra ordet med ett frö. Om ni ger plats så att ett frö kan sås i ert hjärta, se, om det är ett verkligt frö eller ett gott frö, och om ni inte kastar ut det genom er otro, så att ni motsätter er Herrens Ande, se, då skall det börja svälla i ert bröst. Och när ni känner dessa svällningsrörelser skall ni börja säga inom er själva: Det måste så vara att detta är ett gott frö, eller att ordet är gott, ty det börjar utvidga min själ. Ja, det börjar upplysa mitt förstånd, ja, det börjar bli välbehagligt för mig.

 

Jag kände sådan glädje i själen, att hon beskrev dessa känslor. Jag mindes min egen tid när jag blev medlem i kyrkan. Jag kände genast att principerna var sanna, att jag ville leva så som kyrkan lärde. Anna beskrev likadant att hon känner bra för att komma till kyrkan, och leva ”så som ni lever”, och att det inte känns konstigt, trots att det är en hel del nya vanor eller seder. Sedan sade hon ”Och jag har tänkt – om jag nu blir ’mormon’, kommer människor omkring mig i så fall ’peka och skratta’ och veta att jag är det, och vad skall släkt och vänner tycka tänka och säga?” Sedan fortsatte hon att berätta att ”Men sedan vaknade jag upp en morgon och all rädslan var som bortblåst. jag kände bara frid i själen.”

Vi satt tysta, ganska överväldigade av det fantastiska vi fick höra. Sedan frågade jag rakt ut ”Vill du bli döpt av någon som har prästadömet – myndighet – från Gud?” Hon satt tyst en stund, och för oss är spänningen givetvis olidlig… hon svarade ”umm.. jag har funderat… kan jag komma till kyrkan EN gång till först?” Inombords jublade vi ”kom så många gånger du vill, och ta din tid” men vi svarade med ett sansat ”Ja, självklart”. Hon frågade om vi två kunde komma nästa gång också, hon sade ”De andra två (Wooley och Wuergler) är också trevliga, men ni är liksom ’mina’ missionärer”. Jag vet att många medlemmar fäster sig vid de missionärer som de träffade allra först, de som ”hittade” dem så att säga. Jag gjorde det när jag blev medlem, och det var ju faktiskt jag och Wensel som ”hittade” Anna, och har undervisat henne de allra flesta gångerna.

Isto stannade eftersom han och Anna skulle samåka till en unga vuxna-aktivitet i Helsingfors, men jag och Wensel gick, och på vägen ut gjorde vi lite glädjeskutt, och kramade om varandra i vårt lyriska tillstånd. En sådan undervisning får man inte vara med om många gånger under sina två år.

Jag har aldrig tidigare under min mission känt en sådan glädje!

Vår ambition är att ”koppla upp” människor till Gud

Publicerat av

Detta år är det vår församlings tur att köra eftermiddagsmöten, eftersom det bara finns en kyrkbyggnad på två församlingar får vi förmiddag vart annat år. Så nu är kyrkan kl 14-17.

Vi besökte Rosenberg idag, jag trodde ju att det var en familj, men han är visst frånskild. Antar att han har barnen varannan vecka, för idag var det tomt hemma hos honom. Vi hade en bra diskussion. Den var förresten på engelska.

Han frågade efter bevis på Mormons bok, han hade lite svårt att acceptera att några av indianernas förfäder skulle ha kommit från Israel. Vi pratade om hur bönen är beviset – att en människa kan vända sig till Gud och få svar direkt från honom huruvida Mormons bok är sann. Han var inte helt nöjd med det svaret, han sade åter igen att han skulle vilja se ”bevis” för dess äkthet.

Jag sade att vi inte riktigt är i den ”branschen.” Om vi skulle ha fört med oss påtagliga eller vetenskapliga bevis för Mormons bok, då hade nog många nöjt sig där, på det intellektuella planet. Vår ambition och mission är att få folk att koppla upp sig mot Gud, och börja prata med Honom. Att hämta sina svar därifrån ger mer. Få människor har övergett sina synder pga. vetenskapliga bevis, det som ger kraft till omvändelse och förändring är då en människa känner Guds kraft i sitt liv, känner friden och kärleken.

Vi lämnade Mormons bok till honom, och skall komma tillbaka i början av näst-nästa vecka (när han är barnfri igen). Han lovade att läsa, men han var lite mer motvillig mot att be och fråga Gud om det, även om vi övertalade honom till det. Hans invändning var ”för tänk om Gud faktiskt svarar mig, då måste jag ju nästan göra vissa sker med mitt liv”. Jag uppskattar att han var så uppriktig, samtidigt vet jag inte om han kommer att få ett svar när hans intresse för att få det är ganska litet.

I samma område hittade vi en yngre man som pratade med oss en stund. Det var ett bra samtal, men jag vet inte hur mycket han var intresserad egentligen. Vi bestämde inte någon tid att träffas igen.

Trons och bönens kraft

Publicerat av

Fortfarande inte helt kry, sov rätt länge på morgonen. Vi skippade finskalektionen i kapellet idag och åkte istället till Joonas för en undervisning.

Förra gången kände vi ju lite att han argumenterade om en del grejer, och att han samtidigt accepterade vad som helst som sant. Idag var han lite annorlunda. Han har ju redan innan sagt att ”jag behöver inte dop, Gud har renat min själv redan” men idag sade han ”ni kan döpa mig om ni vill” men det är ju inte riktigt det vi är ute efter. Om han inte har ett vittnesbörd, om han inte har en önskan att delta i kyrkan så finns ju inget syfte med att döpa honom. Jag kan minnas missionärer där hemma som döpt alla som ”gått med på” det, och det som händer är oftast att man aldrig ser dem igen efter deras dop. De var aldrig intresserade av att ”gå i kyrkan”, de hade inget eget vittnesbörd, men missionärerna var så sugna på att få döpa ändå. Jag skall inte vara den missionären.

Vi läste lite från Mormons Bok, han hade smarta kommentarer osv. så någon förändring har dock skett sedan sist vill jag påstå. En rolig sak han nämnde – när han duschar brukar han be en bön, för han tänker att själen skall bli ren liksom kroppen.

Efter det hade vi en undervisning hemma hos Kirsi, hon som var så ivrig att höra om Mormons Bok senast vi sågs. Vi hade med oss syster Tapola och det gick precis lika bra som förra gången (det är ju alltid bäst att ta med en medlem som själv varit missionär, det är den bästa hjälpen vid undervisningar, för de vet vad de skall göra, vilken roll de skall ta, och vad de inte skall göra, dvs inte ta över). Kirsi var tacksam för att vi var där, och ännu mer tacksam för att vi inledde lektionen med en bön (som vi alltid gör). Efter att ha bekantat oss en stund började vi berätta om Fadern, om Jesus, om hur kyrkan upprättats i denna sista tid genom Joseph Smith, och den biten bad jag syster Tapola ta, allt gick jättebra, och när vi kom till avslutningsbönen höll Kirsi själv den bästa bönen jag någonsin fått en undersökare att hålla. Vi har ju en liten mall då vi undervisar människor om att be, och hon förstod och följde den precis.

  1. Vår himmelske fader
  2. Vi tackar dig… [sådana saker DU är tacksam för]
  3. Vi ber dig… [sådana saker DU vill be Honom om]
  4. I Jesu Kristi namn, Amen.

Hon bad inte bara för sig och sin familj, att hon skulle finna den rätta vägen och orka stå emot om vänner och bekanta skulle komma med påtryckningar åt olika håll efter att hon valt ett liv i tro. Hon bad för oss missionärer och vårt arbete. Nästa diskussion blir hemma hos Tapolas, det ordnade Kirsi och syster Tapola.

Nu kunde man tycka att vår dag varit full, men den var inte slut ännu. Vi åkte hem för lunch, sedan besökte vi den ryska familjen i Kirsis område, mannen heter Oleg. Jag hade en underlig känsla då vi gick in, och den blev inte bättre av att han sade ”häng av er rockarna där ni, ingen kommer stjäla något” även om det var på skämt. Men allt eftersom vi lärde känna varandra blev det bättre. Jag tror att han var mera uppriktigt intresserad – eller iaf. nyfiken – än han ville visa. Han frågade mycket om kyrkan rent tekniskt och administrativt. Vi kom ganska snart in på tionde.

Jag hade dock en trygg känsla med mig hela tiden, och kände mig vägledd i mina svar, precis som då vi undervisade en kort men inte så framgångsrik första lektion, eller då jag och Phelps första gången besökte Dan Nyman i Jakobstad och jag kände mig helt vägledd i det jag sade. Trots att han hade en del underliga frågor kunde jag tydligt känna den Heliga Andens närvaro under undervisningen, och då vi hade möjlighet att berätta om våra egna historier lyssnade han intensivt, det kändes som att vår tro rörde vid honom. Hans fru talade inte finska, och hon stod i köket och han sammanfattade det vi sade för henne, och på hennes frågor/invändningar såg det nästan ut som att han försvarade oss/vårt budskap. Vi kände oss precis som då vi kom in i landet första gången, lyssna till två personer tala ett språk man verkligen inte förstår.

Något intressant hände i slutet av diskussionen, som också vittnar för mig att han verkligen upplevt något under vårt samtal. I början hade vi som vanligt en inledningsbön med honom, men han verkade inte allt för mycket med på noterna, av artighet gick han mest med på att vi hade en bön. Nu i slutet frågade vi om vi kunde ha en bön med hela familjen. Grabben var inte hemma, men han bad sin fru att komma med. Hon frågade om hon behövde göra något särskilt, stå, sitta etc. vi sade att det räcker att blunda och knäppa händerna. Och Oleg som varit skämtsam mm i början satt nu och knäppte händerna, böjde huvudet i vördnad och var helt med på bönen. De fick en finsk Mormons Bok av oss tills vidare, och lovade att byta ut den mot en rysk nästa gång vi kommer.

Det var verkligen en dag full av undervisningstillfällen, vi kände oss så välsignade då vi knackade några dörrar innan vi åkte hem för kvällen.

”Unga vuxna”-aktivitet

Publicerat av

Som jag nämnde för några dagar sedan var en förkylning i antågande. Nu är den här. Vi stannade inne till ungefär tre på eftermiddagen. Sedan kollade vi alla våra ”comebacks” i Iivisniemi. Endast Talasjoki var hemma, och vi hade en lektion med honom. Vi läste några kapitel från Mormons Bok med honom, och han kommenterade här och där så det var kul, han är engagerad.

Idag åt vi hemma för första gången på länge (man är välsignad som missionär om man är i Espoo, man blir väl omhändertagen). På kvällen var vi med på församlingens rådsmöte i kapellet. Wensel kom förbi också, han hade just varit på undervisning hos Anna, och de hade en av de yngre männen i församlingen med sig, Isto som just kommit hem från mission. Det hade gått bra, Anna är fortsatt mycket intresserad och Isto skulle ta henne med på en Unga Vuxna-aktivitet1”Unga Vuxna” (Eller ”Unga ensamstående vuxna” som det egentligen heter men som ingen orkar säga) är termen inom kyrkan för ogifta män och kvinnor 18-30 år. Kyrkans aktiviteter delar oftast in medlemmarna i åldersgrupperna: under 12 år: barn, 12-17 år ”unga män/kvinnor” och 18-30 ”unga ensamstående vuxna”, därefter ensamstående vuxna 30+ som jag inte har så mycket erfarenhet av. imorgon.