På morgonen gick vi ut för att gatukontakta, det var riktigt många ute. Efter det knackade vi dörr en dryg timme, åt lunch och åkte till kyrkan. När vi hade vårt möte med Biskopen och missionsledaren insåg jag hur lite finska jag verkligen kan… men oftast är det iaf nog för att undervisa evangeliet. Först var det vittnesbördsmöte (det är ju fasta idag), sedan låg en lite ledsam stämning över gruppen under prästadömsmötet, för en broder i församlingen är borta, saknad sedan en vecka, och ingen vet var. Hans barn verkade dock rofyllda och glada, de uppförde sig precis som vanligt (kanske de fått höra en vals).
Under söndagsskolan var vi på biskopens lektion (den han har med undersökare och andra som vill ha de grundläggande bitarna i evangeliet och kyrkans lära). En mindre aktiv medlem från Lohja var där, och han hade många frågor om uppenbarelseboken. Biskopen insåg att svar på dessa frågor inte skulle hjälpa den här brodern att komma närmare Kristus, så han försökte styra över ämnet till mer grundläggande bitar. Han förklarade att det finns många olika tolkningar av uppenbarelseboken, men att det som är viktigt för oss, det som kan göra skillnad i våra liv, är då den Helige Anden undervisar oss.
Jag fick lära mig att Korinth var en plats där omoral härjade, så kallad ”kärlekskultur.” I Efesos däremot var de kristna nästan fullkomliga, trots det uppmanar Paulus dem att ”fortsätta kampen”, så att det kan lära känna Gud. Jag kommenterade att jag tyckte det var intressant att de ännu inte betraktas som att de ”känner Gud” trots att de levde rätt inför Honom. Biskopen sade att skrifterna menar att vi alltid kan lära känna Gud mera, precis som vi alltid kan bli rättfärdigare.
Efter kyrkan blev vi bjudna hem till en familj i församlingen och fick äkta italiensk spaghetti.
På kvällen vid åtta ungefär hade vi en undervisning med två medlemmar i ”Jehovas Vittnen.” Vi hade förberett oss väl, och hade planerat för hur vi på ett respektfullt sätt kunde be dem att få några minuter för att först lämna vårt budskap, och sedan diskutera (annars är risken stor att man fastnar i detaljer som de vill diskutera, och aldrig får presentera det man kom för). Jag förstår att det är pga deras hängivenhet till och iver över sin tro, och det hade jag planerat att säga och bekräfta, men det behövdes inte för de ville att vi skulle presentera det vi hade först. Lite ovanligt men tacksamt. Vi hade allt som allt ett mycket fint samtal. Både jag och Ä Dew kände att den Helige Anden vägledde oss i våra ord. Jag hade inga som helst problem att tala fort, och ett än större under var att min kamrat som inte alls är lika erfaren på finskan kunde prata både fort och korrekt. Efteråt beskrev han det glatt som att ”orden bara kom till mig, jag behövde inte ens fundera!”
Jag har träffat kristna här i Finland som säger sig ha upplevt att de kan tala och prisa Gud på ett språk som ingen närvarande förstår (inte heller de själva), och de kallar det för tungomålsgåvan, vissa har kallat det för ”det himmelska språket.” Jag har inte erfarenhet av en sådan upplevelse och jag tror inte att det är av Gud.
Det vi inom Jesu Kristi kyrka (Mormonkyrkan) kallar för tungomålsgåvan, som också omtalas i Nya Testamentet, är det att välsignas med gåvan att tala främmande språk i syfte att predika evangeliet. På pingstdagen var folk från hela regionen samlade i Jerusalem, och för att kunna predika det glada budskapet om Jesus för alla närvarande välsignades Jesu första lärjungar med tungomålsgåvan, så att folket skulle få evangeliet predikat för sig på sitt eget språk, var och en.
