”Inte riktigt dags än”

Publicerat onsdag 28 april, 2004 av Mattias

På morgonen var vi så hemma hos Kari (efter att ha tittat in igår på fel dag). Han hade läst i Mormons Bok, och han hade tankar och frågor om det. Vi pratade en stund om det, och resten av undervisningen gick också bra.

Efter det var planen att åka till Kirkkonummi, men jag kände att det inte riktigt var dags, utan ville stanna till i Kivenlahti på vägen ut, visste inte varför. Vi hade dock inte mer än hunnit parkera bilen då kvinnan som vi nyligen undervisade (hon som hade Jehovas Vittnen-vänner hemma med vid undervisningen) kom utskyndande från Kotipizza och ropade på oss och sade ”Jaha, ni kommer idag ja, följ med upp då”. Vi hade ingen plan att besöka henne, men det kunde vi väl göra då. Så vi följde med henne upp och undervisade första diskussionen, utan inlägg eller avbrott i form av Jehovas Vittnen- läror. Diskussionen gick bättre än sist men jag tror inte vi kommer att besöka henne igen. Men jag antar att jag kände mig inspirerad att stanna där pga att hon var där och ville träffa oss.

Efter det knackade vi dörr i Kirkkonummi en stund, utan framgång. Vi träffade dock en vänlig kvinna som studerat vid BYU (kyrkans universitet i Provo, Utah). Vi åt middag med medlemmar där ute, sedan tillbaka in till stan. Vi hade strax ett besök planerat hos Virtanen så vi knackade dörr i det området en stund. Vi stötte på Meri, en vänlig kvinna som var intresserad att veta mer men hade inte tid just nu.

Besöket hos Virtanen var positivt. Deras familj stod inför betydande förändringar (inte i negativ bemärkelse). Jag kan se att den sista tidens besök hos honom har hjälp till att förbereda honom för detta och hans tro har fortsatt växa stadigt. Han bad om en prästadömsvälsignelse innan vi gick, den var en förmån att få ge och uppleva.

En mäktig förändring i våra hjärtan

Publicerat tisdag 27 april, 2004 av Mattias

Vi hade ett bra distriktsmöte på morgonen. Vi talade lite om hur man enklast kontaktar och skapar en relation till människor på gatan eller vid deras dörr.

Efter mötet åkte vi till Kari, bilförsäljaren. Han väntade oss dock först imorgon kl 10. Tur att vi hade fel dag nedskriven, för jag mindes inte en exakt tid, jag trodde vi ganska flytande hade sagt förmiddagen. Och eftersom vi inte går ut och börjar jobba förrän 10 hade vi inte varit hos honom exakt tio annars, så imorgon alltså.

Efter det stannade vi till hos Pelle. Han ville inte släppa in oss, han bodde visst med sin mamma och hon var inte lika positiv som honom, men vi hade en bra diskussion vid dörren. Han lyssnade intresserat hela tiden, och då jag berättade om Mormons Bok och förklarade vad den gjort för mig i mitt liv tog jag till min hjälp två verser från Mosiahs bok kapitel 5 (v 1-2) där Kung Benjamin – Mosiahs far – just talat till sitt folk och förklarat många viktiga principer i evangeliet för dem:

Och nu hände det sig att sedan kung Benjamin talat så till sitt folk sände han bud till dem, då han önskade få veta av sitt folk om de trodde de ord som han talat till dem.

Och de ropade alla med en röst och sade: Ja, vi tror alla de ord som du har talat till oss. Och vi vet även att de är vissa och sanna tack vare Herren den Allsmäktiges Ande som har åstadkommit en mäktig förändring inom oss, eller i våra hjärtan, så att vi inte längre har någon benägenhet att göra ont, utan att ständigt göra gott.

Jag känner på liknande sätt att Gud gjort en förändring i mitt hjärta till följd av att jag utforskat Mormons Bok. Jag lever inte som Gud önskar i varje aspekt och detalj av mitt liv, men jag har en djup önskan att göra så och strävar efter det.

Pelle ville tyvärr inte undersöka Mormons Bok närmare, han nöjde sig med att ta broschyren om Joseph Smiths vittnesbörd (där Joseph bl a berättar om sin första syn där han fick se Gud och Kristus).

Efter det åkte vi till Jenna (i samma område). Även där satt vi utanför huset och diskuterade. Det gick sådär, jag gav min kamrat en ny del av lektionen att hålla, han brukar få biten om Joseph Smith (den nya missionärer kan bäst) men nu lät jag honom ta om Mormons Bok istället. Han hade svårt med språket, och jag hade faktiskt svårt att förstå Jenna av och till (och det händer typ aldrig längre). Vi skall tillbaka på fredag och då har vi Mirja från församlingen med oss.

Vi åt lunch, sedan besökte vi Igor (”den flygande ryssen”) tillsammans med Äldste Conover. Igor hade läst nästan hela Mormons Bok på en vecka. Han hade däremot inte bett, och inte fäst så mycket vikt vid känslor under läsningen utan mera resonerat med sig själv. Äldste Conover föreslog att Igor gör en lista över vad det är han vill ha ut av religion, eller vad det är han söker.

Efter det knackade vi dörr i norra delen av vårt område i några timmar. Vi fick middag hemma hos medlemmar där, och vid matbordet pratade vi mycket historia (eller rättare sagt han undervisade oss kring Europeisk historia). Vi blev kvar ett bra tag efter maten, vi pratade mycket om Ariana, vår före detta undersökare som han ofta var med oss och undervisade.

På kvällen hade vi vårt första ”companionship inventory” (samtal om hur vårt samarbete går). Jag introducerade honom till Oreo-cookie-principen som jag fick lära mig i MTC, att man berömmer sin kamrat för något bra han gör, sedan tar upp något man har problem med, och avslutar med något bra. Jag behöver inte nämna de struntsaker vi stör oss på hos varandra, det är nog att säga att vi båda hade en sak att ta upp. Det jag berömde honom för var att han aldrig ”gnäller” utan hänger med på det jag planerar, och inte har problem med att knacka dörr långa timmar, ibland hela dagar (jag har haft kamrater som protesterat och bara motvilligt och segt hängt med). Han berömde mig för att jag aldrig repeterar samma fraser vid dörrarna utan verkligen pratar med människor, inte ”spelar upp ett band”.

”Spelade inte bandet”

Publicerat måndag 26 april, 2004 av Mattias

Idag var en mycket välbehövlig förberedelsedag. Min själ behövde verkligen få vila. Vi var i idrottshallen i Helsingfors, jag styrketränade lite, spelade volleyboll, hade jättekul. På kvällen märkte jag en så markant skillnad, det vara raka motsatsen mot igår kväll. Man behöver verkligen en ledig dag då och då! Jag ”spelade inte bandet” en enda gång ikväll utan talade fritt från hjärtat varje gång. Vi undervisade bl a en man vid namn Jussi.

Jag hade en bra känsla hela kvällen och mina tankar upptogs mycket av det storslagna som återställts genom Joseph Smith, och alla välsignelser som kommer till oss om vi tar emot evangeliet och lever efter det.

En missionärs främsta plikt

Publicerat söndag 25 april, 2004 av Mattias

Vi började dagen med planering, sedan knackade vi dörr i Soukka en kort stund och kollade några ”comebacks”. Fick middag hemma hos en familj i församlingen, sedan hade vi möte i kyrkan med missionsledaren i församlingen.

Som vanligt var jag trött under sakramentsmötet. Jukka var i kyrkan idag, fast han kom lite sent och gick tidigt så hann inte prata så mycket. På kvällen, efter kyrkan, knackade vi dörr i ett par timmar. Mina ögon var nog ganska livlösa för jag var så väldigt trött och slut. Jag hade till och med svårt att vara trevlig mot dem som inte var det mot oss, en missionärs främsta plikt. Vi mötte dock en trevlig man som vill träffa oss igen till veckan.

Familjen – ett tillkännagivande för världen

Publicerat lördag 24 april, 2004 av Mattias

På morgonen hade vi finska-lektion, och klarade upp ett par saker, bl a att man inte kan säga ”sanomalla” (”på väg att säga” ordagrant, fast det funkar inte då, uppenbarligen…).

Vi åkte därefter ut till Lohja, knackade dörr en stund, undervisade en äldre kvinna, och fick sedan middag hemma hos en medlemsfamilj där. Efter det knackade vi dörr en stund till sedan åkte vi hem till Espoo och Nöykkiö för att gå till fots en stund, kontakta och knacka dörr. Väl där insåg vi att vi saknade uppteckningarna¹ för det området så vi gick på skogsstigarna vid de hus vi inte varit tidigare. Vi stötte på en familj som grillade, och fick tillfälle att prata en stund med dem. Jag kände mig starkt manad av den Helige Anden att tala om bön och personlig uppenbarelse, så det gjorde jag, och de fick en broschyr ”Familjen – ett tillkännagivande för världen”. Kanske tittar vi förbi igen en dag.

Efter det gick vi till Soukka, stannade till hos Niina men hon var inte hemma. Gick också förbi den familjen jag och Holiday undervisade, men de var inte intresserade av mera kontakt. Det har ju gått väldigt lång tid så anade det.

Att lämna över till nästa generation

Publicerat fredag 23 april, 2004 av Mattias

Jag hade en speciell upplevelse på morgonen då jag studerade Mormons Bok. Jag kunde liksom leva mig in i ett scenario med Alma och Amulek på ett alldeles speciellt sätt… det var häftigt.

Vi knackade dörr mycket idag, på morgonen i Nöykkiö. Vi hittade faktiskt några gator som jag aldrig sett förut.

Jag hade lite annorlunda funderingar idag. Jag tänkte mycket på vad jag behöver göra för att Äldste Dew skall ta över här i Espoo när jag reser hem. Vi övade mera på finskan idag, och under våra gemensamma studier (”companionship study”) på morgonen var jag ganska ”agressivt” på hans språkfel, förhoppningsvis kände han inte att jag korrigerade allt för mycket, det är bara för att hjälpa honom. Jag vill förbereda honom i allt så gott jag kan inför att jag ”lämnar denna värld” och lämnar över till ”nästa generation” (nästa generations missionärer… men notera liknelsen). All min erfarenhet och alla färdigheter jag lyckats utveckla lämnar ju annars helt missionen med mig.

Under eftermiddagen knackade vi dörr i Kivenlahti. Vi stannade till hos Conovers för en toapaus och blev kvar oväntat länge då Äldste Conover kom igång att prata om Cassini (uppdrag på NASA) som min kamrat inte hört om och givetvis fann intressant.

På kvällen hade vi möte med församlingens missionsledare. Äldste Conover pratade mycket om hur missionärsarbete i församlingen, bland medlemmarna, måste börja i församlingsrådet.

Gläder mig åt 9 timmars dörrknackande

Publicerat torsdag 22 april, 2004 av Mattias

Började dagen med att knacka dörr, fick några bra kontakter. Först en kvinna som sade ”Jag såg er ute på gården och tänkte ’så intressant'” Tyvärr hade hon inte tid nu, men i nästa vecka. Efter det mötte vi en annan kvinna som var ute med sina barn, och hon ville också gärna att vi kom igen, vi skickar nog dig systrarna.

Efter det fick vi ett meddelande på mobilen från Susanna (i Jorvas), hon bad oss ringa henne. Det händer inte ofta… de brukar ju säga ”JAG kontaktar ER” och så händer det aldrig.

Jag hade en extra bra känsla idag redan från start. Jag gladde mig åt att njuta av 9 timmars dörrknackande, och förmiddagen gick ju riktigt bra. Lite svårare på eftermiddagen då vi hade planerat Soukka, och saknar bra ställen att gå till där. Vi kollade några ”comebacks” men hade inga undervisningar på hela dagen. I kvällningen fick vi några fler bra kontakter, och telefonsamtalet med Susanna var lite underligt, jag vet egentligen inte varför hon ville prata.

Förstärkning

Publicerat onsdag 21 april, 2004 av Mattias

Vi tog med oss systrarna ut till Kirkkonummi idag, så att de kunde undervisa den ryska tjejen. Hon var tyvärr inte hemma, dock fick de pratat med henne en bra stund på telefon. Sedan stannade de i vårt område och knackade dörr ”åt oss” i några timmar.

Vi åkte till andra änden av stan och jobbade lite där, sedan hade vi en middag hemma hos medlemmar. Sedan körde vi hem systrarna, och stannade till hos Elina och pratade lite vid dörren, kort introduktion av vårt budskap, Joseph Smith, den Helige Anden och bön. Hon verkar väldigt intresserad, vi skall tillbaka och undervisa henne mera strukturerat en annan dag.

Mönstret i min mission

Publicerat tisdag 20 april, 2004 av Mattias

På förmiddagen knackade vi dörr. Jag hade en sådan där dag igen då jag inte vaknar ordentligt förrän på eftermiddagen, runt 15-tiden idag. Knackade dörr, besökte en medlemsfamilj där vi var bjudna på middag. Min kamrat hade ett andligt budskap, och mannen i familjen spann vidare på det och pratade lite om svårigheten i att veta vad Herren vill att vi skall be om, att verkligen ”be i Jesu namn”, då vår vilja och vårt sinne är ett med Herrens.

På kvällen hade vi en undervisning med Jukka. Det är glest mellan gångerna nu. Han verkar tappa i intresse. Vi hade med oss Biskopen, och han gjorde ett inlägg om ”Kristi ljus” och hur det leder oss till att erhålla den Helige Anden. I slutet pratade vi om prästadömet, och hur Jukka kan tjäna andra genom att ta emot och verka i prästadömet.¹

Jag kan urskilja ett litet mönster i min mission. Under min tid i Kajaani fick jag lära mig tålamod och hårt arbete, mycket kontaktande och dörrknackande, inte så mycket undervisning. I Jakobstad mycket dörrknackande, men också mycket undervisning av första diskussioner, dock inte många som går vidare och ”blir undersökare”. Här i Espoo har jag haft många undersökare, men ännu ingen som gått vidare till att bli döpt. Det tycks vara det sista steget i Herrens undervisning, det sista jag behöver lära mig, uppnå eller få för att stärka min tro, eller kanske snarare som kommer att hända efter att jag stärkt min tro. Då min stavspresident avskiljde² mig till heltidsmissionär uttalade han i välsignelsen att jag kommer att bevittna framgång OM jag utövar MÄKTIG tro. Jag är nog inte riktigt där än, men på god väg.

Det bästa Herren har

Publicerat måndag 19 april, 2004 av Mattias

Förberedelsedag. Men vi åkte inte in till Helsingfors idag, vi sparade våra ”miles” ¹ Vi skrev våra mejl hem från Conovers istället. Efter det åkte vi till det närmsta köpcentret – Iso Omena (på svenska ”stora äpplet”), gick i lite affärer, sedan hem.

På kvällen hade vi middag hemma hos Biskopen. Han hade dessutom besök av en tidigare missionär, som var gift med en man från Finland som nu studerade vid universitetet i Provo (BYU). Under middagen hände det där med mig igen att jag inte kunde äta en tugga till, mådde liksom plötsligt illa. Jag är övertygad om att det är något mentalt, det händer bara när vi är hemma hos någon, aldrig hemma när vi är ensamma. Stress-relaterat kanske, eller relaterat till att jag snart skall hem snart. Oavsett är det pinsamt att plötsligt behöva säga ”öh.. jag kan inte äta mer…” när man knappt har börjat. Men jag känner de här människorna så väl så det känns rätt okej ändå.

Vi hade ett andligt budskap, och jag passade på att ställa dem frågan som jag fått från Stina i ett brev idag, ”varför är gamla testamentets Gud så skoningslös och grym medan nya testamentets Kristus är raka motsatsen?” Mannen, som för övrigt haft hebreiska skrifter som sitt huvudämne under sina 3 års studier, svarade att det beror på det tillstånd av avfall som Israel befann sig i inför Kristi ankomst. Han sade att judarnas ledare på den tiden hade handplockat skrifterna som användes och cirkulerade så att de kunde framställa Gud så som de önskade – grym och skoningslös – så att de kunde bevara sitt välde eller sin makt över folket (tycker det låter bekant från medeltiden, hur den katolska kyrkan agerade innan reformationen). Mormons Bok visar däremot att Gud var densamme både före och efter Kristi ankomst, där finns inget glapp på flera hundra år (Malaki – Matteus) och inte heller byter man ”teologiska växlar” mellan böckerna (så som sker mellan Gamla och Nya testamenten, se Äldste Hollands tal nyligen vid konferensen).

På väg hem från besöket hade jag tänkt jobba vidare, men min kamrat frågade om jag verkligen var OK, jag hade visst sett ganska dålig ut under middagen, så vi åkte hem och jag vilade resten av kvällen. Jag hann tänka ganska mycket där jag låg och vilade. Jag funderade över något som Äldste Conover påpekat nyligen, att ”Aron var det bästa Gud hade för Israel, näst efter Moses (antagande, om än ett grundat sådant). Och Aron var den som gjorde guldkalven medan Moses var uppe på berget och samtalade med Herren. Hur är det i kyrkan idag? Vi har lätt att kritisera och se fel i kyrkans ledare, båda samtida och tidigare. Men kan det vara så att de ledare Herren kallat fortfarande är det bästa han har att jobba med just nu? När man umgås och anförtros till av medlemmarna ser man att alla har problem och brister, men de är fortfarande det bästa Herren har att arbeta med här. Vi två missionärer som verkar här, vi har alla möjliga svagheter, vi är unga och oerfarna, men vi är det som Herren har att arbeta med här.

En annan av våra apostlar, Äldste Eyring, sade både skämtsamt och allvarligt då han talade om ledarskap och tjänande i kyrkan ”När du träffar någon, behandla dem som om de hade allvarliga problem, och du kommer att ha rätt mer än hälften av gångerna” (se Äldste Eyrings tal här). Jag tror det gäller människor överallt, inte bara i kyrkan.