Åkte till kyrkan med Black & Colton på morgonen, men varken Jari eller Hope dök upp (hade bjudit in dem till de tidiga mötena). Så vi åkte hem, hade en stunds planering, kollade en comeback (no luck) och sedan fick vi lunch hemma hos medlemmar i församlingen.

Sedan åkte vi till kyrkan, hade ett möte med Aho, missionsledaren i församlingen¹Syftet med en missionsledare i församlingen är inte att vara ledare för missionärerna (vi har ju vår egen organisation med distrikts- och zonledare (jag för närvarande) och en missionspresident. Missionsledaren i församlingen ansvarar för församlingens eget missionärsarbete (det finns några i varje församling som är kallade som församlingsmissionärer) och hjälper till att samordna våra ansträngningar, så om vi behöver ha någon medlem med oss på undervisning så behöver vi inte ringa runt till 10 olika medlemmar utan missionsledaren i församlingen tar hand om det. Nu känner jag dem i den här församlingen och handplockar ofta vem jag vill ha med mig om vi har en undervisning, och pratar direkt med den personen, men missionsledaren kan/ska hjälpa till med det om det behövs. Något som Aho gör väldigt bra är att fylla vår middagslista, vi har många middagar hemma hos medlemmar varje vecka.

Åter igen blev jag sömnig under sakramentsmötet ²Gudstjänsten, det är värre nu när vi har eftermiddagsskiftet i kapellet. Vet inte om det är för att kroppen är mera sömnig på kvällen eller om det är för att rummet är syrefattigt när det redan använts av första Espoo-församlingen i 3 timmar.

Efter kyrkan ringde vår kontakt i Masala och sade att hon inte kunde ikväll vid 18, men om vi kom efter 19 så gick det bra. Det gjorde vi. Jag hade väntat mig att det skulle vara ett ”här är er bok, hejdå” möte men det var det inte. Hon hade bjudit in två vänner, och hon bad oss komma in, svara på lite frågor och berätta mer. I början väntade jag mig en lite stridslysten atmosfär (brukar vara det när någon ”bjudit in” sina andra religiösa vänner, ”hash it out” typ. Men de var väldigt trevliga och genuint intresserade, vi hade ett bra samtal. I slutet uppmanade jag dem rakt på sak att undersöka Mormons Bok och be Gud och fråga Honom om saken. De var inte riktigt redo att göra det, men skulle fundera lite sade de. De känner dessutom en medlem i församlingen så de glömmer nog inte bort.

Vi knackade dörr i Kirkkonummi under förmiddagen och några positiva saker hände. Först träffade vi en rysk kvinna som var här och studerade (hon pratade engelska), vi fick ett möte nästa onsdag. Förmodligen skickar vi dit systermissionärerna. Efter det mötte vi en kvinna som berättade att henens son var mormon. ”Vad heter han” frågade jag, tänkte att jag kanske känner honom. ”Ilja” svarade hon. Eikä! Älä! utbrast jag (ungefär ”nähä, ge dig!”). Vi var där igår kväll på middag. Det är dessutom en av mina absoluta favoritfamiljer i församlingen. Hon var inte intresserad av någon undervisning, dessutom var hon på väg in i duschen, men det är ändå kul att världen är så liten. Vi småpratade i några minuter och jag hade möjlighet att bära mitt vittnesbörd, berätta om varför jag valt att åka iväg som missionär.

Vi åt lunch, sedan knackade vi dörr vid norra änden av vårt område (precis söder om Espoo centrum). Vi träffade en man som var mycket trevlig, han bjöd in oss till sin altan och vi satt där och pratade ett bra tag, och undervisade en första diskussion. Det hela var på engelska, och det var en speciell upplevelse för oss båda förmodligen mycket pga det. Mannen var intresserad och något av en sökare. Han hade studerat med Jehovas Vittnen tidigare, och även besökt andra kyrkor men inte ”fastnat” för något. Han var mycket upptagen med både jobb och studier just nu men bad oss komma tillbaka närmare sommaren.

På kvällen var vi med på församlingsråd, en kvinna från kyrkans informationstjänst¹Några medlemmar är kallade att ansvara för information om kyrkan till media, kallas för kyrkans informationstjänst var på besök och visade en ny broschyr om ”familjens hemafton²Familjens hemafton är ett program som funnits i kyrkan i snart hundra år, eller program är nog fel ord. Rekommendationen är att alla familjer spenderar en kväll i veckan med varandra, vanligtvis måndag. Den kvällen gör man något roligt tillsammans, har en lektion eller andligt budskap, äter något gott och bara har det bra tillsammans.” som skall ges ut brett. Hon berättade också att kyrkan försöker agera professionellt när det har blivit något felskrivning osv. i tidningar, så att en massa medlemmar inte skall höra av sig utan att man vänder sig till informationstjänsten som tar en officiell kontakt med tidningen.

Vi skulle egentligen undervisat familjen Halme ikväll men de ställde in. Vi lämnade en broschyr hos dem och åkte vidare, kollade en ”comeback” i området och hon var fortfarande trevlig och positiv, vi skall dit en kväll i nästa vecka.

Avslutade kvällen med att byta till sommardäck på bilen. Ett klart vårtecken!

Knackade dörr ganska länge idag. När vi hade bestämt oss för att åka till Kauklahti kom tanken till mig att stanna till hos den ryska mannen i Kivenlahti, det gjorde vi och han var hemma. Det första jag lade märke till när vi kom in hos honom var att han hade tavlor av flygplan överallt, och Flight Simulator vid datorn. Han flyger på sin fritid, jag kom redan bra överens med honom.

Han är intresserad av att sluta röka, och vi berättade att vi hade ett program för sådant, som hjälpt många.

Vi hade en ganska vanlig första lektion, och han är intresserad av att läsa Mormons bok. Jag kände en Andens maning att föreslå för honom att läsa boken från början, men jag struntade i det och körde på i hjulspåren med att visa de tre ställena vi markerat i boken, så som vi gör med alla som vi introducerar Mormons Bok för (Vi uppmanar dem att läsa inledningen, 3 Nephi 11 som är då den uppståndne Frälsaren visar sig för Nephiterna, samt det sista kapitlet, Moroni 10, där läsaren uppmanas att be och fråga Gud om boken är sann). Han sade bara ”Jag kommer att läsa den från början”. Om inget annat så bekräftades det för mig att det var Andens röst jag kände.

Vi fick middag hos medlemmar i Kauklahti på kvällen.

Vi hade en ovanligt lugn förberedelsedag. Vi åkte till Conovers för att kolla vår mejl, inget mer ärende än det. Jag tog en lur under eftermiddagen.

Jag fortsatte min systematiska uppföljning av alla kontakter jag har skrivit ned eller kan minnas som sagt att de vill ha oss tillbaka. Jag har insett dels att det är mera produktivt att gå på dessa än att blint leta nya, och dels vill jag ”wrap things up” innan jag måste lämna. Jag vill inte lämna några trådar hängande löst. Antar att det var de där ”departure papers” som jag fick här om dagen som spökade till det lite för mig, fick mig att inse att min tid på mission ÄR begränsad.

Under kvällen var vi i Veikkola, och äntligen fick vi tag i våra två ”comebacks” men det blev ingenting med någon av dem. Vi knackade dörr ett tag men kom inte in någonstans. Vi hade dock en trevlig diskussion med en man i hans trädgård, men i slutet var han inte intresserad.

Jag har förresten läst boken ”Jesus Kristus” av James Talmage, han ger mycket information kring livet i Israel på Jesu tid osv. den hjälper en verkligen att leva sig in mera i Nya Testamentet.

På morgonen åkte vi runt till alla våra ”comebacks” i Kirkkonummi, i Masala mötte vi en familj som var goda vänner med Souko, en familj i församlingen. Vi hade en bra första diskussion och skall tillbaka på söndag. När vi berättade för Soukkos utbrast hon ”Äläpä!” (ungefär ”Nähä!”, i positiv bemärkelse då). Hon skall med oss dit på söndag.

Inga undersökare i kyrkan. Lite ovanligt, vi har ju haft någon med oss nästan varje söndag det här året så det kändes lite tomt. Efter kyrkan åkte vi till Lohja och gav filmen ”Guds lamm” till Sami. Vi hade middag hemma hos en familj i församlingen, de hade många roliga Sverigehistorier vid middagsbordet (Lite som att vi där hemma har ”Norgehistorier”, man driver ju gärna med sina kära grannländer…). Som andligt budskap såg vi på några av apostlarna vittna om Kristus från videopresentationen ”Särskilda vittnen om Kristus”.

Idag var vi på ”mission council” dvs missionspresidenten sitter i råd med alla zonledare samt assistenterna. Jag ser en utveckling som jag tycker om i det att siffror spelar mindre roll, vi pratar mera egenskaper och människor än statistik och diagram. President Hoyt säger att det delvis är pga. områdespresidenten (som han svarar inför), Ä Tobler som var den förre ledaren han var mycket för siffror eftersom han kommer från affärsvärlden. Vår nya ledare Äldste Jensen däremot är inte lika mycket för det.

Vi pratade om att det är lite av ett problem i många församlingar att vittnesbördsmöten innehåller allt annat än vittnesbörd. Under den första söndagen i månaden håller kyrkan ett speciellt söndagsmöte där alla som vill inbjuds att komma upp och dela med sig av sin tro och sitt vittnesbörd om Jesus Kristus. Detta tolkas dock allt för ofta som ”open-mic-sunday” och människor går upp och håller långa reseskildringar, drar hela sin omvändelsehistoria, berättar hundra saker de är tacksamma för utan att säga ett ord om sin tro mm. Sedan finns det andra som går upp och predikar eller läser från skrifterna på dessa möten. Det är ett tal, och tal kallas man att hålla då och då. Men ett vittnesbörd skall vara det du tror eller vet (fokuserat på Jesus Kristus) uttryckt på ett enkelt sätt.

Vi pratade också om att vi kommer fokusera den första diskussionen mera på att beskriva den Helige Anden, att ha det samtalet med våra undersökare så tidigt som möjligt och beskriva hur det känns när den Helige Anden talar till oss eller påverkar oss, precis som jag gjort ända sedan tiden i Jakobstad. Vi brukar läsa från Galaterbrevet där Paulus berättar för Galaterna om den Helige Andens frukter (Gal 5:22-23):

Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet , mildhet…

Efter mötet gav vi kyrkans kortfilm ”Guds lamm” till Arianna hemma i Stensvik och till Susanna. Sedan skriftade vi i Susannas område. Vi mötte en cool asiatisk familj som vi skall tillbaka till i nästa vecka.

När klockan blev åtta och vi ännu inte fått in någon undervisning idag sade jag till min kamrat ”Om vi fortsätter och knackar dörr i den där lägenhetsbyggnaden trots att det börjar bli sent, tror du att vi träffar någon som släpper in oss då?” Han sade ja, så vi gjorde det.

Inget bra kom ut av det. Vi var lite besvikna, men jag mindes Äldste Simmons tal under helgens konferens där han talade om Shadrak, Meshak och Abed-Nego i Gamla testamentet (Daniel kap 5) ”Om inte [Gud kommer till vår hjälp] så skall vi ändå [göra vad han har befallt]”.

Jag arbetade med Äldste DeGering på morgonen. Vi hade ett möte med en kenyansk kvinna, men hon var inte… i skick för en undervisning så vi fick boka en annan tid. Efter det träffade vi en kvinna som var medlem i Jehovas Vittnen. Hon var snäll, och bjöd oss på fika och vi hade ett bra samtal. Som vanligt kunde vi dock inte komma till så många gemensamma slutsatser.

Vi såg många flygplan på låg höjd (är ju nära Helsingfors flygplats här). Inspirerande.

Eftermiddagen spenderade jag med den andra missionären men han blev sjuk ganska fort så han behövde stanna i lägenheten och vila.