Offra allt för våra barn

Publicerat av

På morgonen idag läste jag från Nephis andra bok kapitel 1 och såg saker som jag aldrig sett förut. Bl a att ”det utlovade landet” som de reste till kan vara en sinnebild av Kyrkan, och att Jerusalem i hans historia i vissa bemärkelser kan vara en sinnebild av vårt liv i himlen, i vad vi kallar ”föruttillvaron”, innan vi kom hit till jorden. Och vers 24 där Nephi nästan blir en sinnebild av Frälsaren i det att han hela sitt liv höll buden och beredde sitt folk vägen till det utlovade landet.

Gör inte längre uppror mot er bror vars syner har varit härliga och som har lytt befallningarna alltsedan vi lämnade Jerusalem, och som har varit ett redskap i Guds händer att föra oss fram till löftets land. Ty om det inte hade varit för honom skulle vi ha förgåtts av hunger i vildmarken. Ändå traktade ni efter att beröva honom livet, ja, och han har lidit stor sorg för er skull.

Vår dag blev lite upphackad, Äldste Conover behövde skjuts från och senare tillbaka till verkstaden, och även ett annat ärende. Emellan där knackade vi dörr och kollade några ”comebacks”.

På kvällen hade vi middag hos en familj i Kauklahti, och på vägen dit kom jag ihåg att vi faktiskt fick en bra kontakt där ute som bad oss komma tillbaka, men av någon anledning skrev jag aldrig ner den. Vi åkte dit för vi hade lite tid och hon var hemma. Hon hade även en vän hemma som jag ganska snart identifierade som Jehovas Vittne. Hon sade ingenting, det gör de sällan i början, men har man pratat med några så känner man igen frågorna och kommentarerna. Så vi undervisade kvinnan om grundläggande saker såsom vår himmelske fader, kristus, och om Joseph Smith och Mormons bok, och bestämde en tid då vi kunde komma tillbaka.

Det roligaste med middag hemma hos den här familjen är deras yngsta dotter, Jade. Varje gång jag är där ser jag hur hon växt, när jag kom hit första gången satt hon bara stilla på golvet. Idag tog hon mig i handen (eller snarare fingret) och drog med mig för att visa olika saker, bl a att hon lärt sig gå upp och ned i trappan.

Eftersom Kristus har offrat allt för att vi skall kunna utvecklas här på jorden, borde vi inte tveka inför att själva offra allt för våra barn. Vår himmelske fader vågar släppa lös oss så att vi kan uppleva smärta – och ofta gör han det med oss.

Knackade dörr den tiden som var kvar av kvällen, och åkte sedan till Kerava för att jobba med Äldsterna där imorgon.

”Sväng av här”

Publicerat av

Dagen började med en runda ”comebacks” i Nöykkiö. Vi stannade också till hos Kari (han med bilarna) men han hade inte tid. Stämde dock möte för en annan dag. Knackade dörr i Soukka en stund, sedan åkte vi hem till Tamara som vi träffade för några dagar sedan. Hon var intresserad, och jag trodde att hon gått med på att ta emot Mormons bok och be om den, men sedan visade det sig att hon inte gjort det. Hon sade att hon ville bekanta sig mera med Bibeln innan hon kunde undersöka Mormons bok. Jag tänkte för mig själv att om Gud besvarar bön, så gör han det ang. Mormons bok oavsett vad du vet eller inte vet om Bibeln… men jag sade inte det till henne.

Efter det åkte vi ut till Kirkkonummi, stannade till hos Susanna som satt på sin veranda och rökte. Vi pratade en stund med henne (hon hade mycket hon ville prata om…). Vi undervisade henne om bön, och försökte få henne att prova själv, det var nära att hon gick med på att hålla bönen själv, men inte riktigt. För en tid sedan blev vi undervisade i en av våra zonkonferenser om att ”om människor inte kan be med oss, då kommer de heller inte att be utan oss” så om vi inte kan få dem att be tillsammans med oss, kan vi räkna med att de inte kommer att be ang. Mormons bok, oavsett om de läser i den eller inte. Därav våra ansträngningar att hjälpa människor att börja be, börja tala med Gud, komma över den där första tröskeln.

Vi fick middag hemma hos en medlemsfamilj i Kirkkonummi, det var trevligt.

På vår resa hem, då vi kom till Kehä 3- avfarten, kände jag en tyst maning ”kör av här” men jag tyckte den kändes oförnuftigt för ”vad hade vi att göra i Kauklahti så här sent”. Minuten efter var vi tvungna att stanna pga en trafikolycka som just inträffat. Vi och räddningstjänsten kom till platsen samtidigt och det var lång kö. Jag tror inte den lilla viskningen från den Helige Anden som jag hörde var ”sväng av här annars hamnar ni i en olycka” utan snarare ”sväng av här annars får ni stå och vänta ett bra tag”. Hade det varit det första tror jag maningen hade känts tydligare eller kraftfullare. Vi blev dock stående ett bra tag, det var en lastbil, biltransport, som stod tvärs över vägen.

Departure papers

Publicerat av

Idag flyger min vän Äldste Wuergler hem, det är tråkigt. Han får ingen sömn på nätterna trots medicinen så läkaren har begärt att han sjukskrivs en tid, så hem och vila. Jag kommer sakna honom.

Vi hade distriktsmöte idag med lite rollspelande. Mina ”departure papers”1Dokument med tider för hemresa mm kom förresten idag, kändes inte kul.

Vi knackade dörr i Masala större delen av dagen, några bra kontakter men ingen undervisning.

På kvällen var vi hemma hos biskopen, och hade en bra och andlig diskusison.

Hålla ut intill slutet

Publicerat av

Förberedelsedag och vi var i Kisahalli som vanligt. På vägen dit stannade vi och tog en bild vid ett underligt konstverk.

Vi hade middag hemma hos Ylimaula ikväll. Jag har upplevt något konstigt på sista tiden, jag blir mätt väldigt fort, eller är rädd att bli mätt, eller något, och brukar må lite illa efter maten. Vet inte om det är stress över arbetet, eller över att jag snart skall hem…

Efter middagen knackade vi dörr i deras område, men nästan ingen var hemma. Under helgens konferens fick jag en hel del tankar om mitt missionärsarbete. En av sakerna jag beslutade mig för var att kontakta lite annorlunda. Det var under Oaks tal (då han talade om att ”efter era ords vittnesbörd kommer andra typer av vittnesbörd”, naturkatastrofer etc.) som jag tänkte på att tillämpa begreppet att ”hålla ut intill slutet” på vårt kontaktande, i den meningen att behålla den Helige Anden, och inte falla in i auto-mode där man bara rabblar inövade fraser. Jag pratade också mera om att vi kommit för att vittna om Jesus Kristus, inte bara att vi har ett budskap om Kristus.

Familjens hemafton

Publicerat av

Konferens hela dagen idag också! Tyvärr hade Jukka inte möjlighet att komma idag också men jag tror han fick tillräckligt att tänka på efter igår.

Vi var också med på ett möte med Espoos första församling där de diskuterade en speciell aktivitet/kväll angående familjens hemafton. I över hundra år har kyrkan rekommenderat att familjer i hela världen avsätter en kväll i veckan, vanligtvis måndag, till en familjekväll, fri från aktiviteter utanför hemmet, då man kan ha kul tillsammans, lekar el spel, äta något gott och ha en liten andlig stund tillsammans.

Allmän konferens, med Jukka

Publicerat av

Dagen började med finskalektion. Jag satt bredvid Äldste Colton, och vi skämtade nästan hela lektionen, skrev roliga saker i böckerna osv. Det känns som att finskalektionen och aktiviteter på den lediga dagen (vanligtvis måndagar) är de stunder jag kan släppa loss lite och få ut överskottsenergi och stress.

Efter det knackade vi dörr i ett område på vägen hem. Åt lunch, sedan knackade vi dörr längs Finnontie. Vid sju-tiden ringde Jukka och frågade efter adressen till kapellet där konferensen skulle sändas. Vi åkte också raka vägen dit med ett kort stopp på McDonalds på vägen. Det var en upplyftande konferens, och givetvis extra bra då vår vän Jukka var med.

Äldste Oaks tal rörde speciellt vid mig, han talade om Kristi andra ankomst, och sade att ”om vi är redo behöver vi inte frukta”. Han pratade vidare om att ”om jag visste att Kristus skulle komma imorgon, vad skulle jag göra idag? Vilka beteenden skulle du upphöra med, vilka förbund skulle du ingå eller hålla, vem skulle du vittna för? Om du skulle göra dem då, varför inte göra dem idag?”

Efter Äldste Oaks tal kände jag att det nog är dags att inbjuda Jukka att bli döpt, jag började fundera över ett datum som kunde vara lämpligt.

Efter det talade Äldste Christofferson om att bli ”verkligt omvänd” och att det är något vi verkligen måste vilja, annars spelar det ingen större roll hur mycket vi undervisas. Och för att få ”lagen skriven i vårt hjärta” som den forna profeten sade, måste vårt hjärta vara öppet. Han talade också om offer – i forna tider bar man alltid med sig en gåva då man kom inför Gud. I vår tid är det istället offret av ett ”brustet hjärta och en ångerfull ande” eller med andra ord vår omvändelse,  att vi ”offrar” våra synder, som Herren förväntar. Det kan vara svårt, men tänk efter – om våra offergåvor inte kostade oss någonting, vad skulle de då vara värda? Jukka sade efteråt att detta var det tal som berörde honom allra mest.

 

En avundsjuk missionär

Publicerat av

Saknaden efter Äldste Allen är påtaglig även idag. Det kändes som att vi jobbade ihop bara några veckor, men jag inser att jag haft honom lika länge som någon annan kamrat (förutom min första som var lite längre). Det känns som att han var den som tillförde stor tro till vårt arbete, jag känner mig nästan halv utan honom.

Äldste Wensel sade att han alltid var avundsjuk då han såg oss två tillsammans för vi kom alltid så bra överens.

Jag tror det här är en av de svåraste stunderna på min mission.

Vi knackade för övrigt dörr idag, hela dagen. Ingenting positivt hände.

Farväl till Äldste Allen

Publicerat av

Jag saknar Äldste Allen! Jag vinkade av honom på tåget mot Åbo imorse.

Vi var med Conovers idag hem till Lärka, sedan till samhället Ekenäs. Ännu ett ”lilla Sverige” mitt i Finland, liksom Karja som vi besökte här om dagen.

Tillbaka i Espoo åt vi lunch på Hesburger (den finska hamburgerkedjan, som är så mycket bättre än McDonalds).

Vi knackade dörr i Nöykkiö ikväll, träffade en ung kvinna som vi pratade med en stund, men hon ville inte ta emot Mormons bok, hon hade för mycket att läsa och studera i skolan nu sade hon.

På vägen hem gav vi Jukka tiderna för Allmänna konferensen1Kyrkans allmänna konferens hålls två gånger per år och det är där kyrkans ledare talar till kyrkan och till hela världen, till alla som vill höra Herrens ord. Profeten och Apostlarna är huvudtalarna, och en del andra är alltid inbjudna att hålla tal också. Kyrkans byggnader har utrustning för att ta emot sändningen via satellit, en del direktsänt. Man kan även ta del av det helt gratis via kyrkans webbsida lds.org om man hellre sitter hemma och lyssnar. (”General conference”) till helgen.

Som salt som mist sin sälta

Publicerat av

Vi fick ett lite oväntat ”change letter1Brevet som innehåller allas förflyttningar, var alla i missionen komer att bo och arbeta kommande 6 veckor” idag. Då Wensel läste ”Äldste Svensson och Äldste … Dew!” fick min nuvarande kamrat Ä Allen en förvånad min, ”Whaaat?” Ingen av oss trodde att vi skulle flytta, men så blev det.

Vi hade en undervisning med broder Virtanen idag också. Sist gav vi honom som bekant en liten läsläxa i Mormons bok. Han hade läst, men inte bett. Men jag är övertygad om att det kommer. Vi talade om tro, och Galaterbrevet hade öppnat hans ögon rörande tro, att förändringen måste komma inifrån, från hjärtat, inte genom lagar och regler. Han berättade om hur han alltid tidigare blivit undervisad om doktriner och principer, tro hade inte betonats över huvud taget. Jag upplever att det är lite av ett problem i kyrkan generellt. Broder Virtanen undervisar i stort sett sig själv, vi är bara ”där för honom”.

Jag har en liten analys eller teori om detta att en del medlemmar i kyrkan är som släckta ljus eller som salt som mist sin sälta(och jag menar inte att döma någon, konstaterar bara att det är så här, i min subjektiva uppfattning) av den anledningen att de lagt sin tro åt sidan. Alma i Mormons bok undervisar om tro, och poängterar detta att efter att vi fått ett vittnesbörd, efter att vi en gång fått vår tro bekräftad, skall vi absolut inte lägga bort vår tro pga det, utan sträva framåt… det är synd att skriva om det i egna ord, så här säger han i Alma 32 (vers 36-39 främst, men om du inte är bekant med liknelsen rekommenderar jag att läsa hela kapitel 32, det är ändå bara några sidor):

Inte heller bör ni lägga er tro åt sidan, ty ni har bara utövat er tro till att så fröet, så att ni kan göra försöket att få veta om fröet var gott.

 

Och se, när trädet börjar växa säger ni: Låt oss vårda det med stor omsorg så att det kan slå rot, så att det kan växa upp och bära frukt åt oss. Och se, om ni vårdar det med stor omsorg slår det rot och växer upp och bär frukt.

 

Men om ni försummar trädet och inte ser till att det får näring, se, då kan det inte slå rot. Och när solens hetta kommer och bränner det vissnar det bort, eftersom det inte har någon rot, och ni rycker upp det och kastar bort det.

 

Detta beror nu inte på att fröet inte var gott, inte heller beror det på att dess frukt inte skulle vara önskvärd. Utan det beror på att er jordmån är ofruktbar och att ni inte vårdar trädet, och därför kan ni inte få någon frukt därav.

”Precis så jag föreställt mig Guds röst”

Publicerat av

På morgonen hade vi distriktsmöte, sedan knackade vi dörr i Nöykkiö, hem för lunch, mera dörrknackande… vid 19-tiden var vi vid kapellet för engelska-undervisning, men ingen dök upp så vi delade på oss med Wensel och S. sista timmen. Jag och Wensel hade knappt börjat knacka dörr då systrarna ringde. De hade haft en undervisning hemma hos Steve & Satu (ett par som systrarna undervisat en tid och berättat mycket om vid våra distriktsmöten) och de skulle vilja ha en varsin välsignelse1En välsignelse eller ”prästadöms-välsignelse” som det egentligen heter kan ges av någon som bär det melkisedekska eller högre prästadömet (prästadömet är nämnt så många gånger i denna text så jag utgår ifrån att läsaren är bekant med det, om inte så är det kort sagt myndighet att handla i Guds namn i att ge välsignelser, döpa och andra sådana ”förrättningar” i kyrkan). Om personen som bett om välsignelsen är sjuk börjar man med att lägga en droppe invigd olivolja på huvudet, annars går man direkt till själva välsignelsen, som sker genom att man lägger båda händerna på personens huvud, tilltalar dem vid namn och sedan uttalar en välsignelse som den Helige Anden vägleder. Ord av tröst och vägledning så som man känner sig inspirerad. I kyrkan är det som bekant bara män som har prästadömet det var därför syster-missionärerna ringde dit oss för det. (inte systrarna utan familjen). Så vi åkte dit. Spännande att få träffa dessa människor som jag hört så mycket gott om.

Jag fick ge välsignelsen till Satu då hon är finska och ville ha välsignelsen på finska. Wensel kan givetvis göra det på finska också men han är inte lika bekväm med det, han välsignade Steve som ville ha sin välsignelse på sitt eget språk, engelska. Under båda välsignelserna var det en andlig och stark känsla, vi kände oss båda inspirerade när vi gav välsignelserna. Wensels röst förändrades något när han uttalade välsignelsen, och efteråt sade Steve ”det var precis så jag hade föreställt mig att det skulle låta om Gud skulle tala till mig” (jag vet inte om han menade orden som sades eller tonläget eller båda). Det var oavsett en fin upplevelse.