Att skriva dagbok

Publicerat onsdag 6 augusti, 2003 av Mattias

När vi kom hem till Jakobstad knackade vi lite dörr, sedan träffade vi Freddy. Han tog med oss och sin bäste väns två söner ut till kusten, till Fäboda. När vi skulle åka dit fick jag en intressant tanke: Det fanns bara säkerhetsbälten på två av platserna i baksätet, och innan vi sett det satt jag på ena sidan och 6-åringen på andra, 4-åringen skulle ha suttit i mitten utan, så jag sade till honom att vi skulle byta plats så han fick bälte. Det gjorde vi, och halvvägs ut till Fäboda hoppade en älg ut i vägen, framför bilen som låg precis framför oss! Den sprang längs med bilen i några sekunder, sedan hoppade den ner i diket och in i skogen igen. Skrämmande! Kunde varit framför oss… Vi kunde ha kört på den…

Men, åter till min tanke kring det där med bältet – det var ju helt naturligt för mig att byta plats, det hade ju vem som helst gjort till förmån för en liten 4-åring, motiveringen är ju enkel, ”han är ju mindre”. Undrar om det var lika naturligt för Kristus då han frivilligt tog på sig rollen som vår Frälsare, han var ju ”större” än oss.

Efter besöket skulle Freddy till jobbet, vi åkte med dit för det låg på vägen till Larsmo dit vi skulle för en middagsbjudning. Vi hade ett bra samtal i bilen på vägen ut också. När vi hoppade ur bilen såg vi fabriken som ligger på vägen ut till Larsmo, så vi tänkte att det tar nog inte så lång tid att gå… det tog trekvart.

Vi knackade dörr i någon timme, bytte några ord med Heidi och Robert och sedan gick vi hem till Marlene för middagen. Efter maten hade vi ett budskap om att skriva dagbok. Vi läste från 1 Ne 4 och 2 Ne 4, och berätta att många av profeterna har skrivit dagbok, inte bara skrivit ned ”Herren har sagt…” utan även en del om sina egna omständigheter och sin egen tid. Det hjälper oss att bättre förstå Guds handlande gentemot människorna, och det hjälper oss också att se att Guds profeter inte är ofelbara, de lever i samma värld av prövningar som alla andra. I skrifterna betonas det som är av andlig karaktär, och det som sker ”på utsidan” (samhälle, historia) är underordnat, och kanske mest är där för att ge bakgrund och sammanhang åt sanningarna som finns upptecknade.

På samma sätt bör våra dagböcker betona andliga upplevelser och speciella händelser och erfarenheter. Precis som profeterna visste att deras uppteckningar skulle komma att vara till nytta för kommande generationer, bör vi ha avsikten att efterlämna något för lärdom och inspiration till kommande generationer. Då vi får personlig uppenbarelse från Herren visar vi Honom att det är värdefullt för oss genom att skriva ner det så att vi inte glömmer. Jag har många gånger upplevt att då jag skriver ner något som jag fått mig givet genom den Helige Anden, då förstår jag det bättre, jag får fler och djupare insikter då jag förvaltar det jag redan fått. Med hjälp av en dagbok kan vi mäta vår andliga tillväxt, och hämta styrka från vår utveckling, och genom de lärdomar som Herren givit oss genom våra erfarenheter.

På kvällen pratade jag och min kamrat lite om dagboksskrivande, det verkade som att mitt budskap ikväll inspirerade honom lite, för han frågade vad jag brukar skriva om i min dagbok. Jag berättade, ungefär som under budskapet, att jag skriver mycket av mina känslor, tankar och funderingar, och skriver mera i förbigående om det som faktiskt händer.

”-Wow… jag brukar bara skriva kort om vad som har hänt, och mest om sådant som har varit roligt.” Nu tar jag inte med det för att visa hur mycket HAN lärde sig av MIG, att jag är så duktig osv. utan jag tycker det är intressant att ibland då vi känner oss inspirerade att välja ett visst budskap, så kan det vara ens kamrat som får ut mest av det, inte dem vi har gått för att undervisa.

Jag hade en helt annan tanke ikväll också, om kunskap. I skolan nu för tiden (och kanske alltid?) betonas det så mycket att lära sig genom att höra eller läsa vad någon annan berättar, det handlar ju till största delen om att vi tror på det vi undervisas om, vi kan ju inte veta. Det enda vi verkligen vet är ju det som vi har upplevt själva genom våra sinnen. Allting vi påstår oss ”veta”, och som världen kallar för ”kunskap” (information) är inget annat än sådant vi tror på, på grund av att det är underbyggt av varierande mängd efterforskning och ”bevis”.

Det finns ett sätt att få sann kunskap, vissare än allt, det är då Gud talar till vår själ och vårt hjärta står i brand…

Egyptiernas skrifter

Publicerat tisdag 5 augusti, 2003 av Mattias

Utbyten med distriktet idag. Jag var med Äldste Perry, vi skriftade i ett svenskt område, och undervisade en Lestadian. Han var dock inte så pratglad som dem vi stött på i Jakobstad, utan lyssnade mest. Efter det kom åska och regn. Vi hittade två gräshoppor, som båda hoppade upp på Äldste Perrys Mormons Bok, och satt där i flera minuter. Kanske de gillar blått? Vid tvåtiden bytte vi, och jag gick med Äldste Kirkmann ut i vildmarken där de talar svenska. Vi knackar inte ofta dörr på landsbygden, så det var spännande. På vägen hem kände han sig inspirerad att stanna till på ett särskilt ställe, vi hade bara 15 minuter, men vi blev faktiskt insläppta och fick undervisa där. Jag antar att Äldste Kirkmann lyssnade till den Helige Andens maning.

Sedan åkte vi hem, bytte om til gympakläder och åkte ut till en medlem som höll på att bygga sitt hus, vi skulle hjälpa till med lite skyfflande och sopande. Medan vi fyllde och tömde skottkärra efter skottkärra med sand och jord diskuterade vi de djupare delarna av läran. ”Flytväst på” som Christer Westerling brukar säga.

På kvällen satt vi i Kokkolas lägenhet och diskuterade faksimilerna (de egyptiska skrifterna) i kostbara pärlan, speciellt faksimile nr 2. Äldste Steele hade ett papper med uttydning av några av sakerna på faksimilerna. Jag satt mest och lyssnade, och när de var färdiga slog jag upp en av dem, och sade till honom, ”ok, vad kan du berätta för mig om den här”, varpå han svarade ”Äh, jag vet egentligen inte så mycket, jag tycker bara om att verka smart och kunnig”. Jag hade gjort mig en bild av honom som den självgode typen som tror att han kan allt, men den fasaden föll nu. Sedan pratade vi lite om de olika sakerna i skriften. Jag gillar hans ärlighet, och kunnighet.

”Kan du uppföra dig förståndigt inför mig”

Publicerat lördag 2 augusti, 2003 av Mattias

Vi knackade dörr ganska mycket idag också. Vi undervisade ett äldre lestadian-par och åter igen blev jag förundrad över hur bra Äldste Ahonen undervisar, och tar in skriftställen som passar, och jag känner den Helige Andens vittnesbörd till hans undervisning. Vi åt middag hemma hos Moisios ikväll.

När vi sedan var hemma för kvällen läste jag L&F 19 och kände mig djupt träffad av de sista två verserna, men fattade mod i Frälsarens uppmaning…

Eller kan du fortsätta springa omkring som en blind vägvisare?

Eller kan du vara ödmjuk och saktmodig och uppföra dig förståndigt inför mig? Ja, kom till mig, din Frälsare. Amen.

Det som för världen är svagt…

Publicerat fredag 1 augusti, 2003 av Mattias

Vi knackade dörr hela dagen idag, delade upp den i två block med lunchpaus. När vi var klara på kvällen hade vi en tupplur kring 18-tiden, fötterna var såå trötta efter att ha vandrat runt en hel dag, extra jobbigt är det ju för fötterna då man har finskor på sig hela tiden, man kan ju inte precis ha kostym och gympadojor, även om det vore härligt. Det börjar bli glesare och glesare med folk, de flesta är i sommarstugan så här i början av augusti.

På kvällen fick vi middag hemma hos Marlene Byggmästar. Vi hjälpte till att flytta lite möbler, och så gav vi ett andligt budskap.

Jag lägger ofta märke till hur min kamrat kommer med nya och bra grejer vid dörrarna, grejer som jag aldrig skulle komma på. Jag har inte riktigt den gåvan när det gäller att improvisera och att prata med främlingar… jag strävar att finna min egen gåva. Även om jag inte har alla färdigheter eller egenskaper som vore önskvärda i en missionär så hoppas jag i alla fall bli ihågkommen som en som arbetade hårt och flitigt och efter sin lilla förmåga gjorde sitt bästa. Herren har aldrig påstått att han har kallat världens elit till sin kyrka, tvärtom har han sagt (i L&F 1:19-20) att

…det som för världen är svagt skall komma fram och bryta ned de starka och mäktiga, så att människor inte skall kunna råda sin nästa, inte heller förlita sig på köttslig arm —

utan så att var och en skall kunna tala i Herren Guds, ja, i världens Frälsares namn,

Herren visar att han är mäktig att utföra sitt eget verk genom att göra det genom jordens svaga och enkla. Se bara på Joseph Smith, hans familj hade inte ens haft råd att ha honom i skola tillräckligt, ändå blev han redskapet att översätta en forntida uppteckning skriven på egyptiska, och att återställa Jesu Kristi kyrka till jorden.

När vi lagt oss ikväll pratade vi en stund om evangeliet. Vi reflekterade över att generalauktoriteter alltid talar om omvändelse då de kommer. Det är som om de vill att vi fokuserar på att VARA det bästa vi kan, inte så mycket på att GÖRA specifika saker, eller rätt saker. Det är nog viktigare för min framgång vem och vad jag är, än vad eller hur jag gör saker.

Vi reklekterade också över att änglar endast uppenbarar sig för människor för att kalla dem till omvändelse (med ett fåtal undantag). Det är i slutändan vad livet handlar om – att omvända oss – att föra våra önskningar i harmoni med Guds önskningar. Att ta denna ”naturliga människa” och bli en helig, genom Kristus, så att vår kropp kan passa in i en celestial värld, eller som kung Benjamin säger till sitt folk i Mosiah 3:18-19:

Ty se han dömer, och hans dom är rättvis. Och det spädbarn som dör i späd ålder förgås inte, men människorna dricker fördömelse till sina egna själar om de inte ödmjukar sig och blir som små barn och tror att frälsning har kommit, och kommer och skall komma i och genom Kristi försonande blod, han som är Herren den Allsmäktige.

Ty den naturliga människan är en fiende till Gud och har så varit från Adams fall, och kommer att så vara i evigheters evighet, om hon inte ger efter för den Helige Andens maningar och lägger av den naturliga människan och blir en helig genom Herren Kristi försoning och blir som ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålmodig, kärleksfull, villig att underkasta sig allt som Herren anser lämpligt att lägga på henne, alldeles som ett barn underkastar sig sin far.

njn

Vidare, om vi inte strävar framåt och omvänder oss, och kommer närmare Herren, då åker vi bakåt, det är som att stå i en rulltrappa som går nedåt, om man inte rör på sig så kanar man ner, det går inte att stå stilla, det finns ingen neutral mark. En tro och ett vittnesbörd är en färskvara, man kan inte äta för hela veckan genom att frossa på måndag.

Jag hade också en tanke idag om kärlek. Ibland blir man ju irriterad på folk eller tappar tålamodet, men tänk om jag alltid skulle veta och ha klart för mig vem jag är, och vilka de är som jag möter, eller jobbar ihop med (söner och döttrar till Gud, bröder och systrar från hans himmelska familj) då skulle det nog inte vara så svårt att ständigt känna och visa kärlek.

Herren motiverar oss

Publicerat lördag 19 juli, 2003 av Mattias

På morgonen jobbade vi vidare på att renskriva våra uppteckningar om vilka adresser vi ännu inte fått tag på någon, jag tycker det är rätt viktigt att skriva ner, dels för att inte irritera folk för ofta, och dels för att man annars lätt missar någon, alla måste ju få samma chans hehe.

Vi knackade dörr ett tag i Skata, norr om där vi bor, idag igen. Jag hörde åskan för första gången sedan jag kom till Finland, men inget regn. Vi var bjudna på middag hemma hos Marlene Byggmästar. Andreas, min förra kamrat, hade skickat hem en filmrulle som vi fick se, det var kul, men även om vi jobbade och hade det bra tillsammans så saknar jag inte Kajaani.

Jag fick brev från Stina och Jenny idag också, de hade umgåtts några dagar och bestämt sig för att skriva ett gemensamt brev. Efter det funderade jag en stund över hur Herren motiverar oss att lyfta oss till en högre nivå och bli lite bättre genom våra relationer till och känslor för andra människor.

Vittnesbörd genom att se alternativen

Publicerat tisdag 15 juli, 2003 av Mattias

Den här dagen vill jag på alla sätt bara glömma. I början trodde vi den skulle bli bra, vi fick komma in och undervisa redan på första dörren, en första diskussion. Men efter det gick allt bara utför. Det var stekande hett hela dagen, och det fuktiga luften stod helt stilla, det var som att vandra omkring i ett hett hav och man blev sjöblöt och hade flugor och mygg efter sig hela tiden. Assistenterna hade planerat att komma och besöka oss (de var i närheten), men de ställde in det. Den mannen vi hade bestämt tid med för att undervisa på Michaelas gata var inte hemma. En annan diskussion som vi hade planerad såg vi att han var hemma men öppnade inte när vi kom.

Hela dagen gick mycket segt, men så på eftermiddagen kom räddningen då vi blev bjudna på middag av syster Vittik. Jag hade ett budskap från Mosiah 4:9

Tro på Gud. Tro att han är och att han har skapat allt, både i himlen och på jorden. Tro att han har all visdom och all makt, både i himlen och på jorden. Tro att människan inte förstår allt det som Herren kan förstå.

Kvällen, som även den kändes som en evighet, lyssnade vi på en pingstkyrko-predikan, och pratade lite med pastorn efteråt.

Jag känner mig alltid så stärkt och uppbyggd i min tro då jag besöker andra kyrkors verksamhet och predikningar, och får ta del av deras läror. Jag förstår att det låter uppblåst eller högmodigt, men det är inte så jag menar det, och jag ser definitivt inte ned på medlemmarna i andra kyrkor. Jag känner bara en sådan tacksamhet för alla delar av evangeliet som uppenbarats i och med kyrkans återställelse, och tack vare levande profeter i vår tid. Vi är inte utlämnade till tolkningar eller ordstrider kring vad Bibelns nu döda profeter menade med olika läror osv. utan vi har under de senaste 180 åren haft profeter på jorden igen, profeter som kan tala med Gud och uppenbara hans vilja.

För mig stärker det mitt vittnesbörd om Jesu Kristi kyrka då jag besöker alternativen, trots allt det goda som finns bland dem och trots alla brister som finns hos oss (jag menar oss medlemmar). Jag menar inte att folket i Jesu Kristi Kyrka är bättre än folket i andra kyrkor, men tack vare uppenbarese i vår tid har vi möjlighet att förstå evangeliet bättre. Om människor sedan lever efter allt det de vet, det är en helt annan fråga. För tankarna osökt till Herrens eget förord till Läran & Förbunden, där han själv påpekar just sin kyrkas medlemmars synder (L&F 1:30-32):

…den enda sanna och levande kyrka på hela jordens yta, i vilken jag, Herren, finner behag. Detta säger jag om kyrkan som helhet och inte om de enskilda medlemmarna.

Ty jag, Herren, kan inte se på synd med den minsta grad av överseende.

Ändå skall den som omvänder sig och håller Herrens bud bli förlåten.

Innan vi gick in ikväll stannade vi i en lekpark och testade en snurra, det var en snurrande plattform som var förvånansvärt svår att hålla sig fast på. Äldste Phelps är bra på att släppa loss och roa sig ibland.
Innan jag skulle lägga mig funderade jag lite mer kring undervisningen som Äldste Jensen hade med oss sist han var här. Han talade om de tre orsakerna till att vi kommer tillsammans i kyrkan (söndagar, konferenser, för missionärer kan vi räkna zonkonferenser, distriktsmöten och kanske även comp.study). Han läste från L&F 43:8-9 som talar om då Herren befaller några av kyrkans tidiga medlemmar att träffas:

Och se, nu ger jag er ett bud att när ni är samlade skall ni undervisa och bygga upp varandra, så att ni kan veta hur ni skall göra och leda min kyrka, hur ni skall handla beträffande de olika delarna av min lag och mina bud som jag har givit.

Och på så sätt skall ni bli undervisade om min kyrkas lag och bli heliggjorda genom det som ni har fått, och ni skall förbinda er att göra allt i helighet inför mig

Vi träffas alltså för att 1) Bli instruerade (”how to’s”), 2) För att bli heliggjorda (eller ”andligen upplyfta” enligt annan översättning, dvs. motivation) och 3) För att förbinda oss att uträtta något (eller ingå förbund).

Vår tros upphovsman och fullkomliggörare

Publicerat måndag 14 juli, 2003 av Mattias

På morgonen tänkte jag lite på något som Äldste Jensen undervisade om sist han var här, på ”mission tour” (han åker runt och besöker alla zonkonferenser och undervisar). Han talade om hur Kristus är vår tros upphovsman OCH dess fullkomliggörare (eng. author and finisher of our faith). Taket i diagrammet nedan motsvarar den nivå jag måste uppnå för att klara av en given uppgift. Den blå stapeln motsvarar min egen förmåga eller min fulla kapacitet. Min kamrat kanske har en annan förmåga, men oavsett – när vi gör vårt bästa så skjuter Kristus till den del som saknas, han kan hjälpa så att vi i alla lägen uppnår 100% av kravet.

Han är hela orsaken till vår tro – dess upphovsman – och han fullkomliggör även vår tro medan vi här i dödligheten bara kan göra vårt bästa för stunden. Så länge jag uppriktigt gör mitt bästa, och SEDAN ödmjukt ber om Hans hjälp, då täcker Hans försonings blod alltid upp mellanskillnaden mellan vad jag kan åstadkomma på egen hand, och fullkomligheten som krävs för att stå värdig inför Gud.

Under mina språkstudier översatte jag en lektion från Timo (en av våra finska-läroböcker från MTC) till svenska, jag har som mål att översätta hela boken.

Jag fick en annan tanke då jag skrev brev hem idag. Jag tror att det enda som kommer att räknas när den här världen är förbi är hur vi skötte oss i vår familj. Jag kommer nog att få två frågor – hurdan make var du? Hurdan far var du? Sedan står min familj där som vittnen till mitt svar, åt ena hållet eller åt andra.

Ikväll undervisade vi grannkvinnan, Helena. Leif Back var med oss. Jag inledde diskussionen på ett lite annorlunda sätt genom att berätta att vi var sändebud från Jesus Kristus, och att det är den Helige Anden som undervisar – inte vi. Därför är det viktigt att vi gör allt för att den Helige Anden skall kunna vara närvarande. Jag läste två skriftställen ang. den Helige Anden, att vi kan lära all sanning genom honom, och hur den Helige Anden känns. Sedan frågade jag om vi kunde inleda med en bön, för att be för den Helige Andens närvaro under vår diskussion. Det gjorde vi.

Under dagen var vi hemma hos Aholas. Vi fick hjälp att fixa min cykel, och vi fick mat också. De är båda sådana människor som det bara känns gott att vara kring. De visade sin grillstuga, och vi satt och pratade ett tag med Lisso utanför innan vi åkte tillbaka mot centrum.

Diskussionen på det hela taget var ingen stor andlig upplevelse, men Helena och Leif pratade en del och det kändes bra att ge en positiv bild av kyrkan, dess medlemmar och budskap. Jag tänkte på de där tre kontakterna som brukar krävas för att en person skall gå vidare med sitt undersökande av kyrkan. Kanske detta då var nummer två för henne. Nästa gång… Min kamrat gillade upplägget på diskussionen iaf.

That was the one

Publicerat onsdag 9 juli, 2003 av Mattias

Vi skulle åka hem från Vasa med 7 bussen men missade den med några minuter, så vi fick vänta på station. Där satt också en annan man och väntade. Vi träffar ju en del av de hemlösa och andra som står lite ”utanför” samhället, de har ofta inget emot att prata med oss. Han som satt här såg ut precis som dem. Jag kände en stund att jag borde gå och prata med honom, så jag gjorde det. Han var väldigt trevlig.

På bussen hem studerade jag boken ”Trosartiklarna” av James E Talmage¹. Jag läste om tro och omvändelse på bussen. Jag funderade över missuppfattningen som är så vanlig bland vissa i Jakobstad, ”frälst av tro” = man behöver inte tänka på vad man gör, bara vad man tror på. Det jag lärde mig från Äldste Talmage idag var att det grekiska ordet som Paulus använde, och som har översatts till ”tro”, inte är att ”i tanken acceptera något”, utan snarare betyder ”att leva efter”.

Vidare, då Paulus talar om att vara ”fri från lagen” syftar han på moselagen, som judarna hade varit bundna av under lång tid. Han menade inte ”ett liv helt utan regler, lagar eller principer”. Frälsaren undervisade ju tvärt om att en högre lag nu gällde, och att större krav ställdes på folket (se ex. Matt 5-7). De hade haft lång tid på sig att fostras i lydnad, nu var det som att deras Gud ansåg dem mogna att gå från barnastadiets ”öga för öga” till ett mognare stadium av ”älska dina fiender och ge dubbelt till den som kräver något av dig”. Då han säger att vi är frälsta ”endast av tro” innebär det inte att vi inte förväntas leva efter evangeliet, det innebär bara att vore det inte för Kristi försoning så spelar det ingen roll vilka ansträngningar vi gör själva. Det är Han som frälser.

Då vi kommit hem och gjort oss i ordning tänkte vi gå ut och knacka dörr. Innan vi gick ut hade jag en bön, jag bad innerligt att vi skulle finna en familj att undervisa idag, och jag kände starkt att vi skulle finna den också. Vi hade inte knackat dörr länge förrän vi mötte en mamma, och jag kände genast så starkt att det var den familjen jag känt att vi skulle möta. Det visade sig att hon hade träffat missionärerna tidigare. Stämningen var väldigt lättsam, men hon hade inte tid nu. Då jag bad att få sätta en tid då vi kunde komma tillbaka ville hon inte det. Vi hade hittat dem, och de hade gjort sitt val för den här gången.

Då vi gick därifrån mot nästa dörr kände jag mig lite snopen, jag hade varit så säker… just då sade Äldste Phelps ”That was the one” (”det var DEN”). ”Det kändes… det var den – familjen, det var den vi kände så starkt för i bönen.” Han hade också känt det alltså. Jag instämde, och vi fortsatte mot nästa dörr. Jag tror att vår Himmelske Fader leder oss till människor ibland för att ge dem valet, men valet är ändå deras. Varför skulle han dock leda oss dit och ”slösa” våran tid? Men det är ju å andra sidan det som hela jordelivet handlar om – Han vet ju redan vad vi kommer att välja i varje given situation, eftersom han känner oss bättre än vi själva gör, men vi får ju lov att bevisa det för oss själva också. Det är väl det som är livet… så att vi kan dömas rättvist, och lära genom erfarenhet.

Vi gick nästan igenom hela nordöstra delen av stan, det som var kvar av den (vi har redan träffat de allra flesta som bor där), innan vi kom in och fick undervisa. Det var ett äldre par som mött missionärerna tidigare. När vi gick in sade jag till Äldste Phelps ”You’re in charge now” (Du bestämmer nu). Jag menar, han får väl passa på när det för en gångs skull är en diskussion på finska. Han undervisade nästan hela diskussionen själv. Jag fick vittna om Joseph Smith, om Mormons bok och hur den vittnar om profeter i vår tid. De verkade förstå det, men de förstod inte varför alla andra kyrkor inte erbjuder samma sak… Min kamrat försökte få mannen att hålla bönen, men det lyckades inte.

Lite ledsna över dagens tydligt inspirerade dock till synes intet givande erfarenhet gick vi hemåt.

Det är omöjligt… men vi skall göra det ändå

Publicerat söndag 6 juli, 2003 av Mattias

Vi förväntade oss verkligen att modern och dottern som vi mötte för några dagar sedan skulle komma till kyrkan idag, men det gjorde de inte.

Under vittnesbördsmötet ¹ kände jag fortfarande en överväldigande känsla av tro och hopp, och hur vi genom vår tro kan se mycket längre än ögat och förståndet räcker till, och genom hoppet kan gå dit vi annars inte skulle kommit.

När jag gick upp pratade jag om tro, och bar mitt vittnesbörd om Jesus Kristus. Jag citerade något som jag har för mig att aposteln Äldste Ballard sagt (minns dock inte när):

”Det är omöjligt att ta detta evangelium ut i hela världen, en värld som inte vill ha det dessutom – men vi skall göra det ändå”

Efter kyrkan fick vi middag hemma hos Klas och Heidi Byggmästar. Min kamrat berättade för dem om det nya sättet att planera dopdatum för undersökarna, och de reagerade precis som Byggmästars igår, och precis som vilken finländare som helst skulle reagera tror jag. Men, jag antar att missionen inte haft så väldigt stor framgång de senaste åren, och om man fortsätter att göra det man alltid har gjort så får man samma resultat som man alltid har fått, så… varför inte prova något nytt.

Vi svängde förbi Nymans ikväll. Vi hade hört att två av barnen varit med om en bilolycka så vi ville kolla hur det var med dem, och om vi kunde göra någonting för dem. Det var näst äldsta flickan som hade kört, med en av lillebröderna i bilen. Hon hade fått glas i hela ansiktet och var sydd på flertalet ställen.

Efter besöket hos dem åkte vi förbi en familj Roy som tidigare undersökt kyrkan, men de var inte intresserade av att ta upp kontakten med missionärerna igen.

Vi svängde förbi ”modern och dottern” men de var inte hemma. Vi kollade ett antal andra personer som sagt ”kom tillbaka senare” men ingen framgång med att hitta folk som är hemma idag.

På vägen hem träffade vi det äldre paret som vi var hemma hos här om dagen, vi stod och pratade med dem på gatan en stund, och sedan var det dags att gå hem.

Zonkonferens

Publicerat fredag 4 juli, 2003 av Mattias

Vi körde med Vasa-äldsterna till Oulu idag, kom lite sent till konferensen då vi körde lite vilse inne i Oulu, men det gjorde inget.

Det var Äldste Marlin Jensen som besökte och undervisade under vår konferens. Han sade att han ville att vi alla hade minst 10 undersökare samtidigt… dags att sätta fart då. Något som jag kom att tänka på under konferensen, då jag satt och funderade lite över Dan och våra samtal där, var att han, och vi alla, måste lyssna mera till vårt hjärta än vårt huvud. När hjärtat talar, då bör vi inte börja rationalisera eller försöka förstå med hjärnan det som hjärtat sade till oss.

Assistenterna hade ett budskap ang. detta att göra ett speciellt löfte till Herren, och i samband med det be om specifika välsignelser. Om du är lydig med exakthet så kommer du att erhålla dina välsignelser med exaktet. Det finns olika nivåer av tro och lydnad, och det finns olika nivåer av välsignelse. Vi behöver vara specifika i vårt arbetsförhållande till Herren.

President Hoyt hade ett budskap om dop, och ett förslag till upplägg för den diskussionen som handlar om dop. Det innefattade bl a att läsa med undersökaren i 2 Nephi 31. Han sade också att vi alltid skall bestämma ett datum att inbjuda dem att döpas på, att vi i förväg skall ha funderat och bett kring när de kan vara redo, och att det datumet inte bör vara längre fram i tiden än två veckor. ”De bestämmer inte hur lång tid de behöver, det gör ni. De bestämmer om de antar inbjudan eller inte”. Äldste Jensen inflikade att vi borde ha ett datum förberett för varje undersökare, även om vi ännu inte fått tillfälle att tala med dem om det.

Ofta skapar vi ursäkter för varför han eller hon inte kan vara redo att döpas så snart som inom 2 veckor. ”Han tror inte ens på Gud än” eller ”Han har drogproblem” etc. Att tänka så är att begränsa Herren, skulle något vara för svårt för Herren? När ni ger inbjudan till dop, och er undersökare tvivlar, då är det dags att börja be. Gå ner på knä tillsammans, be undersökaren ha bönen, och att i bönen fråga ”Fader, kommer jag att vara redo för dop på den dagen?” Den Helige Anden kan omöjligt vara frånvarande under en sådan bön, och efter bönen – prata om hur det kändes. Fråga vad han eller hon kände. Om svaret är ”inget” så be igen. Anden kan inte hålla sig borta om undersökaren uppriktigt vill veta.

Syster Hoyt hade ett budskap om hur vi kan hjälpa de som blivit mindre aktiva i kyrkan att minnas sina andliga erfarenheter, och få en önskan att ta del av kyrkans verksamhet igen. Syster Doxie hade många bra kommentarer och förslag.

Efter det var det dags för två talare. Varje konferens skall vi ju förbereda ett 5 min tal på ett förbestämt ämne, denna konferens hade vi fått ämnet ”kyskhet”. Först när det är dags för talen att hållas får man veta om man själv skall hålla det eller inte. Det var först Syster Doxie och sedan Äldste Perry.

Hon läste dikten som även jag hörde i MTC:

All the water in the world, no matter how it tried
could never sink the smallest ship, unless it got inside.

All the evil in the world, and every kind of sin
could never damn a human soul, unless we let it in

Sedan berättade hon att när det är svårt för henne att hålla tankarna rena så går hon till skriftstället i L&F 43:34 som alltid ger henne styrka:

Hör dessa ord. Se, jag är Jesus Kristus, världens Frälsare. Samla detta i era hjärtan och låt evighetens allvar vila över era sinnen.

Jag tyckte det där med evighetens allvar var mäktiga ord. Sedan hade Äldste Perry från Vasa ett tal. Han läste bl a från L&F 121:45-46:

Låt även ditt inre vara fyllt av kärlek till alla människor och till trons egna, och pryd ständigt dina tankar med dygd. Då skall din självtillit växa sig stark i Guds närhet, och läran om prästadömet skall falla över din själ som himlens dagg.
Den Helige Anden skall vara din ständige ledsagare och din spira en oföränderlig rättfärdighetens och sanningens spira, och ditt herradöme skall vara ett evigt herradöme, och det skall utan tvångsmedel strömma till dig i evigheters evighet.

Sedan hade President Hoyt en undervisning om några citat från Joseph Smith, bland annat om hur vi är ansvariga för hur vi använder och utvidgar det ljus och den kunskap som vi välsignats med. President Hoyt fortsatte sedan med att prata om omvändelse. Han sade att varje konferens som en generalauktoritet besöker, kommer det vanligtvis upp några missionärer som vill berätta om gångna, uppklarade synder. De kan bara inte släppa dem, kan inte tro att de blivit förlåtna och glömda av Herren, eftersom de själva minns dem. ”Släpp det och gå vidare” sade president Hoyt. Det förgånga är förgånget, fokusera på här och nu, lev rättfärdigt nu. Låt inte Satan komma åt er genom era gamla, uppklarade synder.

Äldste Jensen sade att det här är en jämförelsevis mycket lydig mission, det vi behöver jobba med är våra färdigheter, bl a i undervisning. Han betonade vikten av att undersökarna ber tillsammans med oss. Han sade ”om de inte ber MED er, då kan ni vara säkra på att de heller inte kommer att be UTAN er, då ni gått och de på egen hand skall undersöka Mormons bok och det budskap ni lämnat med dem.

Det var en mycket givande konferens, men som vanligt med mig så infann sig inte den där överväldigande och sköna andliga känslan förrän efteråt. Det är som att när jag är mitt uppe i allt så tar jag in tankar och känslor och processar dem, och först efteråt, när jag kommit hem och fått tid att sortera intrycken lite, först då kan jag känna det riktigt gott. Likadant ofta då jag varit i templet, på vägen hem överväldigas jag av både tankar och känslor. Ikväll överväldigades jag också med en kärlek till detta land.

mormonmission.se

Etikettarkiv: andlig tanke