Det som räknas är vad vi blivit, inte vad vi gjort

Publicerat av

En av de bättre förberedelsedagarna jag haft. Vi spelade bandy, spökboll, foursquare (ung. som Kung) och åt syster Doxie och syster Olsens munkar. Efter det shoppade vi lite i Itäkeskus (översatt ”öst-center” som i östra delen av Helsingfors) och åt på pizza hut.

På kvällen var vi bjudna hem till biskopen så vi åt middag med dem. Efter det hade vi egentligen några möten bestämda, men jag glömde dem (!), första gången det har hänt. Så vi åkte runt och kollade några ”comebacks” istället. Vi åkte hem till familjen Ström, men vi kunde konstatera att de inte egentligen är så intresserade. De skulle säkert ”låtit oss komma” ett bra tag till men vi bestämde oss för att inte lägga den tiden, så vi ”kom gemensamt fram till” att vi inte skulle besöka dem mer.

Vi stannade även till hos Frestadius som vi mött på utsidan tidigare. Han kom precis hem samtidigt som vi kom dit, så vi fick komma med in en stund, vi berättade främst om Mormons bok, och erbjöd honom en, och uppmuntrade honom att själv läsa, men han var inte så intresserad, i slutändan avstod han.

Vi handlade mat och sedan hem.

Under kvällen begrundade jag min mission fram till nu. Jag tänkte på hur jag inte riktigt använt denna tid på 100% bästa sätt. Om man tänker på det kan man lätt bli ledsen, men jag tror att det som räknas är vad man lärt sig, och vad man har blivit. En mission är på sätt och vis som en symbol för livet:

När vi åker på mission tar vi farväl av vår familj för en lång tid (2 år).
När vi lämnade vårt himmelska hem för att komma till jorden tog vi farväl av vår himmelska familj – far, mor och syskon i himlen.

Vi sänds in i missionsfältet och lär oss göra det Herren förväntar sig av oss.
Vi sänds in i världen mycket av samma anledning, och att lära skillnaden mellan gott och ont.

Vi gör inte allting rätt, därför har vi Kristus där, som en försäkring för vårt liv. Vi tillåts försöka, även om våra försök inte alltid lyckas så är de goda nog.

Då vi en dag återvänder hem till vår familj kommer det inte vara frågan om hur väl vi gjort allt, utan hur väl vi gör, hur väl vi lärt oss göra sakerna som förväntas av oss, och hur villiga vi är att göra dem.

Rörd till tårar

Publicerat av

Vi knackade dörr en kort stund på morgonen, sedan var vi bjudna till ett par medlemmar för lunch, sedan svängde vi förbi kyrkan för att lämna lappar med inbjudning för ikväll. Conovers (seniorparet1Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagaras Heliga sänder inte bara ut unga män och kvinnor som misisonärer, utan även äldre gifta par, och ibland ensamstående äldre kvinnor. De gifta paren knackar inte dörr på det sättet som vi ynglingar gör utan arbetar mera som ett stöd åt församlingen, besöker sjuka och ensamma osv. Ibland tar vi som bekant med dem på undervisningar hos våra undersökare också. Vanligtvis blir man som äldre par kallad till ett land där den ena har tjänat som missionär i sin ungdom, så att iaf den ena behärskar språket hjälpligt. Så är inte fallet med Conovers, de kämpar för att lära sig några grundläggande ord och fraser.) arbetar ju i båda församlingarna, så de är också på båda församlingarnas söndagsmöten. Jag fick höra att äldste Conover hade berättat en känslosam historia från sitt liv, och medan han berättade den var både han själv och Anna rörda till tårar.

Efter söndagsmötena satte vi kurs mot Marjaniemi-kapellet där vi skulle ha vår musikkväll, både medlemmar och undersökare inbjudna. Syster Doxie frågade mig när vi möttes ”hur har du haft det, har det skett några under?” Och jag kunde glatt svara med ett ”Ja” och berätta om vår nya vän Anna och hennes intresse för evangeliet. Jag och Äldste Allen kallades till mötesvärdar2Det innebär att man står vid dörrarna och hälsar folk välkomna..Anna kom tillsammans med Conovers. Min före detta kamrat3”Före detta kamrat” låter som att vi inte är vänner längre. Det är vi i allra högsta grad. Jag menar bara att vi inte arbetar tillsammans längre, vi var kamrater (eng. ”companions”) i Kajaani i början av min mission, han var min greenie där. Äldste Byggmästar spelade fantastiskt på pianot, på våra zonkonferenser brukar han spela lite innan själva mötet börjar, men ikväll hade han en programpunkt, pianosolo. Han är fantastisk på att spela, och har många egna arrangemang.

Efter programmet minglade vi lite, jag hängde lite med Ari, småpratade lite med Anna osv.

 

Vill du plantera fröet?

Publicerat av

Dagen började med finskalektion i kapellet med Esa. Det var riktigt givande för mig idag. Efter det åkte jag och Wensel för att undervisa Anna. Jag var som bekant lite orolig för hur hon skulle ta emot läran om tionde. Skall också bli intressant att höra vad missionärerna från Jehovas Vittnen kan ha haft att säga om oss. Vi hade med oss en av killarna i Wensels församling som just kommit hem från mission.

Vi satte oss ner och Wensel inledde lektionen direkt med att fråga vilka saker i evangeliet som utgör offer, vad som kan kännas svårt att göra eller ge upp. Det första hon nämnde var visdomsordet1Visdomsordet är kyrkans hälsolag. Från början kom den som en uppenbarelse från Herren om principer som hjälper oss att hålla en god hälsa, vi får veta vad som bör undvikas (alkohol, tobak och ”heta drycker” som tolkas som kaffe och the) samt vad som BÖR ätas (den senare delen glöms dock av hos de flesta medlemmarna, det är mera fokus på förbuden. Så är det nog oftast när det gäller förhållningsregler. Även Mose tio bud minns man lättare ”du skall inte” reglerna än ”du skall”… Den uppenbarelse som kallas för visdomsordet är Läran och Förbunden kapitel 89. Hon berättade att hon inte alls druckit kaffe sedan vi undervisade henne om visdomsordet. Sedan nämnde hon tionde. Hon hade visst redan pratat med Isto om det. Jag drog det jag anser viktigt kring principen om tionde, bara ifall Isto missat något eller om hon glömt.

Jag betraktar tiondelagen så här: Herren har givit mig allt jag har, och han att jag ger tillbaka 10%. Det är inte bara ett prov för min tro, utan det är en möjlighet att visa lydnad och kärlek till Herren, att jag litar på honom och är tacksam till honom. Det är också en möjlighet att få flera välsignelser från honom, inte nödvändigtvis ekonomiska sådana men så här säger Herren då han talar till forna Israel genom profeten Malaki (gamla testamentet):

För in allt tionde i förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus. Pröva mig nu i detta, säger Herren Sebaot, om jag inte kommer att öppna för er himlens fönster och låta välsignelse strömma ut över er i rikt mått. Och för er skull skall jag näpsa gräshopporna så att de inte fördärvar frukten på marken. Inte heller skall vinstocken på fältet bli utan frukt, säger Herren Sebaot. Och alla folk skall prisa er lyckliga, ty ni skall vara ett ljuvligt land, säger Herren Sebaot. (Malaki 3:10-12)

En välsignelse av att trofast ge tionde till Herren kan vara att jag behåller min hälsa så att jag kan jobba och försörja min familj.

Sedan berättade hon hur det hade gått då Jehovas Vittnen varit hos henne. Hon hade försökt förklara för dem hur gott det känns när vi är hos henne, och när hon är på kyrkans aktiviteter. Hon hade berättat att hennes böner nu verkligen hjälper, och får svar. Det var nytt för oss att höra, hon sade vid en av de första undervisningarna att hon inte riktigt upplevt det. Nu har hon det! Hennes ”vän” i Jehovas Vittnen2Jag funderade på att inte skriva ut namnet på det samfund hon fått besök av, men alla vet ju att det bara är Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga samt Jehovas Vittnen som knackar dörr och sprider sitt budskap så det skulle ju framgått ändå. Och jag menar inte att sätta Jehovas Vittnen i dålig dager, det är inte säkert att andra av deras representanter hade sagt eller gjort likadant, jag redogör bara för vad de två individerna som besökt Anna sagt till henne. hade dock förklarat för henne att det var helt fel det hon kände, och att Bibeln är det enda rättesnöret som finns och att hon varken skall lyssna till sina egna känslor eller vad någon påstådd nutida profet har sagt.

Anna var lite nere över det, men jag visade för henne att det profeterats både i Bibeln och i Mormons Bok att det i den sista tiden skall komma många falska profeter och lärare som säger att Gud har utfört sitt verk på jorden, att bibeln är den enda skrift som kan komma från Gud mm.

Jag sade också att ”Hur logiskt något argument än kan låta så vet jag fortfarande vad Gud har uppenbarat för mig genom den Helige Anden, vad han lagt i mitt hjärta, och sagt till mig personligen. Om vi inte har ett personligt förhållande till Gud kan vi aldrig lära känna honom.

Efter det åkte jag och Ä Allen till Lohja och knackade dörr en stund, sedan åt vi middag hemma hos en medlemsfamilj där. Sedan knackade vi dörr i ett område som de rekommenderade till oss (Ruotio). Massor av höga lägenhetsbyggnader. För att få lite mera motion sprang vi upp för trapporna och gick nedför (istället för att som vanligt ta hissen längst upp och sedan gå ner).

Jag gjorde en tabbe vid en av dörrarna. Jag inledde min ”door approach” med att prata om eviga familjer, och mannen berättade ”jag är frånskild”. Bingo.. men han var hyfsat intresserad ändå, och ville att vi skulle komma tillbaka vid en bättre tidpunkt.

Dagen avslutades med en undervisning hemma hos Hope. Vi hade med oss broder Jones. Det var en fin och andlig undervisning. Hon är dock inte lika entusiastisk som Anna, Hope är mera trevlig och lite halvintresserad. Vi läste tillsammans från Alma 32 och efter det hade vi ett öppet och ärligt snack om huruvida hon är villig att ”plantera fröet” som Alma talar om, eller inte. Hon bestämde sig för att läsa i Mormons Bok och be varje dag, och hon vill komma till kyrkan någon dag också. Vi bestämde att komma tillbaka på lördag om en vecka.

 

De 3 minuterna betydde mer än hela dagen

Publicerat av

Vi hade ännu en lång dags dörrknackande. Den började dock med en undervisning hemma hos Eija som är tillbaka från resan nu. Vi hade med oss en medlem som vanligt. diskussionen gick bra i sig, och Eija är fortfarande väldigt ärlig med allt hon svarar och berättar. Dock hade hon inte läst något alls i Mormons Bok, och inte heller bett och frågat Gud om vårt budskap eller om Mormons Bok. Vi bestämde tillsammans att vi inte skulle komma tillbaka i närtid, hon är inte så angelägen eller fokuserad just nu.

Det var riktigt kallt idag. Andra dagen som jag skippade överrocken och gick i enbart skjorta och kavaj (med tröja under förstås). Vi åker ju bil överallt och har aldrig långa stunder utomhus. Om inte bilen skulle lägga av förstås, men det har jag inte planerat).

De ringde från missionskontoret idag och berättade att de skaffat ny lägenhet åt oss! Spännande. Det är en mycket liten etta vi har med kokvrå. När jag kom hade vi våningssäng, men det ändrade jag på när Wooley flyttade, så nu sover vi i varsitt hörn av rummet istället, jag tog madrass på golvet hellre än överslaf.

Vi pratade med ett hundratal personer idag men ingen vidare framgång. Det är lite Kajaani-känsla över Lohja när det gäller människors mentalitet, inte alls så öppna som i Espoo (alltså öppna för att vara finländare, det är ju ändå rätt svårt inne i stan att få någon att ge oss en pratstund).

Under eftermiddagen var vi bjudna hem till Ossi på middag. församlingens Unga Män1Kyrkans benämning på killarna som är 12-17 år hade aktivitet hemma hos honom – filmkväll. Precis innan vi skulle gå bad Ossi oss att ge killarna ett andligt budskap. Jag tog upp min Mormons bok och tänkte använda 1 Ne 7:12. Det är Nephi som försöker inspirera sina bröder att fortsätta hjälpa honom i att uppfylla Herrens befallningar. Innan jag hade börjat läsa kände jag dock att en idé lades i mitt hjärta, och jag frågade istället Ossi ”vad tycker du är svårast med att leva efter evangeliet?” Efter att han svarat gick jag runt och frågade dem var och en. När de alla fått svara var det så min tur, och jag sade ”det svåraste tycker jag är att undervisa unga män. Därför tänkte jag överlämna det åt Nephi, han har nämligen något att säga oss angående detta ämne.” Sedan läste jag versen:

Ja, och hur kommer det sig att ni har glömt att Herren kan göra allt enligt sin vilja för människobarnen om det är så att de utövar tro på honom? Låt oss därför vara trofasta mot honom.

Det var en fin stund. De lyssnade allihop med fullständigt fokus. Jag hade känt mig inspirerad från det att jag tog upp boken, men utan att veta hela planen från början. Det gavs till mig steg för steg, lite som Nephi då han gick tillbaka in i Jerusalem för att hämta skrifterna från Laban, då han säger (1 Nephi 4:6):

Och jag leddes av Anden utan att på förhand veta vad jag skulle göra.

Det krävs lite mod att ge sig in i något man inte har ett planerat slut för. Jag vet att många inte har något problem med att tala, och spinna vidare på sina egna tankar i det oändliga, men jag vill gärna ha slutet klart för mig redan från början så jag vet att den röda tråden bevaras, om jag skall hålla ett tal i kyrkan eller ha en lektion. Jag vill veta ”var jag är på väg” med mina tankar och argument. De tre minuterna betydde mer för mig än något annat under dagen.

En undersökare som ”missionerar”

Publicerat av

På morgonen1När vi säger ”morgonen” betyder det inte att vi går dörr till dörr i ottan, vi går aldrig hemifrån före kl 10 på förmiddagen, så ”morgonen” är ca mellan kl 10 och 13. knackade vi dörr, fick en bra kontakt men inte mer än så.

Till lunch åt vi en kass hamburgare på Hesburger och sedan knackade vi dörr igen. Vi kom in hos ett äldre par. De var tvåspråkiga (dvs. finska och svenska) men han ville bara prata engelska med oss. Och han var inte intresserad av vad vi hade att säga, utan han pratade bara om sin tid som chef för bruket uppe i Jakobstad, och hur han varit i USA på en mängd uppdrag åt företaget osv osv. Han ville helt enkelt mest skryta lite på engelska. Så vi drack deras saft och lyssnade innan vi gick vidare.

Vi undervisade familjen Koslov idag igen – den ryska familjen där det mest brukar vara en frågor-och-svar session, så även denna gång. Det är konstigt för jag känner ändå något visst när vi är där, jag känner mig vägledd i de svar jag ger, och de visar alltid en väldig vördnad när det är dags att hålla bön. Så de är troende, och nyfikna på vår tro.

Vi besökte Jukka idag också. Vi hade en bra diskussion om återställelsen2Återställelsen är kyrkans namn på den händelsen i början av 1800-talet då Gud Fadern och Sonen visade dig för profeten Joseph Smith som svar på hans bön om vilken kyrka han skulle sluta sig till. Svaret var att han inte skulle sluta sig till någon av tidens kyrkor, och att Gud hade ett verk för honom att utföra. Det verket bestod i – som han senare skulle lära – att översätta Mormons Bok samt att grunda en kyrka enligt samma mönster och ordning som den kyrka Kristi apostlar byggde upp strax efter frälsarens uppståndelse. Därför heter kyrkan Jesu Kristi Kyrka, och tillägget ”av Sista Dagars Heliga” kommer av att man vill skilja oss i denna tid åt från Kristi kyrka i forna dagar, på den tiden kallades kyrkans medlemmar bara för ”heliga”. Idag lever vi i den sista tiden, eller om man skall vara korrekt så är översättningen från engelskans ”Latter-day Saints” inte ”sista dagars” utan ”senare dagars”, dvs vi tror inte att vi står inför domedagen, utan snarare att detta är Kristi kyrka i den senare tiden, jämfört med den ”första” Kristi kyrka. med honom.

Jukka berättade också att han diskuterat Mormons Bok med sin bror och dennes hustru. En sådan toppenundersökare – han inte bara ställer en massa bra frågor, utan han gör missionärsarbete också! Han hade berättat för dem lite om bokens innehåll, och berättat att det känns så bra inombords då han läser den. Hans bror har bestämt sig för att också läsa Mormons bok (jo, Jukka har i princip läst ut den, han berättade lite om Moroni 8 idag vilket är näst-näst sista kapitlet i hela boken), så vi skall ta med en extra nästa gång som han kan ge bort.

Ikväll berättade han att han funderat mycket på sistone ”varför är jag här på jorden” och ”vad behöver jag göra”. Han beskrev en fundering som han hade att ”kanske vi innan det här livet var som en liten ande, och nu har vi möjlighet att tillväxa, som ett stort träd”. Det är kyrkans lära precis, bara i andra ord än vi brukar prata om det.

Äldste Allen var överlycklig när vi lämnade diskussionen – inte bara för det intresse och uppriktighet som Jukka visar utan mera för att Äldste Allen faktiskt förstod nästan allt i hela diskusisonen! Den Helige Anden var stark och det gör nog sitt till att vi förstår varandra tror jag.

Personligt rekord i kontakter?

Publicerat av

Vi knackade dörr hela dagen idag igen. Vi pratade med 150 personer… nog nästan personligt rekord. Vi fick inte komma in och undervisa hos någon förrän vid sju-tiden på kvällen. Det var ett tvåspråkigt par och vi hade en fin diskussion. Vi skall tillbaka om två veckor. Efter det tittade vi in hos Rosenberg, och kom överens om att inte ses mera, han är inte så intresserad och vi hade ju känt det redan.

Never lose Hope

Publicerat av

Vi hade ett av de bästa distriktsmötena hittills idag. Nu när vi är så många har vi börjat hålla det i kyrkan istället för hemma hos någon av oss, det kanske bidrar till att höja mötet lite.

Efter mötet delade vi upp oss och gick ut med de nya Espoo-äldsterna, de har ju inga undersökare alls ännu så vi tänkte hjälpas åt att hitta några. Vi mötte bl a en kinesiska. Hon sade att hon väntat på att få möta oss hela tiden hon bott i Finland, tyvärr reser hon hem till Beijing nästa vecka – men då KOM vi ju i sista minuten i alla fall.

Vi kunde ha åkt till engelska-undervisningen i kapellet ikväll, men de andra skulle vara där och jag skulle känt mig skyldig till att ”softa” om vi åkte dit, vi behövdes ju egentligen inte. Dessutom ville jag prata med Hope, vi såg henne ju som hastigast här om dagen men hon har ju varit bortrest ett tag så vore bra att ta upp kontakten. Vi åkte dit, och hon var hemma!

Vi hade ett väldigt bra samtal. Hon föreslog att vi alla skulle be på knä tillsammans som inledning till diskussionen, så det gjorde vi. Vi läste Mormons bok tillsammans, det är dock svårt att göra besöken där korta och intensiva för hon är så trevlig och pratar så mycket, så det är lätt att komma på sidospår.

Anna skickade ett meddelande ikväll att hon var ”excited” att gå till kyrkan på söndag. Däremot hade hon träffat de två från Jehovas Vittnen som undervisat henne om sin tro en tid (vi visste att hon träffade dem också). Hon hade träffat dem idag för att säga att hon ville avbryta den kontakten, men efter mötet med dem var hon lite förvirrad. Jag vet ännu inte vilka detaljer de pratat om men det lär ju visa sig.

”Jag vill att bönen skall komma från hjärtat”

Publicerat av

P-day igen. Vi åkte till sporthallen på morgonen, men eftersom jag fastar så sportade jag ingenting utan skrev några brev istället.

Efter sporten åkte vi till biblioteket i Leppavaara för att mejla hem, handlade, och när vi väl kom hem hade vi knappt tid att äta innan diskussionen med paret ström. Vi kände inte riktigt Anden där, de söker egentligen ingenting, de är mest vänliga, men innan vi beslutar oss för att sluta besöka eller undervisa dem skulle jag gärna vilja få med dem till kyrkan en gång, om det kanske kan väcka lite intresse.

Vi knackade dörr i de byggnaderna under kvällen och mötte en person som sade att vi kunde komma tillbaka imorgon.

Wensel och Wuerglers undervisning med Anna gick bra. De hann dock inte ta upp tionde, men de pratade om mycket annat. Jag imponeras ständigt av hennes uppriktighet. De pratade om bön, och hon sade att ”Jag vill inte be hela tiden bara för att be, utan jag vill be när jag verkligen längtar och vill be, så att det verkligen kommer från hjärtat.”

Rädsla kommer inte från Gud

Publicerat av

Kändes konstigt att knacka dörr på förmiddagen på en söndag. Vi var bjudna hem till Jones på lunch, och han hade gjort en Wales-specialitet, lever. Det var intressant. Annorlunda mot de smaker jag är van, men det var gott. Vi hade ett budskap om sabbaten, och broder Jones laddade också ur med sina tankar och teorier. Det är alltid intressant att komma dit, vi får en egen undervisning samtidigt som vi ger ett budskap.

Vi kom lite senare än beräknat till kyrkan, så mötte aldrig Anna, den andra församlingen var klar med sina möten när vi kom. Fick ett meddelande från Jonas också att han inte kommer idag (SMS är smidigt, men det är allt för lätt för folk att meddela sig ur någonting, inte ens ett samtal över telefon utan bara text). Så allt som allt en ganska misslyckad dag vad gäller att ha undersökare i kyrkan. Däremot hade vi flera mindre aktiva där. Biskopen undervisade klassen ”evangeliets principer” och väckte en intressant tanke. Uppenbarelseboken lär att det var en strid i himlen, och Lucifer (djävulen) kastades ut från himlen. Kyrkan lär att alla människor på jorden var på Kristus sida i den striden (de som inte var det blev utdrivna från himlen tillsammans med Lucifer, och är de ”onda andar” som nya testamentet talar om). Biskop Tapola sade att väl här på jorden pågår den striden fortfarande, och ett av syftena med livet på jorden är att välja vem vi älskar mest – Gud eller Satan.

Efter kyrkan var vi hembjudna till en medlemsfamilj för kvällsmat, efter det hann vi bara knacka dörr i en halvtimme. Stannade till hos Hope på hemvägen men hon kunde inte prata idag, så vi drog vidare hemåt.

Imorgon skall Wensel och Wuergler undervisa Anna om tionde. Av någon anledning känner jag mig orolig för det, jag vet inte varför. Hon har varit så redo att ta emot allt annat vi pratat om så varför skulle detta inte gå lika bra? Och jag vet att rädsla inte kommer från Gud. Jag skall nog fasta imorgon precis som jag gjorde förra gången de hade undervisning med henne. Jag vill gärna känna att jag kan vara med och hjälpa på något sätt, om än bara genom mina böner och min tro.

Jag läste just igenom mina dagboksanteckningar från den 23e december när vi mötte Anna. Där står ingenting om hur förvirrade vi var ang. området, och att vi bytte ställe att knacka dörr på flera gånger innan vi slutligen fann Anna, men Wensel mindes det ju när jag nämnde det på förra undervisningen med Anna.

Anden sade ”gå härifrån omedelbart!”

Publicerat av

Började dagen med frukost hos Aho, det gillade min kamrat! Sedan var vi hemma hos Joonas för en undervisning. Vi hade en kort gemensam studiestund i bilen innan, vi läste 1 nephi 3 på finska. Sedan undervisade vi den tredje lektionen, som handlar om den tiden efter att Jesus och apostlarna dödats, och det inte längre fanns någon på jorden som kunde leda Kristi kyrka med inspiration, lektionen fortsätter sedan med Joseph Smiths upplevelse och återställelsen av prästadömet, eller Guds myndighet på jorden.

Lektionen gick förvånansvärt bra, vi var ju osäkra på om vi ens skulle träffa Joonas igen efter förra mötet. Äldste Allen skötte nästan hela berättardelen av lektionen själv, jag var imponerad. Joonas sade att han skulle komma till kyrkan imorgon. Det är sällan de kommer även om de säger att de ska det men vi hoppas, alltid.

Efter det skulle jag med Wensel hem till Anna för en undervisning. Vi har fått två äldster till i Espoo, de bor lite öster om oss andra och har fått en del av Wensel och Wuerglers område. Black (som jag känner sedan MTC) och Colton. Vi släppte av Colton och Allen i ”West End” (Espoos rikaste stadsdel, många ambassadörer som bor där mm). Colton har lite längre tid i landet än Allen men de är ganska gröna båda två.

Så till mig och Wensel, vi var bjudna hem till ett äldre par i kyrkan som skulle vara med på undervisningen (vi får som bekant inte undervisa någon av motsatta könet ensamma, måste alltid ha en medlem med oss så att det inte ser ut som en ”dejt”). Först bjöd de oss alla tre på middag, sedan hade vi en lektion. Dels om kyskhetslagen (att inte ha sexualla förhållanden utanför äktenskap). Det är alltid svårt med medlemmar med vid undervisningar, dels fasatnar de gärna på detaljer, och det här paret började tom argumentera lite med varandra under undervisningen. Det hjälpte ju inte precis, och just när jag ställt frågan till Anna om hon hädanefter tänker leva efter kyskhetslagen hoppade en av medlemmarna in med något helt annat. Vet inte om det blev för laddat att höra mig ställa en så direkt fråga, men det är så vi gör. Vi utmanar/inbjuder människor att leva efter Guds bud, de får själva ta beslutet. Men den konfrontationen var kanske för jobbig för vår medlem.

Anna tyckte dock inte frågan var jobbig, hon svarade att hon legat vaken halva natten och funderat, för på institutet1Institutet är en religionsundervisning som kyrkan har, det finns olika kurser men den som Anna gått på tillsammans med de andra unga vuxna i Helsingfors heter ”Evigt äktenskap” och handlar ju då naturligt om mycket sådant igår kväll (jo, hon går fortsatt där) hade de pratat lite om just sådant. Hn hade legat vaken och funderat fram och tillbaka, och kommit till beslutet att hon visst skulle döpa sig, att det bara är en fråga om när.

Hon berättade att hon var övertygad om att det var en mening med att vi träffade henne just när vi gjorde, då kände jag mig nästan tvungen att bekräfta det, för det var ingen lätt morgon då vi först träffade henne. Jag berättade för henne att den morgonen, första gången vi mötte henne, var jag och Wensel ute och knackade dörr, men jag hade svårt att bestämma mig för vilket område vi skulle jobba i. Vi var i tre olika områden under mindre än en timme, och inget av dem kändes som det rätta (det var därför jag åkte vidare till ett annat flera gånger), tills vi kom till hennes område och ganska snart träffade henne. Wensel hade glömt det här, men när jag berättade det sade han ”just det! Du sade att det inte kändes bra i det här området, att vi behövs någon annan stans” och precis så var det. Det ”brändes” liksom inte.

Resten av dagen knackade jag och Äldste Allen dörr. Vi hade en läskig upplevelse ikväll, vi var i några trappuppgångar i huset bredvid vårt, och kille med rakat huvud öppnade dörren. De hade full fest där inne, och jag berättade kort vårt ärende. ”Ja, kom ni in och dela ett BUDSKAP!” sade han, och vinkade in oss samtidigt som han gick in till sina kompisar. Jag och Äldste Allen tittade på varandra och vi visste båda två vad som gällde. För den Helige Anden har sällan talat så tydligt till mig på mission, jag är övertygad om att vi hade varit i fysisk fara om vi gått in. Vi knuffade igen dörren och gick därifrån ganska fort. Min kamrat fick en tydlig lektion i att känna ”den varnande rösten.” Jag minns när jag var en greenie med Äldste Smith i Kajaani och vi stod vid en liknande dörr, fast då var det en ung kvinna som ville dra in äldste Smith på deras fest. Kanske inte lika fysiskt farligt, men lika tydlig varnande röst.

Efter det träffade vi en engelsman som hade en utläggning om hur romarriket uppfann Kristus för att trycka ner de kristna. Jag fattade aldrig riktigt logiken i det hela, om de uppfann Kristus, hur kunde det redan finnas kristna som de ville ”trycka ner”? Oavsett så fick min greenie ännu en snabblektion där, i hur det känns när någon är stridslysten och bara vill argumentera. Han beskrev efteråt hur tydligt han hade känt hur den Helige Anden bara försvann från vår närvaro när vi pratade med den mannen.