Under förmiddagen började vi knacka dörr…

På kvällen hade vi en undervisning hemma hos Esa. Kari var med.

Kari är bra, han är så oskyldig på något sätt, det känns som att det inte finns något i honom som dömer andra, och han visar mycket förståelse och omtanke. Vi kom in på tidsplanen för Esas dop, om det blir som han själv planerar så tar det allt som allt 1½ år för honom från första undervisningen till dop. Det kan tyckas vara lång tid, men faktum är att de flesta medlemmarna här i finland som är första generations-medlemmar, dvs. först i sin familj, tar tid på sig. Kari till exempel, han ”undersökte” kyrkan i 7 år innan han blev medlem. Det är lite som att de verkligen måste vara övertygade innan de fattar ett beslut.

Jag säger inte att det är dåligt. Det finns ju andra delar av världen där människor blir medlemmar i kyrkan i prinicp över en natt, men så slutar de komma direkt sedan också… det är väl bättre kan jag tycka att ha 10 medlemmar som är motiverade och engagerade, än att ha hundra som aldrig dyker upp.

Innan vi gick hem för kvällen tittade vi förbi Tommi, men vi har ju inte hans adress utan bara tjejens… hon var hemma, men sade att Tommi sällan är där, så vi fick ett telefonnummer till honom istället. Jag hade fattat det som att de var sambo, men då bor han någon annan stans alltså.

Idag var en annorlunda dag. Äldste Smiths födelsedag, och det kändes som att hela staden var emot oss. I vanliga fall är det knappt någon som bryr sig om att prata med oss, men idag hade nästan alla vi kontaktade något negativt att säga om kyrkan eller om Mormons bok. Många var helt ute och seglade i sin kritik, men det är ingen idé att försöka rätta ens faktafel när de inte vill lyssna, de är så bestämda i sin uppfattning.

Vid ett tillfälle fick Äldste Smith tydligen nog, det var en kvinna som berättade för oss hur icke-kristen mormons bok var, och hur vilseledd Joseph Smith var. Min kamrat utbrast då till slut

”-Förbli i mörker då” (”Jää pimeydessä sitten”)

Hon sade samma sak tillbaka, och vi skildes åt.

”-Du, Äldste Smith… varför sade du så?”

”-Jag vet inte… ”I just lost it”… jag vet att det inte var snällt, jag blev bara så trött på allt, vad har hänt med stan idag?”

”-Jag vet, det är annorlunda idag, men ändå…”

”-Jag vet… det var fel av mig.”

Det gnagde honom den närmsta halvtimmen och efter den där kontakten ryckte han upp sig och blev mycket mer alert och vänlig mot dem vi mötte.

I kvällningen stannade vi en stund hos Kari, sedan var vi bjudna hem till familjen Kokkonen. Mirja hade gjort pizza som en födelsedags-grej för Äldste Smith. Jocke var också ditbjuden. Han hade uppenbarligen kommit ut från sjukhuset nu. Han berättade för oss om hur han slutat med allt – alkohol, tobak, droger… ”-Jag kommer till kyrkan på söndag” sade han. ”-Jag skall omvända mig nu.”

Förberedelsedag – dvs vi handlade, mejlade hem, skrev andra brev¹Reglerna är lite olika från mission till mission, här skriver vi bara epost till familjen, andra vänner och släktingar uppmanas vi ha brevkontakt med på gammalt hederligt sätt., städade lite, tränade, duschade och åt.

På kvällen hade vi ett möte i kyrkan med broder Kovanen, sedan hade vi en undervisning ute i område 8. Det var väl en hyfsad första diskussion, vi skall tillbaka nästa vecka. Efter det tittade vi förbi Mauri med hundarna, men ingen hemma.

Då mindes jag en engelsktalande man som pratade en hel del med mig och äldste DeGering när vi var här, så vi gick förbi honom istället. Han var hemma och glad att träffa oss. Vi fick komma in och vi började prata. Han var lite deprimerad, men det blir man ju lätt av avsaknaden av solljus, tycker i alla fall jag.

Till sist tittade vi förbi syster Seitsojoki innan vi åkte hem. Vi försöker ju att i alla fall komma innanför dörren en stund varje gång vi är i området eftersom vi vet att hon är ganska ensam, det är ju så med många äldre.

Under mötena i kyrkan idag – söndagsskolan närmare bestämt – kom en av våra före detta undersökare Galina in. Hon är från öst – ryssland tror jag. Hon började prata med oss mitt under lektionen, så vi gick på utsidan med henne en liten stund, Mirja följde också med ut, hon har visst varit med på några undervisningar med Galina. Hon var inte direkt intresserad av att träffa oss igen, utan verkade mest behöva någon att prata med.

Vår middag blev ombokad till tisdag, så direkt efter kyrkan gick vi ut och knackade dörr. Vi har inte så mycket mat hemma, surt för Ä. Smith som fastar, han kommer ju att vara extra hungrig när vi kommer hem.

Vi gjorde SYL idag i nästan tre timmar medan vi skriftade. SYL står för ”Speak Your Language” och då menas inte modersmålet utan ”ditt missionsspråk”, det innebär att man talar finska sins emellan medan man är ute, istället för att prata engelska som vi brukar. Svenska funkar ju inte riktigt… även om han lär sig grunderna lite då och då.

Dagens citat ”Correction is the road to perfection” (eller på svenska ”korrigering är vägen till perfektion”).

Under morgonen när jag stod och strök min skjorta frågade jag Äldste Smith om han tänkt fasta idag. Egentligen är det fastesöndag¹Den första söndagen i månaden är fastesöndag i kyrkan. Det innebär att alla medlemmar (som vill, det är naturligtvis frivilligt) avstår mat och dryck under ett dygn, och ger de pengar som man sparar på detta till en gemensam fond som församlingens biskop sedan använder till fattiga och behövande. Kyrkan är bl a väldigt aktiv i katastrofdrabbade länder osv. Se länk här i högermarginalen för mer info om sådan verksamhet. Fastan har förstås också ett andligt värde för den enskilde, fasta har alltid varit en del av gudsdyrkan genom hela bibelns historia, och är ett tillfälle för individen att fokusera mera på andliga ting, på sin relation till Gud, och att hjälpa andra i sin relation till Gud. imorgon, men skall vi ut till Kuhmo, och spela basket ett par timmar, då tänker inte jag ta fastan idag, då skjuter jag på den till imorgon.

”-Jag skall inte fasta” sade Äldste Smith.

Idag var vi ute i Kuhmo igen, och besökte Komulainens. Deras hem kanske inte är fyllt av dyra prylar, hemmet i sig själv är mera praktiskt än lyxigt, men oj så mycket kärlek det finns i deras hem, det känns så gott att vara där.

Jag hade med mig min finskabok (”Timo”) ut till Kuhmo, jag satt och jobbade lite med grammatik på bussen. Jag kan både tala och förstå mer och mer finska. Jag tror att Herren prövar vårt tålamod och vår tro innan han välsignar oss med gåvan.

Under kvällen hände något intressant, när jag skulle ta kvällsmat sade Äldste Smith

”-Jag skall inte ha något, jag fastar”.

Jaha… jag nämnde vad han sagt innan vi åkte, men han hade inget minne över huvud taget av det samtalet. Är ”undermedveten selektiv minnesförlust” ett vedertaget begrepp?

På morgonen var vi hos syster Seitsojoki, städade hos henne några timmar. Jag hade lite ont i magen, kanske stress? Vi jobbar ju ganska långa dagar, och man känner ju så klart pressen av att det inte händer så mycket här…

Det hände inte så mycket spännande under dagen, på kvällen när vi åkte ut till Lohtaja hade både jag och Äldste Smith ett starkt intryck att vi skulle besöka Mirjas son Jocke. Vi cyklade förbi där, men han var inte hemma. Senare på kvällen, innan vi skulle hem, tittade vi förbi hemma hos Mirja och hennes familj, och då fick vi veta att Jocke låg på sjukhus. Överkonsumtion av läkemedel… Ari var på väg till gymmet, men vi hann ge honom en liten läsläxa till nästa besök, vi hade plockat ut några kapitel i skrifterna som handlade om tro och förlåtelse.

Den kvällen stannade vi även till hos Kari, och hos en mindre aktiv medlem. Vi fick egentligen inte så mycket gjort idag, men jag hade ändå känslan av att vi var bland de heliga, bland Herrens folk, bland människor som strävar att leva som Han lärde… och det är en nog så viktig del av en mission, att stärka och lyfta, och att känna gemenskapen.

Förresten så fick vi reda på att Mirja och Aris yngre son kände Alexi, men att de tydligen inte kom så väldigt bra överens. Kanske gått i skola ihop eller något.

Vi gillar att knacka dörr… men inte i 9 timmar i streck. Det var en tuff och framgångslös (är det ett ord?) dag idag. Jag börjar vänja mig, men fötterna värker, och de är stundom svettiga i kängorna, och stundom fryser de, när det är långt mellan lägenhetsbyggnaderna.

Vi gick förbi Tommi för att se om han var hemma, då öppnade hans flickvän. Hon var kinesisk, eller koreansk, eller något sådant. Det förklarar varför hon var utomlands i över en månad nyligen…

Ikväll tittade vi in en stund i Lutherska kyrkan nere i stan under deras gudstjänst. Det är en ganska stor byggnad, ungefär som domkyrkan hemma i stan, fast av trä. Den är fin. Att vara där inne påminde mig om gamla tider…

Något annat som påminde mig om gamla tider var då vi tittade förbi hos Alexi precis innan vi gick hem. Dörren öppnades raskt, och inne i soffan skymtar vi hans flickvän festklädd och med en ölflaska i högsta hugg.

”-Heej, kom in!” Haha, jag fattade läget. Party party…

”-Skolan slut idag, nu är det ledigt en hel vecka!” sade han. Skönt, jag minns den känslan, särskilt i gymnasiet, för där slet jag rätt bra, det var skönt med lov. Alexi själv verkade inte alls berusad, inte ännu i alla fall.

Vi fick Alexis mobilnummer, sedan vandrade vi hemåt. På vägen samtalade vi lite om det som mormons bok kallar för ”förfädernas felaktiga traditioner” och hur det kan tillämpas på vår tid, och hur det håller människor borta från evangeliet, hur det bland unga människor skapar ett stort ointresse för skaparen i största allmänhet.

På morgonen spelade vi badminton med Seppo och Kari. Jag var bättre på detta än tennis (och Äldste Smith var sämre på detta än tennis hehe). Det var dock en lite konstig variant, för de körde med nät i tennis-höjd, så smasharna får ju en helt annan effekt än man är van vid med det höga nätet. Efter det knackade vi dörr några timmar, sedan hem för middag. Äldste Smith hade lite huvudvärk så han vilade en stund, och jag passade på att sjuka ner i fåtöljen med mina skrifter.

På kvällen gick vi ut igen och knackade dörr. Den första personen vi kom in hos var en kvinna som verkade ha lite problem, psykiskt. Hon upprepade en fras minst 10 gånger, bara helt random kunde hon säga den, den var ”Min man somnade in 1993, som tur är bor min äldsta son kvar i Kajaani.” Vi spenderade inte många minuter där, bara småpratade lite för att ge henne lite sällskap.

Senare kom vi in till en man som arbetade på ålderdomshemmet där vi varit och hjälpt till med lunchen till de gamla vid ett par tillfällen. Han kände naturligtvis igen oss. Vi pratade lite om livet efter detta, men något sådant tror han inte på säger han. Han tyckte inte heller att det var någon idé att anta vår utmaning att läsa lite i Mormons bok och sedan be och fråga Gud om den är sann. Han trodde inte på Gud, därmed inte heller att böner kan få svar.

Det skulle kännas sorgligt tycker jag, att arbeta med gamla människor hela dagarna utan att tro på att de går någonstans när deras kropp lämnar in. Det känns gott att veta att livet inte är slut i och med kroppens död, för mig skulle allt kännas så meningslöst om det hade ett slut så.

Idag hade vi distriktsmöte här i Kajaani, både äldsterna och systrarna från Oulu var här. Vi hade några möten bokade åt systrarna, några ensamstående kvinnor som tidigare intresserat sig för kyrkan, mera lämpligt att systrarna tittar förbi dem.

Under förmiddagen var jag med Äldste Williams, inget intressant hände. Han berättade att hans nya kamrat, hans Greenie, hade lite svårt med morgonstudierna, och att han tecknade mycket. En konstnärstalang…

Under eftermiddagen blev det dock intressantare, jag var ute med den nye missionären – Äldste DeGering. Han har varit här i några dagar bara så han är ju totalt grön. Och för första gången var jag den som kunde mest finska, den allt hängde på, på något sätt. Det var till en början en ganska skrämmande tanke, och ett stort ansvar. Allt eftersom eftermiddagen gick så blev det lättare, och jag kände att jag kunde förmedla budskapet till de människor som lyssnade på oss trots knapphändig finska.

I kvällningen skulle Äldste Smith till ett möte tillsammans med systrarna, och jag tog med mig Oulu-äldsterna hem till familjen Kokkonen. Äldste Williams och Ari diskuterade sitt stora gemensamma intresse – tyngdlyftning. Olika tekniker, tidsintervall etc. jag hjälpte en av tjtjerna med lite matteläxa. Tur att siffrorna är samma på finska =)

När Oulu-folket skulle hem stannade vi till hos familjen Oksanen en stund. Vi småpratade mest, men det var väldigt kul att se hur min finska har utvecklats, att jag kunde hänga med och till och med delta i diskussionerna lite, trots att vi nu pratade om en hel del annat än evangeliet.