En känsla är allt jag behöver

Publicerat fredag 27 juni, 2003 av Mattias

Idag hade vi lite service hemma hos Heidi Byggmästar, vi hjälpte henne och Robert i trädgården, bar bl a ved och högg ned ett träd. Senare på dagen var vi med Mäkelas, vi fick lunch där, och hjälpte dem sätta upp en gunga.

Runt fem-tiden började vi arbeta, vi försökte bl a få tag på Mikael, men det lyckades inte. När vi satt en stund utanför den gula kyrkan utanför vår lägenhet (lutherska kyrkan) så kom Dan Nyman förbi på sin motorcykel, med den äldre av sönerna bakpå ”bönpallen” som de kallar den (det lilla sätet bakom föraren där det ofta sitter en tjej, ”böna”). Vi pratade en stund med honom, och så bjöd han in oss för kvällen om vi inte hade andra planer. Vi berättade att Äldste Phelps tappat bort sin cykelnyckel, så det blev svårt att ta sig ut till Larsmo ikväll.

”-Familjen är i stan, ni kan åka med dem, och släng på cyklarna bak på cykelhållaren så grejar jag låset ikväll, så kan ni cykla hem sedan.”

Kanon, tyckte vi. När mamman och tjejerna kom runt hörnet var bilen ju redan full, de är en stor familj.. men vi fick knö oss in där och åka ut. Han fixade cykellåset, och vi diskuterade friskt hela kvällen, så att vi till och med var lite sena hem.

Vår diskussion ikväll handlade bl a om ondska. Dan trodde inte riktigt på att ondska fanns någon annanstans än inom människor. Vi påminde honom om föruttillvaron, om hur Lucifer först var en stor ledare bland Guds barn, men sedan föll från sin ställning, drevs bort från Guds närhet och drog en stor skara av Guds barn med sig, eftersom de trodde honom, och önskade följa honom hellre än Gud. Den strid som utkämpades då Lucifer drevs bort från Guds närhet (se uppenbarelseboken) pågår fortfarande här idag, i vårt dödliga tillstånd. Alla vi människor som lever på jorden har en kropp av kött och ben i Guds avbild på grund av att vi tog ställning MOT lucifer under den stora striden i himlen, vi stod på Guds och Kristus sida. Lucifer är dock fast besluten att ta med sig så många själar han bara kan i sitt fall och lockar och drar i oss utan rast eller vila. Lucifer lockar oss att gå emot Guds vilja, för det gör oss olyckliga. Om inte genast så efter en tid. Guds bud är inget annat än en vägvisare till lycka, både här i dödligheten och för evigheten.

Vi pratade också om bönesvar en hel del. Dan säger nämligen att han aldrig fått svar på sina böner om huruvida kyrkan verkligen är Jesus Kristus kyrka på jorden. Han säger att det många gånger har ”känts mycket bra” men det räcker inte för honom, ”jag vet inte om de känslorna kommer från Gud, från andra sidan eller från mig själv” säger han. Innan han har fått ett definitivt svar så tycker han att det känns fel att gå i kyrkan, att tillhöra någon kyrka.

Jag tror på liknelsen om talenterna, och att mycket i vår relation till Gud hänger på vad vi gör med det vi redan har fått.

Om en människa exempelvis gång efter annan under sina 30 år i kyrkan har fått svar på sina böner i form av en överväldigande känsla, men det sedan inte har lett till någon förändring i hjärtat eller beteendet, då är det kanske inte så konstigt att han inte får uppleva större ting.

För min del är en känsla det enda bönesvar jag fått, antingen att det känns överväldigande gott, varmt och kärleksfullt, eller att jag ”känner” en röst tala till mig, inte med ord utan snarare direkt till hjärtat. Det är allt jag behöver för att veta att Kristus är min Gud och att jag gör rätt i att tjäna honom, och jag är inte så säker på att en visuell manifestation skulle göra mig mera övertygad om det än vad jag redan är.

Föremål för ständig granskning

Publicerat torsdag 26 juni, 2003 av Mattias

Idag bröt vi äntligen mönstret av att inte nå mer än en ”förstadiskussion” per dag, så har vi skruvat upp trenden till två.

En av våra diskussioner var med en Lestadian. Som de flesta talade han mycket om nåden, att det blott är tro på Kristus som frälser och det är inte så viktigt vad vi själva gör i livet. Jag ska inte repetera alla principer vi tog upp, jag hänvisar till tidigare inlägg (Lestadianer, förlåtelse och Hesekiel och framför allt Midsommar för mina ”argument”/undervisning).

Vi åt lunch tillsammans med Leif Back på Asian Garden, och under middagen samtalade vi lite kring frågan om nåd och gärningar. En av de saker som han sade var att vi alla kommer att lida pga de synder vi inte omvänt oss från när vi går över till andra sidan, oavsett vilka förbund vi ingått.

Jag tror han har rätt i det, för varje sanning vi känner till från Gud är ju något som skulle lysa upp vår vandrings väg, och göra vårt liv rikare och lyckligare om vi skulle leva enligt det. Om vi efter detta liv ser tillbaka på den lycka vi skulle kunnat uppleva och den glädje vi kunde åstadkommit i andras liv om vi hade levt efter Guds bud som vi kände till dem, men inser att vi valde annorlunda, då kommer vi nog att lida och ångra oss.

Innan volleybollen ikväll hade vi en diskussion med ett par i kanske 40-års åldern. De var stundom nyfikna och intresserade, men de var inte så intresserade av att engagera sig i läsning på egen hand. Då vi undervisade dem om bön kände vi den Helige Anden väldigt starkt. Det kanske var av den anledningen vi var hos dem – för att undervisa om och uppmuntra dem till bön, till samtal med vår Himmelske Fader.

Ikväll funderade jag över tvivel, och jag tror att tvivel är en naturlig del i vår andliga tillväxt. För att min tro, kunskap och vittnesbörd skall kunna växa måste jag nog möta tvivel och övervinna dem. Om man aldrig känner tvivel har man nog inte en äkta tro, om man inte vågar utvärdera och ifrågasätta det man tror på och det man undervisas om… har man nog snarare envist bestämt sig för att aldrig ifrågasätta sig själv. Och det är ju inte så ödmjukt.

Jag tror att min tro och min föreställning om mig själv och världen behöver vara föremål för ständig granskning om jag skall kunna växa i min tro och som individ.

Det bästa från alla kulturer

Publicerat onsdag 25 juni, 2003 av Mattias

Vi knackade dörr hela dagen, förutom middag hemma hos Marlene Byggmästar med familj. Vi hade en mycket andlig diskussion vid middagen kring olika principer, bl a om förbund med Gud.

Ikväll hade min kamrat ett budskap baserat på Luk 5:4-6, då Herren instruerar lärjungarna att kasta ut näten igen, där de redan försökt. De får mycket fångst, och på samma sätt kan Herren inspirera oss att gå till områden där vi redan varit, eller prata med människor som avböjt, sådant som kan låta ologiskt för oss kan ändå vara Herrens visdom och vilja.

Jag hade en tanke ikväll om Israels förskingring och insamling, efter att jag läst ut Nephis första bok i Mormons bok. Jag såg symboliken att Herren skingrar sitt folk bland alla nationer under många generationer, för att de skall förädlas och blandas upp med, och ta till sig det bästa från alla folk och kulturer, och i slutänden samlas tillsammans under förbund med Herren igen.

Vaknade 04.30…

Publicerat tisdag 24 juni, 2003 av Mattias

Idag vaknade jag upp halv fem och kände mig helt utvilad. Jag låg dock kvar i sängen en stund. Solen sken ute, det är så härligt att vakna till solens ljus och värme, det har jag alltid tyckt. Min själv var upprymd av glädje, jag var bara så glad att vara missionär, glad att vara medlem i Jesu Kristi kyrka, att tillhöra Herrens förbundsfolk.

Det gick lätt att gå till verket idag, jag kände åter igen som om änglar fanns vid min sida och bar upp mig. Vi lyckades med vårt mål att undervisa en diskussion idag (det är vårt stående dagliga mål för närvarande, en om dagen). Det var en afrikansk muslimsk man. Först pratade vi på gatan i närmare 40 minuter, promenerade tillsammans, sedan satt vi ner en stund i hans hem. Dessutom träffade vi en man som haft missionärerna hemma förr, som sade att vi gärna fick komma förbi.

På kvällen fick vi ett sms från Mikael att han ville träffa oss i slutet av veckan, kul. Det är alltid uppskattat när DE hör av sig efter OSS, det är ju vanligtvis vi som får ligga på. Det är ju som en form av försäljning det här, även om det vi försöker ”sälja in” är Jesu Kristi evangelium. Och om folk kommer till oss och letar efter produkten så blir det ju så mycket lättare.

Äldste Phelps hade en tanke idag kring detta att vi har kämpiga veckor och bra veckor. Han tänkte att kanske Herren vill påminna oss om att vi inte kan utföra det här själva, vi behöver söka Hans hjälp.

Vi är väldigt välsignade här i Jakobstad, även om vi inte alltid märker det själva kanske. Jag har dock upptäckt att inför en undervisning, eller inför att titta förbi någon som bett oss komma tillbaka vid bättre tillfälle, känner jag ofta lite osäkerhet, och en önskan att skjuta på det hela. Förmodligen är jag rädd för att de skall vara hemma och inte vilja ta emot oss, då känner den ”naturliga människan” (Mosiah 3:19) att det är bättre att skjuta upp, för då behöver jag inte möta det definitiva nu.

Den rädslan borde ersättas av tro och kärlek. Det har dock blivit mycket bättre sedan jag haft de här situationerna mer och mer, jag ber mycket att övervinna osäkerhet och rädsla, och brist på kärlek, och jag ser resultat. Kan också säga att jag har aldrig avstått att gå förbi någon, eller ge någon av våra undersökare en inbjudan att göra något, av rädsla för att de skall säga nej. Jag har alltid gjort det jag ska, även om det känts jobbigt och otryggt ibland. Och det tror jag också hjälper – att man pressar sig själv utanför komfortzonen.

”Stadig så som klippan i svårigheter”

Publicerat måndag 23 juni, 2003 av Mattias

En av de stora symbolerna i Mormons bok är ”resan till det utlovade landet”, både Lehis folk och Jareds folk (och även Muleks folk) reser vid olika tillfällen och på olika sätt över havet till deras utlovade land (som var nordamerika). På samma sätt utgör jordelivet en resa för oss, och vi är på väg till vårt ”utlovade land” i himlen om vi, liksom dessa folk tidigare i historien, följer Herrens anvisningar. Ett av de skriftställen som talar om detta är Alma 37:43-46:

Och nu, min son, vill jag att du skall förstå att detta är liksom en skuggbild, ty när våra fäder var försumliga i att ge akt på denna kompass (den var ju något timligt) hade de ingen framgång. På samma sätt är det med det som är andligt.

Ty se, det är lika lätt att ge akt på Kristi ord, som skall visa dig raka vägen till evig sällhet, som det var för våra fäder att ge akt på denna kompass, som skulle visa dem raka vägen till det utlovade landet.

Och nu säger jag: Ligger det inte en symbolik i detta? Ty lika säkert som denna vägvisare förde våra fäder, när de följde dess ledning, till det utlovade landet, skall Kristi ord, om vi följer deras ledning, föra oss bortom denna sorgens dal till ett långt bättre löftets land.

O min son, låt oss inte vara försumliga för att vägen är lätt, ty så var det med våra fäder. Ty så var det berett för dem att om de ville se kunde de få leva, och på samma sätt är det med oss. Vägen är beredd, och om vi vill se kan vi leva för evigt.

Ett annat skriftställe som jag tyckte var intressant i sammanhanget var 1 Nephi 7:1.

När vi gick till arbetet ikväll kände jag mig så glad och uppbyggd. Jag hade ägnat hela min lediga tid åt att skriva brev hem, bl a till mormor och morfar. Jag upplever att mina personliga böner har blivit innerligare och jag har förberett mig med större tro inför dopsinbjudan. Jag förstår att det inte är ett logiskt beslut huruvida man vill döpa sig eller inte, utan det handlar oftast om ifall man känner den Helige Andens maning samtidigt som missionärerna ger inbjudan att bli döpt som medlem i Jesu Kristi kyrka.

Jag skall sträva efter att alltid ha den Helige Anden med mig på samma sätt som då vi undervisade och samtalade hemma hos familjen Nyman igår. Det är så jag kan uppfylla min uppgift här. Det är så jag kan uppfylla det som står i min patriarkaliska välsignelse¹ att ”vara stadig så som klippan i svårigheter”. Hos Gud, i Kristus, finns ingen rädsla eller tvivel, bara kärlek.

Till synes utan anledning

Publicerat söndag 22 juni, 2003 av Mattias

Detta var en dag då vi verkligen kände oss välsignade. Vi var så klart i kyrkan på morgonen, efter det cyklade vi ut till Östman på väg mot Larsmo och pratade en stund med honom, nästan 1½ timme. Han hajade till då jag berättade att jag var från Karlstad, för han bodde där i 3 år under 60-talet, han visade oss på en karta osv. När vi var färdiga där så knackade vi på de dörrar som var på gatan (det var som på en liten udde på väg till Larsmo så det låg inte så många hus där). Det var ingen som var intresserad av vårt budskap, men vi blev bjudna på paj! Javisst, en kvinna sade då vi skulle till att gå ”men hej, ni måste vara hungriga, vill ni inte stanna på lite paj?” Och det är klart att vi gjorde.

Efter det besökte vi familjen Nyman, en mindre aktiv familj som bodde på samma gata som Johan och Camilla. Först satt vi i trädgården och hade trevligt och pratade. Vi pratade om hur vi blev medlemmar i kyrkan, jag fick berätta min story osv. Vi pratade även om skillnaderna mellan att vara missionär i Finland och att vara missionär i England, där han hade varit. Han berättade att där var det mest undervisning hela tiden, medan det här är mest knacka dörr och leta efter någon som kan tänka sig att prata med en främling. En av döttrarna hade lagat mat (hon hade varit utomlands en tid och lärt sig lite specialiteter som hon ville visa familjen). Vi fick också, det var gott.

Efter maten tog han själv upp en fråga som jag själv hade tänkt fråga honom. Han berättade att han lämnade kyrkan pga att han ville ha ett bönesvar, på samma sätt som Joseph Smith fick. Han hade varit medlem i kyrkan i nästan hela sitt liv, men han ville ha något mer bevis än att det bara ”känns bra”.

Vi hade ett långt samtal, för mig kändes det väldigt bra, jag kände mig fullkomligt lugn och jag lärde mig själv saker under samtalet, lärde mig av det jag själv sade, det är alltid ett säkert kännetecken på att den Helige Anden är med och vägleder.

Vi pratade en del om ämbeten i kyrkan, och hur ett kall att tjäna i kyrkan är att göra en del av det Herren skulle ha gjort för människor om han varit bland oss, det är ett arbete att föra människor närmare Honom på olika sätt.

Jag fick uppfattningen att han ville ”börja från noll”, och att Gud skulle uppenbara för honom därifrån vad han behövde göra och veta, så jag sade att ingen av oss ”står på noll”, vi har alla mycket kunskap given till oss, och Gud förväntar sig att vi handlar enligt den. Han har givit oss intelligens av en anledning. Även Joseph Smith hade mycket kunskap redan innan han fick sin första syn. Han läste Bibeln, han trodde på Kristus och han trodde utan tvivel på att Gud kunde och skulle besvara hans bön. På samma sätt måste vi utöva all den tro vi har, och i enlighet med den kunskap vi redan har, om vi skall få ett svar.

Jag tror inte att det är i överensstämmelse med ”himlens ekonomi” att Gud skall uppenbara samma sak för oss om och om igen, eller på fantastiska sätt uppenbara allt det som vi redan vet, bara för att vårt hjärta blivit ”hårt” och glömt det.

Det har gått över tre år sedan han läste någonting ur Mormons bok. Vi gav honom en utmaning inför den kommande månaden, att han skulle läsa ett kapitel varje dag, och att han skulle be och fråga sin Himmelske Fader om boken är sann, varje dag. Utmaningen innefattade också att han skulle knäböja med sin fru varje kväll i gemensam aftonbön. Han antog den, så nu får vi hålla tummarna för att han klarar av att hålla det.

Då vi talade om förbund, framför allt tempelförbund, verkade hans fru vara långt borta i tankarna. Om det var att hon var ledsen eller besviken så skulle jag förstå det. Vem väntar sig att en man som varit på mission osv. och som ingått högtidliga förbund med Gud i templet (förbund som i mycket innefattar henne) en dag bara vänder sig bort från allt, till synes utan anledning. Till synes… Jag vet givetvis inte vad hon tänkte eller kände, men det är min gissning.

På kvällen stannade vi till hos Michaela, men hennes pojkvän var där så hon hade inte tid. Av någon anledning fick det mig att tänka på den där dagen då jag samtalade med stavspresidenten, då jag fått ett nytt ämbete i Karlstad, den dagen jag kände så tydlig inspiration

Ännu en skön dag

Publicerat lördag 21 juni, 2003 av Mattias

Idag var vi hela dagen hemma hos Klas och Heidi Byggmästar (igår var vi med Marlene och hennes familj, och Camilla, och hennes föräldrar och deras hundar mer med en sväng också. Många Byggmästars här uppe, glömmer att skilja dem åt här ibland).

Vi satt i solen och hade det gott, pratade och åt gott, spelade lite ”Magic, the gathering” med Robert. Klas erbjöd oss ett nytt skrivbord till lägenheten också.

Midsommar

Publicerat fredag 20 juni, 2003 av Mattias

Midsommar, eller ”Juhannus” som det kallas här i Finalnd (Johannes döparens födelsedag). Vi försökte kontakta på morgonen men det var lönlöst. Vi följde med Byggmästars och var med dem vid havet hela dagen och kvällen, vid deras ”mökki” (stuga).

Det var fridfullt, och jag hade tid att slutföra mitt projekt med att markera min bibel. Det var så härligt att bara kunna sitta där i solen och det var tyst och lugnt runt omkring en, och så åt vi så väldigt god mat också, bl a Lax. Som missionär har man inte så många sådana lugna dagar på ett år.

Min kamrat fiskade en hel del med Johan och Mats. Vi hade en orm på besök också, men Johan hämtade en stock och gjorde processen kort med den.

Jag har som sagt markerat lite i min bibel inför undervisningar här bland de frikyrkliga, kristna av andra samfund. Paulus lärdomar ofta är missförstådda. Många tolkar honom som så att när han säger att vi är frälsta ”endast av nåd” så tror de att de kan leva precis hur de själva vill och önskar, och ändå vara frälsta genom Kristus. Angående detta påpekade Petrus (2 Petr 3:14-16):

Därför, mina älskade, eftersom ni väntar på detta, gör allt ni kan för att leva i frid, rena och oförvitliga inför honom och räkna med att vår Herres tålamod tjänar till er frälsning. Så har också vår älskade broder Paulus skrivit till er enligt den vishet som han fått, och så gör han i alla sina brev, när han talar om detta. I dessa brev finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och obefästa människor förvränger till sitt eget fördärv – något som också sker med de övriga Skrifterna.

Många som levde under apostlarnas tid trodde att det var lydnad till moselagen som frälste dem, och när Paulus försökte förklara att det var själva försoningsoffret som hade frälsande kraft, då slåg det helt över för många olärda, och man trodde istället att det bara var Kristi offer som räknades, all form av lydnad eller omvändelse var enligt dem överflödig och onödig.

Samme Paulus säger ju nämligen i sitt brev till Hebreerna (Heb 5:9) att

”…när han [Kristus] hade fullkomnats, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom”

Kristus sade ju också själv:

”Inte skall var och en som säger Herre, Herre till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.” (Matt 7:21)

”…den som hör dessa mina ord och inte handlar efter dem, han liknar en dåre som byggde sitt hus på sanden. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och slog mot det huset, och det föll samman, och dess fall var stort.” (Matt 7:26-27)

Möte med de frikyrkliga

Publicerat torsdag 19 juni, 2003 av Mattias

Vi hade en bra morgon, vi undervisade en äldre man, och vi träffade syster Östman. När vi knackade dörr i byggnaden bredvid vår egen hände dock något halvbra. Vi hade ett bra samtal med en kvinna som verkade intresserad, men plötsligt öppnas dörren bakom oss och en äldre kvinna börjar tala till oss på engelska. Hon var mycket stridslysten, och snart kom det fram att Mark, den amerikanska lutherska prästen som vi stött på nere på gatan, var hennes son. Hon avslöjade också för att att den dagen vi kom hit, och städade ut vår lägenhet, och slängde alla gamla broschyrer från 70-talet, då hade Mark hittat det i containern där nere och tagit med sig en del upp. Jag antar att det är ett sätt att lära sig om andra kyrkor…

Den kvinnan vi pratade med först stod med öppen dörr och lyssnade medan den här stridslystna människan stod och öste negativa grejer över oss, helt påhittade saker osv. Då och då flikade hon in något till sin granne, gjorde någon förklaring på finska om det hon sagt till oss etc. Men när hon slutligen var färdig med sin utläggning, och stängde sin dörr, fick vi byta några ord ostört med den första kvinnan igen. Hon berättade då för oss att hon tycker om ”mormonkyrkan” och att hon tycker att Lutherska kyrkan är ”torr” med exakt det ordet.

Vi fick mat hemma hos Byggmästars, och min kamrat hade ett budskap om hur hemmet kan vara det näst heligaste här på jorden efter templet. Han läste L&F88:118-126, som handlar om förberedelser för tjänst i templet i kyrkans tidiga historia, i Ohio, och han pratade om hur råden kan anpassas till vårt eget hem. Här är några rader av verserna:

Organisera er, förbered allt som behövs och upprätta ett hus, ja, ett hus för bön, ett hus för fasta, ett hus för tro, ett hus för lärdom, ett hus för härlighet, ett ordningens hus, ett Guds hus,

Se till att ni älskar varandra. Upphör att vara giriga. Lär er att ge till varandra som evangeliet kräver.

Upphör att vara lata. Upphör att vara orena. Upphör att finna fel med varandra. Upphör att sova längre än nödvändigt. Gå till sängs tidigt så att ni inte blir trötta. Stig upp tidigt så att era kroppar och era sinnen kan bli styrkta.

Och framför allt: Klä er med kärlekens band, som med en mantel som är fullkomlighetens och fridens band.

Be alltid tills jag kommer, så att ni inte tröttnar. Se och ge akt, jag kommer snart och tar er till mig. Amen.

Vår bekanta pastor, ”Broder Jakob”, hade en predikan i parken utanför vår lägenhet ikväll. De hade någon frikyrkligt event där, med scen och rockmusik och hela köret. Mellan predikningarna spelade de med trummor och elgitarr, och ett gäng tjejer körde showdance på scen i förvånansvärt avslöjande kläder.

Jakobs bredikan gick ut på att det bara är att säga ”Ja till Jesus”, att det inte spelar någon som helst roll om man så blivit döpt och konfirmerad ett tjugotal gånger. Allt som krävs är att man säger ”Ja, jag väljer dig Jesus”. Efteråt kom hans vänner fram till oss och frågade ”Så vad tyckte ni?” Jag sade att jag inte gillade musiken som de spelade mellan varven.

En av kompisarna hade vi träffat tidigare vid en liknande tillställning, och den gången hade jag frågat honom efteråt hur det hade varit. Han svarade då att ”Vi sjöng, det var dans och ja, den Helige Anden var där så det var bra”. Jag var lite nyfiken på om det var det här han menade med ”sång, dans och den Helige Anden” förra gången, så jag frågade honom nu:

”-Kände du den Helige Anden under musiken här idag också?”

Han var en aning tveksam med sitt svar, sedan sade han

”-Ja, det var kristna band… så… ja det var bra”

En riktig ”testimonybuilder” det här ikväll…

Efter en stund kom broder Jakob fram, han sprang mot oss och slog mig med sin bibel på skämt. Hans vänner stod kvar bakom och nu blev det intressant.

”-Hörde ni min predikan?”

”-Ja då”

”-Så vill ni bli frälsta än?” Han och hans vänner log.

”-Varför tror du att vi inte redan är det, du säger ju själv att allt som krävs är att ha tro på Kristus, och vi tror på Honom” sade jag samtidigt som jag pekade på namnbrickan, där Hans namn står med störst bokstäver.”

Jakob var tyst en sekund, sedan kom han med:

”-Men ni tror ju inte på honom som han är i bibeln.” Sedan tillade han ”Ni sätter ju Mormons Bok över Bibeln… man kan inte sätta något över bibeln.”

”-Vi sätter inte alls Mormons bok över bibeln, vi sätter den sida vid sida med bibeln, precis som profetian i Hesekiel.”

Nu blev det visst lite jobbigt för han fick brottom iväg, först gick han och pratade med några i en bil, och sedan ursäktade han sig och sade att han hade brottom till ett bönemöte. Ett möte som hans vänner också skulle på, men de hade inte brottom… ingen av dem sade något, de var nog lite förvånade över Jakobs plötsliga reträtt, och en av dem sade efter en liten stund av obekväm tystnad ”men vi kanske också skall dra oss mot bönemötet då, men det var kul att ni kom”.

Jag ser fram emot den dag då vi kan ha en ordentlig diskussion med Jakob, en som han inte springer iväg ifrån.

Vi reflekterade över dagens erfarenheter och konstaterade, apropå Mark och containerhistorien, att ”One mans trash, another man’s treasure”.

En vanlig dag

Publicerat onsdag 18 juni, 2003 av Mattias

Vår undervisning med Michael idag blev inställd, han jobbade visst över. Vi hade dock en annan bra undervisning. Sedan sprang vi på Heidi igen, den här gången var hon på väg ut med kompisar för att festa.

Ikväll funderade jag lite över tro, och hur det hänger ihop med målsättnigar och resultat.

mormonmission.se

Kategoriarkiv: Missionär i Jakobstad (Pietarsaari)