Kategoriarkiv: Missionär i Jakobstad (Pietarsaari)

I den här kategorin skriver jag om tiden i Jakobstad, de svensktalande trakterna på den finska västkusten.

Slapp söndag

Publicerat av

Detta var en ganska slapp söndag. Vi var i kyrkan, åt middag med Klas o Heidi och deras barn, hade ett samordningsmöte1Samordningsmötet är då missionärerna samordnar sitt missionärsarbete med församlingens. I stora församlingar finns medlemmar som är kallade att vara missionärer, att själva gå ut och kontakta och hitta undersökare, men i mindre församlingar består det mest av att de meddelar oss vilka mindre aktiva som skulle vilja ha besök, och vi berättar om vi vill ha hjälp under veckan med någon undervisning, att ta med någon medlem etc. med Klas.

På kvällen hälsade vi på hos en äldre medlem, mindre aktiv (Klas föreslog att vi skulle åka dit). Det var tur att Äldste Ahonen var med för jag förstod i princip inget av vad han sade.

Vi träffade Kim också, han var som vanligt trevlig, och vi accepterade en inbjudan att komma med dem till baptistkyrkan någon onsdagkväll. Den ligger precis utanför vår lägenhet, i bottenvåningen på en lägenhetsbyggnad intill skolparken.

Baptistkyrkan hade förresten något tältmöte söder om stan idag, tror det var arrangerat ihop med div. frikyrkliga samfund. Vi tittade in en kort stund men konstaterade att det inte var något för oss. Det var en kvinnlig predikant där som betedde sig sådär som om hon vore i extas, det var väldigt olustigt att lyssna till. Hon pratade om att bli ”frälst” och att de flesta ”underverk” sker sent in på natten, därför uppmanade hon folk att stanna kvar, sjunga och lyssna många timmar till för att få en ”andlig” upplevelse. Nog är det nog en andlig upplevelse alltid, om man nu stannar och mitt i natten får uppleva någonting. Jag undrar just vilken ande det är som verkar då…

Påhälsning av polisen

Publicerat av

Vi knackade dörr hela dagen, igen. Vi kom in och undervisade en familj för andra gången, det är sällan man får göra andra diskussionen. Vårt arbete känns mera värdefullt nu, för vi lyckas prata mera med människor vid dörrarna, får liksom undervisa om någon liten princip här och där även då de inte har tid eller lust att släppa in oss. Och jag är säker på att det är en vinnande kombination att ha en svensk och en finsk här, då är man ju helgarderad – alltid kan de känna att åtminståne en av oss är en av ”dem” språk- och kulturmässigt…

Strax efter halv elva ringde det på dörren, men eftersom de täckte över titthålet så att vi inte kunde se vem det var öppnade vi inte. När vi stod innanför dörren öppnade de brevinkastet så att de såg våra fötter, och då sade de ”Det är från polisen, öppnar ni dörren?” De hade även tagit bort handen från titthålet så att vi kunde se att det var de… så vi öppnade. De ville se vår balkong, så vi släppte in dem. De förklarade att någon nere på gatan hade fått spyor i huvudet, och de skulle alltså ta reda på vilken lägenhet det kom ifrån. När de kollade på vår balkong (fransk balkong) så såg de att det var spyor på den också, och på väggen högre upp, och konstaterade att det kommit ovanifrån, så gick de.

Knacka dörr…

Publicerat av

Vi knackade dörr på morgonen, och det var annorlunda. Äldste Ahonen är duktig på det, och finländarna är ju sanslöst mycket mer intresserade av att prata med en av ”sina egna” än utbölingar som oss, framför allt som amerikanerna. Ahonen var alltid vänlig vid dörrarna, och började alltid prata med dem om någonting trots att de sade att de inte riktigt hade tid (som i stort sett alla säger så…).

Ännu en finsk kamrat – en finsktalande denna gången

Publicerat av

Idag for Äldste Dredge med tåget vid 6-tiden, och Äldste Phelps vid 9. Jag och Äldste Kirkmann åkte och knackade dörr lite, sedan plockade vi upp min nya kamrat vid tåget, Äldste Ahonen – jepp, en äkta finsk missinär. Nu ska jag visst få lära mig finska på riktigt. Jo, visst lärde jag mig mycket från äldste Byggmästar också, han var ju i allra högsta grad finsktalande, men det är ju annorlunda med en ”native” så att säga. Kan behövas en liten boost nu när man pratat svenska så mycket här i Jakobstad. Äldste May var Äldste Ahonen ”trainer”, det tycker jag är kul, för jag ser verkligen upp till Äldste May. Får se om han har gjort ett bra jobb med den här hehe.

Efter lunchen kontaktade vi lite på gatan innan vi åkte tillbaka hem till Jakobstad, och han fick en bra första dag hemma må jag säga – först mat med Byggmästars, sedan volleyboll!

See you Elder Phelps!

Publicerat av

Idag fick vi så förflyttningsbrevet1Onsdagen, dagen innan förflyttningar, får vi missionens tidskrift, ett par A5 med div. budskap, varje zonledare får skriva något osv. däri ligger också listan på vart alla missionärer skall befinna sig de kommande 6 veckorna. och Äldste Byggmästar är kvar i Kajaani, med en svensk kamrat – Äldste Hägglund! Jag skrev inte mindre än 7 brev idag medan han packade, sedan åkte vi med bussen till Kokkola på kvällen med allt hans bagage. Kontaktade lite på stan under kvällen. Jag skrev också ett inlägg i Äldste Phelps gästbok, för att minnas alla goda stunder vi haft. Jag kommer att sakna honom, det är ett som är säkert.

Det kraftfullaste vittnesbördet vi kan ge

Publicerat av

Vårt gatumöte blev av! Vi hade den där stora skylten med Kristusbilden också, som vi hade i Oulu för ett par veckor sedan. Vi var 4st där i skift, ibland alla åtta. Vi hade ett bord med broschyrer, och vi gick runt och kontaktade människor och berättade vilka vi var och vad vi gjorde på gatan idag. Medan jag stod och pratade med tre unga tjejer blåste plötsligt hela skylten ner! Det är ju en sådan man pusslar ihop, och kanske att någon inte riktigt satt ihop den rätt.

Efter gatumötet hade vi den kanske bästa middagsbjudningen på min mission, hemma hos Moisio. Och det var fantastiska jordgubbar till efterrätt. Efter det hade vi en bra diskusison ang. att vittna om Kristus, med utgångspunkt från Mosiah 18:9:

Och det hände sig att han sade till dem: Se här är Mormons vatten (ty så kallades de), och eftersom ni nu önskar komma in i Guds fålla och kallas hans folk och är villiga att bära varandras bördor så att de kan bli lätta,

ja, och är villiga att sörja med dem som sörjer, ja, och trösta dem som står i behov av tröst och stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt där ni må befinna er, ända intill döden, så att ni kan återlösas av Gud och räknas bland dem som hör till den första uppståndelsen så att ni kan få evigt liv

Äldste Dredge sade både under diskussionen med Moisios, och under vårt distriktsmöte, att det kraftfullaste vittnesbördet vi kan ge om Kristus är då vi berättar HUR vi vet, då vi delar med oss av en erfarenhet etc. och om vi ännu inte har en erfarenhet, då behöver vi be om att få en, så att vi kan veta, och vittna.

På kvällen var jag med Äldste Kirkmann i Larsmo. Vi skulle knacka dörr där, vi fick inga undervisningar, men vi hade det bra, trivs med att umgås. Samtidigt skulle jag ta min kamrats gästbok1Det är tradition bland missionärerna här i Finland att ha en bok som folk får skriva någonting i innan missionären flyttar, så att man kan minnas alla och så att man får skriva varandra en hälsning. Själv har jag aldrig varit intresserad av det. och skicka runt den till alla Byggmästars så att de får skriva i den. Sedan tänkte jag lägga tillbaka boken där jag tog den utan att säga något, som en överraskning. Det gick dock inte så bra för det var bara Klas och Heidi hemma, och de skulle fixa det så att folk skrev, och ge tillbaka den till honom imorgon. Det skulle ju dock innebära att överraskningen försvann, han skulle ju sakna den och jag skulle behöva berätta, men men…

Ja, Äldste Phelps skall alltså flytta, och hit upp kommer någon missionär från Helsinki, så jag antar att jag är här för att stanna ett bra tag till. I sitt telefonsamtal sade President Hoyt till mig att ”Vi vet aldrig i förväg hur hårt och hur mycket vi behöver arbeta innan Herren slutligen säger ’Ok, det är nog, här är välsignelsen'”.

Familjen – ett tillkännagivande för världen

Publicerat av

Måndag, och det är ju förflyttningsvecka så ingen förberedelsedag idag, den är ju på onsdagar i förflyttningsveckan (för att de som skall flytta skall kunna packa ihop sina grejer under förberedelsedagen, själva resan är alltid på torsdag).

Vi hade lite tjänande på morgonen med Heidi och Robert, och han Friström (Bure?). En intressant notering – här kallar de inte en skottkärra för skottkärra utan SKUTTkärra. Kanske för att den skuttar lite när man kör den?

Resten av dagen var ganska seg, vi talade inte med så många människor, och vi hade ingen undervisning. Vi träffade några lestadianer och gav den familjeproklamationen (Kyrkans första presidentskaps tillkännagivande för världen angående familjen). Där står bl a om makars roller och ansvar, vilka principer ett framgångrikt äktenskap och en framgångsrik familj måste grunda sig på etc. De bjöd även in oss till deras kyrka, men det är ju svårt när vi själva går i kyrkan på söndagar. Vi skall försöka få till det någon gång framöver.

Under kvällen förberedde vi morgondagens gatumäte här i stan på gågatan utanför Halpahalli, det ska bli kul.

Jag var ledsen ikväll… kom några tårar till och med under vår aftonbön. Vi har varit här i 12 veckor nu, och vi har inte en enda undersökare. Ingen framgång. Det känns meningslöst ibland… och det är ju svårt att veta hur mycket som beror på mig, hur annorlunda skulle det ha sett ut om här var en bättre missionär? Men sådana tankar leder ingen vart. Jag tänker ibland på missionärer som jag har lyssnat till då de kommit hem, och de berättar historier om hur de glatt sig åt att undervisa människor som har tagit emot evangeliet, hur de har glatt sig åt att se människor ta emot den Helige Anden, och förändra sina liv… jag vill inte komma hem utan annat att berätta än ”tried in fire for two years”…

Visst har jag haft speciella upplevelser och tankar, och visst finns det människor som jag kunde sätta mitt liv på att vi blivit vägledda till, ibland bara vet man när man träffar någon, ibland redan innan man träffar någon… men inget av det har hittills lett någonvart, det är tungt.

”Stäng den där boken”

Publicerat av

Dagen började med möten i kyrkan, och broder Mäkelä sade något som jag tyckte var bra. Han sade att om Herren hade uppenbarat mera detaljer kring saker och ting såsom skapelsen och annat, så skulle några av oss fokusera allt för mycket på det och då skulle de viktigare delarna av evangeliet få mindre uppmärksamhet.

Under sakramentsmötet var det ett väldigt bra tal också, han som talade sade att ”äktenskapet är inte till för att dela lika, utan för att gå den andra milen.” Sedan tillade han ”det finns en som gått många extra mil – Jesus Kristus. Min kamrat hade förresten tal idag också, jag översatte (alla tal översätts ju här i Jakobstad, så eftersom han talade på finska översatte jag till svenska). Jag kände mig så inspirerad och orden bara kom till mig. I början tittade jag ut över medlemmarna och gick runt med blicken som man gör när man har tal, sedan kom en tanke att jag håller ju inte tal, jag är ju bara här för rösten… så då tittade jag på Äldste Phelps, eller ner i pappret, istället. Det är ju han som skall ha uppmärksamheten när han håller tal, tyckte jag.

Efter kyrkan åt vi med Klas och Heidi. Deras dotter Pamela var också hemma, med sin man, storebror till Visa Friström som var missionär där hemma, i Sverige, för ett tag sedan. Han var helikopterpilot, så vi talade lite om yrket, jag berättade om mina funderingar att söka till pilotskolan etc.

På kvällen knackade vi dörr i Skata igen… det är ju som sagt ett lite besvärligt område av flera anledningar, därför har vi sparat det till sist, men vi börjar få slut på ställen att knacka, vi har ju snart varit hos alla. Vi kom i alla fall in hos en finsktalande man som verkade lite annorlunda, drogpåverkad eller sjuk, inte alkohol. I slutet av diskussionen hade min kamrat en avslutningsbön, och under bönen gjorde han som de frikyrkliga ofta gör, han satt och mumlade för sig själv. Många kristna tror att det är detta som är att ”tala i tungor”, som då Jesu lärjungar på pingstdagen fick förmåga att predika evangeliet på språk de aldrig lärt sig eftersom Jerusalem vid den högtiden var full av människor från olika länder.

Hursomhelst så kunde jag under bönen höra några av orden han mumlade, om det var han som sade dem eller en ond ande som viskade till honom vet jag inte, men orden var ”stäng den där boken, stäng den där boken” som en skarp viskning. På svenska dessutom, som han för övrigt inte talade. Det hela kändes väldigt olustigt, det var som en kall känsla i hela rummet och tanken slog mig att höja min högra hand, men det kändes opassande under bönen. Han stängde dock aldrig sin Mormons bok. Efter bönen gick vi därifrån.

Herren motiverar oss

Publicerat av

På morgonen jobbade vi vidare på att renskriva våra uppteckningar om vilka adresser vi ännu inte fått tag på någon, jag tycker det är rätt viktigt att skriva ner, dels för att inte irritera folk för ofta, och dels för att man annars lätt missar någon, alla måste ju få samma chans hehe.

Vi knackade dörr ett tag i Skata, norr om där vi bor, idag igen. Jag hörde åskan för första gången sedan jag kom till Finland, men inget regn. Vi var bjudna på middag hemma hos Marlene Byggmästar. Andreas, min förra kamrat, hade skickat hem en filmrulle som vi fick se, det var kul, men även om vi jobbade och hade det bra tillsammans så saknar jag inte Kajaani.

Jag fick brev från Stina och Jenny idag också, de hade umgåtts några dagar och bestämt sig för att skriva ett gemensamt brev. Efter det funderade jag en stund över hur Herren motiverar oss att lyfta oss till en högre nivå och bli lite bättre genom våra relationer till och känslor för andra människor.

Varför skall jag följa Smith istället för Luther?

Publicerat av

I natt runt 2-tiden var det ett gäng män nere utanför puben som satte igång att sjunga. De sjöng ramsan ”I can’t get no – satisfaction” säkert 300 gånger. De höll på i ungefär en timme.

Vi hade dock en förvånansvärt bra morgon. Första dörren vi knackade på släppte in oss. Det kom fram att familjen haft misisonärer hemma tidigare, för flera år sedan. Vi pratade mycket, de var trevliga, och i slutet kom vi även in på evangeliet och pratade lite om vårt budskap. Vi skall tillbaka om ett par veckor.

Lite senare blev vi insläppta hos en man som hade släkt i Salt Lake som var medlemmar i kyrkan. Han och hans fru bjöd på saft och kakor och vi pratade en stund. Vi konstaterade att de allra flesta som bor här söder om stan, på vägen ut till Sandsund, är trevliga.

Under eftermiddagen knackade vi dörr inne i stan, i ”Skata” precis norr om vår lägenhet. Där konstaterade vi tyvärr motsatsen. Tre timmar och inte ens en trevlig kontakt. Dessutom ligger alla hus huller om buller, så det är svårt att hålla reda på var man har varit och vilka som har tackat nej, eller sagt att man kan komma tillbaka. Vi beslutade att gå till affären och skaffa lite anteckningsböcker och försöka renskriva det där. Väl på Halpahalli stötte vi på en svensk som började prata med mig om kyrkan.

”-Varför skall jag bli en följare av Joseph Smith istället för Martin Luther?” frågade han nyfiket. Nu minns jag inte exakt hur vi kom in på detta, men vi pratade om att barn inte alls är födda i synd, utan föds rena. Vi pratade lite om föruttillvaron, vår existens eller tillvaro hemma hos Gud innan vi föddes till denna jord. Vi kom också in på ämnet den fysiska kroppen, och hur den inte är något negativt utan något gott och mycket värdefullt som skall vårdas.

En del kristna ser den som något ont som bara är för detta liv, medan vi vet genom nutida uppenbarelser att ett av de stora syftena med att komma till jorden var att få en kropp av kött och ben som vår Himmelske Fader har, och att denna kropp i uppståndelsen skall bli fullkomlig och perfekt precis som Guds kropp är.

Han sade att han läst en del i Mormons bok, men att han saknade vissa delar i den som finns i Nya Testamentet. Han sade att han saknade lärorna om att ”det bara är att tro på Jesus så är man frälst” och att det således är ”mycket enklare i Nya Testamentet, inte krav på samma sätt”. Det är sant att Mormons Bok ger själen en önskan att omvända sig, att vara bättre och godare, och den talar också tydligt angående syndens konsekvenser, beträffande dem som väljer bort Kristus och hans evangelium. Den är en varnande röst. Den var menad att vara det, den var ju alltid avsedd för vår tid, då tro skulle vara sällsynt och några av de få som tror skulle vara invaggade i en falsk trygghet att Kristi religion består i att med munnen bekänna sin tro (utan att leva den).

Han var inte så intresserad av att vi skulle komma förbi hemma och samtala mera, men vi bjöd in honom till kyrkan på söndag i alla fall och han lät positiv. Att ha fått prata med honom kändes som en god lön för mödan de tre timmarna då vi inte fick någonting.

När vi kom hem idag hade vi fått post, jag hade fått ett tjockt brev från – Bo! Jag blev såå glad.