Kategoriarkiv: Erfaren missionär i Espoo (Helsingfors)

I den här kategorin skriver jag om min tid i Espoo, en förort till den finska huvudstaden.

Undervisning på ett ungdomsläger

Publicerat av

Idag var en av de absolut bästa dagarna på min mission. Vi åkte med Folley och McGary till Lohja där de hade en inbjudan att representera kyrkan vid ett ungdomsläger. Det var inte ett konfirmationsläger utan ett alternativt läger där man diskuterade tro och moral från en mera neutral ståndpunkt än Lutherska kyrkans. Det var ca 20 killar och tjejer i 15-års åldern. Själva eventet som vi skulle delta i var inte en presentation som vi hade trott, utan en paneldebatt.

Jag och Folley fick representera vår kyrka, och panelen i övrigt bestod av tre män – en ateist, en från lutherska kyrkan och en från pingströrelsen. Ungdomarna fick ställa frågor (de flesta frågor var inlämnade anonymt på lappar som debattledaren drog ur en burk) och vi fick i tur och ordning svara på frågorna, och ibland blev det lite diskussion mellan några av oss (vi diskuterade rätt ofta med ateisten). Det hela var en fantastisk upplevelse. Då vi bytte erfarenheter efteråt kände både jag och Folley att vi var så uppfyllda av den Helige Anden och fyllda av ro och frid i en situation som annars kunde varit nervös, inte minst med tanke på att de andra tre var medelålders män med avsevärt längre erfarenhet både av teologi och livet, och dessutom var de alla tre infödda finländare så språket hade vi ju inte direkt till vår fördel.

De två andra kristna pratade mest förvirrande saker då de försökte besvara ungdomarnas ärliga frågor, mycket teologi och en del undvikande svar. Ateisten försökte på ett sofistikerat sätt att bryta ner allt vad tro och moral är, men varje gång vi fick ordet, eller tilläts kommentera på något, gav vi ett tydligt svar, själva upplevde vi det som att ljus skingrade förvirringen som övriga i panelen byggt upp med sina icke-svar eller svar som utgjorde direkta angrepp mot Guds bud.

Exempelvis kom frågan om kyskhet och trohet upp. Ingen av de andra vågade stå för en så gammalmodig syn som total avhållsamhet före äktenskap (även om de kunde sträcka sig till att förorda fullständig trohet inom äktenskapet). Ateisten slog givetvis ner ganska hårt på hela äktenskapsidén. När ordet kom till oss lade vi väldigt enkelt fram Guds bud – sexuella relationer är avsedda för äktenskapet mellan man och kvinna. Vi behövde inte säga mer.

En fråga som kom upp var ”omvändelsearbetet” som vi ägnar oss åt (alltså missionärsarbetet, men allmänt i finska används tacksamt nog ”omvändelsearbete” då man talar om det). Jag svarade att omvändelse är något personligt, något som bara jag själv kan göra (jag kan inte omvända andra, bara mig själv). Vi går ut för att undervisa människor om hur de kan vända sig till Gud, och leda dem lite på vägen om de beslutar sig för att de vill närma sig Gud.

En annan fråga som ungdomarna hade var ”hur stark tro måste man ha för att bli frälst?” Lutheranen började prata om hur ”ingen människa kan göra något av sig själv, att allt är givet av Gud, att vi enbart öppnar dörren till Hans nåd.” Det här är ett ämne som jag funderat och studerat kring sista tiden, och mitt svar kom rakt från Mormons bok, Alma 34:15-16

Och på så sätt skall han bringa frälsning till alla dem som tror på hans namn. Och detta är avsikten med detta sista offer: att frambringa den innerliga barmhärtighet som övervinner rättvisan och åt människorna frambringar medel varigenom de kan ha tro till omvändelse.

Och på så sätt kan barmhärtigheten tillfredsställa rättvisans krav och omsluta dem i trygghetens armar, medan den som inte utövar tro till omvändelse är utsatt för de rättvisans krav som hela lagen ställer. Därför är det endast för den som har tro till omvändelse som den stora och eviga återlösningsplanen förverkligas.

Eller med andra ord – då vi har en ärlig och uppriktig önskan att göra oss själva mer lika Jesus Kristus – då märks det också i våra liv, och då är vi fullständigt antagliga inför Honom.

Nästa fråga bjöd på en intressant händelse. Frågan var ang. vår syn på homosexualitet. Jag vet inte vad det berodde på, men de andra kristna i panelen bara tittade på oss, de gjorde ingen ansats till att själva väga in på frågan. Kanske de fattat vid detta laget att vi skulle säga rakt ut vad som står i skrifterna och tänkte åka snålskjuts på det. Kanske de själva inte ville göra sig impopulära genom att svara något som ungdomarna inte skulle gilla. Kanske de kände kraften i våra svar liksom vi själva gjorde. Jag sade ”Gud skapade människan, till man och kvinna skapade han dem… behöver jag säga mer?” med ett leende. Jag tillade sedan att jordens syfte är att ge kroppar till vår himmelske faders barn (dvs vi människor) osv.

En annan fråga som kom upp var ”hur märks det i ert liv att ni har tro?” Eftersom vi inte direkt lever vardagsliv här under vår mission kanske den frågan inte direkt är applicerbar på oss… eller så är den det i högre grad, för ingen lär ju tvivla på VÅR tro… oavsett, jag tog tillfället i akt att visa och berätta om kyrkans lilla folder ”Vagledning_for_de_unga” (Eng. ”ForTheStrengthOfYouth”) som handlar om praktiska råd hur man lever Guds bud i vår tid, det står om sexuell renhet, klädsel, språk och mycket annat. Vi hade med oss tillräckligt för att dela ut en till alla deltagare också.

Jag kände ansvaret att stå som ett exempel inför denna grupp, och jag kände hur Guds ljus kunde lysa genom oss. Jag berömmer mig inte av mig själv, jag gör bara vad jag kan för att återspegla frälsarens ljus, liksom det står i Johannes 15 – utan Honom kan vi ingenting göra, men om vi förblir i Honom då bär vi frukt… liksom vi bar frukt idag. Jag förstod ännu mer hur det oftast är missionärens tro och hängivenhet som smittar av sig på människor och får dem att vilja följa frälsaren i sina egna liv, mycket mera så än läror och logik.

Ett annat häftigt inslag var att flera gånger då ateisten höll sina små anföranden dånade åskan så kraftfullt utanför att ingen kunde höra vad han sade. Han fick pausa, säga om det, och ibland hjälpte inte ens det. Det var som att himlen vittnade emot honom och bjöd honom att vara tyst!

I mina slutord till åhörarna sade jag att alla som vill är välkomna att ta emot en gratis Mormons Bok för att själv läsa och be, och fråga Gud om boken är sann. Så fort det hela var över kom en av flickorna fram och bad om en Mormons Bok. Efter att vi fikat med dem, och pratat en stund med en 25-årig ledare på lägret (som bodde granne med missionärerna och kyrkan i Tampere) gick jag till bilen för att hämta böckerna. Samma tjej (Anu) kom då fram igen och frågade om en bok, hon var ivrig minsann. Jag berättade lite kort om bokens historia, och medan jag gjorde det kom några andra ungdomar också fram och lyssnade nyfiket. Ledaren som arrangerat det hela, och som bjudit in oss, var också med i åhörarskaran. Anu lyssnade spänt då jag berättade om löftet att varje person som läser den och frågar Gud om den är sann skall få ett svar. Alla de andra ville också ha boken, så vi plockade fram fler, lämnade även en hög på bordet hos dem om fler skulle vilja ha senare då vi åkt.

Vi stod där i sommarsolen och kände oss upprymda, solen lyste och värmde oss, Guds ljus upplyste och värmde oss på insidan… Ungdomarna frågade lite om vårt kall, och vi berättade att vi inte väljer vart i världen vi åker utan profeten kallar oss till ett specifikt land. Jag berättade om min egen tro på det att det finns några själar som jag personligen sänts att beröra och hjälpa finna Gud. På den noten skildes vi åt och jag var fylld av tacksamhet till min himmelske fader för allt jag fått vara med om här idag.

Tonåringar sända att undervisa världen

Publicerat av

Igår kväll hade jag en väldigt lång bön. Sista tiden har min tro växt sig starkare, speciellt min tro på bönens kraft. Med tro på Kristus kan vi verkligen utföra allt, och det finns ingen välsignelse eller annat gott som vi inte kan erhålla från Herrens hand, om vi utgjuter vårt hjärta i bön.

Vi åkte till Siunteo på morgonen för vi hade en undervisning bokad med en familj, men de var tyvärr inte hemma. Vi kollade några andra ”comebacks” i området och jag kände att vi behövde gå till huset där den svensk-talande tjejen bodde. Hon var själv intresserad, men när vi var där senast öppnade en av föräldrarna och de ville gärna tala för henne och säga att hon inte alls är intresserad. Vi gick dit, med risk för att situationen kan bli lite ”awkward” om föräldrarna öppnar… ingen öppnade. Vi lämnade tomten, men så öppnade tjejen dörren och ropade tillbaka oss. Vi pratade en lång stund, hon fick en Mormons Bok osv det kändes bra!

På vägen tillbaka från Siunteo stannade vi till i Jorvas, knackade dörr en stund, sedan vidare till Masala där systrarna hade arbetat. Vi hade ju radat upp två undervisningar för dem där idag, men den ena var inte hemma och den andra bestämde sig för att hon inte hade tid men de bokade ett nytt möte. Vi gick förbi Kadja tillsammans, men ingen hemma.

Jag och min greenie åkte sedan för att plocka upp Conovers och ta dem med till Halmes för en ”space present” där Äldste Conover skulle berätta om sitt jobb på Nasa. De var väldigt intresserade och i slutet såg syster Conover till att det även blev ett andligt inslag i besöket, pratade lite om familjen och hade en bön tillsammans.

Senare på dagen ringde min kamrat till Karina, kvinnan som vi mötte för några dagar sedan i Kauklahti. Hon mådde bättre idag så vi besökte henne, tillsammans med en kvinna från församlingen. Karina var mycket bedrövad och i stort behov av tröst, så det var väldigt bra att vi hade Merja med oss. Vi gav Karina en välsignelse innan vi gick och lovade att kontakta henne imorgon.

Hemma på kvällen hade jag åter en lång bön där jag utgjöt mitt hjärta för Gud och jag kände efteråt en renande, helgande känsla. Jag begrundade hur konstigt det är att vi som nästan tonåringar sänts ut i världen för att undervisa om den enda vägen till lycka – lydnad till Guds bud, att följa i Jesu fotspår och verkligen leva den ”gyllene regeln”. Vi som har så lite erfarenhet av livet, men Hans ord är så stora och då vi förmedlar dem, från bibeln och Mormons bok, ger det kraft.

Ett sista vittnesbördsmöte i missionärernas sällskap

Publicerat av

Vi hade Zonkonferens idag, min sista. Jag fällde många tårar under vittnesbördsmötet, många känslor. Jag kommer sakna det här. Jag kommer sakna så mycket när jag åker hem.

Det var bra undervisning, och vi beslutade alla att göra allt vi kan för att föra en person till dop inom de kommande två månaderna. Som kamratskap skulle vi diskutera vad vi kan ge Herren i ”Collateral”, vilket offer vi är villiga att göra för att få Hans välsignelse om framgång. Jag påmindes om hur svårt det kan vara att pressa sig själv att ”ge allt” under en längre tid. Om man däremot bryter ner det och ex. säger ”fram till nästa paus skall vi ge järnet” och på så vis ta det i små bitar.

Syster Hoyt hade ett budskap om SAL – Stop – Ask – Listen. Hon pratade om vikten av att lyssna noga på vad folk säger, och sedan upprepa det (med egna ord) eller låta nästa fråga visa att vi till fullo förstått vad individen sagt. Hon sade att om vi övar på detta så att det blir naturligt för oss så kommer det att följa med oss in i vårt familjeliv. Hon berättade att ibland då hon blivit upprörd för något som hennes make gjort eller sagt har hon berättat det för honom. Han upprepar det med egna ord och frågar ”är det så du känner?”, hon säger JA, och när han svarar ”jag klandrar dig inte för att du känner så” får hon ett leende på läpparna.

Avslutar mitt referat av undervisningen med ett citat av James Talmage (på sin tid en apostel – ledare i kyrkan – och inom kyrkan mycket känd författare):

No pang that is suffered by man or woman upon the earth will be without it’s compansating effect if it be met with patience.

Ungefär att vi alla skall kompenseras på ett eller annat sätt för varje kval och varje smärta vi tålmodigt lider på jorden.

Konferensen avslutades i vanlig ordning med ett vittnesbördsmöte. Som inledning till det hade vi ett musiknummer av Ä Walker och S Mudrick, de framförde ”I know that my redeemer lives”, en av mina favoritpsalmer.

Det var som sagt jag som ledde mötet (conducting, vi turas om med ansvaret varannan konferens, jag och zonledaren för Helsinki nord/ost, eftersom vi har gemensam konferens.) så jag valde att börja med att bära mitt eget vittnesbörd om Frälsaren. Säkrast så eftersom jag befarade en del tårar under mötets gång. Min allra sista zonkonferens som missionär i Finland.

Tårar började diskret samlas snarare än jag väntat. Så snart de missionärer jag bott och arbetat ihop med en efter en kom upp och bar sina vittnesbörd var det som att alla minnen, alla goda scener spelades upp för mig. Jag tänkte på mig och Byggmästar i Kajaani, och hur han utvecklats sedan dess (och garanterat jag också). Mig och Dew under den tid vi hade, för att inte tala om mig och Wooley… och det cementerades än mer att detta nu var min sista sammankomst med dessa personer. Då Folley kom upp pratade han så gott om mig, och till min förvåning nämnde tom. Galloway mig som ett av sina två stora exempel under sin greenie-tid i Vaasa.

Jag var fullständigt överväldigad av känslor, så mycket tacksamhet för allt jag fått uppleva, så tacksam över alla människor jag lärt känna, och över att så mångas hjärtan bär på så goda känslor för mig, och sorg över att jag är på väg ”ned i min grav” missionärsmässigt talat.

Då missionspresidenten bar sitt vittnesbörd var han också uppenbart rörd. Han omnämnde oss tre som åker hem om några veckor, och sade ”Syster Brown, som alltid är så rak på sak och ståndaktig, Äldste Perry som alltid har så mycket vishet, energi och glädje. Sedan fällde han en tår, tittade på mig, och sade ”Who can say enough of Elder Svensson. He is a most constant, reliable and hard working missionary.” (Vem kan säga nog om Äldste Svensson, han är en mycket ståndaktig, pålitlig och hårt arbetande missionär). Det gjorde inte att mina tårar blev färre utan snarare värre. Jag har sällan sett på mig själv på det viset. Men jag kände den Helige Andens vittnesbörd att jag gjort ett gott arbete här på mission och att jag faktiskt hjälpt och inspirerat människor, bl a de missionärer som nämnde det idag. Jag tror att ”mitt offer är godtagbart inför Herren” och jag tror att missionspresidentens känslor i någon mån speglar hur Herren känner för mig, att han inte bara älskar mig (som han alltid gör, med alla) utan att han också litar på mig i högre grad.

Efter konferensen kände jag att vi behövde besöka Jukka, så vi åkte dit. Han var hemma och bjöd in oss. Vi satt i trädgården på hans altan och med all den energi som konferensen givit mig gick jag rakt på sak och efter en stunds uppriktigt samtal frågade jag honom om han någonsin böjt knä inför skaparen och frågat rakt ut huruvida Joseph Smith var kallad av Gud, och huruvida Mormons Bok är Guds ord. Till min stora förvåning har han aldrig gjort det. Han lovade att göra det redan ikväll, och några kvällar framöver.

Två judinnor

Publicerat av

Det känns så konstigt att vissa dagar längtar man efter att vila, och andra dagar längtar man efter att arbeta mera än vad som förväntas av en, det är som att ambitionen är som en orm som slingrar sig runt linjen av den förväntade prestationen (förväntad av andra, uppifrån). På morgonen läste jag L&F 112 och satte in mitt eget namn där, mest av en slump trodde jag först men det kändes i hjärtat då jag läste vers 2.

1. SANNERLIGEN, så säger Herren till dig, min tjänare Thomas: Jag har hört dina böner, och dina allmosor har stigit upp som en påminnelse för mig om dessa dina bröder, som utvaldes att bära vittne om mitt namn och att sända ut det bland alla nationer, släkter, tungomål och folk, och som ordinerades genom mina tjänares medverkan.

2. Sannerligen säger jag dig: Det har funnits några få ting i ditt hjärta och hos dig som jag, Herren, inte har funnit behag i.

Då vi knackade dörr idag hade jag en tanke kring Abrahams förbund, men skall inte skriva om det här och nu.

Det första vi gjorde var att besöka Katri, det var väldigt tursamt (?) tajmat för hon hade exakt 20 min, så vi tog en kort första diskussion. Hon hade dessutom gäster som bara var ute en sväng. Vi pratade lite om skillnaderna mellan vår kyrka och Lutherska kyrkan. Under hela diskussionen var jag som uppfylld av glädje och kände Anden starkt, så jag vet att hon var en god och troende människa. Jag ställde frågan huruvida hon var nöjd med det hon fått ut av kyrkan hittills (Lutherska kyrkan, som hon tillhör idag). Jag hade hoppats på ett negativt svar, för att kunna presentera vår kyrka och vad den förhoppningsvis kunde erbjuda utöver det hon upplevt tidigare.

Tvärt om var hon tacksam för allt som kyrkan gör och ger, och istället för att känna att det var ett problem i diskussionen uppfylldes jag av glädje över det också, glädje över hennes tacksamhet och över att hon får andlig näring där hon är. Det var ett tema som löpte genom hela diskussionen, att jag på något sätt leddes av anden inte bara i det jag sade utan i hur jag kände. Hon önskade inget annat än att göra livet så bra som möjligt för sina barn, en så god människa och mor. Gästerna kom tillbaka mitt i vår Mormons Bok presentation. Vi gav henne boken och skall komma tillbaka om 3 veckor när hon är tillbaka från sin semester.

Efter det knackade vi dörr en stund till och mötte en kille i 14-års åldern, Antti, som jag lite grand såg mig själv i (jag var själv i ung den åldern när jag fick höra om Mormons bok och kyrkan för första gången). Vi hade en första diskussion på trappan och han var särskilt intresserad av Mormons bok. Han blev glad då han fick den, och vi skall möta honom igen om två veckor. Alla reser så mycket under sommaren, och alla tycks ha en sommarstuga att åka till. Skönt för dem, men dåligt för oss som försöker undervisa dem och skulle önska lite kontinuitet i det hela. Jag kände den Helige Anden särskilt starkt då jag berättade för honom om löftet i Moroni 10:3-5 och berättade att jag upplevt det själv att Herren besvarat mina böner. Han förstod tydligt vad löftet innebar och vad som krävdes.

Se, jag vill uppmana er att när ni läser dessa uppteckningar, om det är enligt Guds visdom att ni skall läsa dem, ni då kommer ihåg hur barmhärtig Herren har varit mot människobarnen, från Adams skapelse ända fram till den tid då ni får dessa uppteckningar, och begrundar det i era hjärtan.

Och jag uppmanar er att ni, när ni får dessa uppteckningar, frågar Gud, den evige Fadern, i Kristi namn, om inte dessa uppteckningar är sanna. Och om ni frågar med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus, skall han uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft.

Och genom den Helige Andens kraft kan ni få veta sanningen om allting.

En sak som jag lagt märke till hos mig själv på sistone är att jag känner mig till freds med att handla vist. Om vi kommit fram till en fest eller allmänt lite stökigt sällskap har jag tidigare tvingat mig själv att gå fram till dem och prata ändå, för att övervinna rädslan. Nu har jag gjort det så många gånger så jag vet att jag kan, då kan jag tillåta mig själv att göra det smartare – vänta med dem till ett bättre tillfälle, och gå och prata med någon annan istället.

På eftermiddagen kollade vi ”comebacks” i Nöykkiö. En man som vi försökt med ett antal gånger var äntligen hemma, dock skulle han just iväg. Hans fru var dock kvar hemma och hon var också trevlig och lite intresserad/nyfiken. Under hela vårt samtal tänkte jag att ”hon är lik en av systermissionärerna” men kunde inte sätta fingret på vad det var. Så sade hon efter en stund ”jag är judinna”. Där hade vi kanske orsaken till likheten, för en av våra systermissionärer är ju också judinna, till blodet. Mormon till tron =) Vi planerar att ta med oss eller skicka dit systermissionärerna vid tillfälle.

Medan vi var i Nöykkiö fick vi förresten ett meddelande från Katja, hon citerade en vers i Moroni kap 7 om bön och berättade att det var en sak hon bett för länge och börjat tvivla på om hon skulle få något svar, och äntligen idag hade hon fått ett.

Något lite ovanligt hände idag också – en av våra tidigare undersökare – Illman – ringde och  var upprörd över något som hennes vän (som tillhör en annan tro) hade sage/predikat för henne. hon ville att vi skulle komma förbi, så vi gjorde det. Vi samtalade en bra stund, och jag tyckte att något hade förändrats hos henne, hon verkade klarare i tankarna än tidigare. Vi får se om hon hör av sig igen när hon är ytterligare redo eller intresserad. Hon uppskattade iaf vårt besök.

Vi fick middag hos medlemmar ikväll, och i samband med det fick jag en hårklippning, så glad, mycket bättre än när jag själv eller andra missionärer gör det. Som vanligt hade vi en djup diskussion efter middagen, han kastade ut en del tankar och idéer han har (spekulativa sådana, men i samma andetag sade han att han är redo att kasta ut det om han får kunskap som pekar på något annat, detta är bara hans spekulationer). Det som egentligen startade hela diskussionen var en fråga som jag hade, ”I 1 Nephi 11:11, talar Nephi med Kristus eller med Den Helige Anden?” I skriftstället står det så här:

Och jag sade till honom: Att få veta uttydningendärav — jag talade nämligen till honom som en människa talar, ty jag såg att han var i en människas gestalt. Ändå visste jag att det var Herrens Ande, och han talade till mig som en människa talar med en annan.

Min fråga var alltså – avses här med ”Herrens Ande” Jesu Kristi ande (i motsats till hans kropp) eller avses ”Herrens Ande” i mer generella termer dvs. Den Helige Anden. Det ledde  alltså till att den här brodern delade med sig sina djupa funderingar om förhållandet Fadern/Sonen osv.

Kan man ha en svårare uppgift?

Publicerat av

Dagen började med distriktsmöte. En av systrarna hade en tanke att om Kristus hade varit här, en av oss, hur hade han då utfört arbetet? Inte hade han väl gått från hus till hus och frågat ”hej, kan jag undervisa er” som vi i princip gör. Han hade nog bara gjort det, och tjänat dem. En av kyrkans ledare sade nyligen att vi behöver ”Föra Kristus till folket, och återspegla den kärlek Han har för folket”.

Kan man ha en svårare uppgift? Men de högsta målen leder vanligtvis till den största framgången.

Jag knackade dörr med Black efter mötet, och vi började i Kivenlahti men det kändes inte rätt för någon av oss så på inspiration begav vi oss istället till Nöykkiö. Elina var inte hemma, Meri skickade sin man till dörren för att sända budskapet att det inte passade. Den brittiska mannen sade att familjen inte är intresserad (trots att kvinnan sagt annorlunda, men vi måste givetvis respektera det). Så vi ”betade av” ytterligare några ”comebacks”.

Efter det knackade vi dörr i Latokaski och hittade en nyinflyttad medlem, samt en bra ”comeback” som jag helt missat att notera. Vid 18-tiden kollade vi ytterligare en ”comeback” som inte var hemma, sedan åkte vi till kapellet och förberedde spelkvällen. Det var fotboll på gräsplanen bakom kyrkan.

Zoo och äktenskapsråd

Publicerat av

Förberedelsedag igen. Vi gjorde något annorlunda idag – vi åkte till Zoo. Det är Byggmästar som organiserat det hela. Det var avslappnande att gå runt och kolla på djur. Efter kl 18 åkte vi ner till Soukka, tittade förbi familjen med barnen vi spelat bandy med osv. ett par gånger, gav dem en film om Kristus och pratade lite med föräldrarna.

Efter det besökte vi en familj i Kivenlahti och hade hemafton med dem. Vi lekte med barnen och hade sedan ett budskap om mission, hur man bäst kan förbereda sig för det och hur vi själva förberedde oss. De hade ganska många frågor, det var riktigt bra.

Jag börjar samla tips inför livet efter mission, så jag passade på att fråga lite om hur de träffades, och vad deras bästa tips för äktenskap var. Det de gav mig var det här:

När vi har stridit eller diskuterat en sak under en längre tid beslutar vi oss helt enkelt för att det inte är värt det längre. Diskussionen kommer till en gräns där det gäller att sluta. Ju längre man drar det, desto svårare blir vägen tillbaka – det blir svårare att förlåta.

Använd ditt liv till det som det gavs för

Publicerat av

Söndag, vi var inne ett bra tag under morgonen och planerade kommande vecka. Efter det tittade vi förbi hos Halme. Vi skall dit igen på fredag tillsammans med Ä Conover, han skall köra en exklusiv rymdpresentation.

Min kamrat hade tal i kyrkan idag, han talade på ämnet ”Jag är Guds lilla barn”. En tanke blev kvar hos mig – att Gud ger oss så många gåvor, men det sker så tyst och ödmjukt att vi ofta inte lägger märke till det.

För länge sedan ställde jag en fråga till biskop Tapola ”NÄR får vi syndernas förlåtelse” och idag kom han med ett kapitel i L&F, 55:1, som svar på den frågan.

SE, så säger Herren, ja, hela jordens Herre, till dig min tjänare William: Du är kallad och utvald, och sedan du har blivit döpt i vatten, och om du gör det med blicken endast fäst på min ära, skall du få förlåtelse för dina synder och ta emot den Helige Anden genom handpåläggning

Intressant. Broder Jones hade en lektion på ämnet andligt och timligt oberoende. Han pratade mycket om ”att ägna tid åt att inhämta kunskap om eviga ting” såsom att läsa skrifterna. Broder Voutilainen hade ett inlägg i den debatten att ”då är det nog så mycket bättre att byta jobb om det är så att jobbet tar upp all vår tid så att vi inte har tid med att fundera över eller lära oss djupare sanning”, han menade på att ”vi behöver inte mer rikedom än att vi klarar oss”. Min kamrat hade in insikt längs samma linjer.

Använd ditt liv till det som det gavs för, Alma 12:24:

Och vi ser att döden drabbar människorna, ja, den död som Amulek har talat om som är den timliga döden. Men människan fick en tid sig förunnad då hon kunde omvända sig, och därför blev detta liv ett prövotillstånd, en tid att bereda sig för att möta Gud, en tid att bereda sig för det oändliga tillstånd som vi har talat om, vilket kommer efter de dödas uppståndelse.

Efter kyrkan åkte vi hem för att äta, sedan svängde vi förbi Niina. Hon tyckte det var kul att jag hade en finsk kamrat nu. I kvällningen besökte vi familjen Karjalainen och undervisade som planerat en första diskussion tillsammans med Nikke, som en liten förberedelse för hans mission, och för att ge familjen ett andligt budskap, och det kändes bra.

Tro (eller brist på tro) lyser igenom

Publicerat av

Vi åkte till Lohja på morgonen, stannade till för att kolla några ”comebacks” i Siunteå. Fick tyvärr stryka en av dem idag. Kvinnan var intresserad men inte mannen, och då ville hon inte. Vi fortsatte hem till Blair, fick middag hos dem, och hade ett andligt budskap. De sista två dagarna har jag studerat början av Mormons Bok och det kom väl till pass som ett andligt budskap. Efter maten gick vi ut för att knacka dörr i området tillsammans med syster Blair. Vi var ute i tre timmar och undervisade iofs två personer (hennes vänner), men resten av tiden gick vi mest runt på de små skogsvägarna.

Vi fortsatte att knacka dörr utan henne inne i Lohja på kvällen, stannade till hos Marjatta också, och kunde konstatera att hon inte är intresserad längre.

Under kvällen tänkte jag mycket på hur jag under min mission lärt mig att lyssna till den Helige Andens röst, och följa den. Det första lite mer än det andra, men ändå. Jag tänkte också över detta med vittnesbörd. Jag tror att vårt vittnesbörd alltid lyser igenom, på gott och ont, och jag tror inte man kan fejka det.

Om jag berättar för någon att Gud många gånger har svarat mig när jag bett till honom, så tror jag att det lyser igenom att jag talar sanning, och det blir lättare för folk att tro på det. Om en missionär bara studerat i ”Missionary Guide” och lärt sig att ”man skall säga” att ”Jag vet att om du ber då svarar Gud” utan att ha någon riktig egen erfarenhet, så blir undervisningen inte lika effektiv.

De kastade svärd och sköt pil på oss

Publicerat av

Igår kväll, sent, fick jag en speciell upplevelse. Det var som att mitt hjärta (mina känslor) förändrades genom Herrens kraft, en fantastisk välsignelse (som jag bett om under en längre tid). Jag känner mig ren på ett speciellt sätt.

Helt orelaterat till ovanstående läste jag ett intressant citat idag:

Optimism is a resource to shape the future, not an excuse to bend the past.

Med tanke på hur vissa alltid återberättar saker med en twist till sin fördel.

På morgonen åkte vi för att plocka upp Black och Guerts för lite exchanges (idag igen). Jag kände en sådan där Andens viskning ”låt din kamrat köra” men jag ignorerade den, med argumentet att ”han vill ju aldrig ens, det är bara dumt”. När vi var på motorvägen ringde telefonen, och han svarade givetvis eftersom jag körde. Det var Maria.

Hon ringde för att berätta att hon inte är hemma i eftermiddag då vi egentligen hade ett möte bokat. Och sedan åker hon hem till karibien igen, så detta är vår sista kontakt. Hon är lite svår att förstå pga sin brytning, så min finska kamrat gjorde sitt bästa för att kommunicera. Jag gissar att det var anledningen till maningen jag fick precis innan vi åkte – jag skulle kunna pratat lite utförligare med henne, och fått ta ett riktigt farväl (som var planen att göra i eftermiddag då vi skulle ses). De glada nyheterna är dock att hon gärna vill träffa missionärerna där hemma, och gav oss sin adress så vi kunde skicka dem till henne.

Då vi började arbeta gick jag med Black. Det första som hände var en undervisning med Katja, hemma hos hennes vän Anne. Det var svårt att undervisa för sonen (Leon) rörde sig och väsnades hela tiden. Hunden väsnades också, dock var den i sin bur så vi slapp åtminståne ha den i knä… men som sagt mycket svårt att kommunicera, vet inte vad hon fick med sig, och jag kunde inte höra allt hon sade pga oväsen. Jag har beslutat att lämna över henne till systermissionärerna, av flera orsaker men en är hennes svartsjuke man (som ju är tillbaka i bilden igen).

Efter det knackade vi dörr i området (Masala). En rolig incident var då några småkillar förföljde oss.. bokstavligen. De kastade plastsvärd på oss och sköt låtsaspilar. Vi undervisade inte någon, däremot fick vi några bra ”comebacks” uppradade för fredag.

Efter lunch knackade jag dörr med Guerts coh vi hade ett givande samtal under tiden.

På kvällen då vi samlade oss hade jag ett budskap om det som biskop Tapola tog upp i kyrkan för ett tag sedan. Han pratade om hur missionärers roll är att föra människor närmre Kristus. På sin mission i Utah mötte han många människor som redan var ganska nära Kristus och hade lärt sig mycket redan om kyrkan och evangeliets lära och livsstil. Han kunde döpa några av dem. Här i Finland möter vi människor som står ganska långt från det och även om vi arbetar och hjälper dem att ta steg närmre Kristus så är det inte alltid det syns. Ett dop är så definitivt och ett tydligt tecken på framgång. Vi får ibland nöja oss med tron på att vi kanske hjälpt någon från 20% till 80% av vägen närmre Kristus medan han under sin mission kanske tog människor över de sista stegen från 80% till 100% delaktighet och medlemskap i Kristus kyrka.

Tusen och åter tusen dörrar

Publicerat av

På morgonen hade vi en undervisning med Dookie. I samband med det kontaktade vi omkring Leppävaara. Jag köpte en liten anteckningsbok också som jag tänkt ha som egen referens, där jag skriver ner de skriftställen som gör störst intryck på mig. Efter det hjälpte vi Black och Guerts med deras nya tvättmaskin varefter vi åkte hem och åt lite.

Eftermiddagen bestod av att kolla ett gäng ”comebacks” och knacka lite dörr. Jag känner mig lite lat nu när vi knackar dörr mycket mindre, men det vore ju verkligen dumt att spendera tiden med att gå igenom fler dörrar när jag redan knackat på så många tusen och vet så väl var de människorna bor som i varje fall är aningen intresserade och som bett oss komma tillbaka. Jag vet också att några av dessa ”comebacks” kommer att dö bort med mig, folk som jag börjat bygga upp ett förtroende med utan att ännu fått undervisat. Jag vill nå så många som möjligt av dem innan jag åker.

Vi stannade till hos mannen som målade sitt hus sist vi var där, i Kauklahti. Idag målade han åter på huset. Hans fru kom ut, och så snart hon hörde att vi pratade lite bekant med mannen så blev hon också väldigt vänlig. Jag drog Joseph Smiths historia kort för henne. Jag säger ”drog”, för jag kunde verkligen inte känna den Helige Andens närvaro, det var som att komma och berätta om senaste dammsugaren. Medan vi gick därifrån tänkte jag på det där skriftstället från Läran & Förbunden 42:14

Och Anden skall ges till er genom trons bön, och om ni inte får del av Anden skall ni inte undervisa.

Skall inte undervisa…

Vi gick in några timmar tidigt idag, min greenie mådde inte så bra. Kanske han fått solsting hehe. Det har nämligen varit ovanligt hett, vi hade 20 grader i skuggan idag.

Under kvällen funderade jag över en liknelse eller företeelse i människan. Först kämpar vi av alla krafter för att få något, och sedan glömmer vi långsamt bort värdet i det vi kämpade så för, och till slut kastar vi bort det som att det är värdelöst. Det är sant för skilsmässor till exempel – vi älskar och skulle gå genom eld och vatten, sedan glömmer vi och till slut är äktenskapet ingenting värt. Eller om vi liknar det vid det stora rådet i himlen innan jorden skapades. Vi stred för valfrihet, lucifer som ville förgöra vår fria vilja drevs ut, men när vi kommer hit till jorden ger vi bort den friheten till ex en flaska sprit eller någon annan form av förslavande beroende.