Kategoriarkiv: Erfaren missionär i Espoo (Helsingfors)

I den här kategorin skriver jag om min tid i Espoo, en förort till den finska huvudstaden.

Skjut inte upp din lyckas dag

Publicerat av

Under frukosten lyssnade vi till ett tal av John Bytheway (en underhållande talare i kyrkan, dock inte en av kyrkans ledare). Han talade bland annat om föruttillvaron1Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga lär att alla människor bodde hos Gud innan vi föddes hit till jorden, och att våra andar (själar) är barn till Gud, och att ett av syftena med att komma till jorden var att få en kropp av kött och ben sådan som Gud har, på så vis blir vi mer lika Honom, även om kroppen inte är fullkomlig förrän efter uppståndelsen.. Något av det han sade påminde mig om en tanke jag haft nyligen, att varför vara nervös inför att tala med andra människor? Det är sant att inte alla älskar mig, inte alla vill mig väl, men de är fortfarande mina bröder och systrar. Samma sak när man möter en vacker kvinna som man är extra nervös inför att tala med – när man lär känna en person inser man ju att alla är likadana (eller liknande iaf) på insidan, oavsett hur kroppen ser ut. Alla har vi tankar, idéer, åsikter, svagheter, rädslor… bara olika blandning av dessa.

Oh if I happily and fearlessly could face all the world,
Oh that I may remember, and always retain in remembrance who we are, why we are here, and what our future potential and divine destiny is.
Oh that I might love my neighbor, as I love with selfishness myself, that I could spread the light of my maker and savior to all that I meet.
My happiness is here and now.
Do not procrastinate the day of your happiness.
(see Alma 34:33)

Jag kände att det vi lyssnade på säkert var mycket givande för min kamrat också, för han lyssnade intensivt. Efteråt sade han ”Tack… idag var det du som var ett bönesvar”.

I övrigt var dagen lite skum. Jag kände mig lite sjuk av och till… undrar om det är en undermedveten grej iom att jag snart står inför stora förändringar i livet då jag åker hem. Vi knackade dörr en stund, bokade in lite ”service”, det regnade… vi svängde förbi biblioteket så att jag kunde mejla iväg mitt ”zone leader message” till missionens tidsskrift som kommer ut var 6e vecka, alla fem zonledare får skriva ett kort budskap varje gång. Mitt handlade om glädje och lycka den här gången.

Missionärsregler känns ibland som moselagen

Publicerat av

Idag var en underlig dag, jag kände mig sjuk av och till. Vi hade dessutom utbyte, men Äldste Black fick stanna inne med mig medan de två andra åkte till Kirkkonummi. Vi diskuterade mycket kring missionen, vi pratade bl a om hur det känns som moselagen här på mission, med alla regler vi har att förhålla oss till medan vi är missionärer. Mycket är givetvis anpassade till de svagaste eller barnsligaste av 19-åringar, för att trots missionärernas ringa ålder och brist på erfarenhet ge kyrkan ett gott anseende, och för att skydda oss som misisonärer från dumheter och faror. Men ibland känns det som att det finns allt för mycket regler för oss lite mognare personer (sagt i största ödmjukhet… haha).

Jag berättade för Black att jag lagt märke till två saker hos mig själv under min mission, det första är att jag är mycket känsligare för den Helige Andens maningar, jag hör Andens röst tydligare, och mitt mod att handla enligt de maningarna jag får har växt. För det andra har jag tyvärr sett att jag sällan handlar enligt Andens maningar omedelbart. Det tar mig alltid ett tag, precis som i Kirkkonummi här om dagen vid uteserveringen.

Jag tror min kärlek till folket har ökat i takt med min förståelse, eller vilja att förstå. Under kvällen låg jag och funderade över att jag behöver bli bättre på att hålla vårt ”companionship study” (studera evangeliet tillsammans en stund varje dag) vid en fast tid, så att det verkligen blir av och inte är något vi gör i förbifarten, eller om vi får tid och lust. Jag tänkte ”men det är svårt för mig” men började så analysera det där med att någonting ”är svårt för en”. Är det inte bara en bortförklaring egentligen? Det beror i verkligheten inte på en brist i kapacitet utan snarare en brist på vilja. Förmodligen tänker jag inom mig att det inte är så viktigt egentligen, för om jag skulle tro på att det var viktigt, och prioritera det, då skulle det ju garanterat bli gjort.

Två diskussioner som berörde djupt

Publicerat av

Dagen började med min missions härligaste distriktsmöte. Vi diskuterade just hur vi kan arbeta bättre, och det kom en hel del bra kommentarer. Jag läste en vers från Läran och Förbunden1Läran och förbunden är en sammanställning av några av de uppenbarelser som Joseph Smith fick, Joseph Smith var den första profeten i modern tid, han som fick uppdraget att återställa Jesus kyrka till jorden i början av 1800-talet.:

Lyft upp ditt hjärta och gläd dig ty stunden för din mission har kommit, och din tunga skall lösas och du skall förkunna glada budskap om stor glädje för detta släktled. (L&F 31:3)

Jag ställde frågan rakt ut i luften ”Var finner vi vår glädje? Är det i att gå ut och arbeta på morgonen, eller är det i att koma hem på kvällen och få vila? Är det i att få vara med kompisarna under utbyten (splits)?” Vårt hjärta och vår glädje måste vara i missionärsarbetet. Jag finner stor glädje i att vittna för folk, och hoppas kunna vidröra någons hjärta så att de får en önskan att ta emot Kristus.

Jag delade vidare en tanke att vi först måste ändra vår inställning till saker, först efter det kan vi förvänta en förändring i omständigheterna omkring oss, vi kan inte vänta oss att det omvända skall ske. Vi har fått förmågan att handla, så att vi inte bara skall påverkas av våra omständigheter, vi behöver använda den gåvan. Den förste profeten i Mormons Bok, Lehi, talade om detta i sitt sista tal till sina barn:

Och nu, mina söner, säger jag detta till er nytta och lärdom. Ty det finns en Gud, och han har skapat allting, både himlarna och jorden och allt som i dem är, både ting som verkar och ting som påverkas.

 

Och för att hans eviga avsikter med människan skulle uppfyllas, sedan han skapat våra första föräldrar och djuren på marken och fåglarna i luften och kort sagt allt som är skapat, måste det nödvändigtvis finnas en motsats, nämligen den förbjudna frukten som motsats till livets träd, den ena söt och den andra bitter.

 

Därför gav Herren Gud människan förmågan att handla av sig själv… (2 Nephi 2:14-16)

Efter det följde en kort diskussion om hur vi kan glädjas mer åt missionärsarbetet. Det uttrycktes också tankar om hur vi behöver ha tro, både på Gud och på varandra, och hur vi behöver be för varandra. Jag berättade att för min egen del har jag upplevt att då jag lever så gott jag kan, och kommer inför Herren med en ångerfull ande, då känner jag ofta en visshet att ”bönen är hörd och kommer att besvaras” medan jag de gånger då jag inte handlat lika värdigt, har en mer tvivelaktig känsla inför min bön inombords.

Efter distriktsmötet plockade vi upp Nikke och tog med honom till undervisningen med Kari. Det gick riktigt bra, för första gången upplevde jag en riktigt ledig och avslappnad stämning där, utan att det för den skull tog bort från den andliga upplevelsen i samtalet. Det är som alltid lite svårt att förstå honom, även för min finska kamrat, eftersom Kari inte ställer direkta frågor, utan snarare tänker högt, rakt ut, inte van vid den typen av kommunikation.

Efter det åkte vi till Blair. De har ett väldigt fint ställe där ute i skogen, jag har tidigare bara varit där i mörker och vinter, men nu i grönska och solsken såg jag hur fint deras hem ligger. Vi har ju börjat undervisa den första missionärslektionen/diskussionen till medlemmar då vi besöker dem, och så var planen även här. Vi gjorde det, och jag kände stor inspiration under samtalets gång. När vi var klara var vi alla 4 mycket berörda. Jag vittnade om hur skrifterna har gjort mig till en bättre människa, att läsa dem regelbundet gör att jag vill bli godare och mer lik Kristus. Jag berättar det vanligtvis för folk flera gånger om dagen, men just nu kändes det extra speciellt och kraftfullt. Jag sade att ”oavsett hur god du är så kommer det göra dig ännu godare att läsa Mormons Bok med ett öppet hjärta.”

Efter det hade vi ett möte hos en annan familj i samma område. Vi hade samma budskap men upplevelsen var inte alls den samma. Barnen lekte och kivades givetvis så som barn gör, men föräldrarna var inte särskilt intresserade de heller. Efteråt småpratade vi lite innan vi åkte vidare.

Vi knackade inte dörr någonting idag, det har inte hänt mig många gånger under mission, men det känns ok. Jag fick tydlig vägledning att mitt arbete med medlemmarna är det viktigaste jag gör innan jag åker hem, så det skall jag fortsätta att arbeta på.

Flight Simulator

Publicerat av

Nu finns det nog inget sätt man inte blivit ”jaked”1Missions-slang för när man ex. kommer till en ”comeback” och ser dem titta i nyckelhålet men inte öppna – de sade att de var intresserade om vi kom tillbaka men menade det inte., för när vi kom hem idag låg en lapp i brevlådan att lägenheten där vi bor har blivit såld, och vi behöver flytta så snart vi hittar något annat… kanoners.

I övrigt var det en intressant dag. Vi var först i sporthallen i Helsingfors (Kisahalli), sedan när lediga dagen var slut (vid kl 18) hade vi ett möte hos broder Virtanen. Vi såg på filmen ”Finding faith in Christ” tillsammans, och han berättade att han börjat gå upp extra tidigt om morgnarna för att hinna läsa skrifterna, och han sade att det känns väldigt bra.

Efter det hade vi ett möte hos Nikkes familj, det var för att ”göra något kul ihop” och vi började med något i min smak – Flight Simulator på datorn. Vi hade med oss lite godis från besöket i Fazer-fabriken, och de hade givetvis fika också, kul litet kalas.

Det utvidgar min själ och upplyser mitt förstånd

Publicerat av

Dagen började med att vi undervisade Riitta (kvinnan som vi hade en första diskussion med tillsammans med Nikke från församlingen). Idag hade vi med oss Mirja (och Kasper). Riitta delade med sig av många händelser i sitt liv, och hon hade läst i Mormons Bok, de första 19 kapitlen. Jag använde mig av liknelsen i Alma (kapitel 32) för att beskriva för henne hur jag ofta känner då jag läser i Mormons bok, eller skrifterna generellt – att det är som att det ”utvidgar min själ” och ”upplyser mitt förstånd”, och hon sade att hon känner precis likadant.

Nu skall vi jämföra ordet med ett frö. Om ni ger plats så att ett frö kan sås i ert hjärta, se, om det är ett verkligt frö eller ett gott frö, och om ni inte kastar ut det genom er otro, så att ni motsätter er Herrens Ande, se, då skall det börja svälla i ert bröst. Och när ni känner dessa svällningsrörelser skall ni börja säga inom er själva: Det måste så vara att detta är ett gott frö, eller att ordet är gott, ty det börjar utvidga min själ. Ja, det börjar upplysa mitt förstånd, ja, det börjar bli välbehagligt för mig. (Alma 32:28)

Vi har nästa undervisning med henne hemma hos Tapolas, på fredag.

Efter det gick vi för att knacka dörr en stund. Vi gick förbi den man som jag och min förra kamrat träffade på, han som hade en vän hemma som var fd. medlem i Jehovas Vittnen, så det var många tankar därifrån under samtalet.

Efter det åkte vi till kyrkan. Jag fick många goda tankar och insikter under mötena, mestadels under lektionen i söndagsskolan. Jag tänkte mycket på livet efter mission. Jag hoppas att jag alltid skall minnas att det viktigaste i kyrkan är att låta människor känna den Helige Anden, att minnas att lektioner inte primärt är till för att kommunicera information utan för att förmedla Anden. Tyvärr var det ofta så jag undervisade i Jakobstad, förmedlade information i form av berättelsen om Joseph Smith och återställelsen av evangeliet, och fokuserade kanske inte så mycket på att hjälpa människor att känna den Helige Anden (även om det blev bättre mot slutet av vistelsen där).

Jag tänkte också en stund på alla faror och frestelser som kommer i ens väg, speciellt som kan komma efter mission när man kommit hem. En fras från skrifterna dök tydligt upp i mitt sinne ”Watch and pray, that ye enter not into temptation” (på svenska ungefär ”Vaka och bed, så att ni inte hamnar i frestelse”).

På prästadömsmötet pratades det om hemlärarundervisningen (som så ofta) och det visades diagram. Jag förstår inte till vilken nytta. Nog för att många här är affärsmän, men jag tycker det enda viktiga är vad var och en har gjort, och hur familjerna vi skall ta hand om mår, och de sakerna är inget man kan diskutera i stor grupp ändå. Jag lovade mig själv att om jag kallas som ledare för ett Äldstekvorum igen efter mission så skall jag aldrig tala om hemlärarundervisning i grupp, utan endast i enskilda samtal.

Vi talade också om uttrycket från skrifterna (Läran & Förbunden) att vi skall ”förstora vår kallelse” och det kan feltolkas både på svenska och finska, ursprungstexten säger ”magnify our calling” dvs tänk på ett förstoringsglas – uppmaningen är att titta närmare på vår uppgift för att bättre förstå den, inte att göra den större och lägga på oss själva mer börda. Titta närmare på vad Herren verkligen vill ha utfört, vad som är viktigt. Exempelvis i vår roll som hemlärare, vilka familjer och vilken typ av hjälp eller tjänande betyder mest.

Äldste Conover hade ett inlägg under lektionen ang. prästadömets ed och förbund, och det fick mig att tänka på vad Äldste Groberg sade då han besökte missionen – att Gud inte kan belöna oss för sådant vi aldrig gjort, därför att själva belöningen utgörs av tillväxten som sker då vi gör som han befallt. Det handlar alltså inte om vad Gud kommer att ”ge” oss någon dag efter detta liv, utan det handlar om i vilken grad vi hindrar oss själva från att tillväxa, med andra ord i vilken grad vi dämmer upp (damn) oss själva (tänk på en fördämning), och huruvida vi tar emot Kristus och prästadömet, och därigenom kan erhålla evigt liv = evig tillväxt.

På kvällen fick vi middag hemma hos familjen Ahola, och efter det gick vi förbi paret Pihlman som vi besökte nyligen, men de var inte hemma. Då vi gick förbi Rosso på väg till bilen fick jag en sådan stark maning att tala med en kvinna (i vår egen ålder) som satt ensam vid ett bord på uteserveringen. Jag låtsades inte om det utan vi gick till bilen, men det gnagde i mig, och jag vet ju allt för väl att de där känslorna är verkliga, så när jag var på väg att svänga ut från parkeringen stannade jag till. Min greenie frågade vad det var för fel, och jag berättade. Han blev rädd och lite upprörd på samma gång, och förklarade i en längre utläggning hur konstigt det skulle vara att bara gå fram till någon som sitter på uteserveringen och kontakta dem, kl 8 , på en söndagkväll… Och jag höll med om vart enda ord han sade, men jag visste vad jag hade känt.

För att få med mig honom sade jag att vi åtminståne kunde gå och ringa på Pihlmans en gång till, så kunde jag få kolla om hon satt kvar, om jag skulle känna igen henne. Pihlmans var fortfarande inte hemma, och vi gick mot uteserveringen. Min greenie gick mellan mig och serveringen och försökte liksom styra undan mig lite, samtidigt som han matade mig med frågor, ”Är hon kvar?”, ”Vad tänker du göra?”, ”Hur ser hon ut?” Men jag såg henne inte. Dock kände jag inte frid utan bara tomhet, och dröjde mig kvar vid tanken att jag förmodligen aldrig får veta vad som hade hänt om jag hade agerat på maningen omedelbart. Kanske vi mött en ”ny” Anna… det var dock en speciell upplevelse ändå. Att se min kamrat så rädd och nervös, och att själv vara helt upprymd av rädsla, spänning och nyfikenhet allt på samma gång, synd att det blev ett stort antiklimax. Jag klandrar inte min kamrat för hans reaktion, om Äldste Smith hade haft så tokiga infall då jag var en greenie hade jag kanske tyckt och tänkt precis likadant… eller så hade jag tänkt ”häftigt om han verkligen är inspirerad av den Helige Anden på det sättet, nu skall det bli spännande att se om det verkligen är så” hehe.

Inte så många böner

Publicerat av

Idag delade vi på oss och arbetade med Folley och Schachtsneider. Jag och S knackade dörr, och vi diskuterade lite med vår svensktalande kontakt, Bo, men det var mest en nyfikenhet efter information om kyrkan.

Efter lunch på Hesburger bytte vi och jag och Folley knackade dörr. Vi hade några givande samtal sinsemellan, men ingen direkt framgång i arbetet.

Vi begav oss hemåt till vårt eget område. ”De verkar inte ha så många böner som oss” sade min greenie plötsligt. Han har noterat när vi varit på utbyten några gånger (”split” som vi kallar dem) att vi generellt sett har fler böner än många andra missionärer, och att vi därmed involverar Herren mer i vårt arbete. Det är delvis något som hans bror har inspirerat mig till, även om jag alltid sökt Herrens inspiration i vart vi skall gå och hur vi skall lägga upp dagen. Jag menar inte att vi skall slå oss för bröstet och tycka att vi är bättre än andra missionärer omkring oss,  men jag tror att det är viktigt ATT involvera Herren i arbetet så mycket vi kan, och det tyckte min kamrat också. Han menade det som något han är glad eller tacksam över att vi gör.

På vägen hem på kvällen stannade till hos en medlem som inte kommer till kyrkan så ofta (”mindre aktiv” som vi kallar dem) och hade en fin stund.

”Det gjorde gott”

Publicerat av

På morgonen satt jag och funderade över hur mycket tid vi lagt på att knacka dörr, och hur lite som kommit ut av det. Jag tror vi behöver arbeta mera genom medlemmarna. Missionspresidenten kräver minst 20h/vecka med ren dörrknackning. Tidigare har mitt och min kamrats mål varit att knacka dörr så mycket som möjligt, nu är vårt mål att komma så nära 20 timmar som möjligt. Att knacka dörr är trots allt det lätta sättet, så till vida att man inte behöver tänka så mycket eller vara så kreativ.

Vi har startat ett program där vi går runt till de aktiva medlemmarna och presenterar den första diskussionen för dem, och frågar vilket datum de bestämt att de skall ha någon i sin bekantskapskrets redo för undervisning. På så vis lär de känna oss lite, och får se vad det är de ”får”, får se vad det är vi presenterar för deras vänner eller bekanta om de nu bjuder in oss att göra det. Vår förhoppning är att de skall känna den Helige Anden i budskapet, och bli ivriga att dela med sig av det..

Vi spenderade förmiddagen hemma hos Conovers och diskuterade just medlemsarbetet.

På vägen till Lohja stannade vi till hos våra ”comebacks”. Vi fick kontakt med några av dem, men ingen vidare fiskelycka. Väl i Lohja fortsatte det så – Marjatta var inte hemma, medlemmarna som vi skulle få middag hos hade helt glömt bort detta (gjorde inte så mycket då vi hade fått lunch hos Conovers tidigare på dagen), sedan besökte vi ett annat par (medlemmar) i Lohja. De var den första att delta i mitt lilla program, vi undervisade dem första diskusisonen, och mot slutet var hon ganska rörd, och han sade ”tack, det gjorde gott”. De hade för övrigt redan någon i tankarna som de skulle vilja bjuda in att lyssna på lektionen, och de hade bestämt datumet 1 okt.

Jag kom för att vara Kristi lärjunge

Publicerat av

På morgonen delade vi med oss av ett par insikter från morgonens studier, han hade läst i Mosiah 3 & 4, jag i Alma 5.

Då vi kom ut på morgonen vinkade en av grannarna till oss. Vi lämnade våra saker i bilen och kom sedan tillbaka och pratade med henne en stund. Jag berättade lite om eviga familjer, och jag kände den Helige Anden starkt då min kamrat berättade om Joseph Smith. Jag inbjöd henne att vid tillfälle själv undersöka vårt budskap, och vända sig till Gud i bön. Hon var totalt ointresserad av det, hon var nog mest nyfiken på oss. Jag tittade på hennes lille bebis, Oskari, som låg i vagnen. Jag funderade på vad jag kunde göra för honom, för familjen. Vad jag kunde göra för att väcka ett intresse för Kristus hos dem. Oskari gav ifrån sig ett litet ljud och tanken kom till mig, ”vittna”. Det gjorde jag, jag ”bar mitt vittnesbörd” som vi säger i kyrkan, alltså berättade för henne varför jag tror, vad Gud har visat mig… men det förändrade ingenting. Efter lite mer småprat gick vi därifrån.

Dagen blev inte precis som vi planerat. Kari ringde och flyttade vårt möte, och det gjorde Karina också till en början, men sedan ringde hon tillbaka och ville ändå träffa oss idag. Vi plockade upp medlemmen som skulle följa med oss, och på vägen till Karina pratade vi om Mormons Bok, och vilken förunderlig kraft den har att ta bort det onda som finns i våra tankar, och rikta in oss på Kristus och fylla oss med goda känslor.

Väl hos Karina var det som jag trodde, hon var inte i något tillstånd att ta emot ”andlig föda”, hon var djupt deprimerad. Vi sjöng några psalmer med henne, visa bilder hemifrån, på våra familjer mm. Vi gjorde vad vi kunde för att hjälpa henne få tankarna bort från sorgen. Innan vi gick gav vi henne en prästadömsvälsignelse till tröst och frid.

När vi satt där i undervisningen funderade jag mycket. Jag kom inte till Finland för att räkna dop, för att se hur många jag kunde döpa (om ens några), utan jag kom för att vara Kristi lärjunge, vandra i hans fotspår och få andra att göra det. Jag gör mitt allra bästa för att uppfylla det.

Sorgligt men lyckligt

Publicerat av

Idag var en lite underlig dag, sorgsam men ändå lycklig. Min kamrat hade fått plötsligt besked att en släkting gått bort, och han hade fått tillåtelse av missionspresidenten att åka hem och vara med vid begravningsgudstjänsten. Han var med och bar kistan, och när det hela var över och vi gick därifrån lade jag armen om honom och frågade ”är du ok?” han svarade ”ja, det är bara svårt att ta farväl” och jag sade ”jag förstår”. Men det gör jag egentligen inte. Ingen som stått mig så nära har någonsin gått bort. De enda jag kan tänka på är min gammelmormor som jag inte hade någon direkt relation till och min farfar som jag knappt kände. Jag ägnade en tanke åt hur det kommer att bli för mig när min morfar går bort, han har betytt mycket för mig under min uppväxt. Han lekte med och passade mig mycket när jag var liten, och en sommar när jag mådde mycket dåligt ägnade han mig all tid.

Efter begravningen var vi med hemma hos min kamrats familj. Jag beundrar dem. Jag var imponerad av hans äldre bror som gav honom några råd, och som berättade lite från sin egen mission för något år sedan. Ibland när jag träffar någon som jag ser upp till på det sättet undrar jag varför inte jag kan vara lika ”god”, och ibland kommer det tankar i mitt huvud – jag skall inte spekulera var de kommer ifrån – om att jag egentligen inte är ”en av dem” eftersom jag inte är uppväxt i kyrkan. Jag bad en tyst bön, och ett stillande lugn kom över mig, och några ord från Abrahams bok kap 3 vers 23 kom till mig, ”du ÄR en av dem…”

Även om jag vet det så får man så många tillfällen under en mission att visa för sig själv och för andra vem och vad man egentligen är, och uppleva att man inte håller måttet. Jag önskar så ofta att jag vore mer än vad jag är. Det kanske är en definition av vad skrifterna benämner som ett ”brustet hjärta och en ångerfull eller botfärdig ande.”

Under bilresan hem läste min kamrat det sista brevet han fick från denna person, och han grät och skrattade om vart annat. Han sade att han tror att han funnit en nyckel till framgång för vårt distrikt. Förra distriktsmötet fick vi nämligen i uppgift att fundera över hur vårt distrikt kan arbeta bättre tillsammans. Min kamrat kände att det som håller vissa av oss tillbaka är att vi ibland inte gör detta arbete helhjärtat. Om vi allihop bara kunde glömma oss själva och tjäna så som vi kom hit för att göra, och glömma det världsliga för en stund.

Vi stannade till hos en medlemsfamilj på kvällen, skulle bara be en av dem att följa med på en undervisning imorgon, men de skulle just äta och bjöd in oss också. Efter middagen tog vi med oss en av sönerna – Jari – till CityMarket där Anna arbetar och introducerade dem för varandra, och jag gav Anna adressen till Fest i Nord-webbsidan.

 

MIN Anna?

Publicerat av

Dagen började med distriktsmöte, vi hade lite undervisnings-rollspel, jag fick en situation där jag skulle undervisa Ä Conover (som en tänkt undersökare) om tionde. Efteråt påpekade jag att det är väldigt bra att ha med sig en medlem särskilt när man undervisar om tionde, för man har som ung missionär sällan egna erfarenheter med det, men de som har levt lite längre och kanske även upplevt ekonomiskt svåra tider kan berätta om de under de sett.

Efter mötet stod vi och småpratade ett bra tag, tog lite bilder. Vi fick veta att vår tidigare undersökare Anna arbetade på Iso Omena, i jordgubbsförsäljningen. För att försäkra mig om att det var DEN Anna frågade jag ”menar ni MIN Anna?” och det fick jag äta upp. De skämtade med mig ett bra tag efter det. ”DIN Anna va?”, ”Äldste Svensson blir snart förflyttad från Espoo, när missionspresidenten får veta om den här romansen” mm. Vi svängde i alla fall förbi Iso Omena för att säga hej, men det var inte hon som stod där just då.

Vi hade ett möte bokat med Kari efter det, men det blev inställt, eller snarare flyttat till torsdag.

Vi hämtade upp Nikke runt ett-tiden och vidare till undervisningen. Personen i fråga var tyvärr inte på plats. Vi gick tillbaka till bilen och gick igenom innehållet i första diskussionen med Nikke (typ undervisade honom den). Jag tyckte det kändes bra, och han berättade att han kände Anden starkt under undervisningen. Jag har nog hittills inte träffat en medlem som känner något annat första gången de hör den första missionärslektionen/-diskussionen. Det hela tog ungefär en timme. Efter det var det dags att gå till vårt andra möte tvärs över gatan, Riita.

Det gick bättre, hon var hemma och bjöd in oss. Hon var hela tiden så ärlig, jag kände Anden starkt ett par gånger, och påpekade det genom att bara pausa i undervisningen och fråga ”hur känns det här för dig”. Hon verkade dock inte dela känslan, åtminstone var det inget som hon lade märke till.

Anden ledde vår diskussion lite annorlunda än vad vi hade övat i bilen med Nikke. Det gick allt som allt mycket bra, i slutet kom vi av ämnet lite då Riita frågade lite om orättivsa och ondska i världen. Som jag lärt av Nephi i Mormons bok (1 Nephi 11:17), och av syster Mudrick, svarade jag ”jag vet inte, det är svårt för mig också att förstå, men jag vet att Gud älskar sina barn. Vi skall tillbaka till henne på söndag.

Efter det tog vi med Nikke hem på lunch, sedan följde han med ut och tittade på när vi knackade dörr en stund. Efter att han gått hem åkte vi till Kaitaa för att knacka dörr lite, men hann inte så länge för vi skulle ha ”English Game Night” i kapellet ikväll. Vi tog vägen förbi Iso Omena på vägen till kapellet och Anna var där. Hon blev glad att se oss, och vi stod och pratade i ca 20 minuter. Jag frågade om hon ville på Fest i Nord1Kyrkan anordnar många ungdomsaktiviteter, eller ”ungdomskonferenser” som kyrkan kallar det. En av de årligt återkommande sådana är ”Fest i Nord” som kyrkan i Sverige, Norge, Danmark och Finland turas om att arrangera en sommar i taget. I år råkar det hållas i Finland. Hon sade att hon gärna gjorde det om hon var ledig. Vi var 8 missionärer där, och Jari som varit på mission i Sverige. De spelade lite Amerikansk fotboll men jag fattade inte riktigt reglerna och gick efter en stund och joggade runt planen istället. Sedan brottades jag lite med Ä Schachtsneider.