Lördagen förflöt sannerligen utan anmärkning. Vi knackade dörr precis hela dagen, med paus för ett kort besök hos syster Korhonen. Inte en enda undervisning, inte ens vid dörren. Jag jobbade på att memorera psamen ”Herrasta ja Kuningasta” mellan dörrarna, ”vi har valt att tjäna” heter den i svenska psalmboken.
Månadsarkiv: januari 2003
…hur barmhärtig Herren har varit…
Jämfört med gårdagens fina upplevelser var dagen ganska tråkig. Vi knackade dörr, som vanligt, men utan att träffa någon alls som var intresserad.
På kvällen skulle vi åka tillsammans med Broder Tolonen och Kervinen ut till Grenspresidentens familj i Otanmäki. Vi kom dock inte så långt – punka på bilen. Hans röda lilla toyota bara går och går, men ett punkterat däck är ju svårt även för en toyota. Vi gick ur bilen, och de började ta fram verktyg för att sätta på reservhjuet. Det var riktigt kallt, jag och Äldste Smith hoppade först lite på stället för att försöka hålla värmen uppe. När inte det hjälpte längre sprang jag en bit bort, sedan tillbaka. Min överrock håller verkligen värmen dåligt, den är ju inte ens fodrad så det är ju lagren under (kostym, skjorta osv.) jag litar till för värmen. Jag borde skaffa något annat, Äldste Smith har en vanlig vinterjacka, skidjacka typ. Det slog mig hur farligt det kan vara att resa när det är så kallt, även om det bara var runt minus 20 idag så är det ju kallt jämfört med de flesta andra ställen på jorden. Tänk om man får punka när man reser mellan Kajaani och Oulu… då gäller det att man har kläder och handskar så att man får på reservhjulet…
När de väl hade fått på reservhjulet åkte vi tillbaka till centrum och åt på Hesburger istället. Hesburger är finlands egen hamburgerkedja. Det är godare än McDonalds, enligt mig, och McDonalds finns för övrigt inte här i Kajaani. Oulu är nog närmaste. Broder Kervinen beställde det största de hade, och det var minsann en stor hamburgare.
”Tuo on hirvi!” (Det är en älg!)
De skrattade båda två. Jag vet inte om det var med mitt skämt de skrattade, eller om jag sade det på ett galet sätt, men det kändes som att det kunde kvitta, så länge de hade roligt.
Väl hemma på kvällen började jag spela in ett kasettband till mamma och de andra. Jag berättade lite hur det var här, vad vi gjorde osv. Efter det pratade jag och Äldste Smith om upplägget vid våra undervisningar:
”-Du berättade att Äldste Ballard besökte er i MTC och berättade om att de skulle ändra diskussionerna för undersökare?”
Jag hade berättat för honom för ett tag sedan, men först nu var han intresserad att veta mer.
”-Ja, precis. Han kom vid tre tillfällen medan jag var i MTC. Han pratade i stort sett om samma sak de första två gångerna. Det handlade om ett nytt upplägg framför allt för den första diskussionen.”
”-Så de håller på med en förändring som inte är riktigt klar?”
”-Ja, men han gick igenom den första diskussionen med oss, först genom ett tal, och vid andra tillfället hade han ett rollspel på scenen i stora hallen (sporthallen/hörsalen) där några missionärer ’spelade upp’ en undervisning.”
”-Vad handlade det om då?”
Jag plockade fram mina anteckningar för att inte missa något viktigt, och jag började återberätta. I korta drag handlar det om de tre verserna som vi alltid läser från Moroni kap. 10, ang. hur barmhärtig Herren har varit mot människorna ända sedan Adam.
Äldste Ballard pratade om de olika tiderna då Gud sänt profeter för att återställa sanningen till jorden. Adam undervisades av Gud, men många av hans barn vände sig emot det och levde livet på det sätt de önskade istället för att lyssna på skaparens ord (det tycker jag är lite konstigt, de som var de första människorna på jorden, de om någon borde ju förstå att livet har en viktig mening…).
Enoch var en rättfärdig profet som arbetade flitigt, och med så stor tro att en hel stad (Sion) togs upp till Herren. Det folk som blev kvar på jorden var emellertid orättfärdigt. Gud sände Noah för att predika omvändelse, och Noah arbetade länge och flitigt, men till slut sände Gud in översvämningarna (”syndafloden”) och endast ett fåtal, 8 personer, räddades för att föra släkten vidare. Kunskapen om Gud bevarades på jorden under en tid, men många människor vände sig bort från den och följde ”sina egna vägar.”
Än en gång sträckte Gud ut handen för att återställa till jorden det som hade förlorats. Abraham kallades som profet och predikade för många, och blev även far till många. Åter igen levde folk rättfärdigt en tid, men så småningom kom människors egna filosofier in och spädde ut de sanningar som Abraham undervisat om.
Moses upprestes för att leda israel till frihet och till sanning. Genom honom gav Gud de tio budorden och en sträng lag för att hjälpa folket att bevara de rätta principerna. Vid tiden för Kristi födelse hade juda rike (dvs. det som fanns kvar av israel) förvanskat moses lag och lagt till en uppsjö av förbud och förordningar (över 600 st), man hade helt missat syftet med lagen, vilket Kristus upprepade gånger försökte få fariseerna att förstå. Kristus återställde sanningen till jorden, byggde upp sin kyrka med hjälp av apostlarna, och den kyrkan växte sedan efter Kristi död och uppståndelse. Den täckte europa och mindre asien, men när apostlarna togs bort kunde kyrkan inte längre ledas genom uppenbarelse och den gav gradvis efter för inflytandet från romersk mytologi och grekisk filosofi. När kristendomen blev statsreligion i rom var det snarare kristendomen som hade blivit romersk snarare än att rom hade blivit kristet.
Världen var i ett tillstånd av avfall eller frånfall från sanningen en längre tid. Många goda kristna insåg detta och under 1500- och 1600-talen påbörjades en reformation av kyrkan, samt ett arbete för att översätta och sprida bibeln till vanligt folk (något som påvekyrkan till varje pris ville undvika). Många fick ge sina liv för att lyfta fram i ljuset påvekyrkans falska läror. Trots att fantastiskt mycket och gott arbete gjordes och många offrade sina liv för sanningen, kunde Kristi kyrka i sin helhet inte återställas utan att Gud än en gång ingrep och kallade en profet.
Vårt budskap är att Han gjort det. I början av 1800-talet fanns det en ung man vid namn Joseph Smith. Han var mycket förvirrad över vilken kyrka han skulle sluta sig till eftersom de tolkade bibeln så olika, de lärde olika och alltså inte alla kunde ha ”rätt” eller vara ”sanna” allihop.
Därifrån går resten av första diskussionen som tidigare, vi pratar om Joseph Smiths första syn, om Mormons bok, Kristi kyrkas återställelse och hur man kan få svar på sina böner och själv få veta om Mormons bok och allt annat som kyrkan står för är sant eller ej. Tillbaka till de tre verserna i Moronis tionde kapitel alltså.
”-Så det handlar mycket om att bygga upp ett sammanhang för principen om avfall (frånfall) och återställelse innan man berättar om Joseph Smith?”
”-Precis, att visa att det är något som hänt genom historien, att Gud uppenbarar sanning, människor ”tappar bort” den och Gud återställer den igen. De har visst provat den undervisningsmetoden i några missioner i USA och märkt att det i alla fall där gör det lättare för folk att förstå, och acceptera Joseph Smith som en profet.”
”-Ja, det är väl värt ett försök, även om folk oftast inte har samma bakgrund här som i USA när det gäller religion och tro…”
Vi beslutade oss för ett upplägg liknande detta inför våra kommande diskussioner.
Är bön att ändra Guds vilja?
Idag var vi nere i centrum och skriftade igen. Vi lämnade en Mormons bok till en man förra veckan som sade att vi inte skulle komma tillbaka den närmaste tiden, han ville undersöka själv. Nu råkade det falla sig så att när vi precis gått förbi hans dörr, utan att knacka på, kom han ut, fullt påklädd. Han skulle ner till affären. Vi pratade en liten stund, han hade inte börjat läsa ännu, men han frågade lite om släktforskning (genealogi). Han verkade mera intresserad än sist vi träffade honom, och nu ville han gärna träffa oss igen, så vi bestämde en tid till helgen.
Senare, i samma byggnad, hände något intressant. Nästan högst upp i trappuppgång A öppnade en nyvaken kille dörren. Han hade långt vågigt hår, det var lite svårt till en början att avgöra om det var en tjej eller en kille, men när han började prata var det uppenbart. Han mumlade något om att det inte var ett bra tillfälle, och vi gick vidare. Någon kvart senare, när vi hunnit över till trappuppgång B och knackade på dörr efter dörr där utan att möte en själ, kom någon springande ner för trappan från våningarna ovanför. Det var samme kille. När han hittade oss satte han sig ner på ett av de sista trappstegen och hämtade andan.
”-Hej.”
”-Hej” svarade vi glatt men förvånat.
”-Jo, jag kom ihåg att förra gången ni var här, för nästan ett år sedan, då hade jag heller inte tid, och då lovade jag mig själv att nästa gång ni kommer, då skall jag lyssna på ert budskap.”
Oj då, ”så trevligt” tänkte vi såklart. Och att hålla löften till sig själv på det sättet är ett mycket bra tecken.
”-Vill ni följa med upp till min lägenhet en stund?” frågade han.
Svaret på den frågan var väl givet. Vi gick med honom tillbaka upp i andra trapphuset. Hans lägenhet var en enrummare. Efter en liten hall med toalett kom man in i ”rummet.” Till vänster fanns en kokvrå, alltså ett kök att gå in i men utan plats för bord eller stolar. Runt hörnet till höger fanns en sovalkov. Han hade en rejäl trave med pizzakartonger från den finska pizzakedjan ”kotipizza” (för övrigt dyrt här i finland, 8€ och uppåt). Väggarna var klädda med några fantasy-målningar och det skulle visa sig att han hade många intressen gemensamt med mig, från min ungdom, bl a rollspel och warhammer (figurspel).
Vi satte oss ner i soffan, han satt mitt emot. Efter att ha pratat lite om livet som missionär, vad vi fyller dagarna med och diverse annat av det vanliga som folk brukar vara nyfikna på, kom vi in på anledningen till att vi är här – vårt budskap. Han lyssnade och ställde några uppriktiga frågor.
”-Vad är bön egentligen? Tror man att man kan påverka Gud att ändra sina avsikter när man ber?”
Jag kände att jag ville besvara den frågan.
”-När vi ber så ber vi ’i Jesu Kristi namn’. Att be i hans namn innebär egentligen att våra tankar och känslor skall vara desamma som hans. Det handlar mera om att försöka känna Herrens vilja och avsikter än att förändra dem. När vi är rena och uppriktiga, så kan våra avsikter och tankar vara desamma som Kristus tankar och avsikter.”
”-Hmm.. bra svar. Och bra sagt dessutom.” Min kamrat fortsatte
”-Vi skulle faktiskt prata lite om bön. Du skall som sagt få en Mormons bok, och när du har läst lite i den så vill vi att du har en bön för dig själv och frågar Gud om det du har läst är sant, och om boken kommer från Honom.”
Alexis satt tyst en stund med handflatorna ihop under ansiktet. Jag kände att det var ett tillfälle för mig att berätta om mina bönesvar, så jag sade:
”-Jag vet inte exakt hur du känner för det här med bön, men jag vill berätta att jag faktiskt har fått svar på mina böner. När jag läste Mormons bok för första gången så var det särskilt tydligt. Mitt svar var inte hörbara ord eller någon stor uppenbarelse i stil med vad Joseph Smith fick uppleva, men det var ändå ett tydligt svar. Jag kände ett överväldigande lugn och stor glädje, och på något sätt ’kände’ jag ljus, inte såg men kände liksom ljus, och värme.”
”-Jag lovar att läsa i boken” började han… ”och jag tvivlar inte på din upplevelse, men jag kommer inte att be. Jag anser inte att det behövs.”
Vi hade varit hos honom närmare en och en halv timme och det började bli dags att gå. Vanligen stannar vi aldrig längre än 40 till 60 minuter på en undervisning, men han hade många frågor och diskuterade mycket och gärna.
Pappa, är du vaken?
Under tågresan hem idag funderade jag över berättelsen från igår. Jag tänkte även på en upplevelsen som mamma hade i templet i Stockholm för några år sedan… Jag skall inte återge några av detaljerna från den upplevelsen här, sådant är heligt och personligt, och något man själv måste få avgöra när och med vem man vill dela.
När vi lämnat vår packning hemma i lägenheten och ätit lite cyklade vi ner till stan och knackade lite dörr igen. När vi knackat oss igenom några hyreshus öppnades dörren av en kille i vår ålder. Äldste Smith var väldigt vänskaplig med honom, och den unge mannen visade stort förtroende tillbaka. Det visade sig efter en stund att de träffats tidigare, och att han fått en Mormons Bok av Äldste Smith och Äldste Peterson i somras. Han hade inte läst något direkt i den, men han ville gärna prata med oss så vi slog oss ner i hans vardagsrum och pratade om det vanliga i en första diskussion – Gud, Kristus, Kristi kyrka, Mormons bok och bön, och att få svar på sina böner.
När vi gick därifrån hade Äldste Smith en känsla av att det var så fantastiskt att vi funnit honom igen. Det var visst inte hans egen lägenhet utan hans flickväns – det var inte här de träffade honom förra gången. Tommi heter han förresten.
”-Jo, det var ju ett bra sammanträffande” fick jag hålla med om. ”Men så otroligt var det väl inte att stöta på honom igen efter ett halvår, med tanke på alla dörrar vi knackar på i den här stan…”
”-Nej, men vi har ju skriftat ganska mycket här nere i stan, den här byggnaden hade ju bara 3 dörrar kvar, alla andra har vi ju markerat som ’inte intresserade’. Med tanke på alla gånger vi varit här så borde ju risken vara ganska stor att vi stött på flickvännen och att hon inte varit intresserad.”
”-Jo det förståss.”
Jag fick hålla med om att det var ett antal omständigheter där som samverkat till vår fördel, och diskussionen kändes bra. Kanske det här är början på något stort. Dock glömde vi att ha själva avslutningsbönen med honom, och jag fick inget tillfälle att bära mitt vittnesbörd, berätta hur jag fick ”mitt svar” att evangeliet är sant. Jag tror att både jag och Äldste Smith behöver sluta vara så ”blinda”, att vi behöver bli bättre på att förvänta de välsignelser som vi hoppas på och ber om.
Kvällen avslutades med lite skriftande i område 6, Lohja, varefter vi besökte familjen Kokkonen. Mirja klippte oss (eller klippte ”våra frisyrer” som man säger på finska), och vi hade med oss ett särskilt budskap till Ari, det var ett tal från förra generalkonferensen, en av mina favoriter: ”dad, are you awake?” (pappa, är du vaken?).
”Jag har sett änglar”
Dagen började med distriktsmöte. Vi har förresten en ny missionär i distriktet – Äldste Williams har flyttat till Helsinki, och istället har vi fått Äldste – Williams. Om det känns förvirrande så blir det ännu bättre när jag berättar att de tillhör samma grupp, de kom till Finland samtidigt, de var i MTC samtidigt. De flesta skiljer dem dock genom att kalla denne nye för ”Iso Williams” och den förre för ”Pieni Williams.” Pieni betyder liten och iso betyder stor. De är väl lika långa, men iso Williams går på gym varje vardagsmorgon, det har han gjort hela sin mission (och förmodligen sedan han fyllde 12). Undrar vad han tar sig till den dagen han får en kamrat som inte går med på att gå upp en timme tidigare för att hinna gymma.
Syster King pratade om hur mycket hon fryser här på vintrarna, och när hon var färdig berättade jag om min fantastiska halsduk som jag fått av mamma i julklapp. Snacka om att hon blev avundsjuk. Efter mötet gick jag med Äldste Williams för att skrifta. Han är lite mer av en försäljare, han är bra på att vara vänskaplig vid dörren och få folks förtroende. Jag tror också att han får mera respekt pga. att han är så stor, det gör det nog lite svårare för folk att ignorera honom eller behandla honom med förakt.
På kvällen fick vi middag hos en medlem. Hon har två basset-hundar med öron som hänger ända ner till golvet. Under middagen berättade hon att en av hennes släktingar hade haft en nära-döden upplevelse. Han hade nästan drunknat, och han hade sett änglar.
”-Jag har sett änglar själv också” sade hon sedan.
Vi satt tysta och väntade på fortsättningen, hoppades på att det skulle komma en fortsättning. Sådana här upplevelser är ju så heliga, speciella och personliga att man inte vill eller kan dela med sig av detaljerna.
”-Det var kort innan jag döptes som medlem i kyrkan” fortsatte hon. ”Min mans bror hade gått bort, men han återvände med ett budskap till mig. Jag hade redan känt den Helige Anden, men det här var som ett ännu större bevis för mig att den andliga världen är verklig. Det som är verkligt är inte det som vi ser omkring oss i den här världen, det finns något mycket större och djupare.”
Mer än så berättade hon inte, men det var intressant att höra.
För varje dörr som stängs…
P-day igen (förberedelsedag). Vi tog tåget till Oulu, jag hann skriva två brev på vägen. Vi tog det lugnt mest hela dagen. På kvällen skulle jag gå ut och skrifta med Äldste White, jag gillar det. Han är alltid så positiv, och vi hittar oftast någon att undervisa. Så även idag – vi kom in till en medelålders man, nyligen frånskild. Jag kände igen stilen, lite som Esa där hemma. Lite smutsigt i hemmet, den vanliga orkeslösheten och depressionen som brukar följa på skilsmässor. Något som jag kände igen från mina egna föräldrars separation var möblemanget – det var så tomt och ensligt i hemmet. Frugan hade visst fått köksstolarna för runt bordet stod utemöbler av plast. Det var där vi slog oss ner för en ”första diskussion/lektion.”
Det gick ganska bra, han accepterade vår inbjudan att läsa lite från Mormons bok och be om den. Innan vi gick därifrån hade vi en bön tillsammans. Vi brukar försöka uppmuntra dem vi undervisar att hålla bönen, för om de aldrig tidigare bett så kanske de inte riktigt vet hur de skall göra, och så låter de bli bara för det. Det är ju aldrig ett roligt läge när man kommer tillbaka efter en vecka och de säger ”jo, jag har läst lite,” och när vi frågar ”har du bett och frågat Gud om boken är sann?” så svarar de ”Tja, jag bad väl inte SÅ direkt… alltså jag frågade inte Gud så…” varpå de flesta tillägger ”Men jag har en bra kontakt med ’övervåningen’ så inget annat så…”. Därför brukar vi gå igenom bön tillsammans. Mallen som vi brukar visa ser ut så här:
Vår fader i himmelen
Vi tackar dig …
Vi ber dig …
I Jesu Kristi namn. Amen.
Medan vi åkte hem från området pratade vi lite om att hålla humöret uppe medan ingen är intresserad, och vi bara får dörrar igendragna och folk som ignorerar oss på gatorna i stan.
”-Jag försöker ibland tänka att för varje dörr som stängs framför näsan på en så är jag en dörr närmare den som faktiskt ÄR intresserad.”
”-Funkar det bra?” Jag antar att jag var tvungen att svara ärligt på hans fråga…
”-Nja, jag är ju inte riktigt någon försäljare, varken till sinnelag eller till uppträdande, så egentligen inte.”
”-Inte jag heller, men jag brukar tänka på något som jag hörde i kyrkan en gång, att för varje dörr som stängs framför en, så får man ytterligare en välsignelse från Gud.”
”-Tror du på det?”
”-Ja, det hjälper i alla fall när vi är ute. Och ja, jag tror att på något sätt så kompenseras jag för de fruktlösa ansträngningarna, även om det ’bara’ är att jag känner mig lycklig och till freds den kvällen när vi kommer hem.”
”-Vad kostar boken?”
Fastemöte i kyrkan. De har en tradition här i Kajaani att se på en av kyrkans filmer under prästadömsmötet den söndagen det är fasta. Jag gillar det – det krävs så mycket tankeverksamhet för att hänga med på lektionerna i kyrkan, och när man fastar är man ju inte riktigt på topp på den fronten.
Under eftermiddagen skriftade vi i centrum. Vi besökte den äldre kvinnan som hade överlevt sina tre söner. Hon hade läst lite, och vi pratade om det, och om lite annat. Hon var inte intresserad av att besöka kyrkan eller direkt lära sig mer från oss. Det känns ändå gott att besöka henne, vi gick därifrån med varmt hjärta.
Jag var ganska trött efter fastan och därpå en stor middag. Jag får alltid dåligt samvete när jag inte är fokuserad till hundra procent när vi är inne hos någon, det händer ju trots allt inte så ofta att vi kommer in. Vi fortsatte skrifta i centrum…
”-Har svenska ett framtids-tempus?” Det har nämligen inte finska, därav frågan…
”-Jo, det tror jag väl. Vad vill du säga?”
”-Till exempel… I will go there tomorrow.”
”-Jag går dit imorgon.”
”-Men, ’går’ var väl presens?”
”-Jo, det stämmer… det är väl samma då.”
”-Gäller det utan undantag?”
”-Öhm… vänta så får jag tänka efter… jo, jag tror det.”
”-Så svenska har alltså inget framtidstempus, det är samma som presens?”
”-Ja… men det är väl samma i engelska? Du sätter ju bara ’will’ framför det mesta?”
Samtalet avbröts av att en dörr som vi hade ringt på öppnades.
”-Hej, jag heter Äldste Smith och det här är min kamrat från sverige, vi representerar Jesu Kristi Kyrka.
”-Jaha goddag.”
”-Goddag! Vad har du hört om Mormons bok?” Äldste Smith höll fram den så att han kunde se på den.
”-Inte så mycket, men jag har hört om Mormoner, om det är samma sak?”
”-Jaha, vad har du hört?”
”-Nja, inte så mycket, men att ni har månggifte, och att ni tror på bibeln och en annan bok, den där antar jag då” han pekade på boken som Äldste Smith höll i.
”-Nej och ja. Månggifte praktiserades i begränsad utsträckning i kyrkans tidiga historia, lite på samma sätt som i gamla testamentet. Det är över hundra år sedan det helt och hållet förbjöds inom kyrkan. Det finns utbrytargrupper som fortfarande praktiserar det, de kallar sig för ’Mormoner’ men har ingenting med denna kyrka att göra. Men ja till det andra du sade, det här är Mormons bok, och den tror vi på tillsammans med bibeln. De vittnar som samme Kristus som bibeln, och visar att Han uppenbarar samma läror och principer för alla folk. Mormons bok utspelar sig nämligen på den amerikanska kontinenten. Kristus talade om ’andra får’ när han undervisade judarna, och han besökte bland annat de trofasta på den amerikanska kontinenten efter sin uppståndelse.
”-Menar du att det fanns folk i amerika på den tiden som trodde på Kristus?”
”-Ja, det här folket lämnade nämligen Jerusalem 600 år före kristus, och de hade alla de judiska profeternas skrifter med sig. De hade många profetior om Kristus. Den här lilla gruppen som kom till amerika ca 600 f.kr. Förökade sig och hade växt till ett stort folk vid den tid då Kristus uppenbarade sig för dem, och bara en liten del av folket trodde på profetiorna om Honom, men de fanns där, ja.”
”-Vad kostar boken?”
”-Åh, den kostar ingenting, du får den av oss.”
”-Oj, är det säkert? Det var generöst. Jag vill gärna undersöka den lite.”
”-Jättekul. Vi kommer gärna förbi om en vecka eller två och svarar på frågor eller pratar mer.”
”-Nja… jag undersöker hellre på egen hans först. Jag har ju ert nummer här i boken så jag hör av mig om jag vill träffa er och diskutera mer.”
Under kvällen läste jag Malaki 4, en profetia om Kristi andra ankomst. Det slog mig att det står att varken de orättfärdiga ELLER de stolta skall leva under tusenårsriket, den tid då Kristus återvänder till jorden för att leva här och regera i fred under tusen år. Malaki understryker att de som i övrigt kunde anses ”rättfärdiga” men som är stolta, inte är redo för en plats i Krsiti rike ännu. Jag kände att han talade till mig.
…och de var båda förlorade
En ny dag med nya tag. Vi knackade dörr hela förmiddagen och en bit in på eftermiddagen. Ingen framgång.
Hemma på lunchen lyssnade vi till två tal från generalkonferensen i april förra året1Generalkonferensen innehåller tal från kyrkans nutida ledare, bland annat tal av de tolv apostlarna. Två gånger om året samlas hela kyrkan till konferens (vilket är kyrkans benämning på alla sammankomster, vare sig det är sådana här föreläsnings-liknande sammankomster där åhörarna bara passivt lyssnar, eller om det är ungdomsaktiviteter där man sportar etc. Allt kallas för konferenser, av någon anledning..Äldste Holland talade om berättelsen om den förlorade sonen. Han påpekade att Frälsaren lika gärna kunde ha börjat berättelsen med ”En man hade två söner, och de var båda förlorade, och behövde båda komma hem.” Äldste Holland talade om avund, den universella synden. Äldste Holland sade också ”De flesta ’du skall inte’ buden gavs för att vi inte skulle skada andra, men jag är övertygad om att budet ’du skall inte ha begär till din nästas…’ gavs för att vi inte skulle skada oss själva.” Vi hörde även ett tal om kraften i bön.
Det är fastesöndag, och jag fastar för att vi skall få framgång i Kajaani. Jag vet inte vad Äldste Smith fastar för, vi fastar aldrig gemensamt av någon anledning. När kvällen kom hände dock någonting. Det var som att Äldste Smith blev en annorlunda person, han var plötsligt mycket mer engagerad vid dörrarna, verkade tycka att det var spännande och varierade verkligen sina fraser. Inom loppet av 20 minuter hade vi delat ut två Mormons bok, och hade därmed två möjliga undersökare när vi återvänder nästa vecka för att svara på frågor.
”-Vet du, vanligtvis längtar jag bara hem, längtar tills dagen skall ta slut, men idag känns det annorlunda.”
”-Ja, jag kan se en tydlig skillnad.”
”-Jaså, hurdå?”
”-Du verkar mera fokuserad på att undervisa och ge ut boken.” …och inte så fokuserad på att tycka synd om dig själv, tänkte jag för mig själv.
Under eftermiddagen lärde han sig lite mera svensk grammatik. Ikväll när han satt och skrev i sin dagbok sade han plötsligt
”-Helt otroligt, jag kan knappt skriva mitt eget språk längre.”
”-Hmm… och då har du ändå bara två att hålla reda på, undrar hur förvirrad jag kommer vara i slutet av min mission.”
Missionärer är människor…
En hel dag med område 8… bara lägenhetsbyggnader. Efter en stunds skriftande fick vi lunch hos syster Seitsojoki, det var gott som vanligt. Det var även ett långt besök, som vanligt.
”-Han vill gärna smaka på syltan”
Nej, det ville jag inte alls… nu sätter han igång med sin lek igen. Min kamrat säger saker om mig som är motsatsen till vad jag egentligen vill, han tycker visst det är kul. Glöm att jag äter någon sylta.
”-Vill du smaka på sylta?” Hon frågade snällt.
”-Nej tack”
Äldste Smith log för sig själv. Han tyckte uppenbart att sånt här var skoj, nya missionärer är väl visst bra på något sätt… Han körde på ett tag till, men tyvärr var jag modig (eller tråkig) nog att säga vad jag ville. När det var dags att gå fick jag ett par tjocka stickade sockor av henne. Hon är som sagt mycket snäll.
När vi kommit ut ur byggnaden sade min kamrat
”-Jag är så trött på att vara där så länge… 3½ timme…”
”-Men det är ju du som avgör när vi går, jag skulle absolut komma ut snabbare, president Hoyt har ju sagt en timme som riktlinje, om vi siktar på 1½ så har vi väl tänjt lagom på det med tanke på att hon är ganska ensam och gammal…”
”-Det är inte så lätt Äldste.”
”-Ok”
Tystnad medan vi gick mot vårt nästa mål – eller ”offer” (victim) som vi skämtsamt brukade säga: de där trevåningshusen där vi blev lite osams sist. Vi hade ju redan sänkt förutsättningarna lite för att ha en god stämning ikväll så utgången var väl given – inga undervisningar ikväll och lite osams igen. Det började med en dörr där en kvinna som var lite uppklädd öppnade. När hon stängt dörren sade min kamrat
”-Hon skulle på dejt”
”-Ja, eller så skulle hon kanske ut och dansa, eller på fest” sade jag lite halvt engagerad.
Han gav mig den där leende minen som kändes nedlåtande, så jag frågade honom rakt ut istället för att gå och dra på det
”-Varför är du arg?”
”-Jag är trött på att du alltid har en annan åsikt”
Jag var själv ganska less på att han gick omkring och var trött och grinig så fort vi knackade dörr (något som han själv bestämde att vi gjorde större delen av vår tid), och nu kände jag ingen anledning att hålla tillbaka så jag fortsatte
”-Du kan vara precis hur trött på mig du vill.”
Tystnad i några minuter, sedan fortsatte han
”-Det är bara det att du aldrig håller med mig, du har alltid en annan åsikt.”
”-Om du menar situationen alldeles nyss så sade jag inte ens att jag var av en annan åsikt, jag uttryckte bara andra möjligheter. Min mening började faktiskt ’Ja, eller så…’ om du minns.”
Tystnad igen. Vi vandrade den kalla vintervägen mot nästa byggnad. Jag tänkte för mig själv att om det nu hade varit så att jag var av en annan åsikt – vad skulle det ge honom för rätt att uppträda surigt eller trumpet? Men nu hade jag ju inte bestridigt hans åsikt, bara försökt vända och vrida på frågan och se ny amöjligheter, det är ju så jag alltid gör. Jag godtar sällan det första sagda i en fråga som sanningen utan gillar att utforska och analysera och leka med, innan jag tar ställning. Nu hade jag inte ens tagit ställning ännu… men det gör detsamma.
Jag tänkte på det råd som Peter Magnusson gav mig strax innan jag blev avskild som missionär: ”Kom ihåg att du är du och dom är dom.” Jag hade först tänkt att han menade dom som i människorna i Finland, människorna som inte vill lyssna, eller än mer betungande för hjärtat: De som faktiskt lyssnar men efter övervägande väljer att ta avstånd från evangeliet. Nu började jag se en annan innebörd i hans ord: Jag är jag, och min kamrat är min kamrat, och vi behöver inte vara överens om allt, eller ens mycket. Arbetet förenar oss, men självklart bli man trött på varandra när man delar både bostad och arbetsdag och fritid.
Efter ytterligare en tids skriftande började Äldste Smith bli på märkbart sämre humör.
”-Hej, vi representerar Jesu Kristi Kyrka, skulle du ha lite tid ikväll att höra ett budskap om Frälsaren?”
”-Nej, jag har inte tid”
Med en uppgiven och nästan irriterad ton fortsatte han
”-Skulle ni ha tid någon annan gång då?”
”-Nej” var svaret kort varefter dörren drogs igen kraftigt.
”-Det där var väl lite onödigt?” frågade jag.
”Vad??”
”Du låter ju irriterad på dem du försöker få undervisa, den negativa bild de har av oss förstärks ju bara ytterligare…”
”Du förstår verkligen inte Äldste…”
Okej, då var det dags igen, föreläsningen om varför det är så svårt för honom just nu…
”Men det är väl knappast hennes fel att det råkar vara hundrade dörren idag som svarar dig likadant?”
”-Varför tror du att det är svårt för mig att skrifta vid den här tidpunkten på min mission?”
Jag tror inte på allt hans snack om att det är svårt att vara en ”gammal” missionär (dvs. ha varit ute länge på sin mission), han borde ju snarare känna sig mera motiverad mot slutet, att göra det bästa av den sista tiden. Eller bli motiverad av att det snart är slut på dörrknackandet, om det nu är så att han upplever det som så jobbigt. Konstigt då att han planerar hela dagarna med sådana aktiviteter… Men det såg jag ingen anlidning att säga till honom, inget skulle bli bättre av det, så jag sade bara
”-Nej, berätta varför det är svårt”
”-Jag har inte haft mycket framgång under min mission. Jag har bara döpt en person vet du…”
”-Så du har svårt att visa tro på att Herren kan leda dig till den person här i Kajaani som söker efter det vi har att ge?”
”-Något sådant… men det låter negativt när du säger det så”
Guess what – det är negativt att du känner så! Men, det sade jag inte heller till honom. Jag tror att jag skulle kunna säga mycket, men han skulle inte ta till sig det. Den erfarne tränaren tar väl inte råd av sin unge ”greenie” bara sådär? Skämt åsido… kvällen var slut och vi begav oss hemåt.
Nu skall ingen tro att jag är missnöjd med min kamrat, det är jag inte, det skulle kunna vara värre på hundratals olika sätt. Det är inte lätt att som sagt leva med en person 24 timmar om dygnet i… snart två månader. Men sådant är livet på mission, man väljer inte sin kollega, och det är säkert en bra träning inför äktenskap när man kommer hem… då man faktiskt får välja sin partner själv =)
Smith lär sig svenska
Idag förflöt i ungefär samma anda. Mannen som igår bad oss att komma tillbaka verkade väldigt annorlunda idag. Förmodligen var han onykter igår, och idag vid sina sinnen tillräckligt för att komma på att han inte var intresserad. För övrigt hände inget spännande.
Äldste Smith har börjat lära sig svenska! Han frågar mig om glosor, grammatik etc. och han är duktig, riktigt läshuvud. Jag säger något en gång och så kan han det sedan. Det är kul för mig också, för det gör att jag känner som att jag är bra på någonting. Det är en ovanlig känsla i denna period av mitt liv, för jag är ju nybörjare på det mesta nu – på att vara missionär till exempel, och det är ju det enda jag är och gör hela dagarna. För att sedan inte tala om hur mycket nybörjare jag är på språket – här är man i ett främmande land med ett annorlunda språk. Så, att undervisa svenska är ett välkommet tillskott. Det var HAN som gick där och antecknade saker medan vi gick upp och ner för trappor, knackade på dörrar osv. det brukar ju vara jag som går med anteckningsblock och penna =)