Inte en slump?

Publicerat fredag 21 mars, 2003 av Mattias

Vi skriftade större delen av dagen. jag kände mig lite nere över de tillfällen då människor pratar med mig och jag säger det jag kan komma på att säga men inget intresserar dem ändå. Jag känner mig ledsen över att jag inte kan vara bättre på att fånga intresse, visst – för vissa är evangeliet inte intressant oavsett hur man berättar om det, men jag tror att jag kan förbättra en bra bit där.

Jag frågade Äldste May om några tips och hans förslag var att försöka prata mycket om profeter, och att vi idag har en profet som kan varna och undervisa oss precis som i noahs dagar.

På kvällen kontaktade vi lite nere i stan. Vi träffade bl a en kille som träffat på missionärerna både i australien och i USA. Han var mycket trevlig, men vi pratade inte någon längre stund om religion. Är det en slump att du stöter på missionärerna vart du än är? =p

Rikets hemligheter

Publicerat torsdag 20 mars, 2003 av Mattias

Då har man tagit farväl av Äldste Ryan Smith för alltid då… honom och Äldste Williams. Själva åkte jag och DeGering med bilen till Kajaani. Dagen började bra med att vi knappt fick upp det fastfrysta tanklocket på bilen när vi skulle fylla upp den inför resan, vi höll nog på i en kvart där nere vid bensinmacken innan vi fick loss det.

Väl i Kajaani packade jag grejer för veckan, kläder osv. det hade ju underlättat att veta detta innan resan, hade liksom kunnat packa med det här på tåget då, men det var förstås lite kul att åka också, och se omgivningarna från bilen… hitta rätt väg, snacka med DeGering… Vi tog med Äldste Smiths cykel också, han skulle visst sälja den till någon missionär i norr som skulle hämta den i Oulu vid tillfälle. Efter många om och men lyckades vi få in den, lagom nedmonterad, i vår VW Polo.

På eftermiddagen när vi var tillbaka i Oulu handlade vi lite mat i närheten av deras område, ”-Jag vet inte hur ni skötte det i Kajaani” sade DeGering, ”men här köper vi var och en till sig”. Jag och Smith hade delat på middagarna, han var visst inte van vid det. Efter shoppingen var det vidare till tågstationen för att plocka upp de två nya missionärerna, Äldste May och syster Brown. May var vår nya zonledare, han kom senast nu nerifrån Espoo, förort till Helsingfors. Brown var rakt från MTC.

När vi lämnat av syster Brown hemma hos syster King inne i Oulu så körde vi runt lite i området. Äldste May ville orientera sig lite, och känna av kvarteren.

Sedan besökte vi en medlem som bjudit oss på middag. Sedan engelska-undervisning¹

De sista timmarna av dagen ägnade vi åt att knacka dörr. Det här hade redan varit en lång dag kände jag, men ingen tid att förlora, vila kan man göra sen, efter mission… eller senare. Medan vi gick från dörr till dörr och knackade på så bekantade vi oss med varandra. Jag tycker redan mycket om Äldste May. Han känns mera jordnära, inte så… ”amerikansk” som båda Williams, och White. Han ”snackar” inte så mycket.

I mina skriftstudier i morse läste jag om Israels förskingring och kommande insamling. Jag tror att det är den vi arbetar på, att samla de troende och villiga från alla folk och nationer. Jag lärde mig även lite annat, men jag tror att vissa saker skall man inte berätta om. Vissa saker är det bättre för varje enskild individ att själv lära sig genom Anden, för när den Helige Anden talar till vår ande, eller till vårt hjärta, då vet vi genast att det är sant. Om jag berättar någonting för dig som jag har lärt mig, då får du det genom tankar och logik först, och måste pröva om det är sant genom att själv be och studera och fundera. Och om det jag berättar är större än vad du är redo att ta emot eller tro på så kan det så tvivel hos dig och bli något negativt för dig istället för vad som var tänkt.

Därför är det ibland bättre att hålla saker för sig själv, och låta den Helige Anden ppenbara för var och en de delar av ”rikets hemligheter” som vi vid var tid behöver få höra och veta.

Smiths sista dörrar

Publicerat onsdag 19 mars, 2003 av Mattias

Någon form av förberedelsedag igen… vi spenderade större delen av dagen i stan, min kamrat letade finsk musik att ta med sig hem… boooring att hänga efter i affärer en massa timmar, men men…

Ikväll knackade vi dörr i Oulu, jag och Äldste Smith. Hans sista runda, på ett bra tag… och det känns lite konstigt och overkligt att han åker hem imorgon, då ses vi inte mera, förmodligen någonsin, här på jorden.

Medan vi gick där och pratade men människor så hade jag en mera sorgsen känsla än tidigare över dem som vi ändå kände att vi fick lite kontakt med, men som ändå valde att avstå att höra mera. Visst, jag vet att jag själv förmodligen hade gjort likadant om de kommit till min dörr innan jag visste något om kyrkan (tror dock aldrig jag träffade några missionärer… pappa sa nej till jehovas vittnen en gång, men jag minns inte att jag någonsin mött missionärer från denna kyrkan tidigare). Men jag känner ändå på något sätt att jag för deras skull vill att de skall veta, se och förstå, mera än jag har velat eller önskat det tidigare… och den där upplevelsen för ett par dagar sedan när jag satt och studerade skrifterna verkar ha påverkat mig mer än jag trodde.

Jag såg en rolig vägskylt ikväll, ”varning för full student” ungefär. Det var i studentbostadsområdet, och någon hade tagit en triangelskylt och målat en man med studentmössa som kröp på marken. Stämmer nog ibland hehe.

Under kvällen där hemma i lägenheten satt Williams och Smith och pratade om sina missioner, och vad de skulle göra när de kom hem. De lyssnade på en låt som är bakgrundsmusik till en av seminariefilmerna som används i kyrkans utbildning, låten heter ”going home” och handlar egentligen om människor som åker hem för att vara med nära och kära över högtider, och i en andlig parallell att åka hem till Gud, till vårt verkliga, himmelska hem. Men just nu tillämpade de den på morgondagens äventyr för dem =)

En greenie?!

Publicerat tisdag 18 mars, 2003 av Mattias

Idag tog vi tåget till Oulu, sista gången för Äldste Smith… måste kännas nostalgiskt. Eller skönt. Vi blev hämtade av Williams och DeGering vid stationen, och på vägen till deras lägenhet ringde assistenterna och ville prata med mig.

”-Heej, vi har en liten specialare till dig i morgondagens change¹.”

”-Ok?” Jag var ”excited”, det här var ju spännande.

”-Jo, du skall först vara en vecka i Oulu tillsammans med DeGering och hans nya kamrat tillika Zonledare, Äldste May.”

”-Ok, en vecka, och sen?”

”-Jo, för det är så här, att MTC i england har andra rutiner för vilka veckor de skickar hit missionärer, och du skall nämligen få en greenie att träna, grattis!” Jag kunde inte avgöra om det var lite ironi i hans ”grattis” eller om det bara var på allvar.

”-En greenie? Nu skämtar du. Du vet, min finska är inte den bästa ännu precis…”

”-Nej, men det är lugnt, för han är från Finland, så efter det här är du verkligen på topp med språket det kan jag lova.”

”-Så du menar allvarligt att jag skall lära upp en ny missionär när jag bara varit här några månader? Wow… önska mig lycka till då antar jag.” Jag var glad, men ville snarare ge sken av att vara orolig, för att inte verka allt för självsäker. Jag var inte självsäker, men jag kände ändå lugn inför uppgiften.

”-Dessutom har han svenska som modersmål, precis som du, så ni kommer säkert att fungera hur bra som helst ihop. Han kan lära dig finska från ditt eget språk.”

Aha, så han är förmodligen från västkusten, svenskspråkig… spännande, och han sägs kunna finska, så då kan han ju verkligen lära mig. Jag lär honom det lilla jag kan om missionärslivet, och han får lära mig finska. ”Kanon det här” tänkte jag. Jag lär definitivt vara vinnaren på den dealen hehe.

”-Det var en sak till Äldste”

”-Ja?”

”-Du kommer ju att ta din kamrats plats som distriktsledare nu också.”

”-Okej”

”-Har du koll på uppgifterna som hör till det, insamling och rapportering av statistiken, hålla distriktsmöten etc.?”

”-Ja då, det lär ju bli den lättare uppgiften här”

”-Ja, precis. Bra det. Då hörs vi av, bara ring om det är något!”

Jag känner mig så välsignad, att jag får vara med en finländare, då kommer jag verkligen att lära mig språket bättre! Och jag är glad att president Hoyt litar på mig nog att få en greenie efter bara några månader. Jag skall försöka dela upp dagarna bättre, kanske sikta på att ge bort MB en timme, köra nästa timme inriktat på att komma in eller få prata med någon vid dörren etc.

Ikväll hade vi en underbar upplevelse, jag och Äldste Williams undervisade ett kinesiskt par. De var intresserade, och lyssnade och ställde frågor. Efter lektionen visade de oss bilder hemifrån, han var från Shanghai, och visade oss en massa bilder. Han berättade att det kunde ta en hel dag att ta sig från ena änden av staden till den andra. Wow… jag tycker det är så häftigt. Jag älskar verkligen kina, jag vet inte varför, men jag tror att jag alltid har gjort det. Det är inte bara att det känns exotiskt, det är något mer i mig. Jag önskar så att jag kunde besöka det landet en dag. De vill att vi kommer tillbaka på måndag. Jag är så upprymd och lycklig, men jag vet egentligen inte riktigt varför, jag bara är det!

Ikväll lyssnade Äldste Williams på musiken från filmen Armageddon. Jag blev nästan lite trunky². Jag hade ju några sådana hemma, musiken från the Rock gillade jag… jag minns när pappas kompis Manfred stod i vardagsrummet, volymen var uppskruvad, och han sade att ”det här är ju lika bra som vilken symfoni som helst”. Jag höll med honom. Om än lite agressivare än en genomsnittlig symfoni kanske…

En välsignelse

Publicerat måndag 17 mars, 2003 av Mattias

Förberedelsedag. Idag städade jag hela dagen, medan Äldste Smith packade sina väskor. På kvällen besökte vi Jocke. Han verkade må bättre idag, han betedde sig mera normalt, och han hade en bra fin bön i slutet av diskussionen. Vi kände båda den Helige Andens närvaro under besöket, det kändes fridfullt, särskilt bra för Äldste Smith att få en sådan upplevelse som avslutning på sin mission och med den person vars dop han medverkade till i Kajaani.

Efter det besöket gick vi hem till Familjen Kokkonen, vi var bjudna på middag, Äldste Smiths ”sista middag” (eng. ”last supper”).

Ari skjutsade hem oss på kvällen, och i bilen diskuterade de templet, och Ari frågade om kriterierna för tempelbesök¹ Det visar ju att han funderar över medlemsskap i kyrkan i alla fall, det kändes roligt att Äldste Smith fick det samtalet också kvällen innan han skulle åka. Han har alltid pratat så varmt om Ari, jag vet att han tycker mycket om honom.

Ikväll hade Äldste Smith svårt att sova, han är bl a lite tät i näsan, men jag antar att det är många tankar som far genom huvudet när man skall åka hem efter 2 års missionärsliv…

”-Svensson, är du vaken?”

”-Ja.” Jag hade heller inte kunnat somna än.

”-Kan du ge mig en välsignelse?”

Så vi gick upp, klädde på oss, och han satte sig på en stol i vardags/studierummet. Jag gav honom en välsignelse² för sin förkylning, och i övrigt som jag kände mig vägledd av den Helige Anden. Det kändes bra, och efteråt satt han förundrad en stund, dels över att det genast blivit bättre i näsan, och dels över den andliga känslan som kom över honom under och efter välsignelsen. Med hans egna ord var han ”excited” att välsignelsen hade påverkat honom så kraftfullt.

Tar fångar i en skrämmande takt

Publicerat söndag 16 mars, 2003 av Mattias

Dagen började med möten i kyrkan, det var extra kul att Eero Määttä kom. Min kamrat hade tal, det är ju hans sista söndag här. Hm, tiden har ändå gått rätt fort…

Innan mötena satt jag och läste L&F 84 om prästadömet, och fick ett starkt vittnesbörd om det, det kändes som att kraft från ovan kom till mig. Jag vet att vi är sända att samla in dem som Herren har förberett, de av allt folk som är villiga att sluta förbund med Honom, men när jag läste verserna 49-52 så kände jag att vi har även ett ansvar att göra något för att frigöra dem som Satan har bundit med hårda band och tunga kedjor. Under senaste generalkonferensen sade Äldste Ballard att Satan tar eviga fångar i en skrämmande hög takt (eng. ”taking eternal prisoners at an alarming rate”). Jag tror inte bara vi skall samla in de som redan är ”rättfärdiga” (i relativa termer alltså, egentligen finns ju bara en enda person som varit rättfärdig, Kristus) och som väntar på att höra Herrens evangelium, utan även sträva efter att fritaga dem som förblindats av de synder Satan lurat in dem i, eller de ”människofilosofier” som han lurat dem att tro på.

Måttlighet

Publicerat lördag 15 mars, 2003 av Mattias

Stannade inne idag. Jag trodde inte att min förkylning skulle bli ett problem för oss, men det har den blivit. Jag orkade dock studera större delen av dagen, och vi lyssnade till en av Truman Madsens föreläsningar om Joseph Smith också, den handlade om några av hans lärdomar kring sådant som rör pengar. En av hans egna principer var att då man lånar något bör man alltid lämna tillbaka det med ränta. Det levde han efter, och det fanns till och med män som tävlade om att låna ut sina redskap till honom för de visste att de fick tillbaka dem i bättre skick (yxan slipad vassare etc.).

Något annat han sade, och som fick mig att vilja leva i större givmildhet, var ”denna världen har mer än tillräckligt med resurser för alla som lever i den, men pga människors kalla hjärtan och ha-begär, pga av senare generationers oförmåga att skilja mellan behov och begär, lever många i fattigdom och svält. Jag vill leva mitt liv i måttlighet vad gäller materiella ägodelar.

Broder Määttä

Publicerat fredag 14 mars, 2003 av Mattias

På morgonen besökte vi vår undersökare Eero, eller ”veli Määttä” (”veli” är finska för ”broder”) som vi nu kallar honom, även om han inte är döpt medlem i kyrkan ännu. Som vanligt när vi besöker honom så var den Helige Anden påtagligt stark, vi undervisade några principer från femte diskussionen, om offer och osjälviskhet.

Senare under dagen skriftade vi, och för att få lite variation och att testa något nytt öppnade vi med den ödmjuka repliken ”Hej, vi representerar Jesus Kristus och har ett budskap till er från Honom”. Sedan fortsatte vi med att berätta om den återupprättade kyrkan, och Mormons bok som ett ytterligare testamente om Jesus. Det är ju korrekt att vi representerar Jesus Kristus, men det låter väl kanske lite starkt att bara börja med det så. Senare under dagen sade Äldste Smith, mest på skämt men även det korrekt, ”Vi representerar Israels Gud” (finska: ”Israelin Jumala”, gamla testamentets ordalag). Det var ingen märkbar skillnad åt något håll, förutom att vi hade lite roligare än vanligt. Dörrarna stängdes varken snabbare eller långsammare än vanligt. Dessutom har jag hört att ingen hör de allra första orden man säger, allt de tänker är ”jobbig situation, två främlingar, hur skall jag ursäkta mig ur det här utan att vara stötande eller otrevlig”. Och vissa drar sig ju inte det minsta för att vara otrevliga heller då…

Vi fick lunch hemma hos syster Seitsojoki, sedan fortsatte vi att knacka dörr, i många timmar…

Rakt på sak

Publicerat torsdag 13 mars, 2003 av Mattias

Hela dagen gick till att knacka dörr, förutom ett besök till Jocke på kvällen.

Jag kände kraften i våra vittnesbörd under dagen då vi först presenterade oss, och rakt på sak berättade att ”Jesus Kristus har återupprättat sin kyrka på jorden.” De flesta skyndade som vanligt att stänga dörrarna, men jag känner att detta sättet, att rakt på sak vittna om det vi är här för att berätta om, är mera jag. Det finns missionärer som är duktiga på att småprata och att ”snacka sig in” hos folk. Det är inte jag. Men jag kan vittna om Mormons bok, jag vet hur värdefull den är, och att den är av Gud.

Under den vecka då jag var sjuk satte Äldste Smith upp en bild på väggen bredvid min säng med budskapet ”Du kan aldrig vara ditt bästa jag om du ständigt försöker att vara någon annan”. Den ger mig trygghet varje gång jag ser och läser den, för jag saknar en del färdigheter eller förmågor som andra missionärer har (tänker mycket på White och Williams skicklighet i att småprata, socialisera med främlingar). Men jag har en stark tro, och jag har stor motivation, och jag är hängiven.

Hemma hos Jocke ikväll såg vi på kyrkans filmatisering av liknelsen om den förlorade sonen (Luk 15). Han hade en konstig reaktion, när filmen var slut gick han och lade sig, medan vi var kvar. Hmm… Det är fler och fler saker som jag tycker är lite underliga med honom¹.

”buzz talo”

Publicerat onsdag 12 mars, 2003 av Mattias

Idag knackade vi dörr under i princip hela dagen. Vi börjar få slut på dörrar att knacka på nere i stan, vi har snart träffat alla, och de allra flesta har avböjt. Idag började vi ge oss på de byggnader som är låsta, där man måste prata med någon som sedan släpper in en. Vi har låtit bli dem förut för det kan bli en del sura miner som ”hur kom ni in” osv. men det struntade vi i idag. Bara att trycka tills någon vill öppna, sedan börjar man som vanligt uppifrån och ner. Skönt med lite nya trapphus. Vi kallar dem förresten för buzz talo (eng. ”buzz”, ljudet när man trycker på knappen för att ringa upp någon, och ”talo” finska för hus).

På kvällen hade vi en undervisning hemma hos Jocke tillsammans med två medlemmar (Kervinen och Tolonen). Under undervisningen kändes det bra, jag kände mig uppbyggd av det vi talade om (Att lära känna vår Himmelske Fader och Jesus Kristus), men jag har en liten underlig känsla när vi är hemma hos honom, allt känns inte helt bra. Han berättade några saker som han haft svårt med sista veckan, men det är något annat, något som jag inte kan sätta fingret på.

mormonmission.se

Månadsarkiv: mars 2003