”Det är så lätt för er missionärer”

Publicerat onsdag 21 maj, 2003 av Mattias

På morgonen följde vi med broder Lehtinen på hemlärarbesök. Det blev den inte helt ovanliga varianten ”Jag har inget andligt budskap förberett, men ni missionärer kanske kan ta hand om den biten”. Det gick dock bra, vi pratade lite om välsignelser. I slutet läste jag att vår lydnad till Herrens bud i själva verket beror på vår förståelse för evangeliet, och på vår kärlek till frälsaren, joh 14:15

”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.”

Han opponerade sig dock här, och sade att ”det är så lätt att vara missionär och vara andlig när man inte behöver bry sig om någonting vardagligt i världen”, och han sade att ”det är väldigt annorlunda att vara en ’vanlig medlem’ mot att vara missionär”. Jag läste skriftstället from Äldste Jensen gav oss igår, med löftet till alla som vill omvända sig, och vittnade för honom att löftet är till alla.

Jag var väldigt trött sedan på det sista besöket, kunde knappt hålla ögonen öppna då jag inte talade själv eller tilltalades. Det blev ju väldigt dåligt med sömn sista natten.

Resten av dagen hände det inte så mycket spännande. Vi knackade dörr, träffade en man som sade att han inte var så intresserad av själva budskapet, men intresserad av hur vi närmade oss människor, hur vi lade fram vår kontakt. På kvällen träffade vi en man på gatan som hade ganska så invecklade teorier om Gud. Varför måste människor göra det så svårt för sig? Är det för att det känns tryggare att ha en Gud som är på avstånd och som är för komplicerad för att verkligen förstå sig på?

Idag har jag förresten varit medlem i kyrkan i 5 år!

…först då är vi värdiga att säga ”Herre, hjälp mig”

Publicerat tisdag 20 maj, 2003 av Mattias

Idag är en av de bästa dagarna på min mission. Vi hade en extra zonkonferens för att Äldste Marlin K Jensen var på besök för att möta och undervisa oss. Jag skall inte upprepa allt vad han undervisade om, men det finns en sak jag vill bevara här, och det är att han öppnade mina ögon lite för det som Christer Westerling försökt förmedla till mig tidigare: Äldste Jensen läste L&F 93:1

”SANNERLIGEN, så säger Herren: Det skall ske att varje själ som överger sina synder och kommer till mig och åkallar mitt namn och lyder min röst och håller mina bud, skall se mitt ansikte och veta att jag är”

Han vittnade om att bröderna i de tolvs kvorum har fått den uppenbarelsen, och att löftet är öppet för alla, varje medlem i kyrkan, inte bara apostlarna. Jag kan få det, om jag uppfyller kraven. Han undervisade om tro, och att vi behöver ha tro tillräcklig till omvändelse (tro som leder till omvändelse). Om vi har det, då kommer vi att givas tro och KUNSKAP om Herren.

I en paus frågade jag honom om han mindes mig från Göteborgs stav. ”-Du förhörde mig på min grupp av äldster” tillade jag. ”-Just det ja, för du var den yngsta kvorumspresidenten där” sade han, det kom han ihåg. Om jag inte hade haft koll på det han frågade mig om så kanske det här återseendet inte varit fullt lika angenämnt hehe.

Jag och Äldste Steadman körde Äldste Jensen till flygplatsen efter konferensen.

”-President Hoyt är mycket nöjd med dig. Du är en bra ledare i den här kyrkan. Du kommer att bli den bästa missionären i missionen, om du inte redan är det” sade han. Jag vet vad jag är, och vad jag inte är, och jag svarade lugnt att

”-Det är jag inte, men jag önskar att jag kunde bli det en dag”. Han försäkrade mig om att jag kunde bli det, och han sade att han skulle hälsa president Mattsson där hemma att jag mår bra i Finland och att jag jobbar hårt. Jag skall jobba ännu hårdare. Precis innan vi gick in i bilen var det ett plan som startade, jag njöt av ljudet från början av banan till slutet, och när det lättade stod jag och tittade på det när det gick in i molnen. Äldste Steadman frågade mig ”Är det det du skall göra efter mission?” (”Is that what you will do?”) jag har aldrig tänkt att det är upp till mig, jag har alltid tänkt ”man kan ju försöka” men för honom var det så självklart att ”man väljer ju själv” typ, den amerikanska tron…

En annan sak som Äldste Jensen påminde oss om under mötet var att varje dag är allvar på mission, och kan vara på liv och död, andligt sett, för en själ längs vår väg, och att vi behöver tillräcklig tro för att utföra Herrens verk här i Finland. Vi behöver pressa oss själva till vår yttersta gräns, och först då, när vår egen förmåga och tro inte räcker till, först då är vi värdiga att säga till Gud ”-Herre hjälp mig”. Och då kommer han att hjälpa.

Han berättade också att en av apostlarna sagt att ”när jag går till sängs om kvällen säger jag ofta till Herren att jag är så trött att jag inte orkar ge ett endaste tal till, men när morgonen kommer då har han styrkt mig så att jag klarar än en dag”. Ibland känns det så på mission – efter en hel dags arbete (oftast mera mentalt än fysiskt utmattande).

Han sade också att ”när vi går till Herrens hus, då är vår kropp i ett tempel, men vår ande kan alltid vara i ett tempel om vi håller vår kropp ren och helig”.

Hela mötet var så andligt uppbyggande, det kändes så skönt att ha Äldste Jensen här. Jag skall bli mera fokuserad. Jag började med att lägga undan vissa brev jag fått medan vi var borta, för att spara dem till förberedelsedagen. På MTC var det så att vi läste och skrev bara brev under förberedelsedagen, för att hålla fokus ännu mera under veckan. Det har man slappat till sig lite med här ute kan jag säga, men det är bara att ta nya tag. Jag har också tänkt på något som en av apostlarna, Äldste Nelson, sagt: ”Dina brev hem kan vara lika viktiga för din familj som Paulus brev var för Korintierna”.

Äldste Steadman fick förresten fortkörningsböter på vägen hem, det var lite roligt tyckte vi andra i bilen.

Ha roligt under tiden

Publicerat måndag 19 maj, 2003 av Mattias

På morgonen skrev jag mitt veckobrev till president Hoyt, och nämnde att jag tror det börjar bli svårt för Äldste Phelps att vara här utan att kunna deltaga i mycket pga språket. Jag nämnde också hur tacksam jag är för den tiden som jag har arbetat ihop med honom, hur det har lärt mig att vara mera avslappnad ang. missionärsarbetet, och att ha roligt under tiden.

På kvällen besökte vi Ritva, en tidigare undersökare. Vi bekantade oss lite, pratade om Mormons bok, och berättade om våran tro och varför Mormons bok är viktig för oss. Sedan kontaktade vi lite på gatorna, sedan kom Äldsterna från Vasa, Steadman och Galloway. De hade haft en incident på vägen – de hade kört i diket, men lyckats få upp den. Både de och bilen var dock väldigt leriga!

Vi lyssnade lite vidare på Truman Madsens föreläsningar om Joseph Smith. Joseph anklagades ofta för att ”ha satt grannskapet i uppror” (när de som ogillade honom inte kunde finna någon annan saklig punkt att försöka dra honom inför rätta med, då tog de till denna vaga anklagelse). Truman Madsen uttryckte sig ungefär så här (fritt översatt) ”Visst hade han på sätt och vis gjort det, men hur kunde han rå för det? Ljus rör alltid upp mörker, det är en evig lag”

Finns det någon sanning i detta?

Publicerat söndag 18 maj, 2003 av Mattias

På Prästadömsmötet i kyrkan idag ombads jag att bära mitt vittnesbörd om Joseph Smith, det kändes bra att göra det. Och under sakramentsmötet talade syster Ahola om hur vacker jorden är, hon läste bl a ur psaltaren och Jesaja. Så här på våren är det så lätt att hålla med om det – jorden är så vacker.

På eftermiddagen åkte vi med Klas Byggmästar på hemlärarbesök, så fick vi lära känna några nya medlemmar samtidigt som vi täckte upp för hans kamrat. Vi besökte bl a familjen Kleis, och jag fick beröm för min finska.

På kvällen knackade vi dörr en hel del. Vi träffade först en ung kvinna, runt vår ålder gissar jag, som min kamrat pratade med ett bra tag. Efter det träffade vi en äldre kvinna som faktiskt läst hela Mormons bok, men som absolut inte ville be till Gud.

När vi gått in ikväll lyssnade vi på några av Truman Madsens föreläsningar om Joseph Smith. En sak som jag tyckte var intressant var att Joseph berättade att då någon sade något illa om honom då bad och funderade han över det som sagts, för att utröna om det låg någon sanning i det. Han sade att ofta fann han något i sitt beteende eller kommentarer som på något sätt utgjorde grund för anklagelsen eller ryktet om honom. Dr Madsen sammanfattade att ibland tror vi att det är vår uppgift i livet att dra ett streck på marken, ett streck som representerar vår stolthet, och sedan för vårt liv se till att ingen trampar in över den linjen. Det finns helt enkelt inte tid i en människas liv att slå vakt om sin stolthet så, vi måste lära oss vad det innebär att vara Kristi lärjungar. Vi skulle göra gott i att ta efter Broder Josephs exempel i att rannsaka oss själva istället för att försvara oss så fort någon anför ett klagomål mot oss.

Lestadianer, förlåtelse och Hesekiel

Publicerat lördag 17 maj, 2003 av Mattias

På morgonen cyklade vi ut till Larsmo centrum och knackade dörr i lägenhetsbyggnaderna där. Vi kom in till en Lestadiansk¹ kvinna. Vi småpratade i någon kvart, sedan berättade vi om Joseph Smith och erbjöd henne en Mormons bok vilket hon gärna skulle undersöka. Hon verkade ganska ensam och ville kanske främst prata lite. Vi konstaterade också att vi hade väldigt många gemensamma värderingar till följd av vår kristna tro, men så brukar det ju vara – värderingarna förenar men teologin skiljer.

Roland, den mannen vi cyklade ut i regnet för i onödan tidigare i veckan, var inte hemma. Han gjorde med andra ord samma sak som sist – be oss komma ut och sedan blir det inget. Jag kunde förstå om vi hade stått på för att få träffa HONOM, men det var ju han som sökte upp OSS, och även föreslog denna andra tid). Jaja, inga flera chanser där nu, om han vill veta mera så får han komma till kyrkan någon söndag.

Vi begav oss hem till stan, och gick till fots för att knacka dörr. Vi träffade på två lestadianer till under kort tid. Den första diskuterade vi med i närmare 30 minuter, jag började med att berätta om eviga familjeband och tempel, och myndigheten vi har i templen att besegla familjer för evighet (för att visa på något som vi kan erbjuda honom utöver det han finner i sin tro idag, för lestadianer är i regel djupt troende på Kristus redan). Jag citerade bland annat då Petrus fick den här myndigheten från Gud (se Matt 16:19)

”Jag skall ge dig himmelrikets nycklar Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen”

I deras tro handlar inte denna makt om eviga familjer, utan om synder. Deras lära är den här (DISCLAIMER: detat är enligt honom, jag vet inte om alla lestadianer skulle förklara det likadant): att alla kristna genom tro på Kristus är fyllda av den helige anden, och genom att endast vara det har de automatiskt makt och myndighet från Gud att förlåta andra människors synder. Han berättade att han kan gå till sin kristna vän och bekänna sina synder, och vännen kan säga ”i jesu namn, du är förlåten”.

Vi tror att det är Gud som förlåter synd, och det efter att vi uppriktigt omvänt oss från synden, inte genom att bara bekänna det för någon. Han sade om och om igen att ”du kan inte lägga till något till Guds nåd med dina egna gärningar, det kvittar vad du gör.” Då frågade jag honom ”tror du att Kristus vill att du strävar att leva som Han levde och lärde?” Jo, det trodde han på. ”Varför? om det inte är viktigt, varför?” Men det hade han inte riktigt något svar på, han repeterade bara att ”du kan inte lägga till något med dina egna gärningar”. Jag vittnade för honom om att jag vet att det är genom Jesu Kristi försoning som vi kan få förlåtelse för våra synder, men att Han har makten att förlåta oss tack vare vår tro på honom och vår ärliga omvändelse, dvs. att vi verkligen VIlLL följa honom, inte bara att vi berättar för folk varje gång vi INTE följer Kristus.

Jag berättade också om hur Mormons bok är en uppteckning av forntida profeters läror, precis som bibeln, men han sade att bibeln är allt han behöver. Var har jag hört det förut… Jag sade att jag vill ge honom mera av Guds ord, och citerade Hesekiel 37

HERRENS ord kom till mig. Han sade: ”Du människobarn, tag en trästav² och skriv på den: För Juda och Israels barn, hans medbröder. Tag sedan en annan trästav och skriv på den: För Josef, en trästav för Efraim och alla av Israels hus, hans medbröder. Foga sedan ihop dem med varandra till en enda stav, så att de förenas till ett i din hand.

”Det här är Josefs stav” sade jag och höll upp Mormons bok. Han stod dock fast vid att bibeln innehöll allt han behövde. Jag tittade honom i ögonen och sade ”kom då ihåg att du själv sade det” och menade ungefär ”när du en dag i himlen kommer till insikt om vad du redan här i jordelivet kunde ha haft – säg då inte att jag inte kom hela vägen hit för att ge det till dig, för det gjorde jag” men det sade jag givetvis inte haha.

På kvällen var vi bjudna på middag till Klas och Heidi Byggmästar. Efter middagen kom Kim och Ann-Marie dit, vi hade en undervisning planerad. Både Klas och Heidi hade så många bra och visa inlägg i diskussionen. De förstår evangeliet väldigt bra, och är duktiga på att involvera och förklara för människor som inte är vana tankesättet och orden vi använder i kyrkan. Jag kände mig så uppbyggd av diskussionen, och så ledsen för min kamrats skull att han bara satt där och inte förstod något av det. Jag hoppas han får förflyttning i nästa change. Jag är oerhört tacksam för att ha fått tjäna med honom, han är en frisk bris för alla, den skojaren… men det måste vara tufft för honom. Han klagar dock inte.

Tiondet är ett lätt bud

Publicerat fredag 16 maj, 2003 av Mattias

På morgonen idag hade vi en lektion med en äldre man som inte kommit till kyrkan de sista åren.

På eftermiddagen hade vi en diskussion med Gunvor, den började ganska bra, men när hon apropå ingenting avbröt med helt random saker mitt under min berättelse om Joseph Smith så förstod jag att hon inte är intresserad längre. Hon ville heller inte läsa mera i Mormons bok, så det var vårt sista besök med henne.

På kvällen var vi hemma hos Marlene, Äldste Byggmästars mamma. En av hans äldre bröder, Mats, bor fortfarande hemma, och Johan som är gift och utflyttad var också där på middagen. Vi hade ett budskap om välsignelser förberett, så vi började prata om det (vi tog det på finska så att stackars Äldste Phelps skulle få vara med på i alla fall något under dagen. Frågan om tionde kom upp, jag minns inte hur vi kom in på det, men vi kände båda den Helige Anden starkt under samtalet. Jag tog vid något tillfälle upp att tiondelagen är en ganska unik lag så till vida att det är ett av Guds bud som alla kan leva efter till hundra procent. Det är verkligen svart eller vitt – antingen offrar man 10% av sin inkomst till Herren, eller så gör man det inte. Den är också speciell så till vida att alla KAN göra det. Om man jämför med ärlighet, eller kyskhetslagen, så är det för de flest en kamp att alltid ha avsikter (ärlighet) eller tankar och känslor (kyskhet) hundra procent i enlighet med Guds önskan eller norm, men tiondet behöver aldrig bli någon kamp. Det är bara att ta fram pengarna så är det klart.

På kvällen var vi hemma hos en jugoslav som pratar svenska. Han heter Selmani och bor här med sin fru, som inte var varken finska eller jugoslav, minns inte var hon var ifrån. Han var muslim men inte praktiserande, och skulle läsa och undersöka Mormons bok sade han.

Svart snor

Publicerat torsdag 15 maj, 2003 av Mattias

På morgonen hade vi lite service, vi rensade ett loft hemma hos Mäkiläs. Det var en massa jord och halm, vet inte om det fungerat som isolering eller något. Vi rensade ut det för att sonen skulle ha det som ett extra lekrum. Det var inte bara smutsig halm utan diverse redskap där uppe också, en del såg riktigt gammalt ut. En äldre broder från församlingen hjälpte till också. Det hela tog 4 timmar, och efteråt märktes det att man hade andats in en hel del smuts för när man snöt sig var det svart i näsduken. Vi fick lunch och sedan knackade vi lite dörr.

Vi undervisade en första diskussion, och tittade förbi mannen som stod och lagade bilen förra gången. Han var fortfarande lika trevlig. Han hade fortfarande inte läst, han sade att han skulle göra det en regnig dag så jag antar att vi får vänta på regnet. Det skall visst regna imorgon.

På kvällen ringde jag pappa och vi pratade en bra stund. Vi pratade lite om Mormons Bok, han hade tänkt skaffa en, och läsa lite grand, kanske en sida om dagen eller så.

Vi satt i kapellet och ringde, och hjälpföreningen¹ hade sitt möte ikväll så vi fick lite te och smörgås innan vi gav oss av hemåt i kvällssolen.

Efter prövningen kommer välsignelser

Publicerat onsdag 14 maj, 2003 av Mattias

På morgonen knackade vi dörr, gav bort en bok, och skall tillbaka dit nästa vecka. Vi åt lunch med familjen Ahola, hon berättade om sin omvändelse. Vi träffade hennes man också, han var väldigt trevlig. Han är ännu inte medlem i kyrkan. Han hjälpte oss fixa lite med våra cyklar.

Efter det skulle vi just bege oss ut till norra Larsmo, till den där mannen i bilen som vi pratade ett bra tag med i förrgår, och som vi upplevde så mycket motstånd då vi försökte undervisa. Just som vi skulle hoppa upp på cyklarna började det spöregna! Vi cyklade ut mot Larsmo, och efter bara några hundra meter sade min kamrat ”haha, jag känner hur det rinner vatten längs mitt ben” han tyckte det var festligt (sådan är han, Äldste Phelps) och för mig var det inte riktigt så illa ännu, jag hade ju min regnrock på mig. När vi kämpat oss ut till Byggmästars stannade vi för att fråga Heidi om vägen till den adressen mannen givit oss. Hon visade oss på kartan, samtidigt som hon tyckte att vi skulle åka hem och byta om så vi inte blev sjuka. Men vi tänkte inte ge upp när vi kommit så här långt.

Vi trampade vidare, blöta var vi redan så det kunde inte bli så mycket värre. Till slut kom vi fram, och han var hemma, men det visade sig att hans bror skulle komma på besök om en timme, så det passade inte nu. Jag berättade om vår lilla kamp för att ta oss ut, och frågade om vi inte kunde prata en stund nu innan hans bror skulle komma i alla fall, men han föreslog att vi kunde komma tillbaka imorgon istället. Vi enades om en tid på lördag, när vi ändå skulle ut mot Larsmo nästa gång för att besöka Marlene. Men man vet ju inte vad som dyker upp ivägen den gången. En annan rolig detalj var att just som mannen meddelat att det inte blev någonting idag, då upphörde regnet. Vi trampade hemåt, dyblöta som vi var… och jag hade haft fel – det kunde visst bli värre, för regnet var nu ersatt av kraftig vind, det blev väldigt kallt särskilt som vi var blöta in på kroppen! Usch och fy.

Väl hemma drog vi lott om vem som skulle få den varma duschen först. Vi tog båda god tid på oss att värma upp, och när vi bytt om och bytt skor (ja, de var som vattenpölar inuti) kände jag att ”nej, fy vilken dag, nu strundar jag i det här och går och lägger mig” men det var inte min kamrat inne på. Han peppade lite och så gav vi oss av för att arbeta dagens sista 3 timmar. Vi tänkte besöka Mikaela. Mikaela är en relativt ny medlem i min ålder som döptes för 3 år sedan, och hon bor för tillfället hemma hos sina föräldrar. De bor på Bennäsvägen, en jättelång gata söder om stan.

När vi kom fram till huset var Mikaelas bil inte där (jo, vi såg henne några dagar tidigare) och hennes föräldrar är inte så glada i kyrkan, eller missionärerna, så vi gick vidare, min kamrat hade en idé att vi borde kolla hur lång den här gatan egentligen är, så vi traskade på. 90 villor. På vägen tillbaka var hennes bil där, så vi ringde på. En ung kille öppnade, vi frågade efter Mikaela, och hon kom till dörren, och hon var väldigt glad över att se oss, över att det fanns missionärer i Jakobstad igen. Vi stod vid dörren och pratade i någon halvtimme. Hon har inte varit så aktiv i församlingen senaste året, men innan dess var hon lärare i evangelieklassen och allt, trots att hon själv nyligen blivit medlem. Det är så härligt med omvändelser som är så verkliga och så fullständiga.

Jag bjöd in henne till kyrkan på söndag, och hon sade att hon inte var säker, men att hon verkligen ville komma. Jag gav henne ett löfte att om hon läste lite i skrifterna (bibeln eller Mormons bok) varje dag så skulle hon få kraft att komma på söndag.

Mötet med henne gjorde hela den jobbiga dagen definitivt värt det. Lite ironiskt att hemma hos familjen Ahola undervisade vi om hur välsignelser kommer först efter prövningarna, först då vår tro har bestått provet – och så cyklade vi själva 22km i regn och kall blåst för ingenting, för att sedan träffa Mikaela och ha ett bra samtal med henne.

Fröet som planteras i jorden

Publicerat tisdag 13 maj, 2003 av Mattias

Idag började dagen med en bussresa till Vasa. Vi skulle ha distriktsmöte i kapellet. De har ett stort och fint kapell – det är inte så fint på utsidan, men på insidan. Under mötet undervisade Äldste Steadman om prästadömet, och hur vi har rätt att lova välsignelser i böner då vi är hemma hos medlemmar och undersökare. Den rätten har även medlemmar som verkar som hemlärare. Han talade även kring ”prästadömets språkbruk”, att det är annorlunda än en bön. När vi ber, då ber vi Gud om välsignelser, som dessutom är villkorliga på hans vilja. Då vi verkar i prästadömet så välsignar och befaller vi, precis som Kristus och apostlarna ex. befallde sjukdomar att ge vika.

Under dagen knackade vi dörr i Vasa. Jag gick med Äldste Galloway, han är ganska ny i Finland. Jag kände mera självförtroende idag än vanligt, det växer hela tiden, tillsammans med min tro på Kristus och på arbetet vi utför.

Jag fick förresten veta idag att tidigare områdespresident, Äldste Rasband, var VD på NU-skin (Ett globalt företag som bygger på nätverksmarknadsföring, som Nature’s Own som jag jobbade med före mission). Det gjorde han innan han tog tidig pension och gav all sin tid till kyrkan.¹

Jag funderade över liknelsen med fröet ikväll på bussen hem. Visst är det intressant att man inte kan se på ett frö vad det har potential att bli, vad det kan växa till – det kan man bara se genom att titta på trädet som det kommer ifrån. Eller genom att plantera det och se det växa. Det är också intressant att fröet skall planteras i JORDEN, där det får näring och kan växa till ett träd. I de språk jag känner till är ordet för jorden – den som man planterar i – och ordet för jorden – planeten som vi bor på – det samma.

Ovanligt mycket motstånd

Publicerat måndag 12 maj, 2003 av Mattias

Idag hade vi en intressant förberedelsedag. Syster Johnson bjöd oss på middag på kinarestaurangen i centrum, Asian Garden. Där inne kom en man upp till mig och läste på namnbrickan, och sade ”jag vill träffa er efter lunchen och höra ert budskap om Kristus”. Otippat! Han ville att vi kom över till caféet bredvid när vi hade ätit klart. Det gjorde vi, men han var inte där. Lite smått besvikna gick vi för att göra färdigt sysslorna under vår förberedelsedag (tvätt, handla). Då kom han rullande bredvid oss i bilen. Han ville ha vårt telefonnummer, och sade att han skulle ringa oss.

När vår förberedelsetid var slut kl 18 gick vi ut för att kontakta, vi hade inte varit ute lång stund när en annan man, i en bil, vinkade till sig oss. Han stod i en korsning, och han ville höra vilka vi var och vad vi hade för budskap. Han kände inte till Jesu Kristi Kyrka sedan tidigare, och medan vi stod där och berättade kom det två taxar springande. De hade rymt från sin tomt, och av någon anledning kom de rakt mot oss, och satte igång att skälla så det stod härliga till. Skällde och skällde… så att det blev mycket svårt att kommunicera med mannen i bilen. Vi sade till varandra ”Är det någon som försöker störa ut oss?” och det var nog så för alldeles därefter kom en pensionär körande långsamt långsamt, och stannade bakom hans bil och hängde sig på tutan, trots att det var 3 meter fritt vid sidan och ingen mötande trafik. Till slut körde han runt i alla fall. Vi fortsatte prata en stund, och vi fick adress och telefon, och bestämde en tid i övermorgon då vi skall komma och hälsa på och berätta mera ingående. Just som han skulle åka kom ännu en sur pensionär rullande i sakta mak, även han hängde sig på tutan då han kom fram. Den här gången flyttade vår nye kompis på sig, och pensionären körde så tajt i kurvan att hans backspegel tog i min kostym, samtidigt som han stirrade surt på mig. Med så mycket motstånd undrar jag just vad vi kommer att gå igenom innan vi kommer hem till honom på onsdag, var det här bara början?

Vi förlitar oss på skriftstället i Romarbrevet kap 8 där Paulus säger ”Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?”¹

På kvällen knackade vi dörr, det var roligt. Jag kände mig så glad och upprymd hela kvällen. Jag tycker så mycket om att jobba med Äldste Phelps, han gör mig så glad. Under kvällen spelade jag in ett kasettband till familjen, som omväxling från brevskrivandet. Vi träffade förresten en kvinna ikväll som verkade vilja stänga dörren, men vi pratade på (det var på finska) och det kändes som att hon inte kunde stänga den, som att hon kände sig manad att lyssna färdigt. Hon var inte intresserad av att ta emot oss igen, men det var ändå en annorlunda erfarenhet.

mormonmission.se

Månadsarkiv: maj 2003