Andra söndagen i Jakobstads församling, det kändes bra. Vi har 5 middagar inplanerade för kommande vecka. Jag höll tal idag i kyrkan, talade om försoningen. Det var under mötets sista 10 minuter så alla var väl inte helt vakna precis. Heidi Byggmästar översatte talet. Här är det nämligen så att det alltid översätts… talaren kan ju ofta båda språken, men det låter ju lite konstigt om man först säger en mening på svenska, sedan upprepar den på finska, och sedan fortsätter på svenska etc. det är lättare för åhörarna att hänga med om det är en person som talar på svenska och en på finska från talarstolen.

Vi knackade dörr efter kyrkan, och sedan var det dags att ringa hem också, det årliga mors-dag-telefonsamtalet. Vi ringde från kyrkan. Det var jätteskönt att prata i telefon med dem, det är ju snart ett halvår sedan sist. Jag pratade med alla bröderna, de trivs i sina skolor osv. Pappa var inte där, skall prata med honom imorgon.

Vi knackade dörr i Jakobstad hela dagen. På kvällen var vi bjudna på middag hos familjen Mäkilä, därefter tog vi bussen till Kokkola (eller Karleby som det heter på svenska, men här bor inte lika många svensktalande som i Jakobstad så vi brukar kalla det vid det finska namnet).

När vi mötte Kokkola-Äldsterna (Dredge och Kirkmann) planerade de att gå in, men klockan var bara halv nio så vi kunde jobba en timme till, och jag och Phelps hade bestämt oss för att vi skulle ge bort 4 Mormons bok idag, än så länge hade vi bara gett bort 3, så vi kämpade på ut på stan en stund, och det slutade med två lyckade möten, så dagen slutade på 5 böcker. Den ena var till en något berusad kvinna, Äldste Phelps hade inte insett det förrän allt var över, jag såg det direkt när vi närmade oss på gatan, men vi får hoppas att boken kan göra någon nytta ändå. Svårt att veta bara med fulla människor om de fortfarande är intresserade när de nyktrar till sig.

Förberedelsedag. Vi hämtade min cykel på matkaholto, och telefonen. Det är som bussgods där hemma typ, billigt sätt att skicka lite större grejer, men det kan ta någon vecka.

Äldste Phelps var väldigt förvånad över att jag ville spendera hela förberedelsedagen hemma i lägenheten efter att vi hämtat cykeln. Han var van att gå ut och titta i affärer och hitta på saker på den lediga dagen. Jag antar att det är olika hur man återhämtar sig. Jag tycker om att ta det lugnt och spendera tid med mig själv, han är väl i större behov av att aktivera sig. Vi får väl köra varannan vecka eller något. Men idag var han också nöjd med att stanna inne, för så snart han lagt sig på sängen för att vila orkade han inte något annat.

Jag passade på att skriva några brev hem.

Kvällen bestod av dörrknackning, och vi hade en undervisning hos en äldre svensktalande kvinna. Hon var lite annorlunda, för hon ville inte tro på ett liv efter detta. Ville inte tro. Än så länge har vi inte träffat så många finsktalande mäniskor här i Jakobstad. Det är nog inte så roligt för min kamrat, han får ju liksom bara hänga efter.

Första söndagen i kyrkan här i Jakobstad. Något som var lite intressant eller annorlunda var psalmerna – staden och därmed församlingen är ju tvåspråkig, och man har löst musiken under mötena på så vis att man sjunger samtidigt men på olika språk, så under psalmerna (vilka vanligtvis är 4st under ett sakramentsmöte) sjunger halva församlingen på finska, och andra halvan på svenska (finlandsvenska). Det känns konstigt, men jag antar att man vänjer sig.

Innan kyrkan var vi med på rådsmöte, sedan var det prästadömsmötet (och hjälpföreningen, Unga män och Unga kvinnor i respektive klasser, som vanligt. Kyrkans möten är ju samma över hela världen, till och med lektionsplanen är samma i hela världen) och sist sakramentsmöte. Söndagsskola hade man dock ingen här för närvarande, så det var tvåtimmars möte (vanligast är tretimmars, man har en söndagsskola (lektionstid) på ca 40 min.

Efter sakramentsmötet ville alla medlemmar prata med oss, de var så glada att äntligen ha missionärer i församlingen igen, och de tyckte det var kul med en svensk. Biskopen försökte få med mig in på nästa möte, där vi skulle sitta ner med församlingerådet och gå igenom medlemslistan, få veta lite särskilda behov, medlemmar de vill att vi besöker extra ofta etc. men det var svårt för alla medlemmar ville som sagt prata med oss.

På eftermiddagen knackade vi dörr i ett par timmar i närheten av vår lägenhet, vi träffade bl a en man skulle vara intresserad av engelskaundervisning. Jag glömde bort att kolla klockan när vi stod och pratade med honom, så vi fick till slut springa hem till lägenheten, för vi skulle bli hämtade där av fam. Moisio, de hade bjudit hem oss på middag ikväll, och vi har fortfarande inte fått någon telefon. Svårt att meddela att man är några minuter sen då, så vi sprang som sagt. Vi blev 5 minuter sena, men han verkade inte bekymrad över det. Han, Markus, körde oss hem till sig. De bor en bit utanför stan, och vi har inte ordnat cyklar osv. än så det skulle bara ta för lång tid att gå.

De verkar vara en fantastisk familj, de har två barn och bor i ett nybyggt hus, han har byggt själv. Det är ju en stor grej här i finland, en riktig man skall bygga sitt egen hem.

På kvällen, hemma i stan igen, gick vi ut för att kontakta i någon timme. Det slutade med att vi var ute i en och en halv timme, för vi hamnade i ett samtal med några pingstvänner som kom körande förbi i sin bil. Det var kallt och blåsigt, och det var inte någon särskilt givande diskusison, men vi stod som sagt kvar i kanske 45 minuter och pratade.

Jag tittade ut genom fönstret på morgonen idag… det skulle jag inte ha gjort. Snö… det är ju maj nu, kom igen…

Så för att motverka vädret satte jag på mig långkalsonger, för nu var jag trött på att frysa. Nog för att snön låg kvar i Kajaani, men här fanns ju i alla fall ingen längre… förrän i morse. Man kan säga att långkalsongerna var ett stort misstag – det blev en sommardag så varm som någon, jag höll på att svettas ihjäl. Vi hade inte behövs rock eller någonting.

Det var dock en underbar dag vad beträffar missionärsarbete!

Det var en hel del personer som sade att de inte kunde finska, så jag fick ta det på svenska, med en ”lyckligt ovetande om allt”-min på Äldste Phelps bredvid mig. För honom måste det kännas som att vara greenie igen.

Under eftermiddagen knackade vi dörr. Jag gjorde misstaget att bara ta med mig 2 Mormons Bok. De gick åt fort! Första dörren var en man som kanske inte var superintresserad, men ville ändå ha boken, och vi hade en bön tillsammans innan vi gick vidare.

Den andra dörren var en mycket uppriktig man som vi satt ned med en bra stund. Han var väldigt intresserad av boken, och vi hade en bra diskussion. Han ville inte skynda in i något, men ville höra av sig till oss när han fått chans att undersöka lite. Som att det händer… men vi skrev naturligtvis ner adressen så att vi kan titta förbi framöver och kolla läget. Han ville betala för sin Mormons Bok, men sånt gör vi ju inte.

Båda dessa var på svenska. Det känns så skönt att kunna uttrycka och förklara allt så lätt på sitt eget språk, man vet liksom att folk förstår vad man menar, att de inte bara nickar och ler för att de förstår att man inte kommer att kunna uttrycka sig något bättre ändå (jo, ibland tror jag det är så när vi hankar oss fram på finska).

Senare under dagen hade vi i alla fall en diskusson på finska också, en yngre kvinna, kanske vår ålder. Hon verkade mycket intresserad, ville ha boken (jo, böcker på finska hade vi några kvar). Vi stötte på lite språkliga problem när vi kom till en fråga om detaljer efter döden, men i övrigt klarade vi det bra. Nu har jag ju inte någon språkguru som Äldste Smith eller Äldste Byggmästar att luta mig mot utan det är bara jag och Äldste Phelps, och han är lika bra (eller dålig) som mig på finska, så det är riktigt spännande ibland.

Jag är så glad över min nya kamrat Äldste Phelps, han är så energisk, han är så entusiastisk för missionärsarbetet, allt går helt enkelt som på räls just nu. Jag fick förresten veta att då Äldste Preston var i det här området för några år sedan, då öppnade han upp det efter ca 10 år utan missionärer. Jag tycker så mycket om Äldste Preston, han var i min hemförsamling ett par år innan min mission. Jag såg till och med hans namn i ett par gamla böcker i lägenheten.

På morgonen tog vi tåget från Oulu till Jakobstad. Vi hade ingen telefon, den skulle komma med posten om ett par dagar. Det kändes lite underligt, som att vara avklippt från världen på något sätt, man är ju så van att alltid kunna ringa eller skicka ett meddelande.

På stationen i Bennäs (samhället där tågstationen för Jakobstad ligger) hämtade en medlem upp oss, Leif Back. Han körde oss in till stan till vår lägenhet där flera medlemmar höll på att greja i ordning åt oss. De hade till och med mat på spisen åt oss! Fantastiskt.

Vi packade upp, åt och gick till affären för att handla hem lite basvaror och frukostmat. Lägenheten låg precis i centrum (korsningen kyrkogatan/alholmsgatan), vid en galleria där det fanns en halpahalli, direkt översatt billigahallen.

Sedan rensade vi lite i garderoben där allt gammalt material var inställt. Det har inte varit missionärer i Jakobstad på ett drygt halvår, så vi har inte fått någonting överlämnat utan får börja på ny kula. Vi letade lite om det fanns gamla uppteckningar på dörrknackning, vilka adresser som nyligen tackat nej, så vi slipper gå och irritera folk igen… men vi hittade inget. Bara en massa förlegat material, böcker, broschyrer etc. som vi bestämde oss för att slänga i containern på utsidan. Ingen verkar ha slängt något på något decennium här.

Klockan halv sex blev vi hämtade av Klas Byggmästar (inte Äldste Byggmästars familj utan Klas var hans farbror). Vi var bjudna hem till dem på våffelparty. De hade dessutom en familj på besök som undersökt kyrkan tidigare. Vi fick en tid att besöka dem om ungefär en vecka. En riktigt fin första dag i området! Pappan i familjen hade ett stort bilintresse, han hade en jättestor gammal amerikanare. Vi fick åka med den när han skjutsade oss hem på kvällen, motorn var på 7 liter och bilen gick mjukt som en båt.

Det är lite rörigt med språken här i Jakobstad, medlemmarna hoppar friskt mellan svenska, finska och engelska när de pratar med oss och varandra.

Det känns fantastiskt bra att vara här, jag känner verkligen att det är rätt plats och rätt tid för mig. Jag tror det kan ske underverk här om vi har tillräckligt med tro, det är något jag känt hela dagen.