En löpande sydafrikan

Publicerat torsdag 20 november, 2003 av Mattias

Knackade dörr på morgonen, utan anmärkning. Fick middag hemma hos Ylimaula’s, och jag var så trött att då Äldste och Syster Conover hade sitt budskap (som vi alltså inte var delaktiga i, mer än att vi borde varit vakna och lyssnat…) nickade jag till i soffan. Pinsamt…

Efter det stannade vi till hos den afrikanska mannen, vi läste 3 nephi 11 tillsammans, men så fort det kommer till att diskutera/förklara någonting så har vi stora kommunikationssvårigheter, han talar mest franska och ingen av oss gör det. Hans engelska är inte så bra. Vi skall inte tillbaka dit, men vi bjöd in honom till kyrkan.

Senare på kvällen blev vi även insläppta hos en sydafrikan som inte var så intresserad av vårt budskap, men nog väldigt intresserad av att umgås lite med någon engelskspråkig (nog för att jag inte är varken britt eller amerikan, men pratar ju rätt bra ändå). Han frågade lite nyfiket om livet som missionär, sedan berättade han om sina egna upplevelser då han flyttat hit och gift sig finskt. Han hade en sajt om löpning på nätet, hans stora intresse. Men han sade att det fortfarande var svårt att gå utomhus på isiga gator, han har inte lärt sig ”pingvintekniken” än som han ser att barnen lärt sig på bara några dagar. Han bjöd på lite fika också.

Tre nivåer för missionärsarbete

Publicerat onsdag 19 november, 2003 av Mattias

Morgonen bestod av dörrknackande. Jag noterade att jag inte längre tycker det är så jobbigt med långa pass av dörrknackande, vet inte om det är bra eller dåligt. Synd att man haft det så mycket att man vant sig. Men bra att man inte blir matt och uttråkad lika fort.

Jag upplever det som att det finns tre lägen eller nivåer att göra missionärsarbete på.

Förkrossat hjärta och ångerfull ande ¹. Jag tror att jag är som mest effektiv och inspirerad då jag arbetar i detta tillstånd. Jag kan känna inspirationen flöda till mig, och jag känner kärlek för människorna omkring mig. Det här tillståndet är givetvis eftersträvansvärt, men ärligt talat har jag inte befunnit mig i det så särskilt ofta under min mission.
Personligt. Detta tillstånd befinner jag mig ofta i, idag till exempel. Då jag talar med någon så är jag mig själv, jag vågar säga det jag vill och försöker inte vara någon annan, eller något jag inte är (den käcka försäljar-missionären etc.). Jag tror inte på att försöka vara någon eller något jag inte är för att bättre utföra min uppgift. Det är bättre att vara sig själv bara.
Missionär – Att bara göra missionärs-saker, utan att ha hjärtat med i det till 100 procent. Att säga memorerade fraser osv. Det här läget hamnar man i när man är utmattad, eller av andra anledningar utstörd, känslomässigt, fysiskt eller andligt. Det är det sämsta givetvis, men tyvärr det läge man hamnar i stor del av tiden. Men jag har ändå sett viss framgång från arbete i detta läge, så om detta är allt jag orkar, så är det bättre att göra det än att inte göra någonting alls.

Vi åt middag hos medlemmar ute i Kauklahti, det var lite komiskt – de är så snälla och ger oss middag nästan varje vecka, men idag hade de så brottom att alla behövde åka när vi satte oss för att äta, så vi satt ensamma kvar i deras hus. Vet inte om det är mot någon missionärsregel… förmodligen hehe. Jag får alltid många tankar om familj (min framtida) när jag är hemma hos dem, och även hos andra medlemmar. En annan tanke – det är en välsignad tid att vara missionär och få så mycket tid för sig själv och nära Herren, att få lära känna sig själv och fundera på olika saker, komma fram till vad man själv tror och tycker utan så mycket påverkan från föräldrar och vänner (om man inte räknar kamraterna på mission som vänner – vissa är väl att räkna som det i alla fall hehe).

If only…

Publicerat tisdag 18 november, 2003 av Mattias

På morgonen knackade vi dörr, i början kändes det ganska hopplöst för ingen var hemma, det var tråkigt, jag hade sovit dåligt etc. men allt eftersom vi jobbade på kände jag en överväldigande lycka, den kom som från ingenstans. Vi träffade en kille som var trevlig och intresserad, fast inte så intresserad av vårt budskap utan snarare av vår livsstil som missionärer. Vi åt middag hemma hos familjen Leppänen. Pappan tackade för att vi i vårt budskap uppmanade till missionärsarbete, att många missionärer glömmer eller struntar i det.

Jag hade en tanke om orden ”if only…”, (”om bara…”). De är oftast bara en illusion, för man tror att ”om bara detta hinder tas ur min väg…” men om det faktiskt gör det, då upptäcker man att där finns andra hinder. Tror jag.

Kvällen avslutade med engelska-lektionen, som vanligt var det bara familjen Saine där.

Vilodag

Publicerat måndag 17 november, 2003 av Mattias

En avslappnad förberedelsedag (ledig dag). Vi var på biblioteket vid 11-tiden, skrev brev hem, jag surfade lite på BYU-sajten och funderade lite mera ang. utbildning efter mission.

Vi stannade till hos Conovers, och blev kvar i några timmar över lunch. Jag visade bilder på CD från tiden i Jakobstad. Kl 18 (som är den tiden vi brukar avsluta ledigheten under måndagar) hade vi en avtalad tid för undervisning hos familjen Riisanen. Mannen har bestämt sig för att han inte är intresserad av att läsa mera, men Paula vill fortsätta att undersöka den, vi skulle läsa Mosiah kapitel 2-6 på skilda håll, och diskutera det om ett par veckor då vi skall besöka dem igen.

Senare på kvällen levererade vi en turkisk Mormons bok.

”Sväng vänster”

Publicerat söndag 16 november, 2003 av Mattias

Jag fick en tanke idag, jag reflekterade över det att vara seniorkamrat, och tänkte att sådan jag är som seniorkamrat i ett missionärspar, sådan far kommer jag att vara. Och hur man är som far är i sig en spegling av hur man skulle vara som något annat.

Någon har även sagt att sådan man är på den lediga dagen, ”förberedelsedagen” är en direkt avspegling av hur man kommer att vara då man återvänder hem efter mission.

I den här församlingen (Espoo) är det svårt att undgå att ha tankar om familj. När man är liten har man föräldrar att luta sig mot. När man är på mission har man en missionspresident som man andligt sett kan ”luta sig” mot. Men efter mission så kommer jag att vara den som min famlij, mina barn och vänner, skall kunna luta sig mot. Stundvis en skrämmande tanke. Jag har dock känt en förändring inom mig den senaste tiden i hur jag övergått från att ha litat till president Hoyt, till att istället lita på Herren. Jag tror att det är en naturlig utveckling.

Efter kyrkan hade vi en tid avtalad med Jaani. Vi kom dit, och stod vid hans dörr och pratade med honom en stund. Det kom fram att han läser till att bli Luthersk präst, och han vägrade totalt att be och fråga Gud om Mormons Bok var sann. Jag vet ännu inte varför han var så emot det, man kan ju tycka att en blivande präst skulle ha tro på att Gud kan besvara böner, vare sig han förväntar sig att svaret är att boken är sann eller falsk.

Vi fick middag hos familjen Soukko, sedan gick vi runt i området och knackade på hos sådana som tidigare blivit undervisade den första diskussionen, utan att fortsätta. Det var bara en av dem hemma, och hon var upptagen just nu. Medan vi gick runt bland radhusen mötte vi en av de unga killarna i församlingen. Vi pratade med honom och hans kompis en stund, han sade ”Hur vågar ni gå och ringa på folks dörrar så där? Det skulle inte jag våga, jag är för blyg.” Jag svarade att ”När du är 19 vågar du.” Kompisen undrade vad vi gjorde, och vi förklarade att vi pratar med folk och undervisar om Jesus Kristus. Han frågade om vi inte kunde undervisa honom någonting, så min kamrat pratade en liten stund om Kristus.

Vi gick tillbaka till bilen och började planera vad vi skulle göra härnäst. Efter att ha suttit ett tag, utan att känna någon inspiration åt något håll alls, bestämde jag att ”nu orkar jag inte sitta här längre, vi går och knackar dörrar i den där lägenhetsbyggnaden.” Sagt och gjort, och tredje dörren blev vi insläppta, det var en man från Afrika. Han var lite tveksam vid dörren, men jag frågade bara rakt på sak om vi kunde få komma in en liten stund och berätta vårt budskap, och han gick med på det. Hans fru var förvånad, men visade inte motvilja mot att vi var där. Hon höll sig dock i köket med sonen under hela samtalet som varade i kanske 20 minuter. Han tog emot en liten läsuppgift i Mormons bok, och vi fick en tid att komma tillbaka på torsdag.

När vi var färdiga med den byggnaden (utan vidare händelser av intresse) återvände vi till bilen. Vad härnäst? Jag hade en bestämd känsla av att vi borde besöka Jukka. Jag frågade min kamrat hur det kändes för honom, men han var lite orolig att det var för snart. ”För snart?” frågade jag, ”vi har ju inte sett honom på 2 veckor?” Jag satte kurs mot Kauklahti och på vägen dit höll min kamrat med om att det kanske snarare har gått FÖR lång tid sedan sist.

Väl framme hörde vi oväsen och såg ljus och gnistor från trädgården, Jukka var visst i full gång med något. Tror det var lite vedsågning för de var på vg in i bastun, han och en av hans söner. Hade vi varit 10 minuter senare hade han redan varit i bastun, det är lika med oanträffbar här i Finland, bastun är helig för de flesta. Vi hade ett bra litet samtal, jag berättade lite om Äldste Conovers arbete i NASA, då Jukka berättade att han har varit med och arbetat på delar till Pathfinder-roboten. Jukka har visst hängt med i rymd-historian sedan 60-talet. Äldste Conover skall ha en brasafton i Helsingfors och visa lite bilder och sådant från sina projekt, vi bjöd in Jukka dit. Jukka bjöd å sin sida in oss till sitt jobb för att se på hans senaste uppfinning, som skeppas iväg till gruvan i Kiruna snart. Han berättade att han hade tänkt komma till kyrkan i morse, men var för trött. Han sade dock att han är nyfiken på hur det är i kyrkan så han vill komma.

Efter det tänkte vi kolla några ”comebacks” i området dr vi bor (Soukka). Då vi åkte förbi tvärs Saunalahti kände jag en tyst maning att åka in till området till vänster, det var nästan att jag bromsade in och gjorde det, men jag var inte riktigt så handlingskraftig. Jag har märkt att jag ofta lyder andens maningar först i ”steg två”. Vi höll oss till vår egen plan, åkte till Soukka, men Johanna var inte hemma. Då bestämde jag mig för att vi måste åka tillbaka dit jag hade känt maningen. När vi kollade upp området i våra anteckningar hade vi faktiskt en ”comeback” där som för två veckor sedan sade ”kom tillbaka om två veckor” så det passar ju bra. Vi ringde på, och hans fru öppnade. Hon var lite lätt road då vi frågade efter hennes man, hon reagerade ungefär som att ”visst kan jag hämta honom, men inte vill han tala med er”.

Mycket riktigt var han också osäker på om han var intresserad nu när det väl kom till kritan. Precis som tidigare idag, och full av tro, frågade jag bara rakt på sak om vi kunde få komma in en liten stund. Han gick med på det, sade åt oss att hänga av oss och komma in i köket. De bodde väldigt fint, det var ett av de nybyggda områdena. Hans fru var inte glad att ha oss där inne, och det markerade hon mycket tydligt. Det rörde dock inte honom. Vi satt en halvtimme och bara småpratade, han var intresserad både av oss som individer och arbetet som missionärer. Till sist kom vi så in på vårt budskap, och den Helige Andens närvaro var tydlig. Då jag berättade om den mörka tiden efter att apostlarna dödats och kyrkans lära krånglades till (något vi brukar kalla för ”avfallet” eller ”frånfallet” från sanningen) höll han med om att det måst han hänt något sådant dels med tanke på katolska kyrkans historia under medeltiden, och dels den uppsjö av kyrkor och tolkningar som finns i vår tid. Då min kamrat berättade om Joseph Smith, dennes bön och bönesvar (då han fick besök av Fadern och Sonen i det vi nu kallar ”den heliga lunden”) satt han helt tyst och totalt uppmärksam. Min kamrat läst löftet i Mormons bok:

”Och jag uppmanar er att ni, när ni får dessa uppteckningar, frågar Gud, den evige Fadern, i Kristi namn, om inte dessa uppteckningar är sanna. Och om ni frågar med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus, skall han uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft. Och genom den Helige Andens kraft kan ni få veta sanningen om allting” (Moroni 10:4-5)

Efter det frågade jag ”hur känns det just nu?” Jag kunde inte låta bli att fråga, och eftersom den Helige Anden ofta talar till hjärtat kan man behöva hjälpa människor att vara uppmärksamma på att de faktiskt känner något speciellt inom sig. Vi är vana att fokusera mycket på våra tankar, inte så mycket på våra känslor i sådana här sammanhang. Han svarade att ”dessa är så viktiga saker att man behöver tänka igenom dem ordentligt”. Anden var så stark. Han tog glatt emot boken, och lovade att läsa och att be. Han ville dock inte boka något andra besök. Han förklarade att han måste diskutera saken med sin fru (jo tack, jag förstod det…). Jag tror ändå att något speciellt hände ikväll, maningen att åka dit var så tydlig, och känslan under vår diskussion var väldigt påtaglig.

Medkänsla

Publicerat lördag 15 november, 2003 av Mattias

På morgonen åt vi frukost med familjen Aho, sedan hade vi finskalektion. Ett kul citat från Äldste Weight (som kommit ut till Espoo för att vara med på lektionen) ”Convince a fool against his will, he’s of the same opinion still.”

Efter det åkte vi ut till Lohja. Knackade dörr en stund, sedan besökte vi en medlem. Senare fortsatte vi knacka dörr. Det hände lite spännande saker faktiskt. Först blev vi insläppta hos ett par där kvinnan definitivt var full och mannen verkade drogad. Vi pratade med dem i några minuter, sedan gick vi vidare.

Nästa roliga grej var en hänvisning vi fått från missionskontoret ¹ En kvinna öppnade dörren och sade att vi måste ha fel adress. Det var dock mannen vi sökte. Tråkigt.

Sedan hade vi även en man som röt åt oss att dra till ett varmt ställe. Han var inte den första, utan förmodligen den fjärde eller femte ikväll. Medan vi gick vidare kom mannen från föregående samtal ut på gården, tände en cigarett och talade i mobiltelefon. Jag kunde inte höra vad han pratade om, men jag överväldigades av en medkänsla för honom, jag bara visste att han hade det tufft i livet nu, och önskade så att jag kunde hjälpa honom. Jag har sällan haft en sådan stark upplevelse tidigare. Det var nästan så att jag ville gå fram till honom och fråga om det fanns någonting alls som vi kunde göra för honom, men det skulle vara ganska provocerande efter bemötandet vi just fått så det gjorde jag naturligtvis inte.

Konferens m Äldste Rakow

Publicerat fredag 14 november, 2003 av Mattias

Idag, exakt ett år efter att jag anlände till Kajaani, hade vi zonkonferens/mission tour¹. Äldste Holger Rakow (som jag mött en gång tidigare hemma på ett ledarskapsmöte) med sin fru. Jag lade särskilt märke till det sätt som de behandlade varandra på, de ver så kärleksfulla mot varandra. Mycket inspirerande. De berättade en gripande historia om hur de först inte kunnat få barn, och sedan fick de tre på en gång, dels ett eget, och dels genom att hans syster plötsligt gick bort i en bilolycka så att de fick ta hand om hennes två barn. Då jag såg på detta par och deras till synes orubbliga tro önskade jag detsamma för min egen framtida familj. Jag kände hur de två måste ha arbetat på sin tro och på sitt förhållande, både förhållandet till varandra och till Herren.

Men för att börja från början av konferensen. Syster Hoyt öppnade med att berätta om några reflektioner hon gjort. Hon sade ”Jag gläds åt att se nya missionärer komma in till finlandmissionen, fulla av hopp, tro och styrka, men det får mitt hjärta att brista när jag ser dessa missionärers ljus och styrka gradvis försvinna när det börjar bli svårt, när motgångarna kommer, och när de inte får undervisa så många människor som de hade hoppats på. Verket fortskrider inte så som de hade planerat.”

Hon uppmanade oss var och en att ha en ”moralisk inventering”. Hon lovade att ”om vi bara ökar vår tro och vårt hopp, kommer denna mission att se större framgång.”

President Hoyt talade om lite samma sak. Han började med att berätta att missionärer blir så peppade i MTC, men när de kommer ut på fältet och möter motgångar, vad händer då? Han räknade upp en rad saker – man möter tvivel, brister i kärlek till sin nästa, vi blir världsliga i vår inställning, vi kan bli dömande gentemot de människor vi möter (ett enkelt sätt att känna bättre för sig själv är ju att se ned på andra) med mera med mera.

En anledning till detta är att vi spenderar så oerhört mycket tid med att förbereda oss, inte bara den korta tiden i MTC men varje morgon och förmiddag under hela missionen, i två års tid. Vi förbereder och planerar dagen, vi förbereder oss för att undervisa genom att noggrant studera skrifterna samt missionärs-lektionsplanerna, och inte minst genom att studera och lära oss ett mycket svårt språk, i det enda syftet att utföra Herrens kall att inbjuda människor att komma till Kristus. När vi väl kommer ut i ”verkligheten” får vi dock nästan aldrig använda det vi lärt oss och det vi spenderat all vår tid med att förbereda oss för. Det är lite som att ständigt bereda sig för en strid som man aldrig får utkämpa.

En annan viktig sak att komma ihåg är att vi är själva ansvariga för hur vi känner och mår. Ofta väntar vi att någon annan skall lyfta oss då vi har en dålig dag, eller att något skall hända så att vi kan känna oss lyckligare, men det är faktiskt vårt eget ansvar att göra oss lyckliga. Kraften finns inom oss, vi kan lyfta oss själva även om det krävs ansträngning.

President Hoyt berättade att han får en hel del intressant information då missionärer åker hem, då de har sin sista intervju med honom. Han berättade om en missionär i den grupp som just åkte hem, som hade berättat för Pres. Hoyt att han varit i ”robotläge”² den andra halvan av sin mission. President Hoyt berättade sedan att ”Jag åkte hem efter min tid i Finland (då han själv var här som ung missionär) utan att ångra någonting.” Han läste från Alma kap 5 vers 18 med en liten modifiering (i fet kursiv stil):

”…Kan ni föreställa er att ni förs inför Guds domarsäte med era själar fyllda av skuld och samvetskval, med minnet av all er skuld, ja, ett fullkomligt minne av all er ogudaktighet, ja, med minnet av att ni inte gjort ert allra bästa under era två år i Finland?”

Sedan avslutade han med att säga att Vår kraft kommer från att söka Herren varje dag. Äldste Eyring, en av de tolv apostlarna i vår tid, har sagt att ”Timmarna under morgonen kommer att avgöra framgången på din mission” (”The time in the morning will make or break your mission”). Syster Doxie tillade att om vi litar till vår egen styrka så kommer den förr eller senare att ta slut, vi måste luta oss mot Herren.

Syster Rakow, Äldste Rakows fru, talade om kamratskapet (vi arbetar ju två och två), och hur kamratskapet är som ett ok. Om den ena inte arbetar, medför det att den andra heller inte kan göra det. Hur kan vi ha den Helige Anden med oss? Ett: Ha en positiv inställning (det hjälper mig inte att vara nere, det är roligare att vara glad), och två: Uppriktiga böner. Mina böner är inte alltid så innerliga som de borde vara eller kunde vara, men de har verkligen förbättrats.

Äldste Rakow pratade först om tro, och hur inte ens en ängel kan förändra vår tro (se bara på Laman och Lemuel, 1 Nephi 3:28-31). Han visade även på Jareds broders tro, som var så stark att Herren inte ens kunde undanhålla sig själv från hans syn (Ether 3:6-14). Ju större tro vi utvecklar, desto närmare Herren kommer vi. Han nämnde också att då vi hör den stilla fridfulla rösten då Herren talar till oss, då kan vi veta att ”vi är på rätt spår”, vi behöver bara fortsätta, inte fortare än vi förmår (Mosiah 4:27). Han pratade även om hur vi behöver lägga av den naturliga människan och komma till Kristus såsom kung Benjamin säger (Mosiah 3:19).

Då vi går ut och talar med människor, knackar på deras dörrar mm då för vi Kristus till folket. Vi är hans representanter och behöver som sådana älska folket så som Han älskar dem. Vi har kraften, och vi är ansvariga för hur vi känner gentemot dem, oavsett om det är en dörr stängd framför näsan eller obscena ord slängda efter oss.

Efter lunchen pratade Äldste Rakow mera om detta att styra över sin egen lycka eller sina egna känslor. Han återberättade något från Viktor Frankl som satt i koncentrationsläger i Nazi-tyskland. Han lär ha sagt att ”Vakterna kan vara hur elaka och grymma som helst, jag bestämmer ändå hur jag känner, och jag kan fortfarande ha kärlek till dem.” Så om vi får en dörr stängd framför näsan, so what! Fortsätt bara att be för samt älska dem. En heltidsmission är en semester jämfört med vad vissa har fått utstå (koncentrationslägren inte minst). Äldste Rakow avslutade med att berätta en personlig historia om sin son som gått till ”The love parade” (Vilket lät som ett rave-party i Berlin). Då sonen ångerfull kom hem lovade han att aldrig mer gå dit, ”det var hemskt” sade han. Äldste Rakow påpekade att ”det är viktigt som förälder att vi aldrig höjer rösten då vi tillrättavisar, det är inte av Herren”. Han frågade sin son ”innan du gick dit, kände du inte den varnande rösten?” sonen svarade ”jo, men jag valde att inte lyssna”. Det kommer alltid att finnas en varnande röst då vi är i fara, frågan är bara om vi väljer att lyssna, eller om vi skjuter det ifrån oss.

Då konferensen var slut fick jag en tanke om arbete i Guds rike. En biskop till exempel, han kan alltid göra mer. Likaså en ledare i en prästadömsgrupp. Man blir aldrig ”färdig”, undrar om det är så för Herren, eller för vår Himmelske Fader. Blir de någonsin ”färdiga” eller är arbetet oändligt?

Dagens oas

Publicerat torsdag 13 november, 2003 av Mattias

På morgonen kontaktade vi lite på gatorna, sedan besökte vi en man som de undervisat lite förut. Inget speciellt att berätta om det, vi gick hem och åt lunch, och eftermiddagen och kvällen var inte mycket mera spännande de. Många nej och många som inte ens ville hälsa. Till slut stötte vi dock på en man som sade att saken intresserar, och bad oss komma i nästa vecka. Det var dagens lilla oas.

Jag kan inte känna Anden här

Publicerat onsdag 12 november, 2003 av Mattias

Idag hade vi utbyten, jag var med Äldste Wuergler, och under vår middagsbjudning slog det mig att jag varit i Finland i ett år exakt. Under morgonen talade han om L&F 130-20-21, att vi erhåller från Herren enligt vårt hjärtas önskningar, men att Herren har ställt vissa krav, vi måste ”gå in genom porten”. Han berättade också om något som äldste Ballard¹ sagt under generalkonferensen ”om människor säger att de inte är intresserade, lämna dem i fred”. Han bad dessutom å kyrkans vägnar om ursäkt om någon blivit stött av en missionärs beteende.

Då slog det mig att man aldrig som missionär får någon formell träning i hur man kontaktar eller hur man knackar dörr. Man tar väl oftast efter sin tränare (sin första kamrat) med lite inflytande här och där från missionärer som man går på utbyten med över en dag.

Det kanske också är en indikation på att det inte är där vi skall lägga fokus. Som Äldste Ballard (påstås ha) sagt, säger de att de inte är intresserade, varför kämpa på? Kan det vara så att det genom vissa missionärer har smugit sig in försäljartaktik, som vi andra då som inte är försäljare, har känt oss nödgade att ta efter? Skylten som Äldste Smith hängde upp vid min säng kommer åter till minnes: ”Om du strävar efter att vara någon annan så kan du aldrig bli ditt bästa jag”.

Vid elva-tiden var vi hos en äldre medlem och läste Mormons bok tillsammans med henne, det är en stående grej de andra Espoo-misisonärerna har en dag i veckan. Vi läste de sista kapitlen i Ethers bok, och det var verkligen som att historien kom till liv för mig. Jag kunde uppleva och känna den dystra, smärtsamma, otäcka atmosfären där, och vilken sorg Ether måste ha känt.

Lite senare på dagen hade vi ett möte med deras undersökare Karina. Han hade ett upplägg förberett där vi logiskt skulle gå igenom vad det innebär att Jesu Kristi Kyrka är ”den enda sanna kyrkan” men jag upptäckte snart att det mest blev bashing² av det hela, och medlemmen som vi hade med oss gjorde inte alls saken bättre, snarare eggade på tvisten. Jag viskade till Äldste Wuergler att ”jag kan inte känna anden³ här just nu” och han höll med mig om att någonting behövde ändras. Så han bytte taktik och vi bar istället våra vittnesbörd.

Resten av kvällen knackade vi dörr utan vidare framgång.

Tillbaka till högstadiet

Publicerat tisdag 11 november, 2003 av Mattias

Idag var som en extra förberedelsedag, vi var på distriktsmöte på morgonen, efter det åkte vi ut till Veikkola för att besöka skolan där en av medlemmarna arbetar. Mycket god omväxling från det vanliga arbetet, och kul att vara med ungdomar. Vi började med nionde-klassare. Jag fick flashbacks från min egen skola då jag gick i nian. En intressant sak jag noterade: I varje klass verkar det finnas vissa roller som alltid innehas av någon. Det finns alltid den där coola killen som får alla att skratta. Det finns alltid ett par tjejer som är alldeles översminkade. Det finns några som aldrig säger något, och andra som pratar nästan hela tiden. Det finns killen som klär sig udda och sitter längst bak, spelar tuff och hård medan han egentligen inte är det.

Vi fick äta med dem i skolbespisningen, det förde mig också tillbaka till minnen…

Efter skoldagen följde vi med vår medlem hem på middag. Hon hade sin dotter där på besök också, som annars bor i Helsingfors. Jag vet inte hur mycket hon känner till om missionärer men hon var intresserad av oss och det vi gör. Hon lyssnade uppmärksamt då vi hade vårt andliga budskap (förutom en liten distraktion från pappan, en sådan brukar komma då man har ett budskap och den Helige Anden börjar kännas). Vi planerade att prata om föruttillvaron¹ i vårt budskap. Då vi kom in och jag såg läget, att det fanns en ung person där som inte var medlem i kyrkan, funderade jag över om vi kanske skulle prata om något annat under vårt budskap, men det kändes bra med föruttillvaron. Dessutom kunde jag då bära vittnesbörd mera kraftfullt eftersom det är ett av ämnena som gav mig ett vittnesbörd då jag själv undersökte kyrkan då jag var 15 år. När Äldste Wooley var klar med undervisningen hoppade jag in och vittnade, och det kändes starkt. Alla tre tittade och lyssnade på mig uppmärksamt. Jag talade om hur vi alla har en mening med vårt liv, och hur vi kan återvända till Gud efter detta liv, med en god rapport om att ha genomfört vår uppgift.

Johanna bad att få se skriftstället (vi hade läst från Jeremia 1:5) och verkade intresserad. På kvällen skulle vi ha haft engelska-undervisning i kapellet (eller amerikanerna skulle, jag hade väl inte någon huvudroll i det precis). Det kom dock inga elever idag (Familjen Saine brukar oftast vara där).

Vi knackade dörr lite istället, men inga större resultat. Jag fick dock en telefonrapport från Äldsterna i Jakobstad på kvällen, det var kul.

mormonmission.se

Månadsarkiv: november 2003