Idag välsignades vi med det vi inte fick igår. Först knackade vi dörr utan resultat i 3½ timme, och åt lunch med syster Johnson och Leif Back. Jag frågade henne lite om hur hon gillade att bo i Hawaii (det var där hon bodde då hon var gift amerikanskt). ”What do you think?” (sv. ”Vad tror du”?) svarade hon bara. Hon är så rolig. Sedan frågade jag henne ”längtar du inte tillbaka ibland?” då svarade hon ”hmm… better not to think of it” det var nästan som jag såg Yoda i henne, en eftertänktsam vis replik från en äldre vis person.
Imrose hörde förresten Mikael av sig och sade att vi kunde träffas idag, han hade precis kommit hem från sin villa. Villa betyder sommarstuga på jakobstads-svenska. Det vi kallar för villa i Sverige heter ”egnahemshus” här… eller bara hus, om man inte ska skilja det från andra typer av hus. Jag kände lite rädsla krypa inpå, rädsla att han inte skulle ha läst i Mormons bok. Rädsla för att han inte skulle ta emot inbjudan att döpas (som vi ju normalt sett ger i andra diskussionen). Jag och Äldste Phelps diskuterade när vi trodde att Mikael kunde vara redo för dop och vi kom fram till 3½ vecka från nu, det skulle bli vår inbjudan.
När vi kom dit ändrades vår plan rätt snabbt dock. Han hade glömt boken hemma den veckan de var i stugan, så han hade inte läst någonting. Inte heller bett. Vi läste tillsammans från Alma 32, och vi pratade om hur tro är början på kunskapen om Gud, först efter att vi utövat tro kan vi få en fullständig kunskap om Guds existens.
Han tyckte att det kändes konstigt att be till något man inte ens visste om det fanns, men jag fick honom att åta sig att be 5 minuter varje kväll ändå, och känna hur det känns. Jag lovade honom att om han gjorde det, så skulle han snart känna något speciellt under bönen. Under nästa vecka i stugan skulle han ta med sig sin Mormons bok också.
Jag känner förtroende från honom. Han svarar alltid uppriktigt på våra frågor, och han frågar oss precis det han tänker och funderar över. Då jag berättade om Alma och hur tro kan växa till kunskap tittade han på mig och frågade ”var det så för dig i början?” Jag svarade honom att det var det. Jag berättade lite av min historia för honom igen. Jag hade i och för sig inga problem med bön, för jag hade haft bön ganska ofta under åren innan jag kom i kontakt med Jesu Kristi kyrka, men andra bitar växte från hopp till tro till kunskap. I vissa fall från stora tvivel, till hopp, till tro och sedan till kunskap.
Han frågade mig i slutet av diskussionen hur länga jag skulle bli kvar i Jakobstad. Jag svarade ”minst 8 veckor, men jag tror snarare minst 20”. Det är inte konstigt att det är mig han känner ett band till (om det var därför han frågade), för det är ju bara mig han kan kommunicera med, i princip. Det är ju på svenska, och min kamrat kan ju inte annat än sitta och se glad ut. Det var kanske lite det som bidrog till rädslan jag kände under morgonen, att jag visste att vi kanske skulle möta dessa saker, och jag skulle vara helt ensam med det för Phelps skulle inte ha en aning om hur diskussionen utvecklade sig. När vi satt där kände jag dock bara frid. Lite besviken över att vi började om från noll, men man får ta det i undersökarnas takt.
Dagen slutade inte i och med den diskussionen, utan sedan knackade vi dörr i nordöstra delen av stan. Jag får säga att jag blivit ganska bra på att känna på mig huruvida vi kommer in eller inte redan när vi börjar prata med dem. Vet inte om det är att jag läser av sinnesstämningen eller om jag känner ljuset de har inom sig. Vi hade iaf en diskussion med en kvinna och 15-årig son. Det var en fin andlig diskussion, och jag kände att även om hon inte ville sätta upp en tid för ett till möte så hade hon fått svar på många frågor som hon burit på kring Kristus evangelium.
Bara ett par dörrar efter det träffade vi ännu en trevlig mamma, medan vi stod och pratade i dörren stod hennes tonårsdotter bakom och lyssnade – till synes intresserat – hela tiden. Vi pratade i 20 minuter, hon hade inte hört vårt budskap tidigare, men hon hade läst i Mormons bok. Nu efter vårt samtal ville hon gå vidare och be och fråga Gud om den är sann. Hon berättade hur hon hade undervisat sina egna barn att lyssna till ”den stilla viskande rösten inom sig”. Ibland då barnen gjort något fel hade mamman sagt ”du skulle ha lyssnat till ditt samvete” varpå barnet svarat ”ja mamma, men det viskar ju så tyst” (”se on niin hilja”). Det är sant haha.
De känner förresten broder Lehtinen i församlingen, så vi får ta med oss honom dit någon gång, och sitta ner och prata mera. Vi bjöd in dem till kyrkan, äldste Phelps gav dem inbjudningskort (”kutsu”). Jag kände starkt att jag skulle bjuda in den yngre tjejen specifikt, så jag gjorde det, och hon nickade genast, tog ett steg fram och läste på kortet, och försäkrade sig om att söndagstiden stämde. Båda jag och Äldste Phelps kände mycket bra för dem då vi gick därifrån. Särskilt pga den yngre tjejen (som visserligen verkade äldre än oss, men fortfarande ung).
Jag har noterat att kvaliteten på mina personliga böner har gått upp en hel del sedan jag kom till Jakobstad, särskilt de sista veckorna. Jag har bett av hela mitt hjärta för Mikael och Heidi.
Jag tror inte jag varit så här trött någon gång, trött i huvudet, trött i benen, och framför allt trött i fötterna, men det är okej. Vi börjar se blommor på träden, snart får vi nog också smaka frukten av vårt arbete.