En ny dag med nya möjligheter! Vi skriftade hela dagen lång utan att undervisa en endaste person. Vi hade dock ett besök hos syster Kauppinen på eftermiddagen, vi pratade lite om tempelarbete med henne. Efter en rejäl omgång till med dörrknackande så avslutade vi dagen hemma hos Kokkonen. De hade bjudit oss på mat och efter maten slog vi oss ner i soffan i vardagsrummet.

”-Vi skulle vilja läsa en vers och sedan dela några tankar runt den” började min kamrat. Han tog frm sin Mormons bok och slog upp Mosiahs bok kapitel 3, gav boken till mig och pekade på vers 19:

”Ty den naturliga människan är fiende till Gud och har så varit från Adams fall, och kommer att så vara i evigheters evighet, om hon inte ger efter för den Helige Andens maningar och lägger av den naturliga människan och blir en helig genom Herren Kristi försoning och blir som ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålmodig, kärleksfull, villig att underkasta sig allt som Herren anser lämpligt att lägga på henne, alldeles som ett barn underkastar sig sin far.”

”-Finns det något särskilt som ni tänker på i den här versen?” Alla satt tysta en liten stund, sedan sade Mirja:

”-Att vi behöver vara ödmjuka, och lyssna på den Helige Anden.” Äldste Smith nickade instämmande. Alla satt tysta en stund till. Min kamrat fortsatte:

”-Vad betyder det då att vi alla, eller den naturliga människan, är fiende till Gud så länge vi inte ’ger efter för den Helige Andens maningar’?”

Ari hade sett ganska uppmärksam ut, och gav sig nu in i diskussionen:

”-Människor är onda. De flesta av oss tänker mest på sig själv.”

”-Precis, för de flesta av oss, i de flesta lägen, krävs en ansträngning för att åsidosätta egna önskningar och vara ’god’ och Kristuslik. När vi bara tänker på oss själva så kan vi inte göra det som Gud vill att vi skall göra, eller det som Han hade gjort om han hade varit här på jorden. Därför kan vi kallas ’Fiender till Gud’ när vi bara följer vår egen agenda utan att se till andras, eller allas, bästa.”

Det blev ännu en paus. På MTC talades det en del om att inte vara rädd för tystnad, att inte känna behovet att ständigt ”fylla tomrummet” utan att stunder av tystnad och eftertanke kan vara de bästa i en undervisningssituation – det är när människor sitter och tänker som de förstår saker, då undervisar de sig själva, tar in intryck och lyssnar till den Helige Andens viskningar. I Finland känner man dock inte lika lätt obehag över tysta stunder som på många andra platser i världen. Här är det en sådan naturlig del av ett samtal, särskilt männen är ofta fåordiga, de tänker vanligtvis långt mer än de säger. För amerikanerna är det ibland svårt att förstå, för de är ju tvärt om, hehe.

”-Vad är den Helige Anden, rent konkret?” Ari hade suttit tyst och funderat en stund, och Mirja hade gått för att förbereda barnen för natten.

”-Den Helige Anden är en person, precis som Fadern och Sonen, och ett vittne om all sanning. Han är den tredje medlemmen av ’Gudomen’ och hans uppgift och ansvar är att vittna för oss. När du läser Bibeln eller Mormons bok, eller när vi undervisar om evangeliet, då kan du känna den Helige Anden vittna för din själ att det är sant.”

”-Men hur känns det, hur vittnar han?”

En fråga som ligger mig varmt om hjärtat, så jag hoppade in.

”-Jag skulle beskriva det som en känsla av fridfullhet och hopp, ibland fylls jag av glädje utan att egentligen veta varför, och allt känns bara bra. Ofta är det en känsla av ljus, inte ett ljus jag ser utan mera som ett ljus jag känner.”

”-Du har den där greenie-elden, äldste.”

”-Vad menar du?” Vi var på väg hem, och pratade om kvällens besök.

”-Du har den där ivriga känslan bara.”

Nog var jag ivrig alltid. Ivrig att dela med mig av det jag visste, när nu tillfälle äntligen gavs. Det är så många och långa timmar som man går och inte får möjlighet att prata med en endaste kotte. Men jag tror inte att den ivern eller elden kommer att försvinna med tiden, i mitt fall är det nog en iver i min personlighet, inte just för att jag är grön fortfarande.

Det finns en del äldre medlemmar här i grenen, en av dem är syster Korhonen. Idag var vi hemma hos henne under förmiddagen. Den timmen gick långsamt. Vi spelade alfapet, på finska då såklart. Min kamrat tyckte det var riktigt kul. Själv satt jag med brickstället fullt, jag kan ju knappt några finska ord ännu. Syster Korhonen var dock road, det är ju det som är huvudsaken. Hon är någonstans över 90 år. Vi cyklade hemåt och det var min tur att laga lunch…

”-Äldste Smith, lunchen är klar”

Han satt i soffan ute i vardags/studie-rummet och läste en bok som han fått låna av Äldste Williams i Oulu, ”Already to harvest” heter den och handlar om missionärsarbete. Han lade motvilligt ifrån sig boken och lunkade in i köket.

”-Elder, we need to do better” (Äldste, vi måste skärpa till oss/göra bättre ifrån oss).

Jag blev så fantastiskt glad och lättad när jag hörde honom säga så. Jag bara kände ”äntligen!” Under måltiden diskuterade vi vad vi kunde göra för att bättra oss, vilka uppoffringar vi kan göra. Vi beslutade att arbeta längre på kvällarna. Det är svårt att motivera sig att stanna ute när alla är inomhus i värmen. Ute är det kallt och mörkt och det finns knappt någon att prata med, och man kan inte gå och ringa på hemma hos folk hur sent som helst heller utan det är gator som gäller. Men vi skall försöka stanna ute lite längre. Vi skall göra en ansträngning att gå upp 30 minuter tidigare på morgnarna, och att behålla en positiv attityd, oavsett om vi knackat dörrar i 6 timmar redan. Dessutom skall vi inte stanna längre än 1½ timme hos någon medlem när vi besöker dem för middag etc. Vi skall verkligen anstränga oss för att inte ”slösa” med någon tid. Vi tror på att Herren kommer att välsigna oss med framgång när vi gör uppoffringar och visar vår tro.

Vi cyklade sedan iväg för att titta till den svensktalande familjen vi hittade häromkvällen, och skrifta i deras område. Känslan som vi hade var långt mycket starkare än vi tidigare upplevt. Den svensktalande familjen tackade nej till vårt besök, artigt men bestämt. Så är det ibland. Eller ofta. Inte mer med det, vi började knacka lite dörrar i området istället. Vi hade en munter stämning och allt kändes så mycket lättare och roligare.

Vi brukar börja uppifrån i lägenhetsbyggnaderna och arbeta oss nedåt. När vi kom till sista dörren i en byggnad kom det ut en man i badrock som var riktigt uppretad över vår närvaro. Han hytte med näven och ropade att han minsann skulle ”klå upp oss” om vi inte gav oss av. Vi försökte alltid undvika bråk, och eftersom han dessutom var den sista dörren så gick vi lugnt därifrån och in i nästa trappuppgång.

Inget spännande hände sedan på ett par timmar, men till slut fann vi henne. Riitva. En ung mor med tre barn. Jag tror inte hon fyllt 30 än. Hon bjöd in oss och bjöd oss att sitta ner i köket medan hon stoppade in några sista glas i diskmaskinen. Det yngsta barnet sov, och de två äldre lekte i vardagsrummet. Diskmaskinen tuggade igång med ett behagligt bakgrundsljud. Äldste Smith började med att fråga om vi kunde ha en bön.

”-Ja det går bra, om någon av er har den”

Äldste Smith hade en bön, sedan började vi lektionen. Som vanligt pratade vi om vem Gud är, att vi är Hans barn, och att Han har en plan för oss, för vårt liv på jorden. Vi pratade om Jesus Kristus, och Honom trodde hon redan på. Hon läste bibeln ibland och kände gott för det, och hon hade egna böner ibland när livet kändes tungt. När vi kom till biten om Joseph Smith var det som vanligt min tur, jag hade blivit ganska bra på att ta den utantill och få allt korrekt. Tyvärr kunde jag ju inte göra några större avsteg från texten i boken, jag ville gärna framföra det mer personligt, men kunde ännu inte.

Jag läste i alla fall utantill om hur Joseph varit förvirrad över alla kyrkor, hur han gick för att be och fråga Gud vilken han skulle sluta sig till. Jag berättade om hans första syn, och att Fadern och Sonen kallade honom som profet. Äldste Smith tog därefter vid, och pratade om Mormons bok, visade några av illustrationerna i början av boken, och hon var uppmärksam och verkade mycket intresserad.

Det här var en av de trevligaste stunderna jag haft sedan jag kom ut på mission. Jag kände hela tiden den Helige Anden så starkt, det var en varm och hemtrevlig känsla i hennes hem. När vi var redo att gå reflekterade jag över hur fantastiskt detta var – här hade vi suttit i nära trekvart och pratat om evangeliet, helt ostörda trots att barnen var i rummet intill. Det brukar aldrig gå, det blir alltid störningsmoment, speciellt när vi kommer till biten om Joseph Smith, det tycks aldrig slå fel. Men idag satt vi i lugn och ro och pratade. Hon tog glatt emot boken och skulle läsa och be. Vi fick en tid att komma tillbaka om en vecka.

Jag kände mig som på moln när vi gick därifrån. Tänk att man kan känna så starkt för en främling, bli så glad av att någon tar till sig budskapet. Det känns som att alla timmar av fruktlöst sökande efter en endaste intresserad själ vägs upp i några ögonblick. På vägen hem konstaterade vi att vi inte behövt kämpa länge med vårt nya mål för att bli välsignade. Jag hade också känslan av att vår vänskap hade stärkts av den här upplevelsen. Det är ju det här som för oss samman, vårt gemensamma mål och önskan att föra själar till Kristus. Vi har många olikheter och skilda uppfattningar, för att inte tala om skilda bakgrunder. Men i stunder som denna är vi sannerligen ett. När jag skulle lägga mig den kvällen tänkte jag på en rad ur en psalm, ”sacrifice brings forth the blessings of heaven” (offer manar fram himlens välsignelser), och tänkte för mig själv att ”undrar om inte offer är det enda som manar fram himlens välsignelser.”

Lördagsmorgonen var inte så händelserik. Vi knackade dörr men hittade ingen att undervisa. Till lunch köpte vi kebab, och tog en paus genom att gå till kyrkan och se på filmen Legacy (den som handlar om kyrkans historia, samma film som jag och Äldste Williams såg med en undersökare i Oulu). Den hade dessutom finsk textning så jag kunde snappa upp ett och annat.

Det är riktigt kallt idag igen, jag läste nyligen minus 27 på en termometer. De korta sträckor man går mellan lägenhetsbyggnaderna känns jobbiga bara de. Ibland stannar vi vid entrén och lägger våra vantar på elementet, då får man en något behagligare promenad till nästa byggnad.

”-Det är tur att det finns lägenhetsbyggnader man kan arbeta i under vintermånaderna”

”-Ja, men det är ju så trist. Du skall se att missionärslivet blir både lättare och roligare när sommaren och värmen kommer. Folk är mycket mer öppna då.”

”-Ja, mörker och kyla gör väl att vem som helst blir lite inåtvänd. Jag skulle inte ha något emot att kura ihop mig i fåtöljen där hemma och bara läsa en bok och dricka varm choklad i en vecka” Så snart jag sagt det växte längtan ännu mer. Men sådant är bara att glömma. Nu är det jobba hårt som gäller i två år. Semester kan man ägna sig åt senare i livet.

”-Hej.” Det var en ung kvinna som öppnade dörren. Både jag och Äldste Smith fick en olustig känsla. Hon hade halva huvudet rakat, och hår på andra halvan. Men det var inte främst det som gav mig känslan, utan hennes ögon såg så livlösa ut. Hon betedde sig konstigt också. Jag kände inte lukten av alkohol men kanske hon hade tagit något annat. Ljudet av tung musik spred sig också ut i trapphuset, kanske hade de någon slags fest där inne. Först var hon inte så intresserad, och vi var redo att gå när hon plötsligt fick något konstigt i blicken, och helt bytte inställning.

”-Jo men kom in, jag är intresserad nu”

”-Nja, det är nog inte så passande nu, men vi kan komma tillbaka vid ett annat tillfälle” Äldste Smith försökte slingra sig ur på ett artigt sätt. Då sträckte hon fram handen och tog tag i hans arm, och liksom försökte dra honom med in i lägenheten medan hon sade att ”jag är ju intresserad nu ju.” Han ryckte hastigt till och backade två steg, då stängde hon igen dörren. Vi gick en våning ner och fortsatte där. Efter en dörr med standarddialogen (”nej, jag är inte intresserad” etc.) sade Äldste Smith lättad ”så skönt med vanliga finnar.”

Ibland känns det som att vi får vara glada om vi hittar någon som är nykter framåt sju-tiden på en helg. Alkohol och Sauna (bastu) är några av våra största motståndare under helgerna. De och hundar. Det finns inget som blockerar kommunikationen som en skällande hund i ett trapphus. Många har hund här. Problemet är att när de inte låter hunden komma fram och hälsa på oss så står den bara där och skäller. Och tro mig, många gånger är jag tacksam att de håller hunden på sin sida av tröskeln, men när ägaren tillåter det räcker det ibland att man sträcker fram handen så hunden får nosa, så blir den tyst. Men många kör ju det som undanflykt ”jag hör inte vad ni säger, hunden skäller så högt” och så stänger de dörren. Ville de så hade de ju kunnat ställa sig på utsidan och prata i en halvminut. Men jag förstår att man inte vill ge två främlingar sin tid, de allra flesta är ju mitt uppe i någonting när vi kommer och ringer på dörren. Vi blir bara ett störande moment i tillvaron. Men jag är övertygad om att om jag fortsätter att leta så kommer jag att finna någon som någonstans längs vägen kommer att vara lika tacksam för att jag kom, som jag är för dem som förde budskapet om det återställda evangeliet till mig för flera år sedan.

”-God kväll, jag heter Äldste Smith och det här är min kamrat från Sverige, vi har ett budskap om det återställda evangeliet som vi gärna skulle dela med Er ikväll”

”-Ja, ja kom in en stund då.” Den äldre damen på andra sidan dörren visade in oss i sitt vardagsrum. Lägenheten var ganska liten, som de flesta är här i centrum. I alla fall de få som jag har sett från insidan, eller från tröskeln. När vi slagit oss ner i hennes för två trötta missionärer alldeles för bekväma soffa började samtalet.

”-Ni nämnde något om ett återställda evangelium – vad är det för fel på det evangeliet som Jesus predikade i bibeln?”

”-Inget fel alls, det är tvärt om just det evangeliet vi har kommit för att berätta om.” Äldste Smith vände sig till mig och frågade (på engelska) ”kan du berätta biten om avfallet?” varpå jag nickade och gjorde mitt bästa:

”-Jesus och hans apostlar dödades. Då fanns det inte längre någon som kunde leda kyrkan. Det fanns ingen som kunde ta emot uppenbarelse om Guds vilja rörande folket och kyrkan. Paulus förutsade att den dagen skulle komma.”

Vi läste från 2 Thessalonikibrevet kapitel 2, och jag tittade på Äldste Smith med en frågande blick (ungefär: räcker det så eller skall jag hanka mig vidare?). Han gestikulerade åt mig att fortsätta, så jag försökte.

”-Redan när apostlarna levde gick kyrkan församlingar ibland vilse. I många av Paulus brev läser vi om hur han rättade dem. Ibland trodde och undervisade de fel, och ibland levde de fel. När ingen av apostlarna fanns där längre började kyrkan gå mer och mer vilse.”

Jag kunde se på Äldste Smiths ansiktsuttryck att jag förmodligen hade gjort en hel del grammatikfel där, förmodligen missat på några ord också, och det bekräftades väl när han själv beslutade att fortsätta min berättelse:

”-Det min kamrat just berättade, om hur allt fler fel med tiden smög sig in i kyrkans lära, kallar vi för avfallet. Människor började lära ut sina egna tankar och tolkningar. Till slut hade kristendomen påverkats så mycket av hednisk tro och populär filosofi att den kunde accepteras av kejsaren i Rom och bli statsreligion. Kejsaren använde religionen som ett maktmedel, och lärde ut mycket annat än det enkla som Frälsaren undervisar oss om i bibeln. Som bevis för det här har vi remormationen som inträffade många hundra år senare. Tillhör du själv den Finska-Lutherska kyrkan?

”-Ja, jag är troende lutheran, jag går i kyrkan nästan varje söndag.”

”-Som du då säkert vet, så var Luther en av dem som stod upp och visade för folket alla de punkter som den katolska kyrkan hade förvrängt Kristi lära på. Genom Luthers och många andras arbete fick vi en lära som var mycket närmare Frälsarens.”

”-Ja. Är det alltså det som ni kallar för det återställda evangeliet?” Hon såg ut att vara till åren, men hon hängde med bra. Jag började känna hoppet växa inom mig att kanske vi funnit en människa som vågade ta till sig Mormons bok och i alla fall läsa ur den. Samtalet fortsatte

”-Inte riktigt. Reformationen förde människorna närmare Kristi lära, både genom att nya kyrkor upprättades och genom att bibeln trycktes och blev tillgänglig för allmänheten. Men här uppstod även förvirring. Många människor tolkade bibeln olika, och olika kyrkor argumenterade med varandra om vad bibeln egentligen menade. Det fanns fortfarande inga apostlar eller profeter på jorden. Har du någon gång känt dig förvirrad över vadför det finns så många kyrkor?”

”-Nja, jag har väl inte riktigt tänkt på det så. Det är ju samma Jesus vi alla tror på.”

”-Visst är det så. Vi skulle vilja berätta för dig om en ung pojke vid namn Joseph Smith” Äldste Smith tittade sedan menande på mig, ”din boll” ungefär. Jag tog min cue och hoppade in efter bästa förmåga. Den här hade jag memorerad ord för ord så det borde inte bli så svårt:

”När Joseph Smith var 14 år gammal, år 1820, var han mycket förvirrad. Präster från de olika kyrkorna stred med varandra och tolkade samma bibelställe på olika sätt. En dag läste Joseph i Jakobs brev kapitel 1 vers 5 att den som saknar vishet kan be Gud om att få vishet. Joseph bestämde sig för att göra det. En vårmorgon gick han till en glänta nära sitt hem och bad för första gången med hörbara ord. Innan han hade bett färdigt såg han en ljuspelare som sänkte sig gradvis tills den vilade på honom. I ljuset såg han två personer vilkas glans och härlighet överstiger all beskrivning. Den ena pekade på den andre och sade ”Joseph, detta är min älskade son, hör Honom.”

Min kamrat fortsatte:

”-Som svar på Josephs bön visade sig Gud Fadern och Jesus Kristus för honom. Josephs fråga var vilken kyrka han skulle sluta sig till, men de sade till honom att inte sluta sig till någon av dem eftersom de alla gått vilse till viss grad. Joseph fick veta att han skulle kallas till profet, och bli ett redskap i Guds händer till att återställa den kyrka som Jesus Kristus upprättade genom sina apostlar när de var på jorden.”

Trots att jag hört om och läst den här berättelsen så många gånger blir jag fortfarande entusiastisk när jag pratar om det, det är så fantastiskt, och känns så speciellt. Tyvärr tycktes hon inte dela min entusiasm. Det verkade som om hon började bli trött, och jag började bekymmra mig över huruvida vi… hur säger man det nu på svenska, ”outstayed our welcome.” Min kamrat tog över och berättade helt kort om Mormons Bok och Josephs uppdrag att översätta den. Han visade några sidor ur den, och frågade henne om hon skulle vara intresserad att läsa ur den.

”-Nej pojkar, vet ni jag har min tro och den räcker för mig. Jag tror att det är samma Jesus som vi alla tror på.”

”-Skulle du vilja veta lite mer om Joseph Smith och andra uppenbarelser som han fick från Gud, till exempel om vart vi människor kommer ifrån, varför vi är här på jorden och vart vi tar vägen efter det här livet?”

”-Jag tror att jag kommer till paradiset när jag dör, jag skall snart lämna det här livet och ge mig till Jesus. Men det var trevligt att ni kom in en stund.”

Vi tog adjö och gick vidare till nästa byggnad. Det känns så uppfriskande att få prata med någon, att få berätta om varför vi är här. Även om man möter människor som inte är utom sig av lycka över att få höra vårt budskap, så känns det bra att få dela med sig av det. Det är bra mycket roligare än att knacka dörrar, och det är bra för mig att få öva på språket. Ikväll gick det riktigt bra, Äldste Smith berömde mig också för min finska, även om den inte är felfri. Jag känner mig på topp ikväll.

Vi undervisade faktistk två gånger till innan kvällen var slut. Först var det en äldre dam till, sedan en äldre man. Ingen av dem var i och för sig så intresserade, de ville inte ta emot Mormons bok eller låta oss komma förbi igen, men som sagt: det känns alltid bra att få undervisa. Det känns bra att bara få prata med någon, och att få höra något utöver fraserna ”inte intresserad” eller ”har inte tid.”

Tisdag morgon och dags för mitt första distriktsmöte. Min kamrat Äldste Smith är distriktsledare. Vi samlades i kapellet i Oulu. Det var ett fullstort kapell, efter nordiska mått. Det hade en stor korridor, många små klassrum, en stor kyrksal och en stor kulturhall. Det kändes som vårt stavskapell hemma. Stor skillnad från den lilla hyrda lokalen i Kajaani.

Det var vi två, Äldste Williams, Äldste White och ett par systermissionärer som också bodde och arbetade i Oulu, Syster King och syster Greybeal. Det var hela distriktet, 6 st. Vi började med att sjunga en psalm, Smith spelade piano. Inledningsbön, en av oss hade sedan fått uppgiften att ha ett andligt tankekorn. Efter det hade vi en målsättnings-aktivitet. Vissa var mer seriösa än andra. En av systrarna skulle till exempel kontakta minst en person varje gång de åkte buss. Mitt mål var att lära mig 5 nya ord på finska varje dag medan vi knackade dörr. Äldste Williams skulle skriva minst en sida i sin dagbok varje vecka. Vi hade roligt tillsammans, och det var verkligen skönt att umgås med människor som hade samma tro, som omväxling.

Som missionär kan det kännas ganska ensamt emellanåt. Man går där och försöker ta kontakt med främlingar, knackar på dörrar osv. De allra flesta man träffar betraktar en som en väldigt konstig människa. Jag vet inte vad de tror, men det är garanterat utanför min komfortzon att göra det här arbetet, än så länge i alla fall. Det är nervöst varje dag när man tar kontakt med främlingar… och man vet att man är ett störningsmoment för de allra flesta, det är inte många som inte är på väg någonstans, har brottom till något eller är mitt i något de anser viktigare än att tala med oss.

Vi sex missionärer var alla här av en enda anledning – att bygga upp kyrkan, att dela evangeliet med våra finska bröder och systrar. Det förenade oss. Det motiverade oss till att göra det som de flesta av oss ansåg svårt och ibland nervöst. Att sitta ner under ett distriktsmöte var att känna trygghet, som en vila undan stormen. Det var lite som att känna sig hemma. Snart skulle vi ut i blåsvädret igen, möta människor som bara skakade på huvudet åt oss, vårt arbete och våra ansträngningar. Och åt det namn vi bar intill vårt eget på namnbrickan.

I Finland är namnbrickan givetvis på finska, men så här ser den ut i MTC:

Jag skulle gå ut med Äldste White. Vi började med att kontakta människor i centrum. Kanske en av tio stannade upp för att hälsa. De allra flesta ser på namnbrickan, eller klädseln, att vi representerar något religiöst och genast slinker de över till andra sidan gatan. Vi träffade några trevliga människor, men ingen som var direkt intresserad av att veta mer om kyrkan. Vi beslutade oss för att knacka lite dörrar istället. Fördelen med det är ju att om man träffar någon som säger ”jo men jag vill nog veta lite mer” så vet man var man kan hitta dem nästa gång. Säger någon så på gatan så är det antingen ”jag ringer ER” (yea, right!) eller om vi får ett nummer så är det ändå ofta så att de i slutändan fegar ur. Det är ju mycket lättare att säga nej på telefon, eller bara skicka ett textmeddelande. För många handlar det om vad släkt och vänner ska tänka och tycka, och de vågar inte ens träffa oss och höra början av vårt budskap. ”Vad ska grannarna tänka…”

Vi rörde oss hemåt, mot deras lägenhet, och knackade dörr i några byggnader i det området. Efter en liten stund släppte en medelålders kvinna in oss. Jag förstod inte allt av dialogen mellan henne och Äldste White, men i korta drag hände det här: Först verkade hon lite intresserad, sedan började hon klaga lite på principen om tionde, sedan en stor utskällning angående USAs president… den tyckte jag var lite rolig eftersom jag är svensk, och Äldste White ju heller inte representerar USA utan kyrkan, som visserligen grundades i USA nu i modern tid, men som idag faktiskt är större utanför USA.

Vi känner att kyrkan, och vårt budskap, inte har så mycket med USA som land att göra (särskilt som det landet var ganska annorlunda då när kyrkan grundades mot vad det är idag), men det gjorde minsann hon. Ju längre hon pratade desto mer upprörd gjorde hon sig själv. Sedan kom hon in på ämnet pengar igen. Hon skällde ut oss för att inte göra ett ”ärligt” arbete utan ta emot pengar för att gå och predika. Äldste White försökte förklara för henne att vi inte alls får några pengar för vårt arbete utan att vi sparar innan vi kommer på mission, och betalar själva för vårt uppehälle. Vissa dock med hjälp av familj, vänner eller bekanta, men många sparar hela summan innan de kommer. Det gick inte fram till henne, hon blev bara ännu mera arg. Det slutade med att hon nästan jagade ut oss, vi fick gå ut i trapphuset med skorna i handen. Vi satte på oss skorna medan hon stod och fortfarande skällde på oss i trapphuset. Hon skällde och sade att vi skulle lämna huset, lämna byggnaden (”Pois!”). Vi gick en trappa ner och fortsatte lugnt att knacka på dörrar. Efter en stund var det dags för lunch.

Efter lunchen var jag med Äldste Williams. Vi besökte först en man som bekände sig till den katolska varianten av kristendom. Han hade träffat missionärerna, eller ”undersökt kyrkan” som vi brukar säga, ett bra tag. Idag tittade vi på filmen Legacy tillsammans. Det är en filmatisering av några händelser under kyrkans tidiga historia. Den visar förföljelsen och oförrätterna som kyrkans tidiga medlemmar fick utstå. De blev bortdrivna från sina hem och samhällen flera gånger, ibland av pöbelhopar, ibland – som i Missouri – genom statens milis/militär. På helt olagliga grunder, vilket staten Illinois sedermera erkänt och framfört ursäkter för, men det hjälpte ju inte de kyrkans medlemmar, eller Sista Dagars Heliga, som guvernör Lillburn Boggs i kraft av sitt ämbete drev bort. Bort från de hus de byggt, på den mark de köpt. Bort från de åkrar de plöjt och de grödor de skulle fått skörda, den mat deras barn skulle fått äta.

Det är en motsägelse som saknar motstycke att USA, det enda landet i världen som på den tiden hade religionsfrihet – ett land som till och med skapades ur drömmen om frihet, främst religiös sådan, skulle vara det ställe där människor jagades från hem och hus pga sin tro. För så var det. De Sista Dagars Heliga hade inte begått några brott. De var helt ovärdiga de onda rykten som florerade angående dem, och helt ovärdiga den behandling de fick av män som av staten anförtrotts ansvaret och resurserna att försvara människors rättigheter, liv och egendom. Istället använde de sin makt till att kränka de Sista Dagars Heligas rättigheter, stjäla deras egendom och ta livet av många medan de drevs bort.

Den mannen vi undervisade tittade intresserat under de ca 60 minuter som den pågick. Efteråt var han rörd, och förundrad över hur mycket de fick utstå, och hur mycket de gav upp för sin tro.

Efter den undervisningen gick vi för att knacka dörr, och det tog inte lång stund förrän vi kom in till en man som var i 25-30 års åldern. Han hade precis huggit in på en pizza men han lät oss göra vår presentation. Han var särskilt intresserad när vi berättade om Joseph Smith, hur förvirrad Joseph hade varit över alla kyrkor som fanns och hur olika de alla tolkade bibeln. Mannen berättade för oss att han alltid haft en egen tro på Gud, men inte känt sig manad att ansluta sig till någon kyrka. Nu på det senaste så hade han ”sökt Gud i sitt liv” som han uttryckte det. Vi lämnade honom med Mormons bok och en läsuppgift, och lovade att titta förbi om några dagar för att svara på frågor och berätta mer.

När vi reste hemåt den kvällen begrundade jag skillnaden mellan Oulu och Kajaani. Och mellan Äldste Smith och mig, jämfört med Äldsterna i Oulu.

Det första vi gjorde dagen därpå var att införskaffa sadel till min cykel. Jag hade fått nog. Jag passade på att skaffa ett par nya däck också, de andra var nästan slut, cykeln var ju trots allt väl begagnad. Vi kom hem från stan, och spenderade många timmar med att montera det hela. För min del var det ingen panik att fixa däcken (och det var de som tog tid) men Äldste Smith tyckte det var roligt att meka och hålla på, och han behövde kanske ett brejk från arbetet…

Efter lunchen hade vi lite tjänst inbokad. ”Tjänst” kallas det när vi gör något ideellt arbete som inte har med vårt missionsarbete (proselyterande som det med ett konstigt ord heter) att göra. Idag skulle vi till ett äldreboende och umgås lite med de boende. Vi hjälpte till lite under deras lunch, pratade lite med dem (i mitt fall snarare ”låtsas lyssna”, för visst lyssnade jag, men orden förstod jag inte), och efter ett par timmar gav vi oss av.

Vi hade inget annat inbokat under dagen så vi gick in till centrum och knackade dörr i lägenhetsbyggnaderna i några timmar. I mindre städer såsom Kajaani brukar missionärerna knacka dörr i husområden under de varma månaderna, och ”spara” de varma lägenhetsbyggnaderna till de kalla vintermånaderna. På så sätt finns det många människor att kontakta ”i värmen” under vintern. Det är dock ganska långtråkigt att se alla dessa trappuppgångar hela tiden. De ser alla likadana ut, luften är instängd osv. Men det är i alla fall varmt, och det är det enda man önskar sig när det är 20 minusgrader eller kallare där ute. Värme, och kanske någon annan än kamraten att prata med.

”-Hej, vi representerar Jesu Kristi Kyrka, och idag har vi ett budskap om Mormons Bok, vad vet du om den?” Jag höll upp boken.

”-Ingenting”

Flickan såg nyfiket på boken, sedan på min kamrat. Jag kunde inte avgöra vad hon egentligen var mest intresserad av, men hon bjöd oss att komma in i några minuter och berätta mer. Vi kom in i en studentlägenhet – en minimal hall, ett litet kök och ett lite större rum med soffa, säng etc. Vi fick varsin stol att sitta på, och efter lite småprat började min kamrat att presentera Mormons Bok. Han hade inte hunnit långt förrän det knackade på dörren.En väninna kom förbi, och satte sig också ner för att lyssna en stund. Vi började om med lite småprat och kom så småningom tillbaka in på tråden.

Frågor som visst är ganska vanliga de första minuterna av en undervisning är hur länge vi varit i Finland (vi brukar oftast få beröm för hur fort vi lärt oss språket), hur vår dag ser ut, om det är många som lyssnar på oss osv. Helt enkelt frågor om det praktiska runt att vara missionär. Men åter till handlingen– när jag på min bästa finska hade återgett berättelsen om Joseph Smiths första syn (jag hade memorerat det mesta ord för ord från lektionshäftet) hände något oväntat. Väninnan avbröt:

”-Jag har varit med om en grej. Jag och en kompis testade en sån där lek med levande ljus och glas hemma, och plötsligt började tallrikar sväva i köket, en hel del krossat porslin blev det sen…”

Okej, det var en intressant vändning i diskussionen – anden i glaset och spöken i köket… inte riktigt samma sak som Joseph Smiths första syn… Äldste Smith försökte komma tillbaka till det väsentliga i vårt budskap.

”-Vi vill lämna den här boken hos er och föreslå några sidor att läsa, sedan kan ni själva be och fråga Gud om den är sann. Har du bett någon gång tidigare?” Min kamrat ställde frågan till den första tjejen, hon som bodde här och som för övrigt verkade aningen mer seriöst intresserad.

”-Ja det har jag väl”

”-Har du fått svar på dina böner?”

”-Jag vet inte. Inget direkt sådär…”

”-När Gud har svarat mig på mina böner så har det varit en stark känsla av frid och glädje i hjärtat, och lite som en känsla av ljus.”

”-Men vad tror du det var som fick tallrikarna att flytta på sig? Tror ni på spöken? Eller var det ett budskap från Gud?” Den andra tjejen hade hoppat in i samtalet igen, och var tydligt mer intresserad av att diskutera sin erfarenhet än det vi pratade om.

Jag nöjer mig med att säga att vi inte riktigt fick fram något mer vettigt i den undervisningen. Efter några minuters samtal om tallrikarna frågade Äldste Smith den första tjejen:

”-Om vi lämnar den här boken hos dig, kommer du att läsa de här sidorna som vi markerat, och fråga Gud om boken är sann?”

”-Jag vet inte.”

Han satt tyst i några sekunder, som om han väntade på ett bättre svar, eller så funderade han vilket val han skulle göra – lämna boken hos henne trots bristande intresse, eller spara den till någon mer intresserad. Han valde att lämna den. Vi hade ju knappast brist på böckerna, men man vill ju ändå inte strö dem omkring sig om folk inte är intresserade.

”-Vi tittar förbi i nästa vecka och ser om du har några frågor om det du läst.”

Sedan gick vi, och arbetsdagen var strax till ända.

 Förberedelsedag. Jag kan tänka mig att den kommer som en välkommen paus i veckans arbete, men jag kände inte som att vi arbetat så hårt sedan jag kom så mig kunde det kvitta. Men det är klart att man skall skriva brev hem också… och det gjorde vi. Vi hade mejlkontakt med familjen, i övrigt skrev vi vanliga brev. Det var ganska kul att sitta ner med penna och papper, och framför allt var det väldigt kul att få ett kuvert från Sverige då och då i brevinkastet.

Efter brevskrivandet var det dags att handla mat. Affären såg ungefär ut som en ICA-butik där hemma. Prisma, som affären hette, låg en bit utanför centrum. Från Prisma hade man en fin vy över hela stadskärnan samt viken framför den.

Utbudet av matvaror var ungefär detsamma som hemma. Att jag kunde köpa Pågens Rasker och äta till frukost gjorde att jag kände mig något mera som hemma.

”-Jag brukar äta lite mjölk och flingor till frukost, ibland köper jag den där ”yogurtti”, det är vad vi kallar ”yoghurt”(eng) där hemma. Det är inte jättevanligt i USA men den är okej.”

Jag sade ingenting, men han behövde knappast förklara för mig hur skandinaviska matvaror skulle användas. Jag var i stort sett hemma i den här butiken.

”-Det som är bra med Finland är att det finns mycket bröd att välja på, och mycket nyttigt pålägg också”

Hmm… det var ju just det jag hade saknat i MTC, det fanns bara det där söta brödet och bara mjukost till pålägg… när vi kom till flingorna kom hans nästa lektion. Hittills hade jag varit tyst, det var ju ganska roande att gissa vad han skulle ”lära” mig härnäst… jag tog ett paket myssli till min yoghurt, men innan jag hann lägga det i korgen försökte han hejda mig och sade

”-Nej nej, den där vill du inte ha, den smakar nästan ingenting. Det är det där du ska köra på om du inte vill ha några kelloggs-flingor” och han pekade på ett paket ”Start!”-flingor, och fortsatte ”De där är mycket sötare och godare.”

Jag antar att jag var tvungen att säga något nu.

”-Du Äldste Smith, allt det här är samma varor som vi har hemma. Jag brukar äta det här varje dag. Jag tror att matkulturen är ganska lik. Sverige, Finland… ingen större skillnad vad det verkar hittills.

”-Ok.”

Han sade inte mera på en stund. När vi kom till att plocka ihop middagarna, vilka vi köpte och lagade gemensamt, skulle han försöka utläsa från en såsförpackning om den innehöll någon svamp (han gillade inte svamp). Han läste ett tag, varefter han lade den i min korg och sade

”-Jag tror att den här blir bra.” Jag tog upp den och frågade

”-Vad letade du efter?”

”-Jag skulle bara se efter så det inte var svamp i den”

Jag vände på förpackningen och läste igenom ingredienserna lite snabbt, och sade ”-Jo, den har svamp, här står ’chanterelles’ (sv. trattkantareller)…”

”-Hur vet DU det, du kan väl inte de orden, får jag se igen…”

Han tog förpackningen ifrån mig och läste på den igen.

”-Jo” började jag, ”om du tittar längre ner där så står allt på svenska också…”

”-Huh… antar att du INTE kunde de orden alltså. Men vad orättvist, då vet du ju redan vad allt här inne innehåller.”

”Ja, dessutom sade jag ju att jag känner igen det mesta från hemma…” mumlade jag.

”-Va?”

”-Inget.” Det var uppenbart att det här var nytt för honom, att få en kamrat direkt från MTC som kunde mer än honom om allt i mataffären redan dag ett, och matkulturen i stort. Dessutom förstod jag ju alla innehållsförteckningar och tillagningsanvisningar bättre än honom.

Vi cyklade hem med maten packad i våra ryggsäckar plus en plastkasse hängande på varje ände av styret. Jag måste säga att det var både jobbigt och komplicerat utan sadel, men det gick. Vi lagade middag, och så skrev jag några brev.

När klockan blev 18 var förberedelse (eller den ”lediga”)-delen av dagen slut och det var dags att åka ut och arbeta restrerande 3½ timme. Vi hade blivit bjudna på middag hemma hos Mirja Kokkonen. Hennes man, Ari, var inte medlem i kyrkan. Han gillade dock att ha oss på besök, och var väldigt trevlig. Mirja hade visst en annan son sedan innan hon träffade Ari, han heter Jocke men bor inte hemma längre, dock bor han kvar i stan, inte långt härifrån.

Det hade tagit nästan en halvtimme att cykla ut till Kokkonens, och det hade blivit kallare i luften igen sedan igår, men det gick utan större problem. Före maten pratade Äldste Smith och Ari en del. De pratade om skapelsen, och Ari bläddrade lite i Abrahams bok. Sedan åt vi god middag och pratade lite, jag fick mest lyssna och försöka hänga med. Efter maten såg jag att Ari fortfarande satt och läste i Abrahams bok. Jag tog mod till mig och funderade ut ett sätt att på finska framföra en tanke som jag hade.

Abrahams bok har ju alltid varit en av mina favoriter i skrifterna, och precis innan Herren visar Abraham skapelsen av världen förklarar Han varför Han skall skapa världen och sända oss, sina barn, in i den. I Abraham 3:24-25 säger Gud ”…Vi skall gå ned, ty det finns plats där, och vi skall ta av dessa beståndsdelar och vi skall göra en jord på vilken dessa [Guds barn] kan bo. Och vi skall pröva dem med detta för att se om de kommer att göra allt vad Herren deras Gud befaller dem.”

På halvbra finska sade jag ”Tämä on lämpijake minua” (”Detta är favoritvers mig”). Sedan läste jag verserna. Han tog till sig det och tycktes fundera ett slag. Jag hade gett mitt första alldeles egna andliga budskap. När vi cyklade hem den kvällen kände jag mig nöjd. Grammatiken fick jag putsa på efter hand.

Fredag morgon och första dagen av missionärslivet. Det riktiga missionärslivet. Väckarklockan ringde halv sju.

• En kvart var för att duscha och göra oss i ordning,
• sedan var det frukost i en halvtimme.
• Vid halv åtta hade vi personligt studium av Mormons bok i 30min.
• Mellan klockan åtta och nio hade vi sedan gemensamma studier då vi exempelvis skulle diskutera innehållet i någon av missionärslektionerna. Vi pratade om den första diskussionen, men större delen av denna första morgon ägnade vi faktiskt åt att lära känna varandra lite bättre. Vi läste ett kapitel från den finska Mormons bok tillsammans också.
• Mellan klockan nio och tio var det individuella studier av evangeliet. Det fanns en studieplan att följa, vi studerade ämnesvis, ett ämne i veckan. Den här veckan läste vi om Guds nåd, bl a genom diverse kapitel i Bibeln och Mormons bok.
• När klockan blev tio hade vi ännu en timmes studier: finska. Min kamrat hjälpte mig med lite grundläggande grammatik och gav mig några bra ord att öva på under dagen. Vi gick även igenom några bra sätt att presentera sig vid dörren när man går ut och knackar runt eller kontaktar människor på gatan.

Jag tyckte visserligen om att studera, särskilt att få tid till att sitta ifred och läsa skrifterna, men nu längtade jag egentligen mest ut. Och så var det dags. I det här området, Kajaani, hade vi som bekant ingen bil utan förflyttade oss med cykel. Äldste Smiths förra kamrat hade lämnat sin cykel och jag fick köpa den billigt.

Det var en blå mountainbike med metallram. Den var inte i toppenskick, och den saknade sadel än så länge, men den funkade. En hjälm fanns också kvar i lägenheten. En av alla missionsregler är att missionärer skall ha hjälm när de cyklar. Vi kom så äntligen ut strax efter elvatiden på förmiddagen. Snön låg i vita drivor överallt, och trots att solen stod högt så verkade den inte värma det minsta. Det var närmare 20 grader kallt. Mössa under hjälmen var givetvis ett måste.

Vi trampade iväg österut till bron över inloppet till viken, och så sydvästerut. Det här var genvägen förklarade Äldste Smith. Jag vet inte om det var så mycket närmre, eller om han mest ville se lite natur istället för staden. Inte för att det spelade mig någon större roll. Det var dock lite jobbigt i benen. Cykelturen tog närmare en halvtimme och flera gånger satte jag mig ner på ramen för att vila benen. Sadel får jag nog införskaffa ganska snart kände jag.

En äldre medlem, syster Seitsojoki, skulle bjuda oss på middag vid 14-tiden så vi hade ett tag att gå dörr till dörr innan dess. Smith valde området precis runt där Seitsojoki bodde, och så satte vi igång. Att knacka på den första dörren var faktiskt inte så nervöst som jag trodde att det skulle vara. Kanske berodde det på att jag visste att jag inte riktigt hade något ansvar för utgången av det hela – jag förstod knappt orden som jag själv efter bästa förmåga formulerade, och skulle inte ha en susning om vad personen mitt emot skulle svara mig, utan bara vända mig till min kamrat som då skulle få ta över.

Det var väl tur att jag inte ödslade någon kraft på att vara nervös för det var ingen hemma någonstans. Åtminståne var de inte pigga på att öppna för oss. Alla dörrar hade titthål, precis som lägenheter hemma i Sverige. Ibland skymtade man att det var någon där, men ofta syntes ingenting.

”-De flesta är på jobbet vid den här tiden” sade min kamrat.

”-Är det lika dött varje förmiddag?”

”-Ja, i princip. Jag har sällan funnit något effektivt sätt att arbeta under förmiddagar, eller under dagtid i allmänhet.”

Jippi… skulle man gå runt och slösa med tiden på det här sättet i två år… plötsligt öppnades en dörr. Jag blev lite överraskad och glömde helt bort vad det var jag skulle säga. Jag tittade bekymrat på min kamrat som raskt tog bollen.

”-Hej, vi är två representanter för Jesu Kristi Kyrka och är i området idag för att…”

”-Inte intresserad” sade mannen med en mörk röst och så smällde dörren igen så att det ekade i trapphuset.

”-Det där gjorde jag bra” sade jag något uppgivet.

”-Bekymra dig inte om det, om ett tag pratar du finska lika bra som någon missionär.” Jag kunde inte låta bli att tänka på det komiska i vad han just sagt. Vad jag erfarit av missionärer under mina fyra år hemma i Sverige så pratar de överlag ganska dålig svenska, men ibland tror de att de är rätt duktiga.

Man förstår dem när de pratar om evangeliet, men oftast inte om man kommer in på andra ämnen, då får man glida över på engelska. Jag undrade för mig själv huruvida Smith var duktig på finska eller ej. Han varkade i alla fall tro att han var duktig. Jag ville också tro det, för det var ju han som skulle lära mig.

”-Där har du förresten ett bra ord att lära dig, du kommer att höra det väldigt mycket: Kiinostaa. Det betyder intressera. När de säger som han just sade ’Ei kiinostaa’ menar han alltså att det, eller vi, inte intresserar honom.”

Medan Smith gick vidare och ringde på dörrar i tur och ordning tog jag upp mitt lilla anteckningsblock från bröstfickan och antecknade. Smith mumlade sedan något om att ”hur han nu kan veta det om han aldrig tagit sig tid til att lyssna på oss.”

”-Hur menar du?” frågade jag. ”-Han menar väl att han inte är intresserad av religion i allmänhet. Så är det väl med många människor.”

”-Jo, men om han inte vet vad det är vi har, hur kan han vara så säker på att han inte är intresserad?”

”-Men det är väl just den fördomen som är problemet – han tror ju att han vet vad det är vi har. Han har väl hört om jehovas vittnen…” Smith avbröt och fortsatte

”-Ja, eller han känner åtminståne till den finska statskyrkans sätt och traditioner.”

”-Jag antar att den är lik den Lutherska statskyrkan i Sverige?”

”-Ja, jag vet inget om er statskyrka i Sverige men Luthersk är denna i alla fall. Det mesta är ganska stelt och ceremoniellt, och det är mest bara pensionärer där, utom vid ”rippi.”

”-Vad är rippi?”

”-Ungdomarna läser bibeln under några veckor på sommaren och så är det någon ceremoni där de tar nattvarden första och enda gången i sitt liv, typ.”

Det lät precis som konfirmation i Svenska kyrkan, och länderna är ju nära varandra på flera sätt så det är säkert något liknande, och då är säkert den finska lutherska kyrkan precis som den Svenska kyrkan på många sätt, där jag också konfirmerades när jag gick i högstadiet, innan jag blev ”mormon.”

Plötsligt öppnades ännu en dörr. Det var en medelålders kvinna som öppnade, och två personer till skymtade i bakgrunden. Jag började tappert:

”Vi representerar Jesu Kristi Kyrka och vi har ett budskap till er” sedan fick jag inte ur mig mera. Min kamrat tog rutinerat vid och sade något som jag bara delvis kunde urskilja ord ifrån. Hon verkade dock intresserad och de pratade vid dörren i någon minut. Sedan hände det – hon bjöd oss att komma in och sitta ner en stund. Hennes vänner var också trevliga, de hälsade på oss och visade oss till soffan.

Äldste Smith började med att fråga lite om vad de kände till angående Jesus Kristus och bibeln. De kunde en del och sade att de var troende, men inte strikt efter finska lutherska kyrkans lära utan ”på sitt eget sätt.” Smith återberättade det mesta av denna undervisning för mig i efterhand, jag uppfattade inte särskilt mycket under tiden om man säger så. Han berättade då även för mig att detta var ett mycket vanligt svar, just att de trodde ”på stt eget sätt” och inte precis så som den lutherska kyrkan lärde.

När Äldste Smith undervisade om profeten Joseph Smith och Mormons bok kunde jag förstå en hel del¹När missionärer har ett tillfälle att tala med någon och berätta om kyrkan, oavsett hur ingående, eller hur intresserad vederbörande är, så kallar man det för en ”undervisning” eftersom man faktiskt lär dem någonting om Jesu Kristi evangelium, och vid ett tillfälle vände han sig till mig.

Jag antar att det var min ”que” till att också säga något. Jag sade på min allra bästa finska att ”Jag vet att Joseph Smith var en riktig profet. Jag vet att Mormons bok är från Gud. Jag har läst den och bett till Gud, och han har svarat mig.” Givetvis fick jag inte alla böjningar rätt osv. Men jag tror att jag i alla fall prickade alla orden rätt för Smith såg överraskat nöjd ut när han fortsatte med att bära sitt vittnesbörd²Vittnesbörd är ett ord som används mycket i kyrkan. Det är alltså din egen övertygelse om att någonting, eller allting, i evangeliet är sant. När en person har läst Mormons bok, bett och frågat Gud om den är sann och sedan fått ett personligt svar från Gud, då kallar man det att man har fått ett vittnesbörd. Att sedan berätta om det för andra människor är att bära sitt vittnesbörd för dem, eller att dela med sig av sitt vittnesbörd. Ordet vittnesbörd är väl gammal svenska, och det kan hända att man i kyrkan använder det slarvigt eller rent utav felaktigt jämfört med hur det användes i övrigt i språket, men så använder vi det i alla fall. Engelskans motsvarighet är ”testimony.” och avsluta undervisningen med att erbjuda dem en Mormons bok. Kvinnan som öppnat dörren, och som uppenbarligen bodde där, tog villigt emot boken, och en av hennes vänner också. Vi föreslog några bra sidor att börja med för att bekanta sig med boken, och sade att vi kunde komma tillbaka om några dagar för att svara på eventuella frågor, och se om de ville veta mer. Det var ju så vi alltid jobbade. Vi fick ingen bestämd tid, men skulle titta förbi någon dag i nästa vecka bara.

Jag kände mig upprymd! Vi hade bara varit ute i två timmar och vi hade redan hittat någon som var intresserad, som tagit emot Mormons bok, och jag hade fått bära mitt vittnesbörd, på finska! Jag brydde mig inte om att fråga min kamrat hur illa mitt språk hade varit där inne, just nu var jag bara nöjd och glad.

Klockan närmade sig två och vi gick hem till syster Seitsojoki. Hon var en kort, mycket trevlig gammal kvinna, förmodligen närmare 90 år gammal. Jag förstod inte ett ord av vad hon sade. Smith tröstade mig med att hon hade en av de svårare dialekterna. Ärligt talat så gjorde det mig ingenting. Jag njöt av maten som hon hade lagat, och han fick sköta allt snacket. Bra det, för jag började bli ganska trött. Jetlag…

Efter maten föreslog de båda att jag skulle gå och vila en stund på soffan. Det gjorde jag, och somnade naturligtvis. Jag behöver inte säga mer än att vi kom dit klockan två och gick därifrån halv sex. Jag kände mig så hemskans dålig, att jag segat oss så, att vi varit där så länge. Jag bad min kamrat flera gånger om ursäkt, men han försäkrade att det inte gjorde något.

”-För det första är du trött, det kommer du att vara i några dagar. Dessutom så är våra middagar med syster Seitsojoki alltid lite längre än en vanlig middagsbjudning. Hon har ett större behov av sällskap, hon är ganska ensam. Hennes son Jukka kommer över då och då, han bor i stan, men annars har hon inte så många.”

Ja, det gjorde väl att jag kände mig något bättre. Men det kändes ändå fel att ha dåsat av på soffan i vardagsrummet. Vi tog oss an den långa kalla cykelturen hem. Äldste Smith föreslog att vi skulle vila oss lite, spela lite schack eller något, och så kunde vi se om jag kände mig laddad att gå ut igen lite senare. Vi påbörjade ett parti, men jag var så trött att jag nästan somnade där i min fåtölj mitt under spelets gång. Det slutade med att jag gick och lade mig, han stannade uppe en stund. Han skulle passa på att skriva ett par brev till kompisar där hemma sade han.

Första dagen. Jag kände mig nöjd. Det här var inte alls så tokigt. Jag kände mig mer hemma här än jag någonsin gjorde i MTC borta i usa. Jag kände igen mig med omgivningarna (skogen, mycket barrträd osv.). Jag kände igen byggnadsstilen, storleken på bilar och vägar… och inte för att jag förstod vad människor sade, men jag kände mig mera finsk än amerikansk den saken var klar.