Idag delade vi på oss och arbetade med Folley och Schachtsneider. Jag och S knackade dörr, och vi diskuterade lite med vår svensktalande kontakt, Bo, men det var mest en nyfikenhet efter information om kyrkan.

Efter lunch på Hesburger bytte vi och jag och Folley knackade dörr. Vi hade några givande samtal sinsemellan, men ingen direkt framgång i arbetet.

Vi begav oss hemåt till vårt eget område. ”De verkar inte ha så många böner som oss” sade min greenie plötsligt. Han har noterat när vi varit på utbyten några gånger (”split” som vi kallar dem) att vi generellt sett har fler böner än många andra missionärer, och att vi därmed involverar Herren mer i vårt arbete. Det är delvis något som hans bror har inspirerat mig till, även om jag alltid sökt Herrens inspiration i vart vi skall gå och hur vi skall lägga upp dagen. Jag menar inte att vi skall slå oss för bröstet och tycka att vi är bättre än andra missionärer omkring oss,  men jag tror att det är viktigt ATT involvera Herren i arbetet så mycket vi kan, och det tyckte min kamrat också. Han menade det som något han är glad eller tacksam över att vi gör.

På vägen hem på kvällen stannade till hos en medlem som inte kommer till kyrkan så ofta (”mindre aktiv” som vi kallar dem) och hade en fin stund.

På morgonen delade vi med oss av ett par insikter från morgonens studier, han hade läst i Mosiah 3 & 4, jag i Alma 5.

Då vi kom ut på morgonen vinkade en av grannarna till oss. Vi lämnade våra saker i bilen och kom sedan tillbaka och pratade med henne en stund. Jag berättade lite om eviga familjer, och jag kände den Helige Anden starkt då min kamrat berättade om Joseph Smith. Jag inbjöd henne att vid tillfälle själv undersöka vårt budskap, och vända sig till Gud i bön. Hon var totalt ointresserad av det, hon var nog mest nyfiken på oss. Jag tittade på hennes lille bebis, Oskari, som låg i vagnen. Jag funderade på vad jag kunde göra för honom, för familjen. Vad jag kunde göra för att väcka ett intresse för Kristus hos dem. Oskari gav ifrån sig ett litet ljud och tanken kom till mig, ”vittna”. Det gjorde jag, jag ”bar mitt vittnesbörd” som vi säger i kyrkan, alltså berättade för henne varför jag tror, vad Gud har visat mig… men det förändrade ingenting. Efter lite mer småprat gick vi därifrån.

Dagen blev inte precis som vi planerat. Kari ringde och flyttade vårt möte, och det gjorde Karina också till en början, men sedan ringde hon tillbaka och ville ändå träffa oss idag. Vi plockade upp medlemmen som skulle följa med oss, och på vägen till Karina pratade vi om Mormons Bok, och vilken förunderlig kraft den har att ta bort det onda som finns i våra tankar, och rikta in oss på Kristus och fylla oss med goda känslor.

Väl hos Karina var det som jag trodde, hon var inte i något tillstånd att ta emot ”andlig föda”, hon var djupt deprimerad. Vi sjöng några psalmer med henne, visa bilder hemifrån, på våra familjer mm. Vi gjorde vad vi kunde för att hjälpa henne få tankarna bort från sorgen. Innan vi gick gav vi henne en prästadömsvälsignelse till tröst och frid.

När vi satt där i undervisningen funderade jag mycket. Jag kom inte till Finland för att räkna dop, för att se hur många jag kunde döpa (om ens några), utan jag kom för att vara Kristi lärjunge, vandra i hans fotspår och få andra att göra det. Jag gör mitt allra bästa för att uppfylla det.

På morgonen hade vi först ett planeringsmöte, sedan knackade vi dörr i Latokaski. Vi stannade till hos Anu & Allen och fick ett möte bokat för ikväll. Sedan kom jag på att Äldste Conover har sin presentation ikväll, så vi gick tillbaka och bjöd in dem till den istället. Jag vet inte om det var det rätta att göra, men Anden var tyst, så det spelade nog ingen roll.

Vi knackade dörr vidare, och vi fick två möten bokade för tisdag (första-diskussioner). Vi skall ta med oss Nikke från församlingen. Vi var förresten hemma hos hans familj och åt efter det. Vi hade ett andligt budskap om den barmhärtige samariten, sedan pratade vi, länge… vi knackade dörr i deras byggnad, sedan hem.

Jag hade några insikter jag ville notera ikväll också. Om du ändrar dig själv, då kommer dina omständigheter också att göra det, det fungerar inte tvärt om. Samma princip som att om man behandlar en människa som hon är, då förblir hon detsamma, men om man behandlar henne som hon skulle kunna bli, då utvecklas hon. Kristus förstod detta tydligt.

En annan sak jag tänkt på mycket så här mot ”slutet” är att jag kan ju inte bli färdig, perfekt, en fulländad missionär innan missionen är slut. Men jag kan sätta rätt kurs, då är målet inom synhåll. Till exempel att besluta mig här och nu för att spendera varje morgon med skrifterna, hålla mina böner etc. Det kan jämföras med en rymdfarkost, och då missionen är slut (eller livet, om man vill se det i ett större perspektiv) är bränslet slut, så man kan inte använda styrraketerna mera. Om kursen redan är rätt, då är man säker.

Började dagen med att hämta upp ett paket till Ä Black. Tyvärr fick han inte ta med sig så mycket av innehållet, är visst inte tillåtet att föra in vitaminer etc. från USA så de gick till destruktion. Vi var i sporthallen en stund, sedan biblioteket för att mejla hem, sedan Iso Omena för shopping. Hem, tupplur, städa lägenheten, sedan ut och jobba.

Vi kollade ett antal ”comebacks”, sedan fick vi middag hemma hos medlemmar. Efter maten hade vi en mycket givande diskussion, satt kvar i en timme och pratade. På kvällen läste jag mera i boken ”Jesus Kristus”. Det är andra gången jag blir mycket rörd av en text av Talmage. Första gången var då jag var ny i Espoo och läste hans bok ”Trosartiklarna” och fick en överväldigande längtan att känna ”Kristi rena kärlek” för mina medmänniskor och började be intensivt för det. Ikväll läste jag om lärjungeskap, och att den som inte är redo att ge upp allt är inte värdig att vara Kristi lärjunge. Jag ställde osökt mig själv frågan ”är jag redo att ge upp allt?” Hur skulle jag reagera om något oväntat stort skulle krävas av mig? Jag hoppas en dag helt och hållet kunna övervinna världen.

Det var spännande att träffa min nya kamrat, min tredje greenie, och tredje finska kamrat. Efter distriktsmötet åkte vi hem, lastade ur hans väskor, och direkt ut till Kirkkonummi. Vi skulle ha undervisat Reijo, men han ställde in, så vi fick knacka dörr istället.

Min greenie hade aldrig varit ute med missionärerna tidigare, så det här var hans första gång med att knacka dörr, någonsin. Han var väldigt nervös till en början. Jag tog den första dörren, när jag sedan pratat färdigt med personen (som inte var intresserad) sade jag till min greenie ”nu är det din tur”. Jag såg skräcken i hans ögon, ”va, skall JAG, redan?” Han tryckte med darrande hand på ringklockan, och jag såg lättnaden hos honom när ingen öppnade dörren. Efter det ställde han sig lite bakom vid nästa dörr, varpå jag sade ”nej nej, när ingen öppnar räknas det inte, det är du igen tills du pratat med någon” och hans händer började skaka igen. Jag kände mig hård som drog med honom på detta det första vi gjorde, men det finns bara ett sätt att vänja sig vid att kontakta människor/knacka dörr, det blir aldrig lättare om man inte tvingar sig själv (eller i detta fall sin kamrat hehe) till att göra det.

Vi fick middag hos en familj där ute, sedan åkte vi hem för min kamrat kände sig dålig i magen. Han trodde själv att det berodde på nervositet och allt det här nya, och det tror jag också. Det är nog få missionärer som kommer ut och inte känner en viss rädsla eller oro.

Känslomässigt är det mycket obekvämt att vara missionär. För de allra flesta av oss är det ett steg långt utanför komfortzonen när man först kommer ut på ”missionsfältet.”

Vi hade en undervisning planerad ikväll, men hon (Meri) ringde och bokade om till imorgon kväll. Det var i sig en välsignelse för min kamrat, som då skulle slippa kämpa sig ut ikväll, även om en undervisning inte är så skrämmande som att kontakta främlingar. Jag spenderade dagen med att organisera färdigt uppteckningarna, jag fick ett brev hemifrån också, och ett brev från Colton. Han hade skickat med en karta där han markerat var i Masala deras kontakt var (den kvinnan som vi aldrig hittade när vi skulle tillbaka).

Jag insåg att president Hoyts skäl till att ge mig ännu en finsk greenie inte är Herrens skäl. Inte som jag ser det iaf. Pres. Hoyt hade lite skämtsamt sagt att ”Vi ville inte besvära dig mer med språket [därför fick du en finsk kamrat, så du slipper banka in finska i ännu en amerikan]” men jag ser mera min nya kamrat som mitt sista uppdrag i denna mission.

Det kan vara svårt att betrakta sig som framgångsrik i en mission utan dop – inte pga att ingen döptes, utan pga. att framgång för en missionär ofta definieras som dop, och i kyrkans lära och missionärshandledningen är syftet med missionärsarbete: ”Finn, undervisa, döp.” Min stavspresident¹Han som är ansvarig för de 10 närmaste församlingarna i den region jag kommer från sade dock annorlunda till mig då vi samtalade innan min mission. Han sade att mitt primära mål skulle vara att ”lämna en församling i bättre skick än jag fann den.” Och han sade att ”dop är bonus.”

Vid en av våra zonkonferenser var det också någon som undervisade oss om att ”offret är mer heligt (betyder mer för Herren) än resultatet”. Han använde sig av en vers i L&F 117:13:

”…när han faller skall han resa sig igen, ty hans offer skall vara heligare för mig än hans vinning, säger Herren.”

Versen syftar på Oliver Granger som arbetade för att kyrkan skulle komma på fötter ekonomiskt. Den hintar om att han inte kommer att lyckas så bra, men Herren visar att hans försök eller strävan är viktigare (i Herrens ögon) än vad han lyckas åstadkomma.

Offret är mera heligt än tillväxten. Min trogenhet till Herren, min pålitlighet i såväl andliga som timliga ting (då allt är andligt för Gud) är det som räknas. Om jag av hela mitt hjärta utför allt som läggs på mig här i missionsfältet, med blicken fäst på Guds ära, kommer jag att fortsätta så resten av mitt liv, det är jag säker på.

Idag var det Stavskonferens¹En ”Stav” är en del av kyrkans organisation, och innehåller ca 10 församlingar. Ovanför ”Staven” om man skall göra en hierarki för kyrkan, finns områdespresidenten, sedan de tolv apostlarna, ”profeten” (kyrkans president), sedan Herren Jesus Kristus. Sedan vet jag inte vad som finns ovanför honom =) och någonstans mellan 500-1000 pers samlades i en hyrd konferenslokal i Helsingfors. När jag såg alla ungdomar som stod i små grupper och pratade före och efter mötet påmindes jag om och längtade tillbaka till konferenserna i min egen Stav där hemma. Vi stötte på många vi kände också.

Äldste Jensen som är områdespresident för Europa var på besök, och han och hans fru talade. Syster Jensen sade något som gjorde intryck på mig – hon tog en liknelse med sitt finporslin, och att hon börjat använda det mera för familjen, även när det bara är de, när de inte har gäster. Och hon ställde frågan ”Använder vi våra bästa sidor för vår familj, eller får vår familj det som blir över efter att alla andra omkring oss fått de goda sidorna?” Äldste Jensen sade också något i sitt tal som påverkade mig – det har varit viktigt för dem i sin familj att deras ungdomar fattat egna beslut. Han vill att de skall välja själva. Det finns allt för många familjer i kyrkan (i min egen mening) där man försöker övertala eller påverka ungdomar att välja det som man själv vill att de skall göra, men jag tycker mig se att det oftast blir fel, för till slut kommer de att välja själva. Jag vill att mina barn skall välja Herren för att DE älskar Honom och litar på Honom, inte för att JAG gör det.

Efter konferensen var vi bjudna på middag hos en familj i Kauklhati, medan vi väntade på maten knackade vi dörr i området, fick en hyfsad ”comeback”. Under middagen hade vi väldigt roligt. Det är alltid lite annorlunda att vara tre missionärer som nu (i väntan på min finska Greenie, när missionärer kommer in från Englands MTC blir det ett glapp, de har inte riktigt samma schema som Provo MTC), man lattjar alltid lite mer, och medlemmarna får kanske en lite mera inblick i vem man är som person, det är inte lika stelt eller strikt i missionärsrollen som när man bara är två. Jag är alltså kamrat/kompanjon med Folley och Schachtsneider.

Vi knackade dörr i Nöykkiö på kvällen, och efter det gick vi igenom planering och målsättningar inför nästa vecka.