Dagen började med ”mission council” (rådsmöte med alla zonledare och missionspresidenten). I slutet av mötet diskuterade vi en av svårigheterna vi har här i Finland, att så få människor ens vill tala med oss. Jag delade min tanke att då jag kom hit till Finland trodde jag först att jag sänts hit pga min förmåga att hålla hjärtat utanför arbetet. Senare insåg jag att det var tvärt om – jag hade kallats hit för att lära mig älska mina medmänniskor och faktiskt involvera hjärtat i arbetet. I slutet av mötet hade vi ett väldigt fint vittnesbördsmöte, den Helige Anden var så stark.

Efter mötet knackade vi dörr i Saunalahti. Vi mötte bl a en kvinna i vår ålder (Heidi) som vi hade ett bra samtal med. Vi bytte telefonnummer, och sade att vi skulle komma igen i nästa vecka. Då skall vi prata mera om Mormons bok, och ge henne en sådan. Det kändes jättebra när vi gick därifrån. Efter ca 10 minuter fick vi ett textmeddelande från henne ”Jag har läst om er profet, jag är egentligen inte intresserad, kom inte igen”. Tråkigt. Jag hade verkligen känt mig vägledd och inspirerad då vi samtalade, jag sade saker som inte ligger i banken av ”standardsaker att ta upp” och jag uttryckte mig på sätt som jag inte brukar. Äldste Eyring har sagt att ”Jag vet när den Helige Anden vägleder mig i min undervisning, för JAG lär mig någonting av det jag säger”. Så hade jag upplevt det. Det kanske hade något att göra med Esi, kvinnan som vi undervisade igår. Hon råkade nämligen vara på besök hos Heidi just idag. Vad är oddsen att de båda känner oss, och att vi råkar stöta på dem inom 2 dagar…

Vi fortsatte knacka dörr under kvällen, men inget mera intressant hände. När det blev för sent för att knacka dörr kontaktade vi i vårt eget område en stund. Stötte på en man som var talhandikappad, han satt i rullstol och hade en slags dator varpå han kunde skriva det han ville säga, och så uttalade datorn det.

Vi hade en dag med mycket dörrknackande idag. Först i Masala, vi sökte den kvinna som Dew och Colton undervisade, men tror inte vi fann henne (de hade inte noterat exakt var…). Efter lunch knackade vi dörr i Saunalahti. Vi fick många bra kontakter, bl a undervisade vi två ”första diskussioner” på verandorna. Tittade in hos Aho på kvällen, och efter det vandrade vi runt på gatorna. Fick ett samtal av Colton på kvällen. Jag saknar honom. Han saknar mig också.

Jag undrar om vi gjort förbund med våra barn/föräldrar innan vi kom hit till jordelivet, typ ”om du bär mig in i världen och uppfostrar mig så lovar jag att lyda dig”…

Morgonen började med att vi stötte på en kvinna som vi pratat med förut men aldrig fått möjlighet att undervisa. Nu fick vi ett möte bokat för torsdag.

Under förmiddagen hade vi en till undervisning med Illman, och hade med oss en medlem från församlingen. De blev snabbt bekanta och då systern vi hade med oss berättade om Mormons Bok och historien om Lehi som lämnar Jerusalem med sin familj slog det mig vilken symbolik man kan se i allt. Lehi är som en symbol för Vår Himmelske Fader, Laman är en bild av Satan som lockar oss bort från vad Fadern vill, Nephi är en symbol för Kristus som tror på faderns plan, och Lemuel symboliserar dem som följer Satan, medan Sam symboliserar dem som följer Kristus.

Under eftermiddagen knackade vi dörr i Latokaski, men Ä Dew’s näsa började blöda så vi åkte hem. Väl där fick vi ett telefonsamtal av Jukka, och vi skall besöka honom imorgon. Det kan bli det sista besöket. Jag mindes att han tyckte mycket om ett av talen på den sista konferensen (Allmänna konferensen, ”General Conference”) så vi svängde förbi Conovers och skrev ut det talet för att basera vår undervisning imorgon på det.

Vi knackade dörr under kvällen, bl a studentlägenheterna precis bredvid här där vi bor. Sen hade vi vårt möte med Talasma, grannarna i dörren bredvid som vi stötte på sent en kväll. Vi upplevde att det var en av de bästa första diskussioner vi haft, vi skall tillbaka om 2 veckor.

Avslutade kvällen med grillfest hos Vorimo, halva församlingen var där. En av medlemmarna hade en diskussion med oss om skrifterna, faksimile 3 i Abrahams bok. Han talade lite om skillnaden i sinnelag hos en son och en tjänare, deras motiv för att lyda Fadern eller husets Herre.

På morgonen åkte vi tillbaka hem till Espoo. Vi knackade dörr i Kivenlahti, sedan stannade vi till hemma hos Conovers. Ä Dew förberedde sig för ett samtal och jag komponerade och mejlade in mitt zonledarbudskap till missionens tidskrift. Efter det knackade vi dörr vidare i Nöykkiö, snackade lite med en kille som kastade pil (dart). Han berättade att han rökte gräs, i tio år, enligt honom själv helt utan symptom.

Vi fick middag hemma hos medlemmar vid 18-tiden, och efter det hade vi två möten bokade, men ingen av dem var hemma. Vi knackade dörr lite till, och träffade en mycket trevlig man. Han hade alla de ”rätta” frågorna i vår mening, däremot var han inte så intresserad av våra svar. Han hade sina två barn i lekparken där vi satt och pratade. Då vi gick därifrån kände jag mig lite missmodig, och funderade över vad vi kunde gjort annorlunda eller bättre, och det var som att jag hörde någon säga till mig ”ingenting, du gjorde rätt” och mina funderingar över den saken försvann. Jag släpper vanligtvis inte självkritik så lätt så jag vet att det här kom någon annan stans ifrån. Det fick mig osökt att minnas då jag och Wensel var hemma hos Ari (i julas tror jag det var) och såg en scen från Harry Potter 2 och Ari påpekade att tårar (eller i mitt fall sorg) har något inneboende renande i sig.

Det känns lite som att uppriktig sorg blidkar rättivsan, eller snarare betalar rättvisan, genom försoningen, genom hjärtats ånger (jag tänker lite på Alma 34 här).

Vi var på utbyten med Folley och Schachtsneider idag, på morgonen gick jag med Folley. Vi knackade dörr i Nöykkiö, och hade roligt. Han är duktig på att småprata med människor. Vi hade en liten diskussion vid vattnet, och Conovers kom gående för att titta på båtarna. Efter lunch gick jag med Äldste S. Vi knackade dörr, stannade till vid Elina och växlade några ord med henne, hon är fortfarande mycket intresserad. Något ovanligt hände senare då vi knackade dörr – en berusad man som tog fram sin digitalkamera och filmade oss lite. Vi skrattade vansinnigt mycket. Lite senare fick vi undervisa en svensk-språkig kvinna, det var en bra upplevelse för mig. Jag passade på att besöka vår Afrikanska undersökare också, Lambick. Folley är från Schweiz så han kan lite franska, de snackade ett tag, och vi fick en ny tid för nästa vecka.

På kvällen vandrade vi runt längs stranden i Kivenlahti, vi tänkte ”hålla ut intill änden” och stanna ute och försöka jobba ända till halv tio. Vi mötte en kvinna ungefär i vår ålder och hon var intresserad, vi pratade ett bra tag om Kristus, Mormons Bok, och om Joseph Smith. Hon ville dock inte att vi skulle besöka henne längre fram. Allra sist på kvällen mötte vi ett äldre par som var ute och strosade. De var inte intresserade, och eftersom den vanligaste ursäkten är att de har brottom någonstans skämtade vi till det och frågade ”Onko teillä kiire?” (”har ni brottom?”) ”-On on” (ung. ”O ja!”) svarade de, medan de vaggade vidare.

På kvällen då vi hade vår lilla andliga stund sade Ä Folley något tänkvärt. Då vi ber vår Himmelske Fader om exempelvis tålamod så kommer han inte att ”hälla i” lite extra tålamod i oss, utan han kommer att utsätta oss för sådana erfarenheter som låter oss utveckla tålamod. Då kan man fråga sig vad som ligger framför den som ber om Kristuslik kärlek…

Jag hade en speciell upplevelse på morgonen då jag studerade Mormons Bok. Jag kunde liksom leva mig in i ett scenario med Alma och Amulek på ett alldeles speciellt sätt… det var häftigt.

Vi knackade dörr mycket idag, på morgonen i Nöykkiö. Vi hittade faktiskt några gator som jag aldrig sett förut.

Jag hade lite annorlunda funderingar idag. Jag tänkte mycket på vad jag behöver göra för att Äldste Dew skall ta över här i Espoo när jag reser hem. Vi övade mera på finskan idag, och under våra gemensamma studier (”companionship study”) på morgonen var jag ganska ”agressivt” på hans språkfel, förhoppningsvis kände han inte att jag korrigerade allt för mycket, det är bara för att hjälpa honom. Jag vill förbereda honom i allt så gott jag kan inför att jag ”lämnar denna värld” och lämnar över till ”nästa generation” (nästa generations missionärer… men notera liknelsen). All min erfarenhet och alla färdigheter jag lyckats utveckla lämnar ju annars helt missionen med mig.

Under eftermiddagen knackade vi dörr i Kivenlahti. Vi stannade till hos Conovers för en toapaus och blev kvar oväntat länge då Äldste Conover kom igång att prata om Cassini (uppdrag på NASA) som min kamrat inte hört om och givetvis fann intressant.

På kvällen hade vi möte med församlingens missionsledare. Äldste Conover pratade mycket om hur missionärsarbete i församlingen, bland medlemmarna, måste börja i församlingsrådet.

På förmiddagen knackade vi dörr. Jag hade en sådan där dag igen då jag inte vaknar ordentligt förrän på eftermiddagen, runt 15-tiden idag. Knackade dörr, besökte en medlemsfamilj där vi var bjudna på middag. Min kamrat hade ett andligt budskap, och mannen i familjen spann vidare på det och pratade lite om svårigheten i att veta vad Herren vill att vi skall be om, att verkligen ”be i Jesu namn”, då vår vilja och vårt sinne är ett med Herrens.

På kvällen hade vi en undervisning med Jukka. Det är glest mellan gångerna nu. Han verkar tappa i intresse. Vi hade med oss Biskopen, och han gjorde ett inlägg om ”Kristi ljus” och hur det leder oss till att erhålla den Helige Anden. I slutet pratade vi om prästadömet, och hur Jukka kan tjäna andra genom att ta emot och verka i prästadömet.¹Alla värdiga män i kyrkan förlänas prästadömet och kan därmed verka i kyrkan i olika kallelser (kvinnor verkar också i olika kallelser, men behöver inte få prästadömet för att göra det). Männen kan även utföra dop, ge välsignelser osv. under sin Biskops ledning.

Jag kan urskilja ett litet mönster i min mission. Under min tid i Kajaani fick jag lära mig tålamod och hårt arbete, mycket kontaktande och dörrknackande, inte så mycket undervisning. I Jakobstad mycket dörrknackande, men också mycket undervisning av första diskussioner, dock inte många som går vidare och ”blir undersökare”. Här i Espoo har jag haft många undersökare, men ännu ingen som gått vidare till att bli döpt. Det tycks vara det sista steget i Herrens undervisning, det sista jag behöver lära mig, uppnå eller få för att stärka min tro, eller kanske snarare som kommer att hända efter att jag stärkt min tro. Då min stavspresident avskiljde²Engelska ”set apart”, dvs. avskiljd TILL något speciellt, i detta fall att verka som misisonär. I samband med det får man en personlig välsignelse av sin stavspresident mig till heltidsmissionär uttalade han i välsignelsen att jag kommer att bevittna framgång OM jag utövar MÄKTIG tro. Jag är nog inte riktigt där än, men på god väg.

Förberedelsedag. Men vi åkte inte in till Helsingfors idag, vi sparade våra ”miles” ¹När man har en av missionens bilar så har man en gräns för hur mycket man får köra varje månad, så vi behöver hålla igen lite. Vi skrev våra mejl hem från Conovers istället. Efter det åkte vi till det närmsta köpcentret – Iso Omena (på svenska ”stora äpplet”), gick i lite affärer, sedan hem.

På kvällen hade vi middag hemma hos Biskopen. Han hade dessutom besök av en tidigare missionär, som var gift med en man från Finland som nu studerade vid universitetet i Provo (BYU). Under middagen hände det där med mig igen att jag inte kunde äta en tugga till, mådde liksom plötsligt illa. Jag är övertygad om att det är något mentalt, det händer bara när vi är hemma hos någon, aldrig hemma när vi är ensamma. Stress-relaterat kanske, eller relaterat till att jag snart skall hem snart. Oavsett är det pinsamt att plötsligt behöva säga ”öh.. jag kan inte äta mer…” när man knappt har börjat. Men jag känner de här människorna så väl så det känns rätt okej ändå.

Vi hade ett andligt budskap, och jag passade på att ställa dem frågan som jag fått från Stina i ett brev idag, ”varför är gamla testamentets Gud så skoningslös och grym medan nya testamentets Kristus är raka motsatsen?” Mannen, som för övrigt haft hebreiska skrifter som sitt huvudämne under sina 3 års studier, svarade att det beror på det tillstånd av avfall som Israel befann sig i inför Kristi ankomst. Han sade att judarnas ledare på den tiden hade handplockat skrifterna som användes och cirkulerade så att de kunde framställa Gud så som de önskade – grym och skoningslös – så att de kunde bevara sitt välde eller sin makt över folket (tycker det låter bekant från medeltiden, hur den katolska kyrkan agerade innan reformationen). Mormons Bok visar däremot att Gud var densamme både före och efter Kristi ankomst, där finns inget glapp på flera hundra år (Malaki – Matteus) och inte heller byter man ”teologiska växlar” mellan böckerna (så som sker mellan Gamla och Nya testamenten, se Äldste Hollands tal nyligen vid konferensen).

På väg hem från besöket hade jag tänkt jobba vidare, men min kamrat frågade om jag verkligen var OK, jag hade visst sett ganska dålig ut under middagen, så vi åkte hem och jag vilade resten av kvällen. Jag hann tänka ganska mycket där jag låg och vilade. Jag funderade över något som Äldste Conover påpekat nyligen, att ”Aron var det bästa Gud hade för Israel, näst efter Moses (antagande, om än ett grundat sådant). Och Aron var den som gjorde guldkalven medan Moses var uppe på berget och samtalade med Herren. Hur är det i kyrkan idag? Vi har lätt att kritisera och se fel i kyrkans ledare, båda samtida och tidigare. Men kan det vara så att de ledare Herren kallat fortfarande är det bästa han har att jobba med just nu? När man umgås och anförtros till av medlemmarna ser man att alla har problem och brister, men de är fortfarande det bästa Herren har att arbeta med här. Vi två missionärer som verkar här, vi har alla möjliga svagheter, vi är unga och oerfarna, men vi är det som Herren har att arbeta med här.

En annan av våra apostlar, Äldste Eyring, sade både skämtsamt och allvarligt då han talade om ledarskap och tjänande i kyrkan ”När du träffar någon, behandla dem som om de hade allvarliga problem, och du kommer att ha rätt mer än hälften av gångerna” (se Äldste Eyrings tal här). Jag tror det gäller människor överallt, inte bara i kyrkan.

På morgonen satt jag och läste igenom mina två tal som jag förberett, och klockade också hur lång tid de skulle ta att hålla. Plötsligt kom tanken till mig ”kolla med Ä Holiday (assistent till missionspresidenten) att tiden för dagens zonkonferens verkligen är kl 10” så som han informerat oss. Tur att jag ringde, för den här konferensen började också kl 9, precis som alla andra zonkonferenser. Vi fick plötsligt mycket bråttom. Det vore just snyggt om zonledaren som dessutom skall leda hela konferensen själv kom för sent. Vi kom faktiskt några minuter sent, alla andra satt redan på sina platser. När Äldste Holiday hade berättat för president Hoyt varför vi var sena hade han fått en kall blick.

Konferensen gick bra. Den började med en kort sekvens från Disneys ”Tarzan” med budskapet att även om vi ser olika ut så hjärtat det samma – vi är alla olika, och med vissa kamrater upplever man det mera påtagligt, men det som förenar oss är vår önskan att tjäna Herren.

President Hoyt offentliggjorde vårt lite modifierade sätt att undervisa den första diskussionen (enl. noteringarna från missionrådet för några dagar sedan).

Syster Hoyt hade ett budskap om att lyssna. Hon sade att vi måste lära oss att lyssna till våra undersökare och inte bara med öronen utan med ögonen och hjärtat, för att förstå dem. Sedan sade hon ”Äldster, vet ni varför systrarna kommer in hos fler människor? Vet ni varför de har flera undersökare? Därför att de har större kärlek. Och det är något som syns genom ögonen, det går inte att fejka.” Det är nog så sant.

Då vi gick ut för att knacka dörr på kvällen hade jag den här lektionen i minnet och tänkte på min tid i Jakobstad då jag verkligen strävat efter större kärlek. Någon av våra ledare myntade devisen att vi behöver ”Föra Kristus till folket, så att folket kan föras till Kristus”. Dvs att vi skall försöka vara mera lika Kristus, utan att för den skull tro att det går att uppnå, men siktar man inte mot stjärnorna når man nog aldrig trädtopparna.

Jag tror att man tjänar en mission mycket just för att lära sig kärlek till eller omtanke om sina medmänniskor, att lära sig osjälviskhet. Och jag undrar om det är så att män kallas på mission för att de alla behöver det, och kvinnor kan välja att tjäna om de vill, men egentligen har de inte samma behov av det eftersom de redan har kärlek. Oavsett så är systermissionärerna ett kraftfullt tillskott till varje mission, eftersom de ofta har större framgång och större kärlek (i omvänd ordning).

På morgonen idag läste jag från Nephis andra bok kapitel 1 och såg saker som jag aldrig sett förut. Bl a att ”det utlovade landet” som de reste till kan vara en sinnebild av Kyrkan, och att Jerusalem i hans historia i vissa bemärkelser kan vara en sinnebild av vårt liv i himlen, i vad vi kallar ”föruttillvaron”, innan vi kom hit till jorden. Och vers 24 där Nephi nästan blir en sinnebild av Frälsaren i det att han hela sitt liv höll buden och beredde sitt folk vägen till det utlovade landet.

Gör inte längre uppror mot er bror vars syner har varit härliga och som har lytt befallningarna alltsedan vi lämnade Jerusalem, och som har varit ett redskap i Guds händer att föra oss fram till löftets land. Ty om det inte hade varit för honom skulle vi ha förgåtts av hunger i vildmarken. Ändå traktade ni efter att beröva honom livet, ja, och han har lidit stor sorg för er skull.

Vår dag blev lite upphackad, Äldste Conover behövde skjuts från och senare tillbaka till verkstaden, och även ett annat ärende. Emellan där knackade vi dörr och kollade några ”comebacks”.

På kvällen hade vi middag hos en familj i Kauklahti, och på vägen dit kom jag ihåg att vi faktiskt fick en bra kontakt där ute som bad oss komma tillbaka, men av någon anledning skrev jag aldrig ner den. Vi åkte dit för vi hade lite tid och hon var hemma. Hon hade även en vän hemma som jag ganska snart identifierade som Jehovas Vittne. Hon sade ingenting, det gör de sällan i början, men har man pratat med några så känner man igen frågorna och kommentarerna. Så vi undervisade kvinnan om grundläggande saker såsom vår himmelske fader, kristus, och om Joseph Smith och Mormons bok, och bestämde en tid då vi kunde komma tillbaka.

Det roligaste med middag hemma hos den här familjen är deras yngsta dotter, Jade. Varje gång jag är där ser jag hur hon växt, när jag kom hit första gången satt hon bara stilla på golvet. Idag tog hon mig i handen (eller snarare fingret) och drog med mig för att visa olika saker, bl a att hon lärt sig gå upp och ned i trappan.

Eftersom Kristus har offrat allt för att vi skall kunna utvecklas här på jorden, borde vi inte tveka inför att själva offra allt för våra barn. Vår himmelske fader vågar släppa lös oss så att vi kan uppleva smärta – och ofta gör han det med oss.

Knackade dörr den tiden som var kvar av kvällen, och åkte sedan till Kerava för att jobba med Äldsterna där imorgon.