Ledig dag (”förberedelsedag”)! En av de bästa på min mission. Jag börjar inse hur viktigt det är att använda den här dagen på rätt sätt. Vi handlade på morgonen, sedan åkte vi till sporthallen i Helsingfors (Kisa-halli). Volleyboll var en riktig höjdare idag! Förmodligen för att ingen av sportfånarna var med, vi var lika dåliga allihop. Efter den vanliga vändan till biblioteket i Leppavaara där vi mejlar hem till familjen satt vi allihop i Wensel och S. lägenhet. Wensel var lite orolig för vad han skall studera efter mission. Han vill gå på BYU men mer än så vet han inte än.

Jag och Ä Allen knackade dörr en stund i regnet ikväll. Det var rätt kallt så vi beslutade oss för att göra lite inomhus-knackande (lägenhetsbyggnader). Vi hade inte med oss uppteckningarna för Kivenlahti (anteckningar om vilka dörrar som redan tackat nej, man vill ju inte gärna störa folk igen som nyligen tackat nej) och den enda byggnad vi inte hade varit inne i var den nya höga 20-våningsbyggnaden. Kodlås… men vi började trycka på telefonanropsknappar, i hopp om att någon antingen skulle vara intresserad eller öppna ändå så vi kunde smita in och knacka. Det senare inträffade (äldre människor brukar inte prata i den utan släppa in direkt). Efter några dörrar stötte vi på en Jehovas Vittne. De säger det sällan rakt ut, men har man träffat en har man träffat alla brukar vi säga. De har samma inövade svar och motfrågor på allt, så det är lite som att trycka på play-knappen. Nu låter det lite som att jag pratar ner dem… jag har stor respekt för deras hängivenhet till sin tro, om våra medlemmar var missionärer på samma nitiska sätt som deras så kanske de inte skulle ha en dubbelt så stor organisation som oss i det här landet.

Vi hanterade situationen som vi brukar – vi bär vittnesbörd i all enkelhet och ödmjukhet, sedan tog vi farväl. Ett vittnesbörd brukar lämna dem utan motargument för det är inte riktigt ett koncept de kör, deras grej är mera att prata om tolkningar av bibeln och varför deras tolkning är korrekt. Om man börjar prata om andliga upplevelser, personliga bönesvar osv. hänger de inte alltid med så att säga. Inte de jag träffat i alla fall.

Bara en kort stund senare träffad vi Reeta och ”Roly” och de släppte snabbt in oss. Vi såg Guds hand i att vi tappat bort våra uppteckningar, för hade vi inte gjort det så hade vi heller inte givit oss på den här byggnaden, och här fanns någon som ville prata med oss. Vi småpratade lite först för att lära känna varandra lite mer (han var från england så hela samtalet var på engelska), sedan hade vi min missions kanske bästa första diskussion.

Det var verkligen intressant. Reeta hade några saker hon hängde upp sig lite på i vår undervisning, men den Helige Anden var så starkt närvarande. Jag hade mina logiska argument redo för hennes ”concerns” (de hon hade hakat upp sig på) men Anden förbjöd mig att använda de svaren, istället ledde han mig in på andra vägar för att besvara hennes frågeställningar. Jag leddes till att vara en mycket god missionär ikväll. Till exempel då Ä Allen berättade om Mormons bok såg jag att Reeta bläddrade i sin bibel, bakifrån, och visste genast vad hon var efter. Så när Ä Allen var färdig och hon fortfarande inte hittat versen hon bläddrade efter frågade jag lugnt ”Might you have a concern about anything being added to the Bible?” (dvs. har du en fråga ang. det att man inte skall ”lägga till” något till bibeln?). Det och många andra saker bara flöt på allt för väl under diskussionen ikväll. Något mycket speciellt kommer hände med dem, det tror vi båda två. Innan vi lämnade dem hade vi en bön på knä tillsammans allihop. Vi skall möta dem igen på fredag.

Idag var en lång och annorlunda dag. Den började med ett långt distriktsmöte. Efter distriktsmötet bad syster Wheeler mig och min kamrat om en välsignelse¹En välsignelse eller ”prästadöms-välsignelse” som det väl egentligen heter, innebär att två eller fler bärare av prästadömet (myndighet att handla i Guds namn) lägger sina händer på personens huvud och under den Helige Andens vägledning uttalar en välsignelse. Det är lite som en bön, men det som sägs uttalas som om det var vår Himmelske Fader som talade till personen. Ibland när jag haft förmånen att ge välsignelser har jag känt mig inspirerad i varje ord jag sagt, och ibland har jag inte känt inspirationen flöda på samma sätt, utan fått säga sådant som jag ändå vet är rätt och sant, betona Guds kärlek till individen och behovet av att ständigt vända sig till Gud för vägledning, tröst och styrka osv. Sådana saker som den Helige Anden bekräftar är sanna. Syftet med välsignelser kan variera från ”tröst och stöd” till styrka inför en viktig händelse eller uppgift. Välsignelser ges på samma sätt till helande av de sjuka, då används även en droppe invigd olivolja på personens huvud före välsignelsen.

Efter det knackade vi dörr i många timmar. Till en början kunde jag hålla koncentrationen, men sedan tappade jag det längs vägen. Vi var bjudna på middag på eftermiddagen, och när vi kört till deras område satt vi i bilen någon halvtimme och förberedde vårt budskap. Planerade även lite för vår undervisning med Jukka senare ikväll.

Vi hade svårt att välja en bra vers från skrifterna men till slut valde Ä Allen en vers från slutet av Moroni kapitel 10, dvs sista kapitlet i hela Mormons Bok. Vi knackade några dörrar innan vi gick in till broder Virtanen. För det var just bara han, vi mötte resten av familjen i dörren på vägen ut. Först undrade jag om vi tagit fel på tiden, men det hade vi inte, det var planerat så här. Jag tyckte först att det var lite underligt men förstod senare varför. Under det att vi åt pratade vi om allt möjligt – om kyrkan, om vårt förflutna, om våra framtidsplaner, det vanliga man brukar prata om när man bekantar sig med nya missionärer (nu har jag ju varit här ett bra tag, men inte besökt honom förr). När vi ätit färdigt frågade han mig ”har ni något planerat efter det här?” Jag berättade att vi hade ett möte kl 20, dvs 2,5 timma senare. Han svarade ”Bra, då har vi tid”. Jag anade ännu ingenting, även om jag kanske borde tagit upp en hint från det.

Han visade in oss till vardagsrummet och vi slog oss ned och började samtala. Samma ande eller känsla som jag ofta upplevde hemma hos Dan Nyman i Jakobstad infann sig snabbt, dvs den av en medlem som inte längre tror eller inte längre har ett ”vittnesbörd” som vi brukar kalla det i kyrkan. Ä Allen började vårt budskap med att läsa de verser han valt från Mormons Bok

Ja, kom till Kristus och bli fullkomnade i honom och avstå från all ogudaktighet. Och om ni avstår från all ogudaktighet och älskar Gud av all er förmåga, allt ert sinne och all er styrka, då är hans nåd tillräcklig för er så att ni genom hans nåd kan bli fullkomliga i Kristus, och om ni genom Guds nåd blir fullkomliga i Kristus kan ni på intet sätt förneka Guds makt.

Och vidare: Om ni genom Guds nåd blir fullkomliga i Kristus och inte förnekar hans makt, då blir ni heliggjorda i Kristus genom Guds nåd, genom utgjutelsen av Kristi blod, vilken ingår i Faderns förbund till era synders förlåtelse, så att ni kan bli heliga och obefläckade.

Det öppnade upp för en lång diskussion om Guds nåd, ett ämne som inte allt för ofta diskuteras under kyrkans möten och lektioner. Det är mycket fokus på omvändelse och egna ansträngningar under våra möten, i syfte att inspirera till att leva närmare Kristus givetvis. Men broder Virtanen ansåg att det pratas för lite och förstås för dåligt, ämnet nåd, bland kyrkans medlemmar. Jag är benägen att hålla med honom.

Broder Virtanen är mycket riktigt en tvivlande medlem utan att det syns nämnvärt under söndagarna. Han kommer och är med på allt, har ett ämbete (ett ansvar) i församlingen mm. Ganska tidigt i diskussionen ville jag ”ställa diagnos” och ställde de vanliga frågorna 1) har du personliga böner 2) läser du skrifterna (bibeln och mormons bok) och 3) betalar du tionde²Tiondelagen är den princip som undervisades redan före Abrahams tid och som säger att vi ger en tiondel av vår inkomst till Herren (eller rent praktiskt till Hans representanter, ledarna i kyrkan vad beträffar oss i vår tid). Pengarna används till möteshus, stötta missionsverksamheten mm. (som missionärer betalar vi vårt eget uppehälle, men resor mm. får vi hjälp med). Kyrkan har dessutom diverse fonder för humanitär hjälp mm. Abraham betalade på sin tid tionde till den person som var hans närmaste ledare inom prästadömet, Melkisedek (kungen av Salem).. Svaret på alla tre frågorna var som befarat nej. Varför frågade jag om tionde? Vad har pengar med saken att göra? Eftersom det är en ganska ansenlig summa, 10% av ens inkomst (särskilt när man har ett gäng barn) är det en bra indikator på någons tro. Om man tror på tiondelagen, och de löften Herren givit i anknytning till den (Se Malakis bok i gamla testamentet) betraktar man det ofta som en förmån att få ge det offret till Herren. Om en persons tro har kallnat så har man ett annat perspektiv på det hela och behåller ganska snabbt de där pengarna för sig själv. Frågorna om tro och att läsa från skrifterna är väl dock ganska självklara i sammanhanget.

Förutom dessa tre (i min mening grundläggande och vitala) delarna av evangeliet lever han efter allt, han är övertygad om att ”världen” inte har ”mer att ge” än evangeliet, att sann lycka finns i de principer som undervisas i kyrkan (som undervisades av Jesus). Han berättade om flera erfarenheter han haft som barn el iaf yngre där han visste att hans böner besvarats. Han hade dock svårt att sätta det i sammanhang med sitt vuxna liv. Diskussionen kändes mycket bra och uppfriskande. Det är alltid härligt med individer som är helt ärliga och uppriktigt. Broder Virtanen låtsas inte vara något han inte är, och samtalet var så genuint. Precis som det många gånger var hos Dan Nyman, även om andligheten var högre i den här diskussionen än de vi hade där uppe. Jag tror att jag fått en ny vän i församlingen.

På kvällen besökte vi som planerat Jukka. Vi pratade om fasta, tionde och visdomsordet. Vi upplevde det som att det blev mycket för honom att ta in på en och samma gång, men i avslutningsbönen (som han höll själv) bad han för att det skulle komma inifrån honom om detta var rätt, att han skulle få den uppriktiga viljan att leva enligt dessa saker. Han avslöjade att han planerat att sluta med kaffet redan första gången han mötte oss och fick reda på att vi inte drack kaffe. Det hade bara inte blivit av än. Han sade själv att ”jag kommer, det är bara en fråga om tid”. Jag vet att han väldigt gärna vill ha sin fru med sig i det hela också, hon upplever tyvärr att detta med kyrkan är något som Jukka startat och tagit beslut om själv, därför är det också hans sak nu och inte hennes.

När jag pratade med Biskopen ikväll skojade han och sade ”ja, du hjälper Broder Virtanen att få ett vittnesbörd om tionde och jag hjälper Ariana att hålla fast vid sin nya tro trots att missionspresidenten nekat henne att döpas”. Det kändes så bakvänt alltihop. Medlemmarna i församlingen är ju ytterst hans ansvar som biskop, och odöpta personer är ju ytterst heltidsmissionärernas (vårt) ansvar. Men av olika omständigheter har vi hamnat i att vi gör varandras uppgifter, komiskt.

Dagen började med finska-lektion i kyrkan. Efter den fick vi meddelande från Joonas att han inte kan ta emot oss idag, han fick det där jobbet han sökte så han jobbar lördag och söndag. Vi åkte tillbaka hem, satte på understället och åkte ut i vildmarken för att knacka dörr. Tja, kanske inte vildmark direkt men Tillinmäki. Det blåste och snöade något förskräckligt. Vi fick en bra kontakt, antar att det var värt det.

Efter det åt vi hos Jones, och han följde med oss på undervisning hem till Hope. Det gick riktigt bra. Hon hade läst i Mormons bok, inte så mycket men hon hade iaf gjort det. Hon hade haft personliga böner, och hon var mycket intresserad av vad vi hade att säga. Jones  pratade ganska mycket, men han sade bara bra saker och kändes inspirerad. Vi pratade en stund om helvetet, läste från L&F 19 där Herren berättar att helvetet finns till som en plats för alltid, men att ingen själv förblir där för alltid. Vidare pratade vi om att det finns till av kärlek, som en sista åtgärd för Gud att använda för sina upproriska barn som inte lyssnar genom några andra medel. Inte som ett straff som man av hämnd sänder någon till. Allt vad Gud gör är för vårt bästa, vår utveckling och vårt framåtskridande.

I slutet av lektionen hade vi en knäfallande bön tillsammans, vi bad i tur och ordning. Hopes bön var mycket uppriktig.

På kvällen knackade vi dörr och fann en kille som undersökt kyrkan tidigare. Han hade hakat upp sig på bevis, han ville ha påtagliga, historiska bevis för att Mormons bok är äkta. Jag sade till honom att vår grund för att tro på helig skrift aldrig kan var historiska fakta. Det bevisar ju ändå inte att skriften är från Gud och att det är rätt att leva efter den, det bevisar ju bara att skriften skrevs av den människa den utger sig för att vara skriven av, inte att det hela är av Gud. Den saken måste vi ändå söka en personlig, andlig bekräftelse på. Så varför inte göra det nu ändå, med Bibeln, och med Mormons bok. Jag vittnade också för honom att ”Jag vet att jag levt hos Gud innan jag kom till jorden, det är en av de saker jag fick starkast vittnesbörd om när jag övervägde att bli medlem i kyrkan.” Då blev han som förbytt och höjde rösten rätt mycket och sade upprepade gånger ”bevisa det för mig, bevisa det!” Vi lade inte så mycket mera tid på honom, vi kände att det loppet var ändå kört.

På morgonen åkte vi till Masala, till den där killen som gav oss sin adress i förrgår. Det var ingen hemma på den adressen vi hade fått, och det verkade inte riktigt stämma med namnet ändå. Vi fortsatte att knacka på dörrarna och dörren bredvid var en ung kvinna som inte var så värst intresserad, men sade att vi kunde komma förbi nåogn annan gång om vi är i området. När vi skulle till att gå kom hennes hund utspringande, ”Bella, tule sisään!” ropade hon. Allen sade till mig ”Det var ju samma hund!” (Som killen hade när vi träffade honom). En liten stund senare mötte vi faktiskt killen nere på parkeringsplatsen, och han bjöd med oss upp till lägenheten.

Vi hade en av de mer inspirerade eller vägledda lektionerna jag någonsin varit med om. Det var som att jag inte behövde tänka själv, både ämnet vi pratade om och orden jag använde bara flödade fritt till mig. Det skulle visa sig att han faktiskt varit medlem i kyrkan, han döptes när han var 8 år ¹I Mormons bok kan vi läsa att barn BÖRJAR att bli ansvariga inför Gud vid 8 års ålder, och det är därför den tidigaste åldern man kan döpas. Ingen som är yngre än så har behov av dop, eftersom de inte kan synda är de frälsta genom Kristi försoning (se Moroni kap 8 för mer om ämnet) och hans familj lämnade kyrkan²Begärde sitt utträde ut kyrkan, strök sina namn från medlemslistan när han var 13 år gammal. Vi hade talat en hel del om Kristus, dop och den Helige Andens gåva, och jag kände mig inspirerad att redan nu inbjuda honom att bli döpt och medlem i kyrkan igen, men hans flickvän kom precis tillbaka in i rummet och jag avstod. Om det vore något han skulle vara intresserad av så skulle han få ta ställning till det själv, utan ev. påverkan från henne. Tyckte jag.Vi bestämde en tid i nästa vecka då vi skall tillbaka. Lite besviken att han inte ville ta Mormons bok, men han lovade att be om saken. Jag har dock en ganska så stor oro att han inte kommer vara på plats när vi kommer nästa gång. Vi får se.

Vi åt middag hemma hos Ilja och Iris, sedan lämnade vi av en Liahona ³Kyrkans tidskrift heter Liahona, och namnet kommer från en slags vägvisare eller kompass som Herren gav till Lehis familj då de färdades i vildmarken efter att ha dragit ut från Jerusalem. Se 1 Nephi 16 för berättelsen om Liahona, och Alma 37 för en symbolisk tolkning av den. (specialutgåvan om Mormons bok) till Jukka.

Sedan knackade vi dörr i området. Vi stötte på Mauri (medlem) och pratade lite om Rollspel med honom (för han höll på med det när vi kom och knackade på). Jag höll ju också på med det en hel del i min ungdom så vi hade lite att prata om. Några dörrar därifrån fick vi en bra kontakt som vi skall tillbaka till nästa vecka.

Vi avslutade kvällen med att besöka Conovers en liten stund.

Vi hade ännu en lång dags dörrknackande. Den började dock med en undervisning hemma hos Eija som är tillbaka från resan nu. Vi hade med oss en medlem som vanligt. diskussionen gick bra i sig, och Eija är fortfarande väldigt ärlig med allt hon svarar och berättar. Dock hade hon inte läst något alls i Mormons Bok, och inte heller bett och frågat Gud om vårt budskap eller om Mormons Bok. Vi bestämde tillsammans att vi inte skulle komma tillbaka i närtid, hon är inte så angelägen eller fokuserad just nu.

Det var riktigt kallt idag. Andra dagen som jag skippade överrocken och gick i enbart skjorta och kavaj (med tröja under förstås). Vi åker ju bil överallt och har aldrig långa stunder utomhus. Om inte bilen skulle lägga av förstås, men det har jag inte planerat).

De ringde från missionskontoret idag och berättade att de skaffat ny lägenhet åt oss! Spännande. Det är en mycket liten etta vi har med kokvrå. När jag kom hade vi våningssäng, men det ändrade jag på när Wooley flyttade, så nu sover vi i varsitt hörn av rummet istället, jag tog madrass på golvet hellre än överslaf.

Vi pratade med ett hundratal personer idag men ingen vidare framgång. Det är lite Kajaani-känsla över Lohja när det gäller människors mentalitet, inte alls så öppna som i Espoo (alltså öppna för att vara finländare, det är ju ändå rätt svårt inne i stan att få någon att ge oss en pratstund).

Under eftermiddagen var vi bjudna hem till Ossi på middag. församlingens Unga Män¹Kyrkans benämning på killarna som är 12-17 år hade aktivitet hemma hos honom – filmkväll. Precis innan vi skulle gå bad Ossi oss att ge killarna ett andligt budskap. Jag tog upp min Mormons bok och tänkte använda 1 Ne 7:12. Det är Nephi som försöker inspirera sina bröder att fortsätta hjälpa honom i att uppfylla Herrens befallningar. Innan jag hade börjat läsa kände jag dock att en idé lades i mitt hjärta, och jag frågade istället Ossi ”vad tycker du är svårast med att leva efter evangeliet?” Efter att han svarat gick jag runt och frågade dem var och en. När de alla fått svara var det så min tur, och jag sade ”det svåraste tycker jag är att undervisa unga män. Därför tänkte jag överlämna det åt Nephi, han har nämligen något att säga oss angående detta ämne.” Sedan läste jag versen:

Ja, och hur kommer det sig att ni har glömt att Herren kan göra allt enligt sin vilja för människobarnen om det är så att de utövar tro på honom? Låt oss därför vara trofasta mot honom.

Det var en fin stund. De lyssnade allihop med fullständigt fokus. Jag hade känt mig inspirerad från det att jag tog upp boken, men utan att veta hela planen från början. Det gavs till mig steg för steg, lite som Nephi då han gick tillbaka in i Jerusalem för att hämta skrifterna från Laban, då han säger (1 Nephi 4:6):

Och jag leddes av Anden utan att på förhand veta vad jag skulle göra.

Det krävs lite mod att ge sig in i något man inte har ett planerat slut för. Jag vet att många inte har något problem med att tala, och spinna vidare på sina egna tankar i det oändliga, men jag vill gärna ha slutet klart för mig redan från början så jag vet att den röda tråden bevaras, om jag skall hålla ett tal i kyrkan eller ha en lektion. Jag vill veta ”var jag är på väg” med mina tankar och argument. De tre minuterna betydde mer för mig än något annat under dagen.