På morgonen var vi hos Conovers, tömde kameran. Sedan delade vi på oss, jag gick med Äldste Wensel och vi tittade förbi hos Anna (tjejen vi mötte dagen för jul i mitt område, men som bor i Wensels område). Eftersom hon var ensam hemma kunde vi inte gå in¹Som missionärer har vi en regel som kyrkan bestämt att två manliga missionärer inte får vara ensamma med en kvinna, och två kvinnliga missionärer får inte vara ensamma med en man, i dessa fall får man ta med sig en medlem på undervisningen, eller om den man undervisar har en vän hemma., men vi stod någon halvtimme och pratade vid dörren. Hon hade massor av frågor, hon hade tänkt på oss och det vi pratat om hela julen, hon hade läst broschyren som vi lämnade och hade letat info i uppslagsböcker mm om kyrkan.  Vi berättade lite mer om Mormons bok, gav henne en egen bok att läsa mm.

På vägen därifrån funderade vi lite över vilken medlem i församlingen som skulle vara bäst att ta med när vi undervisar henne. Man försöker ju alltid ha med en medlem även när man inte måste. Det känns tryggare att komma till kyrkan (där det är en massa nya människor) om man känner åtminståne en eller två. Och den dagen vi missionärer flyttar så finns ju medlemmen kvar och kan svara på frågor osv. Vi kom fram till två bra kandidater, den ena tar vi med oss på undervisning och den andra får uppdraget att ta hand om henne när hon kommer till kyrkan på söndag så hon inte känner sig vilsen =)

Efter det åkte vi till Ari för att hänga lite med honom (annandagen är också en ”arbetsbefriad” dag, dvs. vi skall inte gå runt och kontakta folk osv. utan vi får vila, och vi stör dem inte i deras julfirande eller baksmälla hehe).

Mycket hände idag trots att det är dagen innan jul. Jag var med Wensel och knackade dörr efter vårt distriktsmöte. Vi började i Iivisniemi, och mötte en irakisk man. En kort stund efter det, fortfarande i samma område, mötte vi en ung kvinna, ungefär i vår ålder. Hon lyssnade intresserat på hela min presentation, och ville veta mer. Jag berättade vidare om Mormons Bok, om Joseph Smith och hur boken kom fram och översattes från forntida språk mm.

Jag var så glad att vi tycktes få en ny undersökare, tills hon berättade att ”jag är på besök hos min mamma, jag bor själv borta i östra delen av Espoo. Wensel sken upp – det innebar alltså att hon skulle bli hans undersökare. Jag är givetvis lika glad ändå att hon är intresserad, men jag hoppas jag får vara med och undervisa henne lite.

Hon frågade själv var vår kyrka fanns, och om hon fick komma dit. Det går oftast till så att VI bjuder in DEM. Så, något av vad vi kallar en ”golden investigator” – någon som är genuint intresserad, med ett eget driv. Inte bara lite svalt nyfiken där vi måste ”dra” dem. Hon hade knappt hört kyrkans namn tidigare. Lika ovetande som jag var innan missionärerna kom hem till oss för ca 5 år sedan.

Hon hade en enda fråga på det jag berättade om vid dörren, det var ”Var fick Mormons Bok sitt namn från?” Jag berättade att det var en av de sista profeterna som skrev i den, hans namn var Mormon (uttalas [Mårrmån] inte [Mormoon] som öknamnet är i Sverige) och han sammanfattade ca 1000 år av sin nations historia, från det att de lämnade Jerusalem, for över till Amerikanska kontinenten och där förökade sig och till slut låg i inbördeskrig till nära utrotning.

När vi skakade hand och sade hejdå kändes det som att blicken jag fick innehöll ett budskap. Jag hoppas det är vårt budskap hon är intresserad av och inte oss. Det händer ju ibland…

Vår dag var inte slut där. Vi skulle på ”DA” (”Dinner Appointment”, hem på middag till en medlem) i deras församling. Det visade sig att han var vice VD för TeliaSonera, och huset och maten var ungefär i klass med det. Väldigt gott. Väldigt mycket. Rådjur och anka. Tror inte jag ätit något av det tidigare.

Efter det åkte vi till kapellet för engelska-klassen, men ungdomarna kom inte idag. Så vi rullade över gatan hem till Wensel, där stod en påse utanför dörren. De hade köpt amerikanskt godis (M&Ms mm) till oss. Jag blev så glad att de tänkt på mig och Wooley också, fast vi är i den andra Espoo-församlingen.

Idag hade vi en undervisning som lite grand var mallen för hur en undervisning inte bör gå till. Vi hade med oss en medlem, vilket är bra. Dock är det ibland så att medlemmar blir så ivriga att få vara med på undervisning att de pratar alldeles för mycket. Deras roll är inte att leda diskussionen, inte att sköta hela undervisningen, utan att vara ett stöd och en vän, och erbjuda den som undersöker kyrkan en länk till verkligheten eller vardagen, att visa att alla mormoner inte är slipsprydda missionärer som går runt och arbetar ideellt hela dagarna för att sprida evangeliet och Mormons Bok (det gör vi ju ”bara” under två år).

Dessvärre fick vi inte så mycket utrymme att prata, men vi skall ändå komma tillbaka, om ca 5 veckor, då de är åter från semestern.

Ett problem när medlemmar tar på sig rollen att undervisa undersökare är att de gärna väver in sin egen tro eller tolkning utöver det som utgör kyrkans lära. Som missionärer är vi tränade i att undervisa bara de enkla och tydliga delar av evangeliet som inte kan misstolkas eller innefatta en egen tolkning.

En annan liten grej är att många av kyrkans medlemmar i Finland har själva undersökt kyrkan i många år innan de verkligen beslutar sig för att döpa sig och bli medlem. Så när vi kommer med vår inriktning att människor bör ta emot dopet så snart de fått en andlig bekräftelse på att evangeliet, och Mormons Bok, är från Gud – ja då tycker de att vi skyndar på tok för snabbt. De vill gärna att människor skall ta sina år på sig att bestämma sig. En fördel med ett så länge övervägt beslut är givetvis att de då oftast förblir verksamma medlemmar. Om man tar ett beslut i all hast så är det kanske större risk att man sedan ändrar sig och ändå inte blir så engagerad i kyrkans verksamhet. Men riktlinjen från kyrkan är ändå att inbjuda alla människor till dop så snart de fått ett vittnesbörd, ett bönesvar.

Vi knackade dörr resten av dagen, jag mådde lite dåligt så det blev Äldste Wooley – showen i några timmar (dvs jag stod mest bredvid, han skötte allt snack). På kvällen tittade vi in hos Conovers, han hade nyaste numret av National Geographic, den handlade om ny teknik inom flyg. Även om de alltid är glada att se oss så tror jag de kanske tycker att vi är lite bekväma av oss som tittar in där om kvällarna istället för att vara ute och arbeta. Problemet är ju att när det blir för sent (och mörkret fallit för många timmar sedan) är folk inte så sugna på att prata, och knacka dörr är ju inte tal om efter kl åtta, barn sover och det är i övrigt inte lämpligt iaf.

Vi hade ”exchanges” hela dagen, vilket innebär att vi byter kamrat för en dag. Äldste Wuergler fick hänga med mig i vårt område. Vi knackade lite dörr, besökte sedan Karmela. Han berättade att han haft ryggproblem i en vecka, och försökt få grannar att hjälpa honom att handla hem mat men inte fått någon hjälp. Lite underligt, finnarna brukar vara mycket villiga att ge hjälp, bara väldigt envisa på att inte själva ta emot någon. Vi hade gärna gjort det om vi vetat. Nu var det dock bättre. Det äldre paret Leppänen i församlingen ringdeo ch ville ta oss med på julmiddag på ålderdomshemmet i närheten av vår lägenhet, så vi mötte upp dem där.

På kvällen när vi knackade dörr mötte vi en ortodox man som först inte var så intresserad, sedan skämtade Ä Wuergler så att mannen skrattade rejält, han ändrade helt inställning, och bad oss komma in. Vi hade en bra diskussion, han ville gärna läsa Mormons Bok, och insisterade på att betala för den.

På vägen hem stannade vi till alla 4 hos biskopen där de hade spelkväll igen, Axis and Allies, Settlers of Catan… jag blev så spelsjuk!

På kvällen möblerade vi om i lägenheten.

Morgonen började med ett besök hos Kaj ute i Pohja, efter det knackade vi dörr en stund i Karja, på väg till Lohja. Inte mycket hände. Vid halv fyra åkte vi hem till syster Kuulla, och fick väldigt god mat. Hon följde med oss till grannen, Eija, som vi träffade i förra veckan. Det var en bra upplevelse, hon var hela tiden uppriktig, och berättade med förtroende hur hon tänkte och kände. Vid ett av tillfällena då den Helige Anden var som starkast i rummet bestämde jag mig för att berätta om Apostlarna och pingstdagen.

Jag förklarade att på pingstdagen fick Jesu ursprungliga apostlar den Helige Andens gåva, och det gjorde dels så att de kunde berätta det glada budskapet om Jesus för alla som var på besök i Jerusalem vid den stundande högtiden. Detta är förresten den rätta innebörden av ”tungomålsgåvan” – att kunna tala ett språk som man inte tidigare lärt sig, i syfte att undervisa om evangeliet. ¹Det finns kristna samfund som betraktar tungomålsgåvan som det att man talar ett språk som ingen annan förstår, och säger ”konstiga” grejer. Joseph Smith lärde följande tumregel: ”Kommunicerades något intelligent? (”Was there any intelligence communicated?”) Om inte, då är det inte av Gud”.

Jag fortsatte med att berätta att när människor hör budskapet om Jesus känner de något i sitt hjärta, kan inte förneka det, och glömmer det aldrig. Särskilt när det predikas av dem som Gud har givit myndighet och sänt ut. På pingstdagen förenades hundratals med Jesu lärjungar. Vi fick en tid i nästa vecka då vi skall tillbaka. Eija bad om flera ställen i Mormons Bok som hon kunde läsa, särskilt kring hennes två stora frågor ”varför behövs en kyrka” och ”varför behöver man döpa sig”.

Jag skulle ta fram sidnumret för 2 Nephi kapitel 31, och den första sidan jag slog upp boken till var just det kapitlet! Jag hoppas att det blir klarare för henne varför dop är viktigt efter att hon läst det. Jag uppmanade henne också att själv ha bön och fråga Gud om dop är viktigt. Jag gav henne även Moroni kapitel 6 (apropå behovet av en kyrka) och 2 Nephi 9 (eftersom vi skall tala om frälsningsplanen nästa besök).

Jag känner mig väldigt glad och upprymd idag.

I morse läste jag Mosiah kap 4 under mina personliga studier. Det slog mig vilket underbart tal kung Benjamin måste ha haft. Han framställer också så tydligt villkoren för frälsning i verserna 4-8:

Och kung Benjamin öppnade åter sin mun och började tala till dem och sade: Mina vänner och bröder, mina släktingar och mitt folk, jag vill återigen påkalla er uppmärksamhet så att ni kan höra och förstå återstoden av mina ord som jag skall tala till er. Ty se, om insikten om Guds godhet nu väckt er till medvetenhet om er intighet och ert värdelösa och fallna tillstånd, jag säger er att om ni har kommit till insikt om Guds godhet och hans ojämförliga makt och hans visdom och hans tålamod och hans långmodighet mot människobarnen, och likaså om den försoning som har beretts från världens grundläggning, så att frälsning därigenom kan komma till den som sätter sin lit till Herren och är noga med att hålla hans bud och består i tron ända till livets slut, jag menar den dödliga kroppens liv — så säger jag att detta är den människa som får frälsning genom den försoning som från världens grundläggning har beretts åt alla människor som någonsin har funnits sedan Adams fall eller som finns eller någonsin kommer att finnas ända till världens ände. Och detta är sättet varigenom frälsning sker. Och det finns ingen annan frälsning än den som har omtalats. Inte heller finns det några andra villkor varigenom människan kan bli frälst än de villkor jag har sagt er.

Under mission skapar man ganska många roliga benämningar på människor, innan man vet deras namn. Det kan vara en beskrivning av hur de ser ut, vad de gjorde när vi träffade dem etc. idag tittade vi förbi en man som vi i våra noteringar benämnt som ”balkany-guy” (balkong-killen). Vi visste inte exakt var han bodde, men bestämde oss för att knacka tills vi hittade honom. Det gjorde vi, dock hade han inte tid nu, men vi bestämde en tid på tisdag. Nu vet vi iaf. var vi kan hitta honom.

Efter det kollade vi om gubben Holm var hemma. det var han inte, och på vägen tillbaka kände jag åter ingivelsen ”sväng vänster nästa” så jag gjorde det. Det var för att titta förbi den indiska kvinnan. Hon var hemma, och vi bestämde en tid imorgon.

På kvällen besökte vi Taru, kvinna i vår ålder som bor i vårt område. Vi hade med oss Ä Conover ¹Vi har många regler att rätta oss efter som missionärer, och en av dem är att vi inte får gå in till ensamma kvinnor utan att ha någon medlem med oss. Det har inträffat tråkigheter, relationer har uppstått mm när missionärer varit ensamma med kvinnor, och även om det inte går så långt så kan de spekuleras och florera rykten om mormonkillarna som inte är positiva för bilden av kyrkan. Därför har vi alltid någon med oss när vi besöker en ensam kvinna. På samma sätt har systermissionärerna alltid någon med sig när de besöker en ensam man. Det var en god stämning i hennes lägenhet, mycket asiatisk konst mm jag trivdes =) Vi satte oss ner, och hon började ganska snart berätta om sitt liv, och det hade varit ganska komplicerat. Hon hade ett behov av att öppna sig, hon visade genast stor tilltro till oss, eller kanske Äldste Conover som ju är pensionär. Vi fick några tillfällen att undervisa lite inemellan. Vi pratade mest om Kristus och hans roll som frälsare. Hon hade studerat några asiatiska religioner, det fanns mycket som tilltalade henne där. Ä Conover påpekade att problemet med den filosofin eller tron är att det inte finns utrymme för förlåtelse. Karma är en sträng lag som bara lyder rättvisa, det finns inte utrymme för nåd.

Något som hon verkligen tog fasta på var att Gud är en person. Hon verkade ta till sig allt vi berättade, och verkade tycka om allt ihop. Dock var hon inte redo att träffa oss igen, hon ville inte ”gå vidare” med det nu, däremot var hon nyfiken på att besöka kyrkan. Det var skönt att ha någon med oss som hade erfarenhet av att verka som biskop²Som bekant är det ingen som är anställd i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, alla ämbetsmän är kallade, och man accepterar på frivillig basis. Biskop är benämningen på en församlingsledare/-föreståndare och han har ett övergripande ansvar för alla medlemmar i församlingen, och deras själsliga välfärd. Därför får man mycket erfarenhet av att sitta i samtal och lyssna, stötta och stärka individer då man tjänar som biskop, vilket Äldste Conover hade gjort. Det är en stor styrka med att ha seniorpar (pensionärs-missionärer) i missionen, de bidrar med mycker erfarenhet och stabilitet som vi unga saknar. med tanke på allt som kom upp.

Vi fick aldrig tillfälle att introducera Mormons Bok, och under avslutningsbönen kände jag den Helige Anden mana mig att ge henne boken innan vi gick, och besvara hennes inledande fråga ”varför vi är här [som missionärer]” – för att inbjuda alla människor att komma till Kristus, genom dop och den Helige Andens gåva.

På morgonen hade vi distriktsmöte, jag spelade in lite av mötet på kasettband. Vet inte hur spännande det är, men jag tänka göra det så att hon får ”följa med” under en dag. Efter mötet åkte jag med Äldste Wensel till vår undervisning med Tila, syster Tapola skulle komma med. Hon var ju hit med oss en gång tidigare men då var Tila inte hemma (surt särskilt när man drar med sig en medlem. Hon kom med bussen och hade Kasper med i vagnen också, så bättre nu när vi faktiskt fick komma in). Vi började med en bön som vanligt, och jag tog första delen av lektionen, om Gud och Kristus, vilka de är och deras relation till oss. Sedan tog Äldste Wensel biten om Kristi ursprungliga kyrka, och bad syster Tapola berätta om hur Joseph Smith kallades att återställa den i samma form den hade då Apostlarna levde på jorden. Hon bar dessutom sitt vittnesbörd (dvs berättade om sin egen tro och sina bönesvar). Jag kunde fortfarande inte känna att den Helige Anden var närvarande och hade en bön i mitt hjärta. Sedan kom vi till delen med Mormons bok. Jag presenterade den, berättade att det är en helig skrift såsom bibeln, och att de som skrev den kom från Jerusalem, reste över havet till Amerikanska kontinenten osv. jag visade bilderna som finns i början av Mormons bok. Jag kände plötsligt Den Helige Andens närvaro MYCKET starkt. Jag hade hela hennes uppmärksamhet, hon var ivrig att få läsa Mormons Bok, och lovade att be och fråga Gud om den är sann. Allt som allt så slutade lektionen på topp!

Resten av dagen knackade jag och Ä Wensel dörr, men inget nämnvärt hände.

Dagen började med ett besök till Lärka tillsammans med Conovers. Det var en fin stund, mycket uppskattad av oss alla tror jag. Sedan skötte vi våra ”förberedelsedag”-rutiner med handling och brev hem. Efter det plockade vi upp äldste Conover och tog med honom för ett besök på Jukkas företag. Han har en maskin som analyserar metallhalt i sten, och skall åka upp och installera den i kiruna imorgon. Först i världen säger han.

Conover hade det gemensamt med Jukka, att bådas företag köpte in komponenter från underleverantörer och sedan ”plockade ihop” det hela själva. En intressant not – första landaren som sändes till Mars kraschade pga att JPL konsekvent arbetade med mått i millimeter, medan underleverantörerna skickat sina grejer beräknat på tum (utan enhetsangivelse… så alla antog…). Vi fick reda på att Jukka kommer vara borta mycket nu också, först två veckor i Sverige, sedan Australien en längre tid (försäljning).

Vi guidade sedan Conovers hem till Biskop Tapola (de skulle göra besök där) sedan knackade vi dörr i det området under kvällen. När vi var klara med den gata vi planerat var jag lite besviken, för jag var så säker på att vi skulle få undervisa någon, jag kände det när vi hade vår bön innan vi började. Vid två av dörrarna var det barn som öppnade, och föräldrarna var inte hemma. Jag noterade att det inte fanns några bilar på uppfarterna då, men nu när vi gick tillbaka fanns det det. Jag tänkte att ”det är ju lite konstigt att komma tillbaka igen så snart” men jag kände Anden mana oss så vi gick tillbaka. Den första dörren – inte intresserad. Den andra dock – jag kände kampen vid dörren, och visste att med all vår tro skulle det gå vägen. Vi kom in, och undervisade en kort men mycket bra första lektion, han var vänlig och nyfiken. Vi lämnade honom med en Mormons bok och skall följa upp i nästa vecka.