Kategoriarkiv: Missionär i Jakobstad (Pietarsaari)

I den här kategorin skriver jag om tiden i Jakobstad, de svensktalande trakterna på den finska västkusten.

Att undervisa med Anden

Publicerat av

Idag knackade vi dörr i fem och en halv timme, komiskt nog tänkte jag ”bara 6 timmar idag” när vi planerade dagen. Ja, vi är vana att knacka mycket… önskar vi kunde hitta andra saker/sätt att kontakta folk, för det är ju väldigt ineffektivt och otacksamt att göra det… men vi har ju testat en del annat och inget funkar riktigt. Det här funkar ju i alla fall, om än inte särskilt effektivt som sagt.

Vi skulle spela volleyboll ikväll, med norrmännen och allt. Det var tyvärr någon annan som hann före till volleybollplanen och satte upp sitt nät innan oss. Först till kvarn gäller… Typiskt, jag hade såå sett fram emot det idag. Vi fick vara med lite, men det var lite olika nivå på oss och dem om man säger så. Vi spelade Ultimate (frisbee) istället. Rätt tungt att springa i sanden, men väldigt kul.

När vi kom tillbaka från volleybollen gick vi förbi skolparken för att se om våra vänner från igår var där. Vi fick syn på ”broder jakob” (predikanten, men jag tror det bara är vi som kallar honom för broder jakob, det är ju lite på skämt). Vi gick mot honom, och när jag reste handen och vinkade sade han skarpt ”not today guys” (sv. inte idag killar). På vägen därifrån mötte vi en av tjejerna från igår, och hon sade glatt ”Fem själar frälstes ikväll”. Jag antar att det var fem personer som kom fram under/efter deras sång/bönemöte och sade att de ville bli frälsta. Det är ju så det går till hos många frikyrkor – predikanten lägger då händerna på deras huvud och ber för dem, och så är det klart. Typ. Men då förstår jag varför Jakob inte var intresserad av att snacka ikväll, han hade ’vunnit’ några själar, förmodligen var det en av dem han stod och pratade med.

Hemma ikväll läste jag L&F 50 och när jag kom till verserna 13 och 14 kände jag mig träffad.

Därför ställer jag, Herren, denna fråga till er: Vartill blev ni ordinerade?

Till att predika mitt evangelium genom Anden, ja, Hjälparen som sändes ut för att undervisa om sanningen.

Jag kände att jag använt förstånd och logik i allt för hög grad… som under diskussionen igår till exempel. Jag behöver bli bättre på att undervisa med Anden.

 

Vi har bibelstudium, vill ni komma in?

Publicerat av

Dagen började ganska segt med tre timmars dörrknackning i Skutnäs, vi mötte max 15 personer. Sedan åt vi lunch med Syster Johnson och Backs, Asian Garden är aldrig fel.

Efter det tog det fart. Vi fortsatte att knacka dörr, nu i nordöstra delen av stan (centrum). Vi träffade en man som jag tror släppte in oss mest av vänlighet eller nyfikenhet. Vi hade en diskussion, och gick sedan vidare. En kort stund senare träffade vi en man som var både ödmjuk och frågvis, bra frågor alltså. Vi satt på hans trappa i solen och hade en bra diskussion, man kan alltid veta att den Helige Anden är närvarande då man blir vägledd i vad man skall ta upp, och hur man skall lägga fram det.

Sedan hände det, vi hade inte knackat på många dörrar förrän en ung man öppnade och berättade att de just hade bibelstudium- och bönemöte, och att vi var välkomna in. Vi kom in i vardagsrummet där det satt tre tjejer i vår ålder, kanske några år äldre. En av dem var hans – Niklas – fru. Jag har alltid hoppats på att ramla in på ett sådant möte, nu hände det!

Vi började med att berätta lite om oss själva, varifrån vi är och varför vi valt att komma på mission, och hur vi hamnad i Finland1När man accepterar sin biskops inbjudan att förbereda sig för heltidsmission får man en kallelse direkt från profeten eller någon av de tolv apostlarna, då de har bett och fått ett svar ang. vilken mission, vilket land, just jag skall sändas till. Sedan sade jag att ”Vi vill inte komma in här och avbryta era studier, vi lyssnar gärna” men då sade de att de hellre diskuterar med oss.

Fram till nu hade vårt samtal varit på engelska, så att Ä Phelps kunde hänga med, men en av tjejerna kände sig inte så säker på engelska, så när vi började diskutera evangeliet gick vi över till svenska. ”Vad skiljer oss från er” frågade en av dem, ”eller vad skiljer er kyrka från vår?” Så där startade diskussionen, och vi gick kors och tvärs och fram och tillbaka över en rad ämnen. Jag ville verkligen besvara alla deras frågor på ett enkelt, simpelt, logiskt sätt, ibland kände jag den Helige Andens vägledning, ibland inte. Det var svårt, jag gjorde så gott jag kunde. Och Äldste Phelps gjorde väl så gott han kunde för att hålla sig vaken då en diskussion åter igen var på svenska.

En bit in i diskussionen kände jag en viskning ”ställ frågor själv istället” så det gjorde jag, och det fick lite tyst på de två tjejerna som varit mest frågvisa, och som försökt snärja mig i skriftställen ett tag. Jag tog själv fram skriftställen och frågade hur de såg på olika saker och jag såg att de funderade, nu funderade de mera än vad de pratade. Bra! Hade bl a en givande diskussion med Niklas kring Jakobs brev, och balansen mellan tro och gärningar. Hans fru satt tyst under nästan hela diskussionen, men hon verkade följa med och lyssna, hon var hela tiden trevlig. Innan vi gick bjöd de in oss till sin grej i skolparken imorgon kväll (spelning och predikan). Jag sade att vi spelar volleyboll med församlingen då, men sedan bestämde jag och Ä Phelps att vi går tidigare från det för att hinna dit och träffa dem en kortis.

Vittnesbörd genom att se alternativen

Publicerat av

Den här dagen vill jag på alla sätt bara glömma. I början trodde vi den skulle bli bra, vi fick komma in och undervisa redan på första dörren, en första diskussion. Men efter det gick allt bara utför. Det var stekande hett hela dagen, och det fuktiga luften stod helt stilla, det var som att vandra omkring i ett hett hav och man blev sjöblöt och hade flugor och mygg efter sig hela tiden. Assistenterna hade planerat att komma och besöka oss (de var i närheten), men de ställde in det. Den mannen vi hade bestämt tid med för att undervisa på Michaelas gata var inte hemma. En annan diskussion som vi hade planerad såg vi att han var hemma men öppnade inte när vi kom.

Hela dagen gick mycket segt, men så på eftermiddagen kom räddningen då vi blev bjudna på middag av syster Vittik. Jag hade ett budskap från Mosiah 4:9

Tro på Gud. Tro att han är och att han har skapat allt, både i himlen och på jorden. Tro att han har all visdom och all makt, både i himlen och på jorden. Tro att människan inte förstår allt det som Herren kan förstå.

Kvällen, som även den kändes som en evighet, lyssnade vi på en pingstkyrko-predikan, och pratade lite med pastorn efteråt.

Jag känner mig alltid så stärkt och uppbyggd i min tro då jag besöker andra kyrkors verksamhet och predikningar, och får ta del av deras läror. Jag förstår att det låter uppblåst eller högmodigt, men det är inte så jag menar det, och jag ser definitivt inte ned på medlemmarna i andra kyrkor. Jag känner bara en sådan tacksamhet för alla delar av evangeliet som uppenbarats i och med kyrkans återställelse, och tack vare levande profeter i vår tid. Vi är inte utlämnade till tolkningar eller ordstrider kring vad Bibelns nu döda profeter menade med olika läror osv. utan vi har under de senaste 180 åren haft profeter på jorden igen, profeter som kan tala med Gud och uppenbara hans vilja.

För mig stärker det mitt vittnesbörd om Jesu Kristi kyrka då jag besöker alternativen, trots allt det goda som finns bland dem och trots alla brister som finns hos oss (jag menar oss medlemmar). Jag menar inte att folket i Jesu Kristi Kyrka är bättre än folket i andra kyrkor, men tack vare uppenbarese i vår tid har vi möjlighet att förstå evangeliet bättre. Om människor sedan lever efter allt det de vet, det är en helt annan fråga. För tankarna osökt till Herrens eget förord till Läran & Förbunden, där han själv påpekar just sin kyrkas medlemmars synder (L&F 1:30-32):

…den enda sanna och levande kyrka på hela jordens yta, i vilken jag, Herren, finner behag. Detta säger jag om kyrkan som helhet och inte om de enskilda medlemmarna.

Ty jag, Herren, kan inte se på synd med den minsta grad av överseende.

Ändå skall den som omvänder sig och håller Herrens bud bli förlåten.

Innan vi gick in ikväll stannade vi i en lekpark och testade en snurra, det var en snurrande plattform som var förvånansvärt svår att hålla sig fast på. Äldste Phelps är bra på att släppa loss och roa sig ibland.
Innan jag skulle lägga mig funderade jag lite mer kring undervisningen som Äldste Jensen hade med oss sist han var här. Han talade om de tre orsakerna till att vi kommer tillsammans i kyrkan (söndagar, konferenser, för missionärer kan vi räkna zonkonferenser, distriktsmöten och kanske även comp.study). Han läste från L&F 43:8-9 som talar om då Herren befaller några av kyrkans tidiga medlemmar att träffas:

Och se, nu ger jag er ett bud att när ni är samlade skall ni undervisa och bygga upp varandra, så att ni kan veta hur ni skall göra och leda min kyrka, hur ni skall handla beträffande de olika delarna av min lag och mina bud som jag har givit.

Och på så sätt skall ni bli undervisade om min kyrkas lag och bli heliggjorda genom det som ni har fått, och ni skall förbinda er att göra allt i helighet inför mig

Vi träffas alltså för att 1) Bli instruerade (”how to’s”), 2) För att bli heliggjorda (eller ”andligen upplyfta” enligt annan översättning, dvs. motivation) och 3) För att förbinda oss att uträtta något (eller ingå förbund).

Vår tros upphovsman och fullkomliggörare

Publicerat av

På morgonen tänkte jag lite på något som Äldste Jensen undervisade om sist han var här, på ”mission tour” (han åker runt och besöker alla zonkonferenser och undervisar). Han talade om hur Kristus är vår tros upphovsman OCH dess fullkomliggörare (eng. author and finisher of our faith). Taket i diagrammet nedan motsvarar den nivå jag måste uppnå för att klara av en given uppgift. Den blå stapeln motsvarar min egen förmåga eller min fulla kapacitet. Min kamrat kanske har en annan förmåga, men oavsett – när vi gör vårt bästa så skjuter Kristus till den del som saknas, han kan hjälpa så att vi i alla lägen uppnår 100% av kravet.

Han är hela orsaken till vår tro – dess upphovsman – och han fullkomliggör även vår tro medan vi här i dödligheten bara kan göra vårt bästa för stunden. Så länge jag uppriktigt gör mitt bästa, och SEDAN ödmjukt ber om Hans hjälp, då täcker Hans försonings blod alltid upp mellanskillnaden mellan vad jag kan åstadkomma på egen hand, och fullkomligheten som krävs för att stå värdig inför Gud.

Under mina språkstudier översatte jag en lektion från Timo (en av våra finska-läroböcker från MTC) till svenska, jag har som mål att översätta hela boken.

Jag fick en annan tanke då jag skrev brev hem idag. Jag tror att det enda som kommer att räknas när den här världen är förbi är hur vi skötte oss i vår familj. Jag kommer nog att få två frågor – hurdan make var du? Hurdan far var du? Sedan står min familj där som vittnen till mitt svar, åt ena hållet eller åt andra.

Ikväll undervisade vi grannkvinnan, Helena. Leif Back var med oss. Jag inledde diskussionen på ett lite annorlunda sätt genom att berätta att vi var sändebud från Jesus Kristus, och att det är den Helige Anden som undervisar – inte vi. Därför är det viktigt att vi gör allt för att den Helige Anden skall kunna vara närvarande. Jag läste två skriftställen ang. den Helige Anden, att vi kan lära all sanning genom honom, och hur den Helige Anden känns. Sedan frågade jag om vi kunde inleda med en bön, för att be för den Helige Andens närvaro under vår diskussion. Det gjorde vi.

Under dagen var vi hemma hos Aholas. Vi fick hjälp att fixa min cykel, och vi fick mat också. De är båda sådana människor som det bara känns gott att vara kring. De visade sin grillstuga, och vi satt och pratade ett tag med Lisso utanför innan vi åkte tillbaka mot centrum.

Diskussionen på det hela taget var ingen stor andlig upplevelse, men Helena och Leif pratade en del och det kändes bra att ge en positiv bild av kyrkan, dess medlemmar och budskap. Jag tänkte på de där tre kontakterna som brukar krävas för att en person skall gå vidare med sitt undersökande av kyrkan. Kanske detta då var nummer två för henne. Nästa gång… Min kamrat gillade upplägget på diskussionen iaf.

 

 

Havregrynsgröt

Publicerat av

Det var besökare från Norge i kyrkan idag, trevligt med mera folk. Vi fick lunch hemma hos Mäkelas efter kyrkan, sedan beslutade vi oss för att gå och undervisa tre första diskussioner. Det gjorde vi också! De två första var inte jättebra, och inget andra möte bestämt, men den tredje var ännu en vän till Lisso, hon ville inte träffa oss igen just nu, men det kan ju leda till något i framtiden, hon har ju i alla fall en naturlig kontakt till kyrkan i Lisso.

Vi gjorde förresten en deal med varandra förra veckan, att om vi inte lade till någon ny undersökare denna veckan så skulle det bli havregrynsgröt hela veckan. Yummie…

På mitt eget språk

Publicerat av

Idag kände jag mig helt tom då jag vaknade, men det gick över efter en dusch och lite frukost. Kanske jag drömt något konstigt inatt. Idag har jag förresten varit i Finland i hela 8 månader! Tiden går fort… Äldste Phelps och Äldste Steadman sov på balkongen inatt, uppenbarligen var det inte allt för kallt, dock regnade det.

Under förmiddagen hade vi ett ”gatumöte” (”streetmeeting”) och vi hade en enorm Kristusbild/skylt med oss, måningen med hans andra ankomst. Det var 12 ramar att pussla ihop om jag inte minns fel. Vi ställde upp den i korsningen vid McDonalds. Systrarna var redan igång att kontakta i området. Det kändes som ett bra möte, en hel del stannade upp och lyssnade på oss, och vi sjöng lite i omgångar också. Syster Doxie var lyrisk över en engelsktalande person som hon träffat, hon sade att det kändes så skönt att kunna tala sitt eget språk, att kunna uttrycka exakt det man ville. Jag antar att jag haft den välsignelsen i Jakobstad under en tid nu, har inte tänkt så mycket på det, men visst är man begränsad när man talar finska istället för sitt modersmål.

Under tågresan hem lyckades jag inte studera så mycket. När vi kom hem bar det av till Sandsund, hem till Moisios. God mat som vanligt. Kvällen slutade med lite dörrknackning. Precis som dagen började bra, och jag kände mig mera utåtriktad och energisk än vanligt under gatumötet, så fortsatte den så. Vi hade en undervisning ikväll också, en kvinna som kände Lisso Ahola. Hon var dock inte intresserad av att boka ett möte nr. 2, men i genomsnitt behövs fyra kontakter med kyrkan innan europeer tar det till sig ordentligt. Flera medlemmar i församlingen hade faktiskt första diskussionen vid fyra olika tillfällen innan de gick vidare med det och ville bli medlemmar.

På vägen hem cyklade vi förbi ett radhus då jag kände starkt att ”där skall vi knacka på”. Efter en kort stunds debatt med mig själv huruvida det var mina egna tankar eller inspiration, berättade jag för min kamrat och vi vände tillbaka. En av dem som bodde där sade att vi kunde komma tillbaka, men det blev ingen undervisning av det. Ibland undrar jag om Herren ger oss instruktioner bara för att se om vi skall lyda honom (se Abr 3:25).

Michaela bor på vägen hem från Sandsund, så vi stannade till där och hade en bra diskussion med henne också. När jag ställde frågan om hon ville komma till kyrkan imorgon sade hon ”jag visste att det skulle komma.”

”Det är bara bättre för oss”

Publicerat av

På morgonen kontaktade vi lite i stan, sedan åkte vi upp till Oulu för utbyten 1Någon gång per vecka brukar vi ta en dag då vi jobbar ihop med någon annan än vår egen kamrat, för att få lite omväxling. Det var en avslappnande tågresa, jag studerade boken ”evangeliets principer” på finska.

Dagen i Oulu var bra. Jag var ute med Äldste Karppinen, och jag insåg någonting – finländarna pratar mycket hellre med ”de egna” än utbölingar som oss (amerikaner, svenskar…). Praktiskt taget alla stannade upp och pratade med honom. Ingen pratade med mig 2Normalt sett turas vi alltid om, vi tar varannan kontakt eller varannan dörrknackning var. Det var många som pratade med oss. Kanske det är anledningen till att vi har undervisat en hel del i Jakobstad – för att de hör att mitt modersmål är svenska (om än Svensk svenska och inte finlands-svenska). Det var trevligt att tala finska hela dagen, lite övning.

På kvällen kontaktade vi inne i stan, och det verkade som om verkligen alla drack. Någon främmande kille ville ge mig alkohol. Vi träffade också två killar som trodde att vi var ordningsvakter (namnbricka…) och de frågade oss om vägen till ett ställe. Äldste Karppinen började tala med dem om evigt liv, precis som om det var det de hade frågat om. Han är riktigt rolig ibland. Tidigare idag till exempel, då knackade vi på hos en kvinna som sade ”Det passar inte nu, jag har gäster” varpå han svarade ”Det gör ingenting, det är bara bättre för oss.”

På kvällen stod jag på balkongen en stund och funderade över mitt liv, mina insatser här och hur jag kan bli bättre. Jag kände tydlig inspiration att jag i första hand skall fokusera på min kamrat, och på medlemmarna här. Och att jag skall glömma mig själv. Jag kände också att jag inte skall fundera så mycket över framgång eller inte framgång, utan bara göra det jag kallats hit för, och lägga krafterna på det.

Volleyboll i paradiset

Publicerat av

Knackade dörr i ca 6 timmar idag, undervisade tyvärr ingenstans men vi höll modet uppe. På kvällen var det volleyboll, alltid bra att ha något att se fram emot.

Då vi cyklade ut till Johan och Camilla för middag kändes mitt hjärta tungt. Jag funderade över om vi kämpade tillräckligt hårt, om vi var tillräckligt rena för att verka som redskap i Herrens hand. Vi ser ju inte mycket framgång här, och de allra flesta nekar ju blankt redan innan man öppnat munnen knappt. Men jag vet ju att det är så kring främlingar, och kring religion, här uppe i norden. Likadant hemma, och jag och min familj hade nog inte behandlat missionärerna annorlunda om de bara kommit till dörren som främlingar. Det finns så många goda människor här, men det är svårt att väcka intresset hos dem.

Vi har gått igenom hela stan, allt utom centrum. Snart har jag personligen knackat på varje dörr, och snart har jag personligen mött i alla fall en person från varje hushåll.

Men, på kvälen volleyboll alltså, och jag har inte haft så roligt på månader. Det var riktigt jämna lag, varje set slutade runt 20-20 och alla gav verkligen allt. Total koncentration. Att stå i sanden barfota i kvällssolen var som en glimt av paradiset. Borta från jobb och ansvar för en liten stund, bara koppla av och ha roligt.

Ikväll klippte jag mig med maskinen, kort blev det…

That was the one

Publicerat av

Vi skulle åka hem från Vasa med 7 bussen men missade den med några minuter, så vi fick vänta på station. Där satt också en annan man och väntade. Vi träffar ju en del av de hemlösa och andra som står lite ”utanför” samhället, de har ofta inget emot att prata med oss. Han som satt här såg ut precis som dem. Jag kände en stund att jag borde gå och prata med honom, så jag gjorde det. Han var väldigt trevlig.

På bussen hem studerade jag boken ”Trosartiklarna” av James E Talmage1Trosartiklarna är ett sammandrag på en A5-sida av läran i Jesu Kristi kyrka. James Talmage har gjort en ingående studie av allt som trosartiklarna tar upp och det finns i boken med samma namn. Läs trosartiklarna här.. Jag läste om tro och omvändelse på bussen. Jag funderade över missuppfattningen som är så vanlig bland vissa i Jakobstad, ”frälst av tro” = man behöver inte tänka på vad man gör, bara vad man tror på. Det jag lärde mig från Äldste Talmage idag var att det grekiska ordet som Paulus använde, och som har översatts till ”tro”, inte är att ”i tanken acceptera något”, utan snarare betyder ”att leva efter”.

Vidare, då Paulus talar om att vara ”fri från lagen” syftar han på moselagen, som judarna hade varit bundna av under lång tid. Han menade inte ”ett liv helt utan regler, lagar eller principer”. Frälsaren undervisade ju tvärt om att en högre lag nu gällde, och att större krav ställdes på folket (se ex. Matt 5-7). De hade haft lång tid på sig att fostras i lydnad, nu var det som att deras Gud ansåg dem mogna att gå från barnastadiets ”öga för öga” till ett mognare stadium av ”älska dina fiender och ge dubbelt till den som kräver något av dig”. Då han säger att vi är frälsta ”endast av tro” innebär det inte att vi inte förväntas leva efter evangeliet, det innebär bara att vore det inte för Kristi försoning så spelar det ingen roll vilka ansträngningar vi gör själva. Det är Han som frälser.

Då vi kommit hem och gjort oss i ordning tänkte vi gå ut och knacka dörr. Innan vi gick ut hade jag en bön, jag bad innerligt att vi skulle finna en familj att undervisa idag, och jag kände starkt att vi skulle finna den också. Vi hade inte knackat dörr länge förrän vi mötte en mamma, och jag kände genast så starkt att det var den familjen jag känt att vi skulle möta. Det visade sig att hon hade träffat missionärerna tidigare. Stämningen var väldigt lättsam, men hon hade inte tid nu. Då jag bad att få sätta en tid då vi kunde komma tillbaka ville hon inte det. Vi hade hittat dem, och de hade gjort sitt val för den här gången.

Då vi gick därifrån mot nästa dörr kände jag mig lite snopen, jag hade varit så säker… just då sade Äldste Phelps ”That was the one” (”det var DEN”). ”Det kändes… det var den – familjen, det var den vi kände så starkt för i bönen.” Han hade också känt det alltså. Jag instämde, och vi fortsatte mot nästa dörr. Jag tror att vår Himmelske Fader leder oss till människor ibland för att ge dem valet, men valet är ändå deras. Varför skulle han dock leda oss dit och ”slösa” våran tid? Men det är ju å andra sidan det som hela jordelivet handlar om – Han vet ju redan vad vi kommer att välja i varje given situation, eftersom han känner oss bättre än vi själva gör, men vi får ju lov att bevisa det för oss själva också. Det är väl det som är livet… så att vi kan dömas rättvist, och lära genom erfarenhet.

Vi gick nästan igenom hela nordöstra delen av stan, det som var kvar av den (vi har redan träffat de allra flesta som bor där), innan vi kom in och fick undervisa. Det var ett äldre par som mött missionärerna tidigare. När vi gick in sade jag till Äldste Phelps ”You’re in charge now” (Du bestämmer nu). Jag menar, han får väl passa på när det för en gångs skull är en diskussion på finska. Han undervisade nästan hela diskussionen själv. Jag fick vittna om Joseph Smith, om Mormons bok och hur den vittnar om profeter i vår tid. De verkade förstå det, men de förstod inte varför alla andra kyrkor inte erbjuder samma sak… Min kamrat försökte få mannen att hålla bönen, men det lyckades inte.

Lite ledsna över dagens tydligt inspirerade dock till synes intet givande erfarenhet gick vi hemåt.

Anden viskade, och jag överhörde viskningen

Publicerat av

Åkte buss till Vasa på morgonen, försökte studera lite Jakob 5 (Mormons bok) men somnade av och till, bussar är sövande.

Jag och Äldste Galloway jobbade ihop under förmiddagen, vi knackade dörr, och vi hade två möten inbokade. Det ena var med en mindre aktiv kvinna.

Jag kände den Helige Anden starkt under diskussionen, och under resten av förmiddagen. Jag mindes känslan och rösten av inspiration som kom till mig då jag och stavspresidenten satt ner och talades vid något år innan min mission. Det var samma känsla som jag även fick då jag träffade Äldste Jensen. De här erfarenheterna av hur den Helige Anden talat tydligt och starkt till mig vid speciella tillfällen hjälpte mig att minnas att andra runt omkring mig kan uppleva samma sak då vi undervisar om evangeliet.

Vi var hemma hos en medlem på middag idag här i Vasa. De hade två söner som var blinda. Det ställer säkert speciella krav på föräldrarna, men de var så fridfulla och tålmodiga, verkligen stora exempel. När det blev lite tålamodsprövande att de verkligen inte slutade prata och tjoa någon minut under hela middagen, eller att en av killarna satt och till synes omedvetet sparkade en på benet under hela middagen… då kom jag att tänka på citatet från Äldste Phelps igår, att ”om du visste vilka dessa är, då skulle du inte våga…” inte våga bli irriterad, eller tycka att det var jobbigt. Kanske man skulle anse det en ära att vara nära dem om än för en stund, om man visste vilka de var innan detta liv, vilka de är…

Efter middagen såg vi en ”prästadömets utbildningsvideo” där president Hinkley talade om en prästadömsbärares ansvar, vilka var 1) Arbetsgivaren, 2) Familjen och 3) Kyrkan

Efter middagen knackade jag dörr tillsammans med Äldste Dredge. Han har inte långt kvar på sin mission, och på något sätt spred sig känslan till mig, känslan av att åka hem, nöjd med det man uträttat. Det var som om den Helige Anden viskade till honom ”Bra gjort, du gode och trogne tjänare” och jag överhörde viskningen. Jag tror att han burit sin börda väl.