Jag älskar Kina… men jag vet inte varför!

Publicerat tisdag 27 juli, 2004 av Mattias

Igår kväll hade jag en lång tårfylld bön (känns som att jag inleder alla inlägg med det nu för tiden…). Jag visste aldrig hur mycket jag älskade Finland och min mission, och alla människor här tills det blev dags att lämna det hela. Jag satt i studierummet med svagt ljus på. Min kamrat sov redan som vanligt. Jag sjöng tyst för mig själv några psalmer på finska. Då jag sjöng ”Finlandia Hymni” var det ett antal meningar som gick rakt in i hjärtat, allra mest att ”finland är födslolandet” (landet där jag fötts). För jag hade verkligen min andliga födsel här.

På morgonen läste jag i Johannes 17 om Kristi försoning, och då jag läste ”for their sakes I sanctify myself” (sv. ”för deras skull helgar jag mig själv”) noterade jag att Kristus offrade sig för att helga sig själv. Likaså måste vi, för att bli heliga och rena, offra oss med allt vi har, även vår tid, i andras tjänst.

På morgonen hade vi distriktsmöte. Natten innan hade jag bett att vi skulle ha en stark känsla, att vi skulle få uppleva ett utgjutande av den Helige Anden. Vi hade ett fint möte, och särskilt i slutet hade vi en god diskussion om Ammon.

Efter mötet knackade vi dörr i Kirkkonummi. Vi kom in hos ett kristet par. De såg givetvis annorlunda på en hel del saker och det är så svårt att inte besvara frågor när man vet ett svar, tyvärr leder det ju bara till ”bible-bashing”. Min kamrat fick sig en lektion i vad ”bashing” är, och hur man inte bör spendera 30 minuter av sin mission, för det var totalt tids-slöseri. Tyvärr hade jag inte självkontrollen att gå därifrån, man tycker själv att ens svar är så tydliga och ens argument så vassa… men de tyckte säkert likadant å sin sida. Hela diskussionen var dessutom på engelska.

Vi åkte hem för lunch, och hade fått post från missionspresidenten. Vi skriver brev till honom varje vecka och ibland skickar han tillbaka dem med en kommentar. Vi hade båda fått våra tillbaka med kommentar. Jag hade berättat om sista zonkonferensen och mina känslor inför att lämna missionen. President Hoyt hade bl a skrivit ”You are a real champ Elder. You have been such a blessing to this mission, I love you!” Champ är alltså lite av missions-slang för ”Champion”. President Hoyt har plockat upp de flesta slangord vi yngre använder. Jag fylldes av tacksamhet och hopp då jag läste hans brev.

Efter lunch träffade vi den judiska kvinnan från Amerika, Dana. Ska försöka föra ihop henne och Syster Mudrick (som också är judinna, genetiskt) på fredag.

Efter det var jag med Folley och vi åkte förbi Tina, men hon var inte hemma. Folley hade också radat upp ett gäng kinesiska ”comebacks” till oss, han vet att jag har en speciell kärlek eller känsla för kinesiska människor. Jag vet inte varför men det har alltid varit så. Vi fick pratat med en kinesisk kvinna. Hon hade lite musik på i bakgrunden, och hennes vän talade bara kinesiska med henne. Jag rördes i hjärtat, och jag vet inte varför! Varför älskar jag just Kina så mycket? Kanske för att alla kineser jag mött här har varit så fantastiskt fina människor.

På kvällen hade vi som vanligt sportkväll med församlingen, och systermissionärerna hade dragit med sig två killar som de träffat på vägen dit. Det händer bara för systermissionärer.

Inte lycklig över förändringen

Publicerat måndag 26 juli, 2004 av Mattias

Förberedelsedag… min sista lediga måndag. Som vanligt var vi i idrottshallen inne i Helsingfors, men jag satt bara där och bläddrade i en engelsk ordbok. Jag hade en storm av känslor inom mig. Väl på biblioteket skrev jag ett kort brev till mamma. Känns lite överflödigt när vi snart ses. Jag kollade även flygtiderna – fem på kvällen går det. Det kommer bli en lång fredag.

På eftermiddagen studerade jag 2 Nephi 1. Det ”utlovade” landet, tillståndet då vi är ”ett med Kristus”, då vi förblir i Honom och Han i oss, då inget kan förstöra vår frihet eller frid.

Jag hade också tankar kring mitt förhållande till min himmelske fader. När jag vet att jag gjort det Han förväntar sig av mig kan jag med styrka och tro komma inför honom i bön och bedja honom om de saker som jag och andra behöver. Jag vet att Han lyssnar då jag gjort vad Han önskat – då jag givit mitt allt.

På kvällen var vi hemma hos Tapola, sedan skulle vi ha haft en undervisning i Kivenlahti men de var inte hemma. Vi kollade några ”comebacks” i Nöykkiö innan vi åkte hem för kvällen.

Jag hade en sorgsen känsla inom mig. Jag känner mig inte alls lycklig över den förändring mitt liv är på väg att ta.

Att förbli i Kristus

Publicerat söndag 25 juli, 2004 av Mattias

På morgonen skrev jag om mitt tal två gånger. Jag hade en lång och tårfylld bön, jag kunde inte koncentrera mig alls. Jag sjöng för mig själv en av mina favoritpsalmer (”Abide wth me” heter den på engelska, men vi har ända sedan MTC kallat den för ”satayksi” för det var den som Holiday alltid ville sjunga, satayksi betyder 101, det är numret den har i psalmboken). Jag förundrades över hur mycket ansträngning det kan krävas för att komma tillbaka in under den Helige Andens inflytande efter en natts sömn. Jag gick till sängs med Anden med mig, och vaknade ”naken” så att säga. Tänkte på Johannes kap 15 där han tydligt lär att vi behöver förbli i honom för att kunna ”bära frukt”, vara nyttiga tjänare.

Vi gick ut för att arbeta, knackade dörr några timmar. Stannade till hos Halmes och de var glada att se oss, de bjöd dit oss på söndag. Efter det åkte vi till kyrkan. Min kamrats familj överraskade med att komma till kyrkan! Vanligtvis möter man ju inte sin familj under sin mission, men de bor ju bara några timmar bort.

Jag hade alltså mitt tal om lycka, och om att hålla Guds bud. Det kändes tyvärr inte alls bra, trots att jag förberett mig så länge och trots (eller kanske just pga av) att jag skrivit om det flera gånger. Nåväl, jag har aldrig haft ”talets gåva.”

Jag hade en tanke under lektionen på prästadömsmötet. Om vi alla skall ”bli ett” i slutet, ”ett med Gud och ett med Kristus”, och därmed med varandra, borde vi verkligen glädjas i varandras styrkor och framgångar, för min grannes styrka är i slutändan min egen, och min är hans. Och tack vare att vi har svagheter och har olika styrkor blir vi unika och användbara, och behöver varandra.

Efter kyrkan åt vi med hans familj. Hans äldre bror grillade honom lite gällande vad han lärt sig utantill hittills osv. Jag frågade om han hade något råd för mig till efter mission, men han log bara och sade ”I think you know” (sv. jag tror du vet, antydande ”finn en god hustru”).

På kvällen knackade vi dörr, undervisade en man. Stämningen var avslappnad och jag visste att den Helige Anden var med oss för jag hamnade i det där läget att jag inte ens behövde tänka hur jag skulle säga saker, orden bara flödade till mig fritt.

När jag är ”ute ur bilden”

Publicerat lördag 24 juli, 2004 av Mattias

På morgonen hade vi finska-lektion för första gången på 7 veckor. Det var kul. Jag och min kamrat sjöng i bilen på vägen dit, den helige Anden lyfte oss. Sedan hade vi exchanges med assistenterna ¹ Jag arbetade med Perry under förmiddagen. Det började med att vi åkte till Haaga för att han skulle ge tillbaka ett busskort han lånat när de arbetade med dem tidigare i veckan.. Jag har också ofta glömt att ge tillbaka busskort jag lånat vid exchanges. Efter det kollade vi några ”comebacks” och knackade dörr lite, det enda som hände var att vi fick en undervisning bokad för måndag.

Vi åt en snabb lunch, sedan åkte vi till ett dop som församlingen hade (ett av barnen i församlingen som fyllt åtta, det är då man tidigast får döpa sig). Paret Kytölä var där – adventister som jag hade en undervisning hos för länge sedan i Masala. Världen är liten ibland… eller kanske snarare så här – eftersom de kände den här medlemsfamiljen var de villiga att släppa in oss och lyssna på vårt budskap den där dagen.

Efter det arbetade jag med Fowler. Vi knackade dörr, och kom in hos en kvinna för att undervisa. Vi började prata om hur familjen kan bestå för evigt, och det var en lite förvirrad atmosfär till en början. Då vi började prata om Joseph Smith och Mormons bok kände vi den Helige Anden fylla rummet, resten av diskussionen var fylld av frid. Hon bestämde sig dock för att inte ta emot vår utmaning att läsa och be om Mormons Bok.

Efter undervisningen satte vi oss i solen och utvärderade den. Antar att det är något assistenterna brukar göra när de är ute – utvärdera och planera för förbättring om man hittar svaga punkter i en missionärs arbete/undervisning.

På kvällen satt vi och väntade på de andra två som gatukontaktade. Då vi satt där i bilen kom någonting till mig så starkt – kanske jag skulle bli Institutlärare, som president Hoyt föreslog den där kvällen på Asian Garden i Jakobstad då vi pratade framtidsplaner och karriärer. På kvällen bevittnade vi något av en fight utanför vår lägenhet. Vi sprang ut för att se om vi fyra kunde hjälpa eller bryta upp, men då var det redan över.

Vi åkte hem till systrarna för att plocka upp bilen (de hade lånat den pga arbete i Masala under dagen). De berättade att Katja tydligen är mer intresserad av mig än av vårt budskap… typiskt. Och typiskt att hennes man då hade rätt i sin svartsjuka. De tror dock att hon ändå är uppriktigt intresserad av evangeliet. Hon hade dessutom sagt att hon inte vill besöka kyrkan förrän jag är ”ute ur bilden” för att inte blanda ihop saker.

”Ja, och jag älskar dig för det”

Publicerat fredag 23 juli, 2004 av Mattias

Under morgonen skrev jag färdigt mitt tal till på söndag. Vid 10-tiden åkte vi till Lohja. Vi knackade dörr vid strandområdet. Jag hade två tankar i huvudet som brottades med varandra, den ena var att ”vi går med samma gamla budskap från dörr till dörr och ingenting händer” medan den andra var ”vilken sekund som helst kan vi träffa någon som söker efter just det vi har att erbjuda”. Vi hamnade kanske någonstans mitt emellan då vi fann en historie/religionslärare som var intresserad. Hon hade inte tid just nu men bjöd oss tillbaka om en timme. Vi fortsatte med lite dörrknackande, och när vi kom tillbaka bjöd hon in oss på sin altan och gav oss saft och paj. Hon hade först några korta frågor, sedan presenterade vi vår ”första lektion” i vanlig ordning. Jag kände den Helige Anden starkt, och jag undervisade på ett lite annorlunda sätt än det jag lärt in. Jag använde lite fler skriftställen från Bibeln för att hon om möjligt skulle känna sig mer ”hemma”. Jag påpekade känslan av den Helige Anden ett par gånger under lektionen, och i slutet läste jag från Ether kap 4 verserna 11-12:

Men den som tror på det som jag har talat, honom skall jag besöka med min Andes uppenbarelser, och han skall veta och bära vittne. Ty tack vare min Ande skall han veta att detta är sant, ty det förmår människor att göra gott.

Och allt det som förmår människor att göra gott är av mig, ty det som är gott kommer inte från någon utom från mig. Jag är den som leder människorna till allt gott. Den som inte vill tro mina ord skall inte tro mig — att jag är. Och den som inte vill tro mig, skall inte tro Fadern som sände mig. Ty se, jag är Fadern, jag är världens ljus och liv och sanning.

Jag gav henne inbjudan att ta emot en Mormons Bok, läsa den och be och fråga Gud om den är sann. Hon svarade att ”Fast jag känner mig nöjd med Lutherska kyrkan där jag är nu”. Jag kom att tänka på en av Jesu liknelser i nya testamentet, om mannen som gick ut för att så (Matt 13:3-8), och hur en del av säden föll i stenig jord. Hon är kanske för bekväm för att undersöka boken. Hon vill hur som helst att vi kommer till ett par skolor i Espoo där hon jobbar, till hösten då givetvis, när skolorna drar igång, så det blir någon annan än jag.

Vi fick middag hemma hos medlemmar i Lohja, och hade ett budskap om kung Benjamins storslagna undervisning som finns nedtecknad i Mosiah kap 2. Här är några av mina favoritverser (v21-24) som handlar om vår eviga skuld till Gud:

Jag säger er, att om ni skulle tjäna honom som har skapat er från begynnelsen och som bevarar er från dag till dag genom att låta er andas så att ni får leva och röra er och handla efter er egen vilja, och även uppehåller er från ett ögonblick till nästa — jag säger, att om ni skulle tjäna honom av hela er själ skulle ni ändå vara onyttiga tjänare.

Och se, allt han kräver av er är att ni håller hans bud. Och han har lovat er att om ni håller hans bud skall ni få framgång i landet, och han avviker aldrig från det han har sagt. Om ni därför håller hans bud välsignar han er och låter er ha framgång.

Och se, för det första har han skapat er och skänkt er livet, för vilket ni står i skuld till honom.

Och för det andra kräver han att ni gör som han har befallt er. Ty om ni gör det välsignar han er omedelbart, och således har ni fått er lön. Och ni står ändå i skuld till honom, och skuldsatta är och förblir ni i evigheters evighet.

Efter besöket sov min kamrat i bilen i en timme, jag passade på att översätta mitt tal så länge (när jag var färdig med det tidigare menade jag att innehållet var klart och jag hade valt mina skriftställen, att förfinska det återstår fortfarande).

Vi knackade dörr lite mer under kvällen, kollade några ”comebacks”, sedan åkte vi till Conovers, jag renskrev mitt tal på datorn och vi blev några minuter sena hem faktiskt, men jag ville få talet rättat av broder Reiman imorgon (vår lördagsmorgon-finskalektion-lärare). Vore synd att göra något grovt slarvfel på sitt allra sista tal till församlingen.

Under min aftonbön hade jag lite dåligt samvete, jag kände att jag och min nuvarande kamrat inte arbetar lika hårt eller mycket som jag gjort med tidigare kamrater, min greenie behöver mera vila och sömn… och jag kanske ger efter allt för lätt för det pga köttets lathet… eller skall jag säga utmattning… hur som helst, min kamrat har en liknelse – om två oxar drar en vagn, och den ena drar mycket snabbare, då kommer vagnen ur kurs. Kanske det är så. Antar att han menar att jag är den snabbare oxen… Jag sade till min himmelske fader att även om jag tillåter för mycket vila så vill jag iaf att min kamrat skall veta att jag bryr mig om honom, att jag respekterar hans svaghet, och vill få honom att känna sig uppskattad. Den Helige Anden viskade till mig ”Ja, och jag älskar dig för det”.

…tack vare mitt mörka kalla vinterland!

Publicerat torsdag 22 juli, 2004 av Mattias

Vi lämnade in bilen på service på morgonen och var därför på exchanges med de andra missionärerna i Espoo. Vi mötte bl a en smart hund, för när McGary sade åt honom att plocka upp sitt koppel (på engelska) så gjorde hunden det! Under dagen hade jag ett allvarligt samtal med en av missionärerna i distriktet. Han berättade om några saker som varit till börda och besvär för honom under hans mission, och jag kunde konstatera att vi delar vissa saker.

Han berättade också något som högg mig i hjärtat mer än något annat – hur han inte riktigt kunde älska sin familj innan mission. Han trodde det berodde på sin egen synd, och jag tänkte på Moroni 10:22:

”Och om ni inte har något hopp måste ni förtvivla, och förtvivlan kommer av ondska.”

Jag tänkte på mina relationer till min egen familj. Jag skulle aldrig kunna påstå att jag inte älskar eller älskade dem, men det fanns tider då det var svårt att känna äkta kärlek, kanske det var pga mina synder. På det yttre levde jag efter Guds bud, men inuti hade jag ett hårt hjärta. Jag hoppas att saker och ting har förändrats. Det är annorlunda nu, tack vare mitt mörka kalla vinterland!

Som ett kärleksförhållande

Publicerat onsdag 21 juli, 2004 av Mattias

Vi började dagen med veckans planeringsmöte, sedan åkte vi till Latokaski för att knacka dörr. Vi var bjudna till Conovers på lunch vid 14-tiden och fram till dess hände inget spännande (förutom att det flög många flygplan över oss på till synes låg höjd). Jag har möte med stavspresidentskapet ikväll och skall avlägga en liten rapport om vår zons arbete så jag skrev lite på den.

Då vi åkte till nämnda möte lyssnade vi på de första talen från senaste generalkonferensen, jag är mycket tacksam för kyrkans konferenser och alla inspirerande tal vi kan ta del av där. Jag minns att när vi lyssnade till konferensen live i Haaga-kapellet för några månader sedan hade jag en brinnande önskan att bli bättre, godare, helt enkelt en önskan att omvända mig. Samma känsla kom till mig nu när jag åter hörde på talen.

Vi diskuterade också i bilen hur vi båda märkt att den Helige Anden utgjutes över oss i mindre mått så fort vi gör någon liten gärning av olydnad, om vi tar lätt på att hålla missionärsreglerna, så som tidsschemat osv. Det är som att Herren ger oss allt endast då vi ger Honom allt. Jag upplever också att i ju högre grad vi har den Helige Anden med oss, desto mindre krävs för att stöta bort Honom. Lite som att det vore ett kärleksförhållande mellan mig och den Helige Anden, som att Han har känslor liksom vår Himmelske Fader har känslor, och kan bli stött eller besviken på mig. Och ju mera Han har ”investerat” i mig, desto mindre krävs för att han skall ”dra sig ur”. En annan liknelse jag tänkte på – jag är som en planet i omlopp kring Solen/Ljuset/Sanningen, ibland dras jag inåt, närmare ljusets källa, ibland flyttar jag mig längre bort.

Vi hade mötet med stavspresidenten, sedan skjutsade vi hem zonledaren för Helsinki nord/ost (som också var med på mötet) och hans kamrat, sedan hem till Nöykkiö för att avsluta dagen med lite arbete. Vi träffade Dana men det var lite för sent för dem så får bli en annan gång.

En radikal förändring

Publicerat tisdag 20 juli, 2004 av Mattias

Vi studerade på morgonen, sedan hade vi distriktsmöte. Vi delade flera andliga tankar, en av systermissionärerna berätta om en specifik händelse då hon upplevde att hon fick ”tungomålsgåvan” dvs. en tidpunkt på hennes mission då språket lossnade, när hon började tala finska obehindrat.

Jag och min kamrat åkte till Kirkkonummi för att knacka dörr. Vi undervisade en ung man, sedan åkte vi till Mats (som jag och McGary först träffade då vi var här ute). Vi undervisade honom också, däremot var han inte intresserad av att ta reda på om Mormons bok var sann.

Efter det fick jag en sådan där känsla att vi behöver besöka Pihlmans, så vi åkte dit. Han var hemma och vi pratade en stund, men han var inte redo eller intresserad att lära sig mera just nu. Kanske hans fru är, men hon var inte hemma.

Vi fick middag hemma hos en familj i församlingen, och vårt andliga budskap var att undervisa en första diskussion som om de vore någon vi just mött. Jag försöker pressa min kamrat till att ta större ansvar för undervisningen också så han lär sig.

Sist men inte minst hade vi spelkväll i kapellet med ungdomarna, den bestod som vanligt av fotboll på gräsplanen bakom kapellet. Trots en bra dag kände jag mig så ledsen och näst intill bedrövad ikväll, ledsen över att mitt liv kommer att ändras så radikalt inom några veckor.

”Jag vet inte vad allting betyder, men detta vet jag…”

Publicerat måndag 19 juli, 2004 av Mattias

Vi hade en distriktsaktivitet planerad under morgonen (ledig dag/förberedelsedag idag) – vi skulle se på filmen ”Other side of heaven” tillsammans med de andra missionärerna i kapellet. Eftersom jag verkligen ville studera skrifterna på morgonen hade jag ställt klockan på fem. Jag vaknade några minuter efter fem pga kramp i vaderna, vilket visade sig vara en välsignelse, för jag hade aldrig slagit till alarmet, bara ändrat tiden. På det här sättet kom jag ändå upp i tid och fick min stund med Herren. Filmen gav mig många tankar, en hel del känslor kring eller inför avsked, inte helt otippat.

När vi var på biblioteket för att skicka epost hem hade jag fått brev från Äldste Allens föräldrar. De tackade mig för allt jag gjort för att ge deras son en sådan fin start på mission. Jag skrev tillbaka och beskrev hur nöjet var helt på min sida. Det kändes som att jag skulle gråta när jag läste deras brev, båda pga att jag saknar honom, och pga glädjen över vår tid tillsammans, och hur mycket den uppenbarligen gav även honom.

Vi fick middag hemma hos biskopen ikväll, och jag hade ett budskap från ett ämne som jag studerat under veckan – Nephis syn som finns nedtecknad i Mormons bok, i 1 Nephi kapitel 11-14.

Och det hände sig att jag såg och fick se den stora staden Jerusalem och likaså andra städer. Och jag såg staden Nasaret, och i staden Nasaret såg jag en jungfru, och hon var enastående vacker och vit.

Och det hände sig att jag såg himlarna öppna. Och en ängel kom ned och ställde sig framför mig, och han sade till mig: Nephi, vad ser du?

Och jag sade till honom: En jungfru, vackrare och skönare än alla andra jungfrur.

Och han sade till mig: Förstår du Guds nedlåtelse?

Och jag sade till honom: Jag vet att han älskar sina barn, men jag vet inte vad allting betyder.

Verserna 13-17 i kapitel 11 som jag citerade ovan är väldigt lärorika – vi behöver inte ha alla svar, inte som människor, inte som medlemmar i kyrkan och inte som missionärer. Om vi får en fråga som vi inte kan besvara så är det helt ok. Vi kan välja att fokusera på det som vi faktiskt vet. Liksom Nephi vet jag att Gud älskar sina barn, och det är ett bra ankare att ha när man ställs inför situationer eller frågeställningar som man inte kan lösa.

Efter det gick vi för att knacka dörr en stund, men min greenie var väldigt trött så jag gav med mig och vi åkte hem. Jag passade då på att städa badrummet, och när jag var färdig med det fann jag min kamrat sovandes vid sitt skrivbord, med dagboken öppen och pennan i handen.

Att uppslukas av glädjen i Kristus

Publicerat söndag 18 juli, 2004 av Mattias

På morgonen knackade vi dörr i Nöykkiö, sedan åkte vi till kyrkan. Vi hade ett kort möte med biskopen och berättade om veckans verksamhet. Jag tyckte en sak under söndagsskolans lektion var väldigt intressant idag – då Alma och hans bröder skulle gå till zoramiterna för att predika för dem bad han inte att de skulle slippa undan prövningar och svårigheter, utan han bad att de inte skulle behöva lida något SOM INTE UPPSLUKADES AV GLÄDJEN I KRISTUS (Alma 31:38):

Och Herren sörjde för dem så att de inte skulle hungra, inte heller skulle de törsta. Ja, och han gav dem även styrka så att de inte skulle uppleva någon form av lidande som inte uppslukades av glädjen i Kristus. Nu var detta i enlighet med Almas bön, och det var för att han bad i tro.

En annan viktig poäng i versen är att den bönen besvarades pga Almas stora tro, sedan är det väl sekundärt huruvida hans prövningar minskade eller hans glädje i Kristus ökade, det viktiga var att glädjen i Kristus övervann svårigheterna.

På eftermiddagen kollade vi några ”comebacks”, pratade lite med familjen vars barn vi sportat lite med på lediga dagar, och innan vi åkte hemåt stannade vi till hos Conovers och laddade ner mp3 av kyrkans senaste allmänna konferens för att ha att lyssna på hemma eller i bilen.

mormonmission.se

Kategoriarkiv: Erfaren missionär i Espoo (Helsingfors)