Tv-spel och klättring

Publicerat lördag 21 december, 2002 av Mattias

Några dagar till jul. Vi tog bussen till Komulainens. Först skottade vi lite snö, sedan lämnade vi vårt julbudskap. Resten av dagen kändes det som att vi inte gjorde någon nytta alls, vi bara ”hängde med dem” så att säga. Kändes väldigt ineffektivt tyckte jag. Vi kunde han knackat lite dörrar i byn eller något. Men inte…

På bussen hem pratade jag och Äldste Smith om våra liv före mission, alltså vad vi gjort, hobby etc. Jag berättade om mitt intresse för rollspel och tv-spel när jag var yngre, och hur det övergick i data och webb-programmering i gymnasiet.

Han älskade också tv-spel när han var yngre, men hade senare övergått mera till sporttypen och spelat tennis, klättrat i berg osv. mest inomhus vad jag förstod. Jag hade ju varit på klätterfabriken i Göteborg några gånger (jättekul klättergym) så vi pratade om det en stund också.

Julstädning och högmod

Publicerat fredag 20 december, 2002 av Mattias

Det närmar sig jul, och många tycker ju om att städa innan jul. Vi var hemma hos gamla syster Seitsojoki och hjälpte henne med städning. Vi piskade mattor, skurade golv, bytte gardiner mm. Och så fick vi mat såklart. Efter 6 timmar kände vi att det var dags att dra, men hon tyckte att vi hade stannat på tok för kort tid. Hon blev lite upprörd när vi förklarade att vi faktiskt behövde gå. Hon gav oss julklappar, och hon skickade med några trasmattor till vår lägenhet också.

Resten av dagen gick åt till att knacka dörrar men utan nämnvärda händelser. Något som dock är värt att nämna är att vi pratade finska med varandra hela tiden, förutom under besöket hos Seitsojoki – ibland behövde Ä Smith förklara saker för mig, vad hon ville att jag skulle göra etc. och det kan bli svårt på finska. Men, åter till SYL som det kallas, ”Speak Your Language.” Det är ett begrepp de lärde oss i MTC – för att lära finska (eller något språk över huvud taget) så bra som möjligt, gäller det att prata det ofta, att vänja hjärnan vid det. Om vi pratar finska med varandra, när vi skulle kunna göra det lättare för oss genom att prata engelska, övar vi vår finska. Jag är säker på att den ansträngningen betalar sig. Vi har försökt ofta, men idag hade jag en alldeles särskild motivation, nämligen denna: Äldste Smith låtsas ofta som att han inte förstår exakt vad jag menar när jag har något mindre grammattiskt fel i min engelska. Jag börjar bli trött på att han bara larvar sig, så jag tänkte ”ok, då pratar jag inte engelska mer än nödvändigt då.” I grund och botten tror jag mest han är irriterad över att jag kan engelska bättre än han kan finska, han har uttryckt det några gånger, därför tror jag det känns bra för honom att kunna anmärka på min engelska =)

Ikväll sade han:

”-Äldste, jag är ledsen om jag varit på dåligt humör på sista tiden.”

Oväntat att höra den kommentaren från andra sidan rummet… det måste vara första gången han erkänner något sådant, och dessutom ber om ursäkt för det…

”-Har du inte mått bra på sistone eller vad beror det på?” frågade jag försiktigt.

”-Varför tror du det är svårt att utbilda en gröning till missionär som dig?”

”-Jag… vet inte?” Aha… så nu skulle han skylla humöret på att jag var grön?

”-De flesta som kommer direkt från MTC har mycket högmod…” som jag trodde, det var visst mitt fel att han surat lite de sista veckorna. Han fortsatte:

”-Jag var likadan i början, men jag har verkligen utvecklats under min tid här i Finland” Jag tror honom när han säger att han utvecklats, vem skulle inte utvecklas av att gå igenom en sådan upplevelse, men… jag ser ändå en hel del stolthet där, inte minst den typiska ”amerika är bättre än alla andra länder” inställningen. Vårt samtal fortsatte en stund. Mot slutet av samtalet sade han:

”-Tro inte att jag är en dålig missionär, för om jag är en dålig missionär, då har den här missionen problem. Jag är en riktigt bra missionär.” Han menade givetvis att det fanns så många som var ”sämre” än honom (i hans ögon), så om han var ”dålig” vad var då alla de andra? Superkassa?

Kommentaren kändes inte allt för ödmjuk. När samtalet var slut hade jag bestämt mig för några saker att komma ihåg inför när jag själv skulle ta hand om en grön missionär i framtiden.

Jag kommer att se på vårt förhållande som jämlikt. Bara för att personen i fråga är ny i Finland betyder det inte att han inte har erfarenheter med sig som jag saknar, båda kan bidra med mycket.

Jag kommer inte att skylla ett eventuellt dåligt beteende från min sida på min kamrat. För övrigt så tror jag inte att trötthet är något som ”händer alla missionärer” som går mot slutet av sin mission. Äldste Smith släpar sig upp för trapporna, och hänger ofta med huvudet vid dörrarna. I kyrkans tidiga historia var vissa män ute som missionärer i 8 år. För inte så länge sedan var missionärerna ute i 3 år och inte bara 2… var de utslitna efter sina första två år mån tro? Så nej, det där ger jag inte mycket för, jag tror det är helt och hållet en fråga om attityd, att ha rätt inställning till det.

Vad beträffar mitt förhållningssätt till Äldste Smith så kommer jag fortsätta uttrycka mina åsikter, ge råd, och ifrågasätte sådant jag tycker verkar osmart. Men jag skall anstränga mig mer för att vara ett exempel i ödmjukhet och kärlek. Jag tror det är enda sättet att avhjälpa stolthet. Hans, och min egen. Även om han varit här i 1½ år så är han trots allt bara en pojke från Rexburg…

25-kilos vikterna

Publicerat torsdag 19 december, 2002 av Mattias

Det första som hände idag var ett besök hos syster Korhonen. Vi gav vårt julbudskap och därefter knackade vi dörr ett tag. Vi träffade en trevlig kvinna som sade att hon var mycket intresserad av religion och sade att hon skulle komma till kyrkan på söndag. Ingen annan framgång. Vi spelade därefter bandy med några medlemmar. På kvällen gav vi vårt julbudskap till Kari, grenens missionsledare¹, sedan besökte vi Marta. Det är hon som bor vid familjen Kokkonen. Det var hos Marta vi dammsög för ett par veckor sedan. Hon har som sagt bekymmer med depression och mediciner. Hennes tolvåriga dotter var hemma idag. Jag kände medlidande för deras situation. Det är ju väldigt svårt för Marta att ta hand om en tolvåring, för att inte tala om uppfostran – orka ta strider med en snart tonåring när man mår så dåligt själv… och för flickans del måste det vara en jobbig och otrygg tillvaro.Vi försökte hitta något att göra för att hjälpa dem, men vi kunde inte komma på någonting. Vi stannade i ca 20 minuter, sedan traskade vi över till Kokkonens.

Jag småpratade lite med Ari, sedan visade jag mitt lilla fotoalbum hemifrån för Mirja. Vi fick skjuts hem med dem, vi har ju som bekant lånat en viktbänk (bänkpress) av Ari, och han undrade om vi använde 25kg-skivorna någonting. Det gör vi inte. Va? Kunde han se det på oss? Haha… Så han passade på att ta dem med sig hem. Innan jag gick och lade mig ikväll kände jag mig driven att skriva ett brev till en vän hemma. Vanligtvis skriver vi bara brev på förberedelsedagen, men eftersom jag kände Andens maning så gjorde jag det nu ikväll innan jag tog natten.

Julbudskap och tionde

Publicerat onsdag 18 december, 2002 av Mattias

Morgonbussen hem till Kajaani. Vi var hembjudna till syster Riihonen, efter maten lämnade vi vårt julbudskap. Vi läste Jesaja 9:6

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.

Vi pratade lite om de olika namnens betydelse.

I kvällningen besökte vi Esa. Vår plan var att prata om dop, och sätta ett datum som mål när han kan vara redo att döpas. Han pratade mycket om sin familj, 4 barn var det på fotot. Han verkar fortfarande mycket deprimerad till följd av skilsmässan. Det förde mina tankar till min egen ungdom. Jag vet ju precis hur det är att leva i en splittrad familj, men det är klart att den erfarenheten är annorlunda för föräldern. Jag tror att det är svårare för föräldrarna på vissa sätt och svårare för barnen på andra sätt. Esa bjöd oss som vanigt på saft och kaka där vi satt i hans soffa, fortfarande flyttkartonger runt om. Jag vet inte hur länge sedan det var som han flyttade från familjen, men det måste vara ett tag för han hade visst redan ett nytt förhållande.

Kvällen avslutades med ett besök hemma hos en medlem i grenen som inte kommit till kyrkan på ett bra tag (”mindre aktiv” som vi kallar dem). Hon var besviken och lite bitter över sitt liv, över vad Gud hade givit henne, eller snarare inte givit henne. Äldste Smith frågade om hon saknade något nädvändigt i sitt liv. Hon höll med om att hon hade trygghet, både ekonomiskt och på andra sätt. Hon hade en bra relation till sin dotter, men trots det så kände hon som att Gud inte givit henne någonting. Hon tyckte att det var väldigt svårt att ge tionde¹, och som ensamstående kan jag förstå det. Det är ju emellertid en fråga om tro, och en av de få ställena i skrifterna där Herren säger ”utmana mig och se, jag skall nog visa dig att jag håller mitt ord” eller ordagrant

”För in allt tionde i förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus. Pröva mig nu i detta, säger HERREN Sebaot, om jag inte kommer att öppna för er himlens fönster och låta välsignelse strömma ut över er i rikt mått.”

se Malaki 3 eller 3 Nephi 24

”-Som jag ser det så har Herren givit mig allt jag har. Han har också givit mig 10% extra, för att pröva min tro, och för att ge mig en möjlighet att visa Honom att jag litar på Honom och sätter Honom främst i mitt liv. Som jag ser det så är ju de där 10 procenten inte mina från första början.”

Jag är tacksam för att jag kommer från en familj som förstått tiondets princip och att jag har fått lära mig att lita på Herren i det. Min mamma har ända sedan början av vårt medlemskap i kyrkan haft stor tro på tiondet, pga. välsignelser som kom till oss tidigt när vi levde efter tiondelagen.

Presentation av Mormons bok

Publicerat tisdag 17 december, 2002 av Mattias

Tisdagen började med distriktsmöte (det var därför vi var i Oulu igen). Efter det gick vi ut på stan och skulle ha ett ”streetmeeting” (gatumöte). Det brukar gå till så att några av oss står och sjunger psalmer ex. på ett torg eller en gågatan, och de andra går runt och pratar med människor som passerar. Då och då händer det också att någon stannar för att titta och lyssna, och kanske till och med ställa en fråga. Men oftast får vi gå fram och ta kontakt med folk, och försöka få dem att intressera sig tillräckligt för att stanna.

Vi hade knappt hunnit börja sjunga innan ett byggnadsarbete satte igång bakom oss. Det förde sådant oväset att det är tveksamt om folk ens hörde att vi sjöng. Jag gick i alla fall runt och kontaktade, och jag träffade en trevlig kvinna som tog sig tid att stanna

”-Hej, jag representerar Jesu Kristi Kyrka och tänkte berätta lite om den här boken” jag höll fram Mormons bok och fortsatte:

”-Har du hört talas om Mormons bok?”

”-Ja, jag har varit på besök i Salt Lake City – mycket trevliga och bra människor.” Oj, vad var chansen att man skulle hitta någon som besökt Salt Lake…

”-Jag tänkte berätta lite om den här boken och ge dig ett exemplar, har du ett par minuter?”

”-Ja visst.”

”-Du känner säkert till att Bibeln till största delen är en berättelse om Guds handlande gentemot forna Israel, med profetior, bud och undervisning?”

”-Ja, jag har allt läst Bibeln.”

”-Så bra. Mormons bok är en berättelse om Guds handlande gentemot ett folk som lämnade Jerusalem 600 f kr, och som så småningom färdades med skepp till den Amerikanska kontinenten. De växte och blev ett stort folk. Mormons bok berättar deras historia, den berättar om hur de periodvis levde efter Guds bud, men ofta behövde Gud sända profeter till dem för att predika omvändelse, precis som i Israels historia i Bibeln. Mormons Bok berättar 1000 år av deras historia.”

Medan jag berättade för henne bläddrade jag bland bilderna som sitter i början av boken, så att berättelsen skulle bli mer levande. Det där uttrycket ”så småningom” hade jag lärt mig samma morgon, det är ganska roligt på finska, för direkt översatt betyder det ”lilla tystnad” (pikko hilja). Hon verkade intresserad så jag fortsatte

”-Höjdpunkten i Mormons bok är runt år 33-34 e kr. När Jesus hade dött i Jerusalem och uppstått, besökte han detta folk och undervisade dem. De hade dittills levt efter Moselagen, precis som folket i Jerusalem gjorde när Jesus kom till dem. Han undervisade dem samma evangelium som han predikade när han levde i Israel, bl a finns hela bergspredikan upprepad här, det säger något om hur viktigt innehållet i bergspredikan är. Han botade deras sjuka och välsignade deras små barn. Han kallade 12 apostlar och upprättade sin kyrka precis som han hade gjort i Jerusalem. Efter hans besök levde folket rättfärdigt i tre generationer. Sedan började de tyvärr bli orättfärdiga igen, och ville inte lyssna till profeterna som Gud sände till dem. Deras nation gick under i ett stort krig 421 år e kr.”

Jag visade några ställen som jag hade markerat i boken som var bra att börja med när hon läser hemma, dels stycket om Jesus besök, och dels Moronis löfte att alla kan få veta att boken är sann genom bön, genom den Helige Andens kraft.

”-Vill du att vi kommer förbi och besvarar eventuella frågor om det du läst, och lära dig mer om Jesu Kristi Kyrka i vår tid?”

Nu blev hon lite mer obekväm, som de flesta.

”-Har du ert nummer här i någonstans, så kan jag ju kontakta er i så fall”

Jag visade henne att det stod på insidan av pärmen, där stod även våra mötestider i kapellet. Jag bjöd in henne till kyrkans möten på söndag, men insåg att hon förmodligen inte kommer att ta det steget, eller ringa oss, även om hon är lite nyfiken och småintresserad.

”-Har du några frågor så kan jag försöka svara nu innan du går?”

”-Ja, varför heter den ’Mormons’ bok?”

”-Det glömde jag säga. Mormon var en av de sista profeterna. Han var den som tog alla deras historieuppteckningar och sammanställde till den här lilla boken (fast på deras språk då). Gud hade visat honom vår tid och vilka problem vi skulle ha bland oss, och Mormon valde ut de bitarna ur deras historia som innehöll liknande problem, det som bäst kunde hjälpa oss.”

”-Men hur hittade man Mormons bok efter så många år, sa du 400 e kr? Kan en bok bevaras så länge, den går väl sönder?”

Jag hade visst missat flera detaljer i min presentation. Jag får skylla på de där gatuarbetarna som väsnades så i bakgrunden.

”-Gud befallde Mormons son Moroni att gräva ner uppteckningen i jorden. Boken var inristad på metallplåtar så att den skulle bevaras. Den låg sedan gömd i ca 1400 år tills samma profet, Moroni, uppenbarade sig som en ängel för Joseph Smith och visade honom var plåtarna fanns. Gud gav uppdraget och kraften till Joseph Smith att översätta uppteckningen från det egyptiska språket som den var skriven på till modernt språk, till engelska.”

”-Jaha. Men nu måste jag nog vidare. Tack så mycket för boken, jag skall läsa i den.”

”-Ok. Jag har haft mycket hjälp av Mormons bok i mitt liv, den betyder väldigt mycket för mig. Ha en bra dag, hejdå.”

”-Hejdå.”

Det kändes bra. Jag hade fått en bra kontakt, och jag var själv förvånad över hur mycket jag kunde säga och förstå på finska.

Under dagen var jag med Äldste Williams. Vi besökte två medlemmar, och gav en prästadömsvälsignelse¹. I bilen på vägen hem pratade vi lite om hur vi kan öka vår tro. Tro att ha framgång i vårt arbete. Tro att finna de som söker mening i sina liv. För det första måste vi vara lydiga till Guds bud, och i vårt fall som missionärer även reglerna som våra inspirerade ledare bestämt om. För det andra krävs att vi gör ett offer av något slag. Det visar för vår Himmelske Fader att vi är allvarliga, det visar vår kärlek till Honom, och det gör att vi förväntar oss välsignelser från Honom. Sist men inte minst måste vi utgjuta våra hjärtan i bön till Honom. Liksom Enos måste vi utgjuta våra hjärtan i mäktig kamp inför Herren.

Vi åt lite kvällsmat och så åkte jag och Äldste White ner en sväng på stan för att göra lite ”hardcore contacting.” Så kallar vi det när vi går ut och kontaktar i extrema väder. Det blåste väldigt mycket och väldigt kallt ikväll. Vi fick ta skydd bakom hörn och husknutar, och det är ju inte många ute i sådant väder heller, alla är definitivt på väg någonstans. Vi fick dock kontakt med ett par människor. En vänlig man som vi mötte på gatan nere vid vattnet (vid biblioteket) frågade mig om hur jag blev medlem i kyrkan, så jag fick berätta en kort version av min egen omvändelse och bära mitt vittnesbörd där i kvällsstormen. Efter en stund i den isande kylan skulle vi bege oss hem. Jag drog med mig äldste White till McDonalds, inte för att jag var sugen själv, men Äldste Smith hade ju pratat så mycket om det så jag tänkte köpa med en BigMac åt honom. Han uppskattade det.

Farfar lämnar livet på jorden

Publicerat måndag 16 december, 2002 av Mattias

Förberedelsedag och dags att läsa mejl och brev…

Jag har aldrig haft mycket kontakt med min farfar, eftersom pappa inte haft det. Inte under mitt liv i alla fall. Farfars hälsa började svikta för en tid sedan (blodcancer/leukemi),och i sitt mejl idag berättade pappa att farfar avlidit på sjukhuset i lördags. Jag tittade upp från dataskärmen. Det var alldeles tyst i rummet. Jag kände efter lite extra, men… nej. Jag kände verkligen ingenting. Jag kände honom ju inte, så det kanske inte är så konstigt. Men det är naturligtvis tungt för pappa. Jag skrev några rader till pappa om livet efter detta. Han är inte uttalat troende eller kristen, men alla har väl sin egen personliga uppfattning och tro.

Jag hade fått brev från Joey också, och jag blev riktigt rörd. Han skrev om hur han såg upp till mig och tackade för det exemplet som jag varit, och är, i att ha gått ut på mission. Han skrev att han ville följa i mina fotspår. Joey är ju Bills son, så vi har bara känt varandra i ca fyra år. Han och Lindsi bodde som sagt hemma hos oss på helger och skollov, och i övrigt hos sin mamma. När Lindsi flyttade med sin mamma till Provo stannade Joey kvar hos oss, men året efter flyttade även han till Provo.

Mamma skrev om våra fadderbarn i Kina. Vi har stöttat 3 barn på den kinesiska landsbygden i några år genom att betala deras skolgång, det är inte mycket pengar i våra mått mätt, ca 500kr per år, men för dem är det oöverkomliga summor. Det är en medlemsfamilj från Stockholm som bott och arbetat i Kina och därigenom fått kontakt med ett litet samhälle i Yi county och kunnat stödja dem med medel hemifrån. Mamma berättade att barnen hade behov av lite vinterkläder och annat nödvändigt. Vanligtvis, när jag varit hemma, så har jag fått några hundra från folk i släkten i julklapp. Jag sade till mamma att om det är någon som lämnar pengar som julklapp till mig så ville jag skicka dem till våra fadderbarn i Kina.

Efter biblioteket pulsade vi vidare in mot stan för att handla. Jag kände mig ändå lite missmodig. Resten av dagen var ganska stressig, vi skulle med tåget till Oulu. Under tågresan snackade Äldste Smith om McDonalds ganska mycket. Det finns ingen McDonalds i Kajaani, och Äldste Smith tänkte köpa sig en BigMac så snart han fick tillfälle.

På kvällen skriftade jag och Äldste White utan större händelser. På vägen hem svängde vi förbi Mcdonalds, och jag köpte med en BigMac till Äldste Smith.

Långsam söndag

Publicerat söndag 15 december, 2002 av Mattias

Vid två tillfällen under året får missionärer ha telefonkontakt med hemmet – jul och mors dag. Jag ser fram emot att prata med familjen, men förmodligen ser mamma fram emot att prata med mig ännu mer. Här händer ju så mycket hela tiden att man inte riktigt hinner sakna hemmet.

Hela söndagen skriftade vi utan intressantare händelser.

Att vara frälst

Publicerat lördag 14 december, 2002 av Mattias

Första månaden i Finland var så till ända. Det känns ganska bra, jag har gjort stora framsteg med språket och vi har en ny undersökare som vi skall träffa ikväll. Hela dagen gick åt till att knacka dörr, men ingen framgång där. Det gjorde inget, för vi skulle träffa Riitva på kvällen, det gladde vi oss åt hela dagen.

”-Idag har vi bl a med oss en kort film som vi tänkte visa senare.”

”-Ja, men då sätter vi oss i vardagsrummet direkt.”

Soffan var lite för bekväm efter att ha gått och stått en hel dag, men nu var det så spännande att den mesta av tröttheten försvann.

”-Hur har det gått med Mormons-bok läsningen, har du fått tid till det under veckan?”

”-Ja, jo jag har läst det ni markerade.” Det svaret får man långt ifrån alltid, men egentligen ingen överraskning, hon kändes så intresserad av det hela så vi hade egentligen inte väntat något annat.

”-Har du haft tillfälle att be om boken?”

”-Nej, det har jag inte gjort.” Riitva verkade lite nedstämd idag, men barnen var med pappan, så det berodde väl på det. Det blir väl ensamt och tomt och tyst när barnen är borta.

”-Vi kanske kan läsa lite ur Mormons bok om Frälsarens besök till amerikas urinnevånare.” Vi tog upp böckerna och läste från 3 Nephi kapitel 11. Vi kom in på ämnet dop och pratade lite om det, och om myndighet från Gud (prästadömet). Vi pratade lite om varför vi har en kyrka, eller varför Gud har en kyrka. Riitva har några vänner i pingstkyrkan (”Helluntai” på finska) och vi kom in på begreppet ”att vara frälst.”

”-Många frikyrkliga berättar om dagen då de blev frälsta. Vanligtvis är det så att de har känt den Helige Anden för första gången den dagen. Det kanske var då de för första gången läste bibeln med allvarligt syfte att lära känna Gud. Det kanske var då de lyssnade på en predikan och kände den Helige Anden vittna. De har känt den Helige Anden, men när vi i Jesu Kristi Kyrka pratar om att ”vara frälst” så är det något som inträffar först efter jordelivet. När vi levt färdigt vårt liv och fortfarande har siktet inställt på att komma närmare Kristus, först då kan vi säga att vi ”är frälsta.” I en del andra kyrkor använder man uttrycket ”att vara frälst” när man har börjat känna Guds ande i sitt liv, när man har börjat förstå Kristi nåd och börjat få del av den. Vissa betraktar det hela då som färdigt och avklarat, vi vill snarare se det som början på en livslång vandring till Gud.

Riitva nickade som om hon förstod. Vi såg tillsammans filmen Guds lamm. Den gjorde som alltid intryck på mig, och jag tror den gjorde det på henne också. Hon blev glad när vi berättade att vi delar ut sådana, att hon fick behålla den. Äldste Smith frågade

”-Hur känns det när vi är här hemma hos dig och pratar om Kristus?”

”-Det känns… bra. Det är lite samma känsla som när jag ber, eller när jag läser bibeln.”

Jag kände att jag skulle bära mitt vittnesbörd, jag passade på att berätta lite om min egen omvändelse:

”-Jag vet att du känt den Helige Anden här idag, så som vi pratade om före filmen. Den glada fridfulla känslan i hjärtat är den Helige Andens röst som säger att budskapet är sant, att evangeliet är vägen till lycka både här på jorden och i evigheten. Jag minns när jag först lärde mig om dessa saker. Mamma och pappa hade skiljt sig, och några år efter det träffade mamma en man som var medlem i kyrkan. Missionärerna kom hem till oss och jag fick en Mormons bok. Som 15-åring med skilda föräldar var livet inte alltid lätt.” Jag gjorde en paus.

”-Nej, skilsmässor är aldrig enkla…” sade hon tungt. Jag fortsatte:

”-När jag var 13 eller 14 hade jag inte direkt något att luta mig mot, men när Kristus kom in i mitt liv så kunde jag hämta stöd, tröst och styrka från skrifterna och från bön. Några veckor efter att missionärerna börjat undervisa oss bestämde jag mig för att jag ville döpa mig, det gjorde mamma också.”

”-Så du har bara varit medlem i kyrkan i några år?”

”-Ja, ungefär 4 år.”

Hon fick en liten läsuppgift i Mormons bok och vi bestämde en ny tid att komma tillbaka.

Anden är så stark i hennes hem, och på något sätt känns det ”som hemma” där, jag kan inte riktigt förklara det. Känslan är väldigt lik det jag kände första gångerna som missionärerna var hemma hos oss. Hon verkar så uppriktig, det känns som att Herren förberett henne för att ta emot undervisningen.

På vägen hem stannade vi till hos syster Seitsojoki, fick lite fika och träffade hennes son Jukka som var på besök.

Zonskonferens

Publicerat fredag 13 december, 2002 av Mattias

Konferensdagen började med att vi fick tillfälle att tala med President Hoyt enskilt. Han frågade lite hur jag mådde, hur jag trodde att min kamrat hade det, hur det gick med våra undersökare, och om jag behövde hans hjälp på något sätt.

Under konferensen undervisade President Hoyt mycket. Han hade bland annat en ingående beskrivning, med bilder, av hur olivolja traditionellt utvanns i forntida Israel. Han hade en illustration med en press som skruvades ner mot oliverna genom att två män gick runt och skjöt en påle framför sig, en påle som stuckits rakt genom pressen. Trycket ökade således konstant, ända tills den allra sista droppen olivolja hade pressats ut ur oliverna. På ett liknande sätt ökade trycket på vår frälsare konstant ända tills han slutligen hade givit allt. Försoningen är hjärtat i evangeliet, och allt annat är bara tillägg till det.

Någon ombads att läsa från Almas 34e kapitel högt, och medan han läste var det som om jag hörde rösten av en annan, hela skriftstället gjorde ett enormt djupt intryck på mig, därför skriver jag in det här i texten.

Och se, nu vill jag själv vittna för er om att detta är sant. Se, jag säger er att jag vet att Kristus skall komma bland människobarnen för att ta på sig sitt folks överträdelser och att han skall sona världens synder, ty Herren Gud har talat det. Ty det är nödvändigt att en försoning sker, ty enligt den evige Gudens stora plan måste en försoning ske, annars måste hela människosläktet oundvikligen förgås. Ja, alla är förhärdade. Ja, alla är fallna och förlorade och skulle förgås, om det inte vore för den försoning som måste ske. (Alma 34:8-9)

Och på så sätt skall han bringa frälsning till alla dem som tror på hans namn. Och detta är avsikten med detta sista offer: att frambringa den innerliga barmhärtighet som övervinner rättvisan och åt människorna frambringar medel varigenom de kan ha tro till omvändelse. Och på så sätt kan barmhärtigheten tillfredsställa rättvisans krav och omsluta dem i trygghetens armar, medan den som inte utövar tro till omvändelse är utsatt för de rättvisans krav som hela lagen ställer. Därför är det endast för den som har tro till omvändelse som den stora och eviga återlösningsplanen förverkligas. (Alma 34:15-16)

Assistenterna pratade sedan om att tro är den styrande principen i allt vi gör. Det går i tre steg, först har vi tro ATT någonting kan hända, exempelvis att ett mörkt rum kan bli upplyst. Steg två är en kunskap om HUR och en TRO på att rummet kan bli upplyst, exempelvis trycka på strömbrytaren. Det tredje och sista steget är sedan att handla enligt den tron och kunskapen, att GÖRA någonting, i ljusexemplet alltså att resa sig och trycka på strömbrytaren. På samma sätt motiverar vår tro på Kristus oss till att göra gott och våga lyssna till och följa Den Helige Andens maningar.

Vi talade lite vidare om försoningen, vi läste från L&F 19 om när Frälsaren berättar för Joseph Smith (och oss alla) om sitt lidande i Getsemane, där han också säger att alla som inte tar emot det offret, och omvänder sig från sina synder, kommer att behöva lida såsom Han led, det lidande som gjorde att Han, Gud, den störste av alla, darrade av smärta och blödde från varje por…

Jag fick en tanke när vi läste och pratade om det. Om vi dagligen omvänder oss och strävar att bli mer lika Kristus i vår vardag, då sker en förändring inom oss. Den förändringen är en gåva från Gud (se Moroni 10:32-33). Det är det som gör oss värdiga att räknas som en ”god och trogen tjänare” (Matt 25:14-30).

Tidigare har jag sett det som två alternativ – att förneka Kristus och lida själv eller att acceptera det lidande Kristus utstått i mitt ställe. Nu förstår jag att det lidandet inte åstadkommer samma resultat om jag själv utstår det, som om jag accepterar Kristi försoning. Jag må bära straffet och bli rättfärdigad från mina synder, men jag kommer aldrig att bli heliggjord och slutligen bli så som Kristus är. Helgelsen är något som kommer genom Kristi blod (Moses 6:60). Jag kommer heller inte att anförtros ansvar i Kristi rike. Det är något som grundar sig på lydnad (Abr 3:25). Jag kommer inte att kallas för en ”god och trogen tjänare”, värdig att ”sättas över många ting eftersom jag varit trofast i det lilla” (Matt 25).

Så till talangshowen. När det var mitt distrikts tur så inledde äldste Smith med att gå upp och ställa sig med en papperslapp i handen, och förklara att ”uppe i Kajaani har man ganska mycket tid att tänka över saker och ting, och jag har diktat ihop lite från mina mörka svåra stunder…” Sedan ropar äldste Williams (zonledaren) från raden längst bak

”Boring!” (på svenska ”Tråkigt”)

Alla vände sig om i förskräckelse, och missionspresidentens fru Syster Hoyt gav Äldste Williams en mycket ond blick. Fokus gick tillbaka till Äldste Smith men just som han skall börja läsa från pappret ropar Äldste Williams igen:

”-Tråkigt Äldste Smith! Hörru Äldste Smith, ta och visa dem vad du egentligen går för!”

Alla vände sig om igen och syster Hoyt skulle precis till att säga någonting när jag enligt planen slog på bandspelaren och introt till YMCA rullade ut i salen. Äldste Smith kastade bort sin kavaj och Williams och White gjorde honom sällskap på scenen, och dansen började. Då insåg alla att det hela var en del av deras nummer. Syster Hoyt skrattade högt av lättnad.

Ana då stämningen när jag en liten stund senare gick upp och inledde med att säga ”jag tänker läsa en dikt.” Förväntansfulla blickar och leenden som långsamt dog ut ett efter ett när man insåg att det faktiskt bara var frågan om en dikt och inget överraskningsnummer.

Jag läste en dikt som jag inte alls skrivit själv utan som jag hörde på MTC, men gjort en egen översättning av, till Svenska:

All the water in the world, no matter how it tried
could never sink the smallest ship, unless it got inside.

All the evil in the world, and every kind of sin,
could never damn a human soul, unless we let it in.

Min svensk översättning:

Alla haven här på jord, med all dess våg och vind,
aldrig tog den minsta båt, förrän det tog sig in.

All den ondskan i vår värld, och varje slag av synd,
aldrig tog en människosjäl, förrän den släpptes in.

Syster King läste faktiskt också upp en dikt, hon drev med alla äldster i zonen. Mig hade hon dock skrivit något snällt om… eller om det var med ironi. Något i stil med ”What can be said about our new Elder from Sweden? He seems to belong in the garden of Eden”.

Kvällen avslutades med en julklappslek där vi satt i en stor ring med alla paket vi köpt i en stor hög på golvet. Man fick välja antingen ett paket från högen, eller något som någon annan höll i. Sedan fortsatte man och bollade paket fram och tillbaka, enda regeln var att man inte fick ta tillbaka något som man redan hållit i. Det tog alltså ett bra tag innan det var färdigt, men det var mäkta kul. Det fanns allt från finska serietidningar och chokladaskar till koppel… ja, fråga mig inte varför! Ett koppel… det var dessutom rätt populärt…

Kuddkrig

Publicerat torsdag 12 december, 2002 av Mattias

Så var vi i Oulu igen… avkopplande tågresa, och nu var det fullt liv i Oulu-missionärernas lägenhet, de bodde som bekant i en två-rummare på åttonde våningen, och nu var här inte mindre än 12 missionärer. De hade en tävling där de skulle se vem som kunde äta mest av godiset ”oatmeal haystacks” ihop med glass. Oatmeal haystacks, även känt under namnet ”monkey-poo” är havregryn, fett, en massa socker och ganska mycket kakao. Det äts alltså ihop med glass. Jag avstod, och det gjorde ett par andra också.

”-Så du skippar också delikatessen?”

”-Ja, det känns ganska onödigt. Men de verkar ju ha kul…”

”-Ja… var kommer du ifrån?”

”-Salt Lake.”

”-Aha.” Jag nickade, och tänkte väl ungefär att ”ja ja, en i mängden” och det verkade som att äldste West såg det för han fortsatte

”-Det är inte som du tror.”

”-Hur menar du? Vad tror jag?”

”-Att jag föddes i en mormonfamilj, har 8 syskon, att mina äldre bröder gått på mission och att mina systrar gifte sig i templet”

Jag tittade tyst på honom i några sekunder. Allt det där hade jag inte hunnit tänka, men nog hade jag stoppat in honom i facket för ”mormonfamilj, ”born and raised” och det gillade han visst inte.

”-Jag blev medlem i kyrkan när jag var 16 år.” Han överraskar… Så vi hade något gemensamt, spännande.

”-Jag med… eller, 15 var jag faktiskt” svarade jag.

”-Det är kanske inte så ovanligt där du kommer ifrån, var det Sverige?”

”-Ja.”

Vårt samtal avbröts av ett kuddkrig som stapplade sig in mellan oss. Äldste West gav sig in i leken, och jag flyttade mig till rummet bredvid och fortsatte att läsa.

mormonmission.se

Månadsarkiv: december 2002