Månadsarkiv: april 2004

Mönstret i min mission

Publicerat av

På förmiddagen knackade vi dörr. Jag hade en sådan där dag igen då jag inte vaknar ordentligt förrän på eftermiddagen, runt 15-tiden idag. Knackade dörr, besökte en medlemsfamilj där vi var bjudna på middag. Min kamrat hade ett andligt budskap, och mannen i familjen spann vidare på det och pratade lite om svårigheten i att veta vad Herren vill att vi skall be om, att verkligen ”be i Jesu namn”, då vår vilja och vårt sinne är ett med Herrens.

På kvällen hade vi en undervisning med Jukka. Det är glest mellan gångerna nu. Han verkar tappa i intresse. Vi hade med oss Biskopen, och han gjorde ett inlägg om ”Kristi ljus” och hur det leder oss till att erhålla den Helige Anden. I slutet pratade vi om prästadömet, och hur Jukka kan tjäna andra genom att ta emot och verka i prästadömet.1Alla värdiga män i kyrkan förlänas prästadömet och kan därmed verka i kyrkan i olika kallelser (kvinnor verkar också i olika kallelser, men behöver inte få prästadömet för att göra det). Männen kan även utföra dop, ge välsignelser osv. under sin Biskops ledning.

Jag kan urskilja ett litet mönster i min mission. Under min tid i Kajaani fick jag lära mig tålamod och hårt arbete, mycket kontaktande och dörrknackande, inte så mycket undervisning. I Jakobstad mycket dörrknackande, men också mycket undervisning av första diskussioner, dock inte många som går vidare och ”blir undersökare”. Här i Espoo har jag haft många undersökare, men ännu ingen som gått vidare till att bli döpt. Det tycks vara det sista steget i Herrens undervisning, det sista jag behöver lära mig, uppnå eller få för att stärka min tro, eller kanske snarare som kommer att hända efter att jag stärkt min tro. Då min stavspresident avskiljde2Engelska ”set apart”, dvs. avskiljd TILL något speciellt, i detta fall att verka som misisonär. I samband med det får man en personlig välsignelse av sin stavspresident mig till heltidsmissionär uttalade han i välsignelsen att jag kommer att bevittna framgång OM jag utövar MÄKTIG tro. Jag är nog inte riktigt där än, men på god väg.

Det bästa Herren har

Publicerat av

Förberedelsedag. Men vi åkte inte in till Helsingfors idag, vi sparade våra ”miles” 1När man har en av missionens bilar så har man en gräns för hur mycket man får köra varje månad, så vi behöver hålla igen lite. Vi skrev våra mejl hem från Conovers istället. Efter det åkte vi till det närmsta köpcentret – Iso Omena (på svenska ”stora äpplet”), gick i lite affärer, sedan hem.

På kvällen hade vi middag hemma hos Biskopen. Han hade dessutom besök av en tidigare missionär, som var gift med en man från Finland som nu studerade vid universitetet i Provo (BYU). Under middagen hände det där med mig igen att jag inte kunde äta en tugga till, mådde liksom plötsligt illa. Jag är övertygad om att det är något mentalt, det händer bara när vi är hemma hos någon, aldrig hemma när vi är ensamma. Stress-relaterat kanske, eller relaterat till att jag snart skall hem snart. Oavsett är det pinsamt att plötsligt behöva säga ”öh.. jag kan inte äta mer…” när man knappt har börjat. Men jag känner de här människorna så väl så det känns rätt okej ändå.

Vi hade ett andligt budskap, och jag passade på att ställa dem frågan som jag fått från Stina i ett brev idag, ”varför är gamla testamentets Gud så skoningslös och grym medan nya testamentets Kristus är raka motsatsen?” Mannen, som för övrigt haft hebreiska skrifter som sitt huvudämne under sina 3 års studier, svarade att det beror på det tillstånd av avfall som Israel befann sig i inför Kristi ankomst. Han sade att judarnas ledare på den tiden hade handplockat skrifterna som användes och cirkulerade så att de kunde framställa Gud så som de önskade – grym och skoningslös – så att de kunde bevara sitt välde eller sin makt över folket (tycker det låter bekant från medeltiden, hur den katolska kyrkan agerade innan reformationen). Mormons Bok visar däremot att Gud var densamme både före och efter Kristi ankomst, där finns inget glapp på flera hundra år (Malaki – Matteus) och inte heller byter man ”teologiska växlar” mellan böckerna (så som sker mellan Gamla och Nya testamenten, se Äldste Hollands tal nyligen vid konferensen).

På väg hem från besöket hade jag tänkt jobba vidare, men min kamrat frågade om jag verkligen var OK, jag hade visst sett ganska dålig ut under middagen, så vi åkte hem och jag vilade resten av kvällen. Jag hann tänka ganska mycket där jag låg och vilade. Jag funderade över något som Äldste Conover påpekat nyligen, att ”Aron var det bästa Gud hade för Israel, näst efter Moses (antagande, om än ett grundat sådant). Och Aron var den som gjorde guldkalven medan Moses var uppe på berget och samtalade med Herren. Hur är det i kyrkan idag? Vi har lätt att kritisera och se fel i kyrkans ledare, båda samtida och tidigare. Men kan det vara så att de ledare Herren kallat fortfarande är det bästa han har att jobba med just nu? När man umgås och anförtros till av medlemmarna ser man att alla har problem och brister, men de är fortfarande det bästa Herren har att arbeta med här. Vi två missionärer som verkar här, vi har alla möjliga svagheter, vi är unga och oerfarna, men vi är det som Herren har att arbeta med här.

En annan av våra apostlar, Äldste Eyring, sade både skämtsamt och allvarligt då han talade om ledarskap och tjänande i kyrkan ”När du träffar någon, behandla dem som om de hade allvarliga problem, och du kommer att ha rätt mer än hälften av gångerna” (se Äldste Eyrings tal här). Jag tror det gäller människor överallt, inte bara i kyrkan.

Syrefattigt

Publicerat av

Åkte till kyrkan med Black & Colton på morgonen, men varken Jari eller Hope dök upp (hade bjudit in dem till de tidiga mötena). Så vi åkte hem, hade en stunds planering, kollade en comeback (no luck) och sedan fick vi lunch hemma hos medlemmar i församlingen.

Sedan åkte vi till kyrkan, hade ett möte med Aho, missionsledaren i församlingen1Syftet med en missionsledare i församlingen är inte att vara ledare för missionärerna (vi har ju vår egen organisation med distrikts- och zonledare (jag för närvarande) och en missionspresident. Missionsledaren i församlingen ansvarar för församlingens eget missionärsarbete (det finns några i varje församling som är kallade som församlingsmissionärer) och hjälper till att samordna våra ansträngningar, så om vi behöver ha någon medlem med oss på undervisning så behöver vi inte ringa runt till 10 olika medlemmar utan missionsledaren i församlingen tar hand om det. Nu känner jag dem i den här församlingen och handplockar ofta vem jag vill ha med mig om vi har en undervisning, och pratar direkt med den personen, men missionsledaren kan/ska hjälpa till med det om det behövs. Något som Aho gör väldigt bra är att fylla vår middagslista, vi har många middagar hemma hos medlemmar varje vecka.

Åter igen blev jag sömnig under sakramentsmötet 2Gudstjänsten, det är värre nu när vi har eftermiddagsskiftet i kapellet. Vet inte om det är för att kroppen är mera sömnig på kvällen eller om det är för att rummet är syrefattigt när det redan använts av första Espoo-församlingen i 3 timmar.

Efter kyrkan ringde vår kontakt i Masala och sade att hon inte kunde ikväll vid 18, men om vi kom efter 19 så gick det bra. Det gjorde vi. Jag hade väntat mig att det skulle vara ett ”här är er bok, hejdå” möte men det var det inte. Hon hade bjudit in två vänner, och hon bad oss komma in, svara på lite frågor och berätta mer. I början väntade jag mig en lite stridslysten atmosfär (brukar vara det när någon ”bjudit in” sina andra religiösa vänner, ”hash it out” typ. Men de var väldigt trevliga och genuint intresserade, vi hade ett bra samtal. I slutet uppmanade jag dem rakt på sak att undersöka Mormons Bok och be Gud och fråga Honom om saken. De var inte riktigt redo att göra det, men skulle fundera lite sade de. De känner dessutom en medlem i församlingen så de glömmer nog inte bort.

”Jag visste inte på förhand vad jag skulle göra”

Publicerat av

På morgonen hade vi lite ”service”, vi hjälpte till med packning och flyttning av kartonger, en äldre medlem som skulle flytta.  Efter det hade vi lite ”exchanges” med Colton och Black. Fram till middagen knackade jag dörr med Black, inte mycket hände. Efter middagen var jag och Colton ute i deras område, han berättade att de hade lite problem med ”companionship study”1I missionärernas schema ingår det en timme studier gemensamt. Om man har undervisningar under dagen så planerar man dem och studerar inför dem, tänker på frågor som undersökaren kan tänkas ha och ta fram skriftställen, citat av profeter mm som kan tänkas hjälpa dem osv., att de knappt haft några gemensamma morgonstudier sedan de kom till Espoo. Jag funderade och sökte inspiration vad jag kunde säga eller göra för att hjälpa dem, men det kom ingenting just då, så jag lyssnade bara på honom.

Vi fick tre bra kontakter som de skall tillbaka och undervisa om några dagar. Vi hade också en undervisning med en kvinna på gården utanför hennes lägenhet.

På kvällen satte vi oss ner för en utvärdering och andligt budskap. Först bad jag alla berätta om ett tillfälle under dagen där de kunde ha gjort bättre ifrån sig. En stunds reflektion och konstruktiv självkritik är aldrig fel. Sedan sade jag ”Nu tänkte jag nämna något som är missionärers största problemen i Europe Central-området2i kyrkans administrativa indelning/organisering av länderna tillhör Finland centraleuropa – bristen på meningsfulla companionship study (det var givetvis ingenting jag hittade på, utan jag hade fått höra det ganska nyligen från president Hoyt under ”missionsråd”). Jag pratade lite om hur det hjälper till att ena två missionärer kring arbetet och skapa enighet och kamratskap i arbetslaget.

Colton hade givetvis varit orolig under kvällen att jag skulle ta upp det med Black på ett sätt som fick honom att framstå som ”tjallaren” men nu gav jag dem istället en möjlighet att erkänna tillsammans, vilket de genast gjorde. De berättade att de hade svårt att få till sina gemensamma studier, och vi pratade om det en stund, och båda lovade att anstränga sig mera fortsättningsvis. Det mest fantastiska var att jag inte alls hade planerat det så här, det bara kom till mig medan vi satt där. Jag hade haft en bön i hjärtat tidigare under dagen, hur jag skulle kunna hjälpa dem, och den bönen besvarades.

Senare på kvällen hjälpte Colton mig att klippa håret (med en sån där billig maskin som klipper av det KORT), och han sade ”Thank you for the help in there” (på svenska ”Tack för hjälpen där”), och jag sade bara ”That’s what zone-leaders are for” (på svenska ”det är det zonledare är till för”). Men det var inte jag som gjorde det, det var Anden som vägledde mig, jag visste inte på förhand vad jag skulle göra (jämför 1 Nephi 3).

Ett klart vårtecken!

Publicerat av

Vi knackade dörr i Kirkkonummi under förmiddagen och några positiva saker hände. Först träffade vi en rysk kvinna som var här och studerade (hon pratade engelska), vi fick ett möte nästa onsdag. Förmodligen skickar vi dit systermissionärerna. Efter det mötte vi en kvinna som berättade att henens son var mormon. ”Vad heter han” frågade jag, tänkte att jag kanske känner honom. ”Ilja” svarade hon. Eikä! Älä! utbrast jag (ungefär ”nähä, ge dig!”). Vi var där igår kväll på middag. Det är dessutom en av mina absoluta favoritfamiljer i församlingen. Hon var inte intresserad av någon undervisning, dessutom var hon på väg in i duschen, men det är ändå kul att världen är så liten. Vi småpratade i några minuter och jag hade möjlighet att bära mitt vittnesbörd, berätta om varför jag valt att åka iväg som missionär.

Vi åt lunch, sedan knackade vi dörr vid norra änden av vårt område (precis söder om Espoo centrum). Vi träffade en man som var mycket trevlig, han bjöd in oss till sin altan och vi satt där och pratade ett bra tag, och undervisade en första diskussion. Det hela var på engelska, och det var en speciell upplevelse för oss båda förmodligen mycket pga det. Mannen var intresserad och något av en sökare. Han hade studerat med Jehovas Vittnen tidigare, och även besökt andra kyrkor men inte ”fastnat” för något. Han var mycket upptagen med både jobb och studier just nu men bad oss komma tillbaka närmare sommaren.

På kvällen var vi med på församlingsråd, en kvinna från kyrkans informationstjänst1Några medlemmar är kallade att ansvara för information om kyrkan till media, kallas för kyrkans informationstjänst var på besök och visade en ny broschyr om ”familjens hemafton2Familjens hemafton är ett program som funnits i kyrkan i snart hundra år, eller program är nog fel ord. Rekommendationen är att alla familjer spenderar en kväll i veckan med varandra, vanligtvis måndag. Den kvällen gör man något roligt tillsammans, har en lektion eller andligt budskap, äter något gott och bara har det bra tillsammans.” som skall ges ut brett. Hon berättade också att kyrkan försöker agera professionellt när det har blivit något felskrivning osv. i tidningar, så att en massa medlemmar inte skall höra av sig utan att man vänder sig till informationstjänsten som tar en officiell kontakt med tidningen.

Vi skulle egentligen undervisat familjen Halme ikväll men de ställde in. Vi lämnade en broschyr hos dem och åkte vidare, kollade en ”comeback” i området och hon var fortfarande trevlig och positiv, vi skall dit en kväll i nästa vecka.

Avslutade kvällen med att byta till sommardäck på bilen. Ett klart vårtecken!

Fastna inte i hjulspåren

Publicerat av

Knackade dörr ganska länge idag. När vi hade bestämt oss för att åka till Kauklahti kom tanken till mig att stanna till hos den ryska mannen i Kivenlahti, det gjorde vi och han var hemma. Det första jag lade märke till när vi kom in hos honom var att han hade tavlor av flygplan överallt, och Flight Simulator vid datorn. Han flyger på sin fritid, jag kom redan bra överens med honom.

Han är intresserad av att sluta röka, och vi berättade att vi hade ett program för sådant, som hjälpt många.

Vi hade en ganska vanlig första lektion, och han är intresserad av att läsa Mormons bok. Jag kände en Andens maning att föreslå för honom att läsa boken från början, men jag struntade i det och körde på i hjulspåren med att visa de tre ställena vi markerat i boken, så som vi gör med alla som vi introducerar Mormons Bok för (Vi uppmanar dem att läsa inledningen, 3 Nephi 11 som är då den uppståndne Frälsaren visar sig för Nephiterna, samt det sista kapitlet, Moroni 10, där läsaren uppmanas att be och fråga Gud om boken är sann). Han sade bara ”Jag kommer att läsa den från början”. Om inget annat så bekräftades det för mig att det var Andens röst jag kände.

Vi fick middag hos medlemmar i Kauklahti på kvällen.

Blivit mina vänner

Publicerat av

Dagen började med ett bra distriktsmöte, sedan skrev jag lite på mitt tal, lite svårare på datorn i kyrkan då det saknas rättstavning.

Efter det åkte vi hem till Kari. Huset såg öde ut så jag väntade mig att han inte skulle vara hemma, men det var han till min förvåning, och redo att ta emot oss också. Han är väldigt trevlig och entusiastisk, och vi pratade lite väl länge om allt möjligt innan vi kom till vårt budskap. Vi undervisade en stund och läste från Mormons Bok tillsammans, hade en bön och bestämde en tid i nästnästa vecka för nästa möte.

Resten av dagen knackade vi dörr inomhus, lägenhetsbyggnader, stötte på en Jehovas Vittne som släppte in oss för en stunds samtal. Jag tror att de ofta släpper in oss pga att de vet hur tråkigt det är att gå runt och knacka dörr utan att prata med någon, snarare än att de försöker omvända oss eller är intresserade av att lära av oss. De flesta av dem är goda och trevliga.

Vi fick middag hemma hos en familj i församlingen och när kvällen kom åkte vi hem till Conovers där jag kunde fortsätta på mitt tal på hans dator. Väl hemma hade jag fått ett fint brev från Äldste Allen, så nu saknar jag honom mera igen.

Under dagen hade mina tankar varit med Maria, som vi undervisade ihop med syster Doxie och Wheeler för ett par veckor sedan, och ikväll fick vi ett meddelande från systrarna att de undervisat henne igen idag.

Under kvällen funderade jag över livet efter mission, kände mig distraherad och önskade att mitt sinne kunde vara mera fokuserat på mitt uppdrag, särskilt nu under slutspurten av min mission. Herren gav mig frid i hjärtat och det kändes som om han sade till mig att sluta oroa mig för vad som kommer efter mission, en tanke som kom väldigt tydligt till mig var ”tror du jag har makt att ta hand om dig?” Jag har åter igen glömt att alla planer jag möjligtvis kan tänka ut är, är fortfarande små i förhållande till vad Herren kan bereda. Mina tankar fördes också till min ”flock”, mina vänner här i Espoo som blivit undersökare, eller snarare borde jag säga de som undersöker kyrkan och som därigenom BLIVIT mina vänner.

Därför är kvinnliga missionärer bättre

Publicerat av

På morgonen satt jag och läste igenom mina två tal som jag förberett, och klockade också hur lång tid de skulle ta att hålla. Plötsligt kom tanken till mig ”kolla med Ä Holiday (assistent till missionspresidenten) att tiden för dagens zonkonferens verkligen är kl 10” så som han informerat oss. Tur att jag ringde, för den här konferensen började också kl 9, precis som alla andra zonkonferenser. Vi fick plötsligt mycket bråttom. Det vore just snyggt om zonledaren som dessutom skall leda hela konferensen själv kom för sent. Vi kom faktiskt några minuter sent, alla andra satt redan på sina platser. När Äldste Holiday hade berättat för president Hoyt varför vi var sena hade han fått en kall blick.

Konferensen gick bra. Den började med en kort sekvens från Disneys ”Tarzan” med budskapet att även om vi ser olika ut så hjärtat det samma – vi är alla olika, och med vissa kamrater upplever man det mera påtagligt, men det som förenar oss är vår önskan att tjäna Herren.

President Hoyt offentliggjorde vårt lite modifierade sätt att undervisa den första diskussionen (enl. noteringarna från missionrådet för några dagar sedan).

Syster Hoyt hade ett budskap om att lyssna. Hon sade att vi måste lära oss att lyssna till våra undersökare och inte bara med öronen utan med ögonen och hjärtat, för att förstå dem. Sedan sade hon ”Äldster, vet ni varför systrarna kommer in hos fler människor? Vet ni varför de har flera undersökare? Därför att de har större kärlek. Och det är något som syns genom ögonen, det går inte att fejka.” Det är nog så sant.

Då vi gick ut för att knacka dörr på kvällen hade jag den här lektionen i minnet och tänkte på min tid i Jakobstad då jag verkligen strävat efter större kärlek. Någon av våra ledare myntade devisen att vi behöver ”Föra Kristus till folket, så att folket kan föras till Kristus”. Dvs att vi skall försöka vara mera lika Kristus, utan att för den skull tro att det går att uppnå, men siktar man inte mot stjärnorna når man nog aldrig trädtopparna.

Jag tror att man tjänar en mission mycket just för att lära sig kärlek till eller omtanke om sina medmänniskor, att lära sig osjälviskhet. Och jag undrar om det är så att män kallas på mission för att de alla behöver det, och kvinnor kan välja att tjäna om de vill, men egentligen har de inte samma behov av det eftersom de redan har kärlek. Oavsett så är systermissionärerna ett kraftfullt tillskott till varje mission, eftersom de ofta har större framgång och större kärlek (i omvänd ordning).

Mera uppföljning

Publicerat av

Vi hade en ovanligt lugn förberedelsedag. Vi åkte till Conovers för att kolla vår mejl, inget mer ärende än det. Jag tog en lur under eftermiddagen.

Jag fortsatte min systematiska uppföljning av alla kontakter jag har skrivit ned eller kan minnas som sagt att de vill ha oss tillbaka. Jag har insett dels att det är mera produktivt att gå på dessa än att blint leta nya, och dels vill jag ”wrap things up” innan jag måste lämna. Jag vill inte lämna några trådar hängande löst. Antar att det var de där ”departure papers” som jag fick här om dagen som spökade till det lite för mig, fick mig att inse att min tid på mission ÄR begränsad.

Under kvällen var vi i Veikkola, och äntligen fick vi tag i våra två ”comebacks” men det blev ingenting med någon av dem. Vi knackade dörr ett tag men kom inte in någonstans. Vi hade dock en trevlig diskussion med en man i hans trädgård, men i slutet var han inte intresserad.

Jag har förresten läst boken ”Jesus Kristus” av James Talmage, han ger mycket information kring livet i Israel på Jesu tid osv. den hjälper en verkligen att leva sig in mera i Nya Testamentet.

Sverigehistorier (lite som Norgehistorier)

Publicerat av

På morgonen åkte vi runt till alla våra ”comebacks” i Kirkkonummi, i Masala mötte vi en familj som var goda vänner med Souko, en familj i församlingen. Vi hade en bra första diskussion och skall tillbaka på söndag. När vi berättade för Soukkos utbrast hon ”Äläpä!” (ungefär ”Nähä!”, i positiv bemärkelse då). Hon skall med oss dit på söndag.

Inga undersökare i kyrkan. Lite ovanligt, vi har ju haft någon med oss nästan varje söndag det här året så det kändes lite tomt. Efter kyrkan åkte vi till Lohja och gav filmen ”Guds lamm” till Sami. Vi hade middag hemma hos en familj i församlingen, de hade många roliga Sverigehistorier vid middagsbordet (Lite som att vi där hemma har ”Norgehistorier”, man driver ju gärna med sina kära grannländer…). Som andligt budskap såg vi på några av apostlarna vittna om Kristus från videopresentationen ”Särskilda vittnen om Kristus”.