På morgonen knackade vi dörr i Björnholmen, inte mycket hände där. Vi tog en liten ”snack” och till Sandsund för att knacka lite mera dörr. Det kändes riktigt bra och jag fick möjlighet att undervisa många människor, om än bara på deras gator eller vid deras dörrar, bl a en ung mamma.

I takt med att jag bättre följer budet att ”se till att inga stridigheter finns ibland er” (3 Nephi 11), dvs vara vänlig och ödmjuk mot andra, desto mera är den Helige Anden med och ger mig vad jag skall säga, och därmed också vittnar om det jag säger.

När vi var på väg till Moisio för middag fick jag en ingivelse ”tala med grannen”. Han höll på att greja med bilen, men jag gick dit ändå, trots att jag i mitt huvud tänkte ”men han har säkert pratat med Markus många gånger om kyrkan”. Jag tyckte det var onödigt, men gjorde det ändå. Vi hade ett trevligt samtal på kanske 10 minuter innan vi gick in till Moisios. Kanhända det blir början på samtal om kyrkan mellan dem om de inte redan haft sådana. Efter den stunden kände jag att den Helige Anden var med oss starkt resten av dagen. Jag tror det är så att en enda liten situation kan förändra hela dagen till det bättre eller till det sämre, för om den Helige Anden talar till mig, och jag lyder, visar jag honom (och Gud) att han kan lita på mig, och han talar säkert till mig igen. Omvänt – om jag struntar i den maning jag får, då visar jag ju att jag inte är pålitlig, och varför skulle han bekymra sig om att tala till mig mera?

Jag kände också idag att ju mera ”mig själv” jag är, och talar från hjärtat till dem jag möter, desto mera är den Helige Anden min följeslagare. Jag tror att var och en behöver finns ”missionären inom sig själv” och arbeta på sitt sätt. Vi kan givetvis lära oss färdigheter från andra, och få idéer och inspiration från deras exempel, men lite klyschigt: ”om du ständigt försöker vara någon annan blir du aldrig ditt bästa jag”.

Efter middagen med Moisio hade vi ett andligt budskap om vittnesbörd. Efter budskapet fick jag inspiration till att säga några ord om ett annat ämne till dem. Efter det funderade jag över vad jag just varit med om – jag var helt övertygad att det var inspiration från den Helige Anden, och medan vi talade kände jag det ännu starkare.

Det är helt fantastiskt egentligen – vid sådana här tillfällen då man vet att den Helige Anden inspirerar orden man talar, och man får vara med och höra och känna Hans vittnande kärlek och renhet. Varje medlem vi besöker får det ju i någon mån, då sådana här situationer uppstår, men vi som missionärer, som har privilegiet att bära budskapet, vi får vara med och höra och känna hos dem alla. Det är nog därför vi lär känna Gud på ett så speciellt sätt under mission, därför att vi får ”vara med honom” och se hans verk från första persons perspektiv. Inte för att det allt för ofta händer mig, men idag fick jag det iaf.¹Nu låter det som att jag säger att det är vi missionärer som är så andliga och Guds sändebud och som får ge Guds ord till medlemmarna i kyrkan. Det är inte det jag menar, jag menar bara att ibland då man sitter ner och har ett andligt budskap, då blir man vägledd av den Heliga Anden till att säga något speciellt, och man vet när det händer eftersom det kommer något som man inte hade planerat att säga. Det känns speciellt. Vårt privilegium ligger i att vi får vara där och höra och känna, det är inte vi som är källan till inspirationen, vi är bara ett redskap.

Ett annat tillfälle idag då vi fick se Herrens verk på nära håll var då vi knackade på hos en familj. Tidigare hade vi pratat med mamman, och hon ville att vi skulle komma tillbaka. Nu var hon inte hemma, men pappan och två ungdomar (11 och 13) stod vid dörren och var också intresserade, och pratade med oss. Vi hade en kort variant av vår första lektion, kanske tio minuter, och frågade så om de skulle vara intresserade av att veta mera. Då bjöd de in oss, det hade vi inte räknat med, jag menade mera om vi kunde komma förbi igen och berätta mer. Vi satte oss i köket, vi blev bjudna på fika och vi berättade mera ingående eller ordentligt om innehållet i den första lektionen (om vår Fader i himlen, Jesus Kristus, avfallet från Kristi forntida kyrka, återställelsen av samma kyrka i vår tid genom profeten Joseph Smith, om hans översättning av Mormons bok samt om bön och den Helige Anden).

Vi betonade att det är genom den Helige Anden som varje människa kan få veta sanningen, till exempel om Jesus var Guds son, och om Mormons bok är en av hans skrifter. Vi bad tillsammans (vi brukar ju göra det både för att se till att de kan och vågar, och vet hur man gör, och för att bjuda in den Helige Anden till samtalet). Han hade många frågor så vi kom även in lite på templet, och på visdomsordet. Jag var imponerad att båda barnen satt med i köket och lyssnade intresserat hela samtalet. Tyvärr var pappan inte intresserad av att läsa Mormons bok. Vi skall dock tillbaka igen ändå, för att se om hans fru fortfarande är intresserad av att höra vårt budskap. Vi bjöd in dem alla till kyrkan också, och jag berättade att vi har sportaktiviteter (som volleybollen) som alla är välkomna på.

Förberedelsedag, och jag jobbade vidare på mina undervisnings-outlines som vi instruerades vid zonkonferensen för ett halvår sedan, det skulle varit klart här i förrgår men jag hade inte riktigt hunnit. Nu är det klart. Skrev även ett långt brev hem, och berättade om mina intryck efter senaste konferensen vi hade.

Jag har en förnyad syn på mitt uppdrag, och känner att det viktigaste med att vara Herren Jesu representant är att visa människorna jag möter densamma kärlek som han visade de människor han mötte. Och jag ångrar djupt de samtal som vi haft med människor där vi nästan gått ur situationen som ovänner snarare än vänner, och där vi låtit våra meningsskiljaktigheter skapa stridighet, verkligen inte representativt för Herren. Jag tror att den kärleken som vi måste ha och visa, måste börja inom vårt kamratskap, om vi har problem med varandra påverkar det vad vi kan åstadkomma utåt också.

Vi gick och knackade dörr vid 18-tiden. I början kändes det precis som vanligt, och jag började snabbt att tappa hoppet och funderade om vi någonsin skulle ha några stadiga undersökare i den här staden. Men efter en stund blev vi insläppta till en medelålders kvinna som bjöd på nybakta bullar och saft. Hon lyssnade uppmärksamt på vårt budskap, och det kändes för mig precis som den där gången hos Eero Määttä i Kajaani då jag inte riktigt kände mig som mig själv, och jag inte riktigt talade mina egna ord utan kände som att jag bara ”flöt med” och någon annan styrde. Hon var inte intresserad av att gå vidare och lära sig mer om kyrkan just nu, men vi hade en väldigt fin stund tillsammans.

På kvällen ringde Vaasa-äldsterna och berättade att de fått ett datum för dopsbeslut igen! Kul att det händer saker någonstans iaf.

Jag hade en tanke om bön idag, att kvaliteten på våra böner är ett tecken på hur stor tro vi har på Jesus Kristus, och på vår Himmelske Fader. Tror jag verkligen på att Han lyssnar? Tror jag verkligen att mitt hjärtas begär spelar någon roll? Tror jag på Herrens innerliga barmhärtighet?

Vi kom hem till Jakobstad runt lunch idag, åt, packade upp och var just på väg till Freddy då han ringde och ställde in, någon i familjen var krasslig. Tillbaka upp i lägenheten, packa lite Mormons böcker, och cykla ut till Bennäsvägen-området istället. Först var jag inte så pigg på att knacka dörr, var liksom inte inställd på det nu, men vi började tillämpa det som killen från Oregon-missionen undervisade oss om på distriktsmötet igår, och det blev riktigt kul.

Vi började med att helt kort presentera oss som representanter för Jesus Kristus, och att vi har ett budskap från honom till dem. Vi undervisade 2 diskussioner, och en vid dörren, och vi kände stadigt att den Heliga Anden vittnade om det vi sade.

Jag funderade fortfarande mycket kring Kina idag. Jag hade också funderingar kring visdomsordet (L&F 89) idag då jag studerade. Tidigare har jag tänkt på det som att orden

”anpassat efter förmågan hos de svaga och de svagaste av alla heliga som är eller kan kallas heliga”

har betytt att lagen är så sträng att även de som har en böjelse till alkohol etc. klarar sig undan det om de håller denna lag, eftersom den är så sträng. Nu gick det upp för mig att det var nog inte så Herren menade, det skall nog uttydas som att ”Kraven är så lågt ställda att även de svagaste medlemmarna i kyrkan klarar av denna lag”. I samband med det fick jag tanken att ”Bli inte förvånad om du på ett personligt plan manas av den Heliga Anden att hålla en lag som i vissa avseenden är något högre än visdomsordets ”basics”.

Där är det dock viktigt att minnas att det som Herren talar till mig, det är för mig, det är inget jag skall gå runt och lära ut eller predika till andra. I vissa avseenden tror jag att Heren förväntar sig att någon annan skall hålla en lag som är högre än vad jag klarar på det området, i vissa avseenden förväntas jag att leva på ett sätt som vissa andra inte förväntas eller skulle klara. Det är därför det kallas för ”personlig uppenbarelse” när Herren ger oss individuell vägledning för vårt eget liv.

När jag satt och reflekterade över dagens händelser tyckte jag det var intressant hur jag på ett andligt plan kunde följa en kvinna som vi undervisade, och känna hennes beslutspunkter. Först blev vi insläppta efter att knappt ha sagt något om vilket budskap vi kom med. Vi satt ner, den Helige Anden var stark, hon hade bra svar på våra diskussionsfrågor (det finns ju inga rätt eller fel, men det märktes att hon tänkt till). Efter ca 5 minuter tappade hon intresset och koncentrationen lite, och jag kände direkt hur den andliga känslan avtog lite. Efter berättelsen om Joseph Smith föreslog jag att vi i tur och ordning skulle hålla en varsin bön, och fråga Gud om Joseph var en profet. Efter att jag bett, och det var henens tur, tackade hon nej till det. Då avvek den Helige Anden ytterligare.

Sista stöten var då vi berättat om Mormons bok, och hur hon själv kan få veta att den är sann genom att läsa i den, och själv i ensamhet be och fråga Gud om det. Hon sade blankt nej, med bortförklaringen att bibeln innehåller allt hon behöver (trots att hon varken besöker någon kyrka eller läser i biblen). Den Helige Anden var som bortblåst, och det var vi också – vi tackade för oss och gick vidare. Ingen idé att försöka undervisa utan Andens närvaro, det är bara den Helige Anden som kan föra in Kristus i människors liv.

Random tanke – vad är bakgrunden till trestegs-prispallen vi har i så många sporter? Och de som inte hamnar på varken första, andra eller tredje plats är inte ens med i prisutdelningen? Haha… apropå uppståndelsen…

Det regnade nästan hela dagen idag, jag tyckte om det. Vi knackade dörr, och träffade en kvinna som till en början inte var intresserad, men jag pratade på lite om Paulus lära om nåd och gärningar, och efter en stund bad hon oss sitta ner. Vi hade en diskusison som i och för sig inte var så värdefull, hon talade lite ”i tungor” till oss också. Jag frågade vad hon hade sagt, men det kunde hon givetvis inte svara på, ”det vet man aldrig” sade hon. ”Japp… och det tror du kommer från Gud?” Men det sade jag givetvis inte.

Jag anstränger mig mera för att inte ha en förberedd replik eller något så som jag har tänkt säga vid dörren, utan följa en instruktion som Herren gav i L&F 84:85:

Bekymra er inte heller i förväg för vad ni skall säga, utan samla ständigt livets ord i era sinnen, och det skall i samma stund bli givet er den del som skall tilldelas var och en.

Många tycker om första delen av den versen, ”bekymra er inte” men glömmer kanske arbetet av förberedelse som måste föregå det där med bekymmersfritt… Dock inte ett problem på mission då man har så mycket tid att studera skrifterna på morgonen.

Men det är nervöst att ringa på en dörrklocka utan att veta vad man skall säga till personen som öppnar, det är mycket bekvämare att tänka ut ”den här principen skall jag öppna med den här gången”. Fast, vårt jobb som missionärer går ju ut på att inbjuda människor att ta steg i sitt liv, steg mot förändring till ett liv i harmoni med Kristi evangelium. Förändring är ju aldrig bekvämt, svårare ju längre ifrån evangeliets principer personen lever. Så om vi förväntar oss av andra att göra det – borde vi då inte föregå med exempel och lämna bekvämlighetszonen?

Varför känner man sig aldrig nöjd på mission, varför kan man aldrig känna att man gjort tillräckligt? Åtminstone kan inte jag det, alltid lite mer, lite bättre… Förmodligen för att detta är vår tid att utvecklas och gå framåt. Herren slösar ingen tid, utan vill att vi skall bli vårt bästa jag. Hur blir kol till diamant? Stort tryck, hög temperatur och det under lång tid…

Vi hade en liten diskussion angående lydnad ikväll. Som missionärer har vi en handbok med regler att följa, regler som kommer från kyrkans president angående hur vi bör klä oss och uppträda då vi representerar Jesus Kristus och hans kyrka. Min kamrat tyckte det var korkat, och blind lydnad, att följa regler som man inte förstod. Jag tycker att det är att visa tro att följa bud som man till fullo inte förstår. Det kan dessutom vara smart – om jag känner till och litar på budets källa, och tror att Han vet bäst, då gör jag ju ett medvetet val, inte agerar i blindo.

Idag var en lite annorlunda dag. På morgonen träffade vi broder Lehtinen i kyrkan, pratade lite om församlingens missionsarbete, och om äldstekvorumet. Efter det knackade vi dörr, och sedan var vi bjudna hem till en familj i församlingen för lunch i deras grillstuga.

Maten var väldigt god och grillstugan var väldigt mysig, den låg nedsänkt i marken så man gick ner en halv trappa och satt runt ett grillbord. Hon berättade om hur hon blev medlem i kyrkan, hur hon sökt hela livet och när hon väl träffade missionärerna så fick hon snabbt ett vittnesbörd. Hon var övertygad om att OM Guds sanning fanns på jorden, då skulle den vara tydlig och enkel, så att ett barn kunde förstå den. Det kände hon att hon fann i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Ibland tänker jag att evangeliet kom allt för lätt till mig, det är så många som har långa sökarhistorier… samtidigt känns det som att jag alltid har väntat på det, undermedvetet. Jag brukade ofta tänka att det måste finnas en djupare mening och lycka i livet än den jag kunde se och uppleva omkring eller ”utanför” mig, i ”världen.” Efter min konfirmation i Svenska statskyrkan vid 14 års ålder berättade jag för vänner och släktingar att det här med tro var ”något jag skulle gå vidare med” men jag menade med de orden aldrig att jag skulle bli aktiv i den kyrkan, jag väntade mig något annat, trots att jag hade en andlig upplevelse inne i kyrkan en gång. Det var andra gången i mitt liv som jag kände den Helige Anden, då vi satt där på ett kvällsmöte under konfirmationen. Första gången var en natt under en period i mitt liv då jag oroade mig mycket och mådde mycket illa, runt 11 års ålder. Efter att jag bett (jo, jag har bett för mig själv så länge jag kan minnas, och ingen har så vitt jag vet lärt mig att be) kände jag mig helt upprymd av kärlek, trygghet och glädje, och ville inte längre sova utan bara låg där och kände den underliga känslan…

En tanke som jag förmodligen tagit upp tidigare men som kom till mig idag igen, är att det är så viktigt att vårt vittnesbörd bygger på verkliga andliga upplevelser, och inte att vi i stolthet, envishet eller rädsla bara har ”bestämt oss” för att ”kyrkan är sann.” Det måste bygga på att vi har ödmjukat oss inför Gud och erhållit ett andligt vittnesbörd, att vår själ vet tack vare många och rika upplevelser i kommunikation med Gud.

Efter det gick vi hem för en liten paus, som blev en stor paus. Ryggarna var lite trötta och ömma från markarbetet igår, så vi vilade en liten stund, jag somnade och vaknade 2 timmar senare! Det har aldrig hänt förut, och förhoppningsvis inte igen heller. Jag drömde dock något roligt, jag drömde att President Hinkley körde runt utanför i en röd liten bil utan dörr på förarsidan.

Vi gick ut och knackade dörr, och undervisade en äldre kvinna. Hon var inte intresserad av att ta emot och läsa Mormons bok. Diskussionen var helt på svenska, så åter igen var jag utlämnad till mig själv, men jag är i alla fall glad för förtroendet att jag förväntas greja det själv, utan kamrat som kan språket. Efter det träffade vi en tjej kanske i vår ålder, vi satt ner på trappan utanför deras hus och pratade i kanske 10 minuter. Först var det mest som ett vänskapligt samtal, sedan frågade hon en del om vår kyrka och vår tro. Hon hade själv en tro, men hon hade tagit avstånd från den lutherska kyrkan ”delvis pga att den stela högtidliga mötesformen känns så avlägsen från människan.” Jag berättade att jag kände något liknande då jag ”undersökte” den lutherska kyrkan om man kan säga så om sin konfirmation. I Finland har de förresten också konfirmation, kallas för ”Rippi”. Tjejen ville i alla fall ha Mormons Bok och skulle bekanta sig med den till nästa gång vi tittar förbi. När vi i efterhand sins emellan pratar som människorna vi träffat och undervisat kallar vi dem sällan vid namn utan ”han med käppen” eller ”hon med den arga hunden”. Den här tjejen fick bli ”Tommygirl” för hon hade en sådan tröja.

Efter det kände vi att det var nog med dörrknackning för idag. Vi gick hem, hämtade en till Mormons bok, hade en bön, och kände att vi behövde gå till Mikael. Vi har ju inte fått kontakt med honom på ett bra tag nu, så vi förstår att han har tappat intresset, men ett korrekt avslut vore bra, jag vill gärna höra att det är så, att han inte längre vill träffa oss, innan vi ”släpper” taget, vill ju inte bara strunta i någon för att de troligtvis inte är intresserade mera… Våra förväntningar stämde. När vi knackade på öppnade hans mamma, som sade att ”Mikael är inte intresserad av att träffa er mera”. Kom igen, han är typ 16, han behöver nog inte sin morsa till att tala för honom i det… så jag svarade ”Vill han kanske säga det till oss själv?” Hon gick och hämtade honom, och han sade att det var så att han inte var intresserad av att träffa oss mera just nu, men han frågade

”-Får jag behålla boken? Jag skulle vilja undersöka den lite mera på egen hand senare”

Självklart. Det kändes ändå bra, han må ha tappat intresset för att träffa oss, eller hans mamma må ha övertalat honom till det, vad vet jag. Det viktiga för mig är att han har kvar intresset för att söka Gud, på något sätt. Och genom att läsa Mormons bok, det är ett bra sätt.

Vi stannade till hos broder Koivu som bor i samma kvarter som Mikael innan det var dags att gå hem för kvällen.

Det känns som att jag har skrivit om väldigt många tankar idag, men här kommer några till. Jag har reflekterat över att jag alltid känner mig väldigt bekväm med att undervisa och hålla andliga budskap hemma hos medlemmar, orden ges ofta till mig och skriftställen kommer till mig, det känns som att den Heliga Anden är närvarande och vägleder. När jag däremot undervisar undersökare blir det ofta stelt och mest information som inte leder någonvart.

En annan tanke – kunskap är inte alls viktig jämfört med dess tillämpning. Om vi spenderar mera tid på att lära evangeliet än vi gör på att leva det så är det inte bra.