Närmre skaparen genom skapelsen

Idag hade vi underbart väder. Vi ville verkligen nå målet om 70 arbetstimmar den här veckan, så vi var ute redan halv åtta och kontaktade. Vi tvingades ju stanna inne nästan hela måndagen pga. min onda fot, därav låg vi ju lite efter. Morgontimmarna gav inte många kontakter, men några. Vi var ute i alla fall. Vi pratade lite med några gubbar som städade upp på gatorna efter helgens festande.

På prästadömsmötet i kyrkan talade vi om hemlärarverksamheten1Ett program i kyrkan där vi ansvarar för några andra familjers andliga och timliga välfärd. I uppdraget ingår att besöka dem i deras hem, helst varje månad, och hålla kontakten och hålla sig informerad om det finns speciella behov som man kan hjälpa till med.. Jag tog upp versen i Moroni 6:4 som grund och anledning till hemlärarverksamheten, och för att visa att det inte är något nytt utan ett bruk som alltid funnits i Kristi kyrka:

Och sedan de hade mottagits till dop och påverkats och renats genom den Helige Andens kraft räknades de bland Kristi kyrkas folk. Och deras namn upptecknades så att de skulle bli ihågkomna och få näring genom Guds goda ord för att hålla dem på den rätta vägen och få dem att ständigt och vaksamt be och förtrösta endast på Kristi förtjänster, han som var deras tros upphovsman och fullkomnare.

Broder Back, som verkat som grenspresident i 12 år sammanlagt, sade något som Bill alltid brukade säga hemma: Det viktigaste är att etablera en god relation till sina hemlärarfamiljer, det gör inte så mycket om man inte alltid sitter ner och har ett andligt budskap.

Under eftermiddagen var vi hemma hos Klas och Heidi Byggmästar, vi hade fått middag hos dem, och nu satt vi och pratade lite om församlingen, och om missionärsarbetet. Heidi berättade om en medlem i församlingen som hade flera barn, och som ”gått in i väggen”, eller ”bränt ut sig” som kanske är ett vanligare uttryck. Heidi berättade att det ”bränner hjärnan” på samma sätt som droger gör. De har förresten en kråka på sin tomt, som de matar varje dag. Kråkans mamma bryr sig inte om den (eller så är hon död?). När Klas satt där i gräset och matade den fick jag en sådan överväldigande känsla av hur vacker jorden är, och hur Herren måste glädja sig åt den, och hur han – som i kärlek har skapat allt – måste se med omtanke om varje skapelse.

Jag tror att städer och lägenhetsboenden som dominerar så i vår tid och som för oss bort från skapelsen – och in i människans skapelse staden – även för oss bort från skaparen. Jag tror att många av de problem vi ser i samhället idag inte skulle finnas om människor fortfarande skulle leva närmare naturen, och vårda den och uppskatta den. Leva närmare jorden, och komma närmare skaparen genom skapelsen.

Vi tog med oss Robert på undervisningen med Michael idag, det gick bra. Michael vill fortsätta läsa Mormons bok, och Robert föreslog att vi tar nästa möte hemma hos honom i Larsmo, och det tackade Michael ja till.

Efter brasaftonen i kapellet träffade vi Michaela – vi gick hem till hennes föräldrar för att se om hon var hemma och det var hon. Vi pratade en bra stund, bl a om Kristi försoning, och om att läsa Mormons bok. Jag läste L&F 58:42-43 också:

Se, den som har omvänt sig från sina synder, han är förlåten och jag, Herren, kommer inte längre ihåg dem.
Härigenom kan ni veta om en människa omvänder sig från sina synder: Se, hon bekänner dem och överger dem.

Vi har satt upp några mål, jag och min kamrat. Det vi helst av allt vill klara av är att få Heidi och MIchael döpta, och att Michaela blir aktiv i kyrkan igen, och att en av de aktiva medlemmarna som vi umgås med skall komma till templet och ta emot sin begåvning2I templet kan vi ingå vissa ytterligare förbund med Herren, och i gengäld lovar han oss vissa välsignelser, detta kallas för att ta emot sin tempelbegåvning (eng. Endowment). I templet kan vi vidare låta döpa oss för våra döda släktingar (se 1 Kor 15), vi kan vigas (beseglas) för tid och evighet (jämför andra äktenskap som ingås på jorden som är ”tills döden skiljer er åt”). Det exakta innehållet i tempelförbunden och tempelundervisningen talar vi inte mycket om utanför templet, inte för att det i sig är så hemligt, utan för att det som rör templet och våra eviga förbund är heligt.

Om det kommer några välsignelser till oss för att vi sliter och knackar dörr 10 timmar om dagen, då önskar vi att de välsignelserna tillfaller de här personerna, och att vi kunde få vara redskap att föra dessa fyra själar till Kristus på de olika sätt som de var och en behöver.

Nu till några tankar jag hade under dagen. När vi satt och undervisade Michael kände jag att jag inte var så duktig på undervisning, jag kan inga trix eller tekniker för att fånga uppmärksamhet, är inte så bra på att ställa bra frågor etc. men jag vet att den Helige Anden är med mig när jag undervisar, för jag är värdig att ha hans sällskap, jag är ordinerad till att ”vittna för och varna folket”, och det jag undervisar är sant, självklart vittnar den Helige Anden. Vad människor sedan gör med mitt – och hans – vittnesbörd, det är en annan sak.

En annan sak jag tänkte på var att man kan skydda sig från avgudadyrkan – mammon – genom att inte omge sig med för mycker prylar och nya fina saker. Om ma inte har någon ny fin bil så är det ingen risk att ens uppmärksamhet och kärlek går till den istället för till Gud och människor, osv.

Jag hade en tredje tanke idag, det var att då vi känner äkta kärlek till någon, då bara gör vi det som är bra för dem och som de önskar, utan att tänka så mycket på följderna av det, man oroar sig inte för ev. negativa konsekvenser för en själv, för kärleken har drivit ut fruktan och oro. Så, när vi har full kärlek till Kristus, då kan vi göra allt han vill att vi skall göra utan att vara alls rädda.

Liknelsen om segelbåten

Dagen började med rådsmöte i kyrkan. Det pratades mycket om missionärsarbetet, och att det är församlingens ansvar, och de har oss missionärer här som en resurs, främst att hjälpa människor att förstå, genom undervisning, och att känna den Helige Anden, genom vår medverkan och genom att de uppmanas att göra sådant som hjälper dem att känna – såsom att be, läsa skrifterna och komma till kyrkans möten.

Att finna människor att undervisa är något som vi inte är så bra på eftersom vi inte har några naturliga kontaktytor, människor naturliga inställningar till främlingar är ju att de inte har något vettigt att komma med. Den biten med att finna människor är lättare för medlemmarna i församlingen. Det är dock ganska sällan som medlemmarna har vänner eller bekanta som de vill att vi undervisar.

Ofta är det nog så att när man är ny medlem så berättar man för alla man känner, och försöker dela med sig genom att bjuda med dem till kyrkan osv. Men om de inte är intresserade så fortsätter man ju inte att tjata utan man låter ju den biten vara då, och bara fortsätter vara vänner.

Jag hade en tanke på Sions läger under mötet. Det var en grupp av kyrkans tidiga medlemmar som beväpnade marscherade till medlemmars undsättning. Dessa medlemmar hade blivit plundrade på sina ägodelar och drivna från landområden som de köpt och som rättmätigt tillhörde dem. Resan innebar många prövningar, Joseph Smith ledde marschen, och när de efter många om och men kom fram behövde de aldrig ingripa med vapen. Senare örklarade Herren att resans syfte var att stärka, utbilda och bygga upp de bröder som valt att gå och riskera sina liv för de andra medlemmarnas skull. Herren förklarade att han inte kunde bygga sin kyrka på något mindre än mäns axlar som genomgått mycket, och som fått god utbildning av profeten.

Kanske ett av syftena med vår mission också är utbildning för framtiden, den tanken gör i alla fall att det är lite lättare att uthärda alla fruktlösa dagar och veckor här i Finland.

En annan tanke jag hade i kyrkan rörde tro och underverk. Jag tror inte att Gud ger oss ett under som får oss att säga ”Det trodde jag aldrig” utan det vi först förväntar genom tro, det kan ha välsigna oss med.

Under sakramentsmötet höll Markus Moisio ett jättebra tal om familj. Han hade bl a en liknelse om flygplan, att om man inte kan se varken mark eller stjärnor så får man lita på instrumenten i planet, och då gäller det att man har förberett instrumenten innan flygningen så att de visar rätt värden, att det finns rätt bränslemängd i planet etc. Det andliga bränslet och kalibreringen av våra andliga instrument sker på morgonen då vi läser skrifterna och har familjebön. Han har bara varit medlem i kyrkan i något år eller två, men jag tycker att hans insikter och hans budskap är några av de bästa.

Vi fick middag hemma hos Marlene Byggmästar, Johan och Camilla var också där. Vårt andliga budskap handlade om välsignelser, och jag pratade om att just i denna sista tid av jordens historia, just nu har Gud uppenbarat att varje värdig man i kyrkan skall erhålla prästadömet och ha rätten att välsigna sin familj i Herrens namn. Det har inte varit så under Israels tidigare historia, det var utvalda släktlinjer som hade prästadömet, men idag är det allas ansvar och privilegium.

På vägen hem såg jag en segelbåt på land. Jag tittade på den stora vikten som sitter under båten, och förstod att den finns där för att båten inte skall välta då vinden blåser på seglen, så att båten drivs framåt istället för välter. Jag fick en liten andlig tanke kring det – vi bygger vår andliga vikt under båten genom våra förberedelser, och ju bättre förberedda vi är, desto större segel kan vi sätta på vår båt, och desto starkare kan Herren blåsa, så att vi förflyttar oss snabbare mot det utlovade landet.

Jag har också hört att när man byggde Salt-Lake templet var grunden avgörande för hur högt man skulle kunna bygga templet. Ju starkare grund, desto högre byggnad. Likadant är det med det andliga vi får ut av våra möten och erfarenheter. Då vi går till ett sakramentsmöte, en institutklass, generalkonferensen eller till och med templet, kan vi inte erhålla större andliga välsignelser och uppbyggelse än vi förberett oss för att ta emot.

”Wandering missionaries”

Idag var så kallt att vi var tvugna att ha överrockar på oss. Hela förmiddagen längtade jag efter min mössa (som jag naturligtvis inte tagit med mig…). Vi gick runt lite i centrum och kontaktade, sedan begav vi oss till kyrkan för söndagsmöten. Michaela dök inte upp, inte heller mannen från portugal.

Jag var med unga män, Dvs. Nikolai Kleis för han är den enda i den gruppen. Johan Byggmästar hade lektionen, den handlade om den Helige Anden. Frågan kom upp vad ordet hugsvalare betyder, och det är väl så gammalt språkbruk att ingen av oss visste riktigt. Men vid jämförelser med Finska och Engelska så handlar det ju om att bli tröstad, eller stillad i sinnet.

Som en del av lektionen läste Johan också ett skriftställe från Läran och Förbunden ang. när Oliver Cowdery, som var skrivare åt Joseph Smith under en del av översättningsarbetet med Mormons bok, ville få chansen att själv översätta. I L&F 9:7-9 står det:

”Se, du har inte förstått. Du antog att jag skulle ge dig den, när det enda du tänkte på var att be till mig. Men se, jag säger dig, att du måste utforska det i ditt eget sinne. Sedan måste du fråga mig om det är rätt, och om det är rätt skall jag få ditt hjärta att brinna inom dig, därför skall du känna att det är rätt. Men om det inte är rätt skall du inte få någon sådan känsla, utan det skall komma en tröghet över ditt tänkande som får dig att glömma det som är fel. Därför kan du inte skriva det som är heligt om det inte blir dig givet av mig.”

Jag drog då en parallell till vårt arbete som missinärer – det går inte att bara be Herren om framgång, och sedan vara kringvandrande missionärer som hoppas på att Herren skall ge oss framgång. Vi måste arbeta hårt själva, inte bara fysiskt utan även själsligt och intellektuellt.

Som avslutning på vittnesbördsmötet sjöng vi ”Led milda ljus” (Lead kindly light) jag tycker mycket om den psalmen.

Medan vi knackade dörr under eftermiddagen pratade jag och min kamrat lite om att sätta mål. Det känns oftast bekvämare att ta ett mål som är längre fram i tiden. ”Denna veckan kommer nog ingen att ta emot inbjudan till dop, men kanske innan månaden är slut”. Men att låta tiden gå lär knappast uträtta något.

På kvällen hade vi en diskussion med Elisabeth, mamman med barnvagnen tidigare i veckan. Det var en bra diskussion och hon berättade att hon håller med mycket mera om det vi berättar för henne än det som lärs ut i den kyrkan hon egentligen tillhör. Vi kände att den Helige Anden var stark under samtalet, och vi kände oss nog alla uppbyggda efteråt. Hon visade dock klart att hon just nu inte var redo för något mera, utan ville låta det här sjunka in en tid.

Gud ärar missionärers löften rörande Mormons bok

Det var en kämpig dag idag, vi kontaktade och knackade dörr hela dagen, bortsett från middag hos Marlene Byggmästar var det ingen framgång.

På kvällen svängde vi dock förbi Michaela, vi gissade att hon skulle vara hemma då det är helgdag imorgon, och det var hon.

Vi stod utanför och pratade i närmare 1½ timme. hon berättade om utmaningar som hon har i sitt liv för närvarande, jag kunde identifiera mig med henne på flera saker, och berättade om mina erfarenheter från innan min mission.

Innan vi gick gav vi henne åter utmaningen att börja läsa Mormons bok igen, ett kapitel varje dag. Jag gav henne ett löfte att om hon gör det så kommer hennes problem vara löst senast när hon läst ut boken.

Hon sade att hon inte visste om hon vågade, för hon visste att när missionärer ger löften knutna till Mormons bok så fungerar det, det var så hon fick ett vittnesbörd och blev medlem i kyrkan från första början.

Vi berättade också att vi kommer att fasta för henne nu i helgen då det är fastesöndag, och hon sade att hon skulle försöka komma till kyrkan denna veckan.

Flera lutherska predikanter

Idag var en bra förberedelsedag. Vi handlade, skrev brev, och gick till arbetet. Vi knackade lite dörr, och stötte på tjejen från förra veckan med dop för de döda-diskussionen. Vi hejade på varandra. Vi känner båda att det är något positivt över hennes utstrålning, vi tror verkligen att Kristi ljus är starkt med henne.

Lite senare mötte vi en predikant från en frikyrka här i stan. Han försökte övertala oss att vi var på fel väg, och han talade i tungor till oss. Han sökte hela tiden ett bevis för Mormons Bok. Han kom med argument som att ”Det står ingenstans i bibeln om Joseph Smith” eller ”Det står inte att Mormons bok skulle komma”. Han var i ett så stridslystet tillstånd så jag kände inte behov att ens ta upp de skriftställen vi brukar visa från bibeln.

Hans retorik var ungefär som ett förhör, han ställde frågor som han krävde jag och nej svar på, som ”Var Jesus mätigare före eller efter sin uppståndelse” och sådana saker. Han fick inga ja eller nej svar av mig så mycket kan jag säga. Jag tog varje tillfälle att undervisa honom istället när han tystnade och lämnade oss lite utrymme. Jag berättade om hur han kan veta huruvida Mormons bok är sann, sade att han är välkommen till kyrkan om han vill se själv hur vi har det och hur det fungerar.

Jag tänkte vidare över några saker som Joseph Smith har sagt, jag tror att han citerade Frälsaren i den första; ”An evil and adulterous generations seeketh for a sign” (Ett ont och omoraliskt släkte söker tecken) apropå hans bevis-sökande, och apropå tungomålstalandet (där han inte själv visste vad han sade) gjorde Joseph Smith följande uttalande:

”-Kommunicerades någonting intellektuellt [i tungomålstalandet]? Om det inte gjorde det, då var det inte från Gud”.

Att tala i tungor, så som apostlarna gjorde på pingstdagen, tjänade ett syfte. Det var att predika evangeliet för alla människor som var närvarande vid festen i Jerusalem, för de var från alla möjliga folkslag. Likaså i vår tid, om talande av andra språk behövs för att förmedla budskap, då kan gåvan ges, men inte för att bara svammla något som ingen förstår.

Efter 10 minuter hos honom beslutade vi att det inte var värt att slösa mera tid på debatten och gick vidare.

Ibland undrar jag varför återställelsen inte gjordes på ett annorlunda sätt. Varför finns det inte fler profetior i Bibeln till exempel. Eller varför var ett avfall tvunget att ske över huvud taget? Men när jag tänkt sådant en liten stund kommer ofta en vers från L&F22:4 till mig, ”försök inte ge er Gud råd”. Han vet nog bäst trots allt.

På kvällen kontaktade vi lite på stan. Vi hade en kort första diskussion på gatan med en ung mamma som var ute med barnvagn. Hon var riktigt intresserad av den Mormons Bok hon fick, och vi skall hem till henne i nästa vecka.

Just som vi var på väg in fick jag syn på en man som gick en promenad med sin lilla hund på gatan utanför. Vi gick fram för att prata med honom, och det visade sig att han var amerikan, och predikant för Lutherska kyrkan. Vi stod och pratade i närmare 40 minuter där på gatan utanför vår byggnad (jo, vi blev lite sena in ikväll).

Det var en mycket annorlunda diskussion. Vi upplevde att han respekterade oss och vårt arbete, han kunde sin lära, och därför gick det väldigt lätt att diskutera med honom och ta upp olika ställen i bibeln. Vi tyckte det var en kanonbra diskussion. Han ställde många frågor till oss, inte i syfte att motbevisa eller försöka snärja, utan för att han ville veta hur vi såg på saker.

Hans namn är Mark, och han kommer från Minnesota, en timme från Äldste Phelps hemtrakter i Worthington.

Hellre 1 bra än 100 dåliga undervisningar

Vi knackade dörr hela dagen, sedan var vi hembjudna till Marlene Byggmästar, Johan var också där. Efter maten hade vi ett budskap om kristuslik kärlek, och hur den kastar ut all rädsla. vi kom in på medlemsmissionärsarbete. Jag inbjöd dem att på egen hand be och fråga Gud vem i deras närhet som är redo att ta emot evangeliet. Jag citerade kyrkans president som sagt att ”Herren har placerat många själar i vår vänskapskrets som är redo att höra evangeliet”.

På kvällen var vi hemma hos paret från kosovo igen, men det var dött på den andliga fronten. Jag kände mig ”på egen hand” under hela lektionen, jag kände inte anden mera än någon halv minut då jag vittnade om frälsaren. Jag kände att jag så mycket hellre finner de som är redo och intresserade av vårt budskap hellre än att ha massor av undervisningar som ”inte är värda” någonting, det spelar ingen roll hur länge jag behöver knacka dörr för att finna dem… En bra undervisning är bättre än hundra sådana här.

Dop för de döda… ”Men det står ju här?”

Jag kände redan när den här dagen började att det skulle bli något speciellt. Jag trodde först att det var att vi skulle få undervisa Sonja äntligen, men då vi var på väg dit kände jag att vi skulle titta förbi hos en annan ung kvinna som vi stötte på då vi knackade dörr i förra veckan. Jag hade en stark känsla att vi skulle gå dit med detsamma, men min kamrat tyckte att det var mera logiskt att ta henne efter att vi kollat om Sonja var hemma. Så det gjorde vi. Sonja var inte hemma, och vi gick då dit jag känt att vi skulle gå.

Utanför huset stod en annan ung kvinna och pratade i mobiltelefon. Vi gick in och upp för trappan, och ringde på dörren. Ingen hemma. Vi gick ner och ut igen, och då var hon som stod där precis färdig i telefon. Vi började prata med henne (hon heter Heidi) och hon berättade att hon bodde på nedervåningen här. Hon hade tid att prata en stund så vi satte oss på trappan, och vi började berätta vårt budskap om Guds plan, om Kristus, om profeter, om Joseph Smith och visade henne Mormons bok. Hon berättade under diskussionen att hon själv tror på Gud, och att den största gåvan han har givit oss är vår frihet att välja, och att syftet med livet är att lära känna sig själv och Gud. Det lät ju som någonting vi kunde ha sagt till henne, ordagrant är det ju innehållet ivår  fjärde lektion. Hon trodde dessutom på reinkarnation pga att hon trodde att en livstid inte var tillräckligt för att lära känna sig själv och Gud… men i övrigt höll hon med oss om nästan allt.

Hon var ivrig att läsa Mormons bok, och vi skall tillbaka på torsdag nästa vecka. I slutet av diskussionen hade vi en bön. Det är ju en viktig del i våra besök hos människor att försöka få dem att be, så att de lär sig, och så att de vågar. Hon berättade att hon redan gör det varje dag, och gärna ville att jag skulle be så hon får höra hur vi gör det. Efter att jag haft en enkel bön där jag tackat vår himmelske fader för den fina dagen vi fått, att vi får leva i ett fritt land med fred, och bett för andlig vägledning för oss alla tre under dagen, och avslutat ”i jesu kristi namn, amen” frågade jag om det var ungefär så hon brukade be. Det var det, fast hon brukade ha med lite saker som ”moder jord” osv. kanske pga den österländska influensen i hennes tro.

Av morgonens erfarenhet lärde jag mig lite mera av vad det innebär att inte ”inte frukta människor mer än Gud”. Jag hade fått min vägledning för vart vi behövde gå, min kamrat hade en logisk invändning, för han hade inte fått samma andliga ingivelse. Skönt att Sonja inte var hemma, för efter diskussionen med Heidi kom hennes vän (som hon stått och väntat på utanför huset). Hade vi varit 15 minuter senare så hade vi kanske aldrig träffat Heidi…

Efter det kontaktade vi en man på gatan som berättade att han kände missionärerna sedan tidigare, att de hade bott granne med honom då missionärslägenheten var i ett annat lägenhetshus, i västra delen av centrum. Ett tag hade de besökt honom en gång i veckan till och med. Till en början var han trevlig, men när vi just skulle skiljas åt var det som att något tog tag i honom, och han blossade upp i plötslig vrede och började prata högljutt om hur ”männen i Salt lake city utnyttjar oss som redskap” och hur vi ”inte skall tro på lögnerna de spinner upp för oss”, att ”det finns så mycket hemligheter runt er religion” och ”det är ett krig där många dör kring saken om månggifte”.

Jag hade aldrig hört sådana påståenden tidigare, och inte min kamrat heller. Vi bar lugnt våra vittnesbörd för honom om apostlarna och profeten, och han började vifta med böcker som han hade i handen, ett tag trodde vi han skulle slå oss med dem. Han pratade om att ”ni måste hämta information från andra källor”. Vi berättade att vi hämtade information från den enda källan, Gud, genom att vi bett och frågat honom om det här rörande vår tro och vår religion. Om Mormons bok till exempel, och jag tänkte ta upp en egen bok, men då gav han sig av, men orden ”ljug inte!” ”ljug inte!” högljutt. Intressant möte…

Senare på eftermiddagen knackade vi dörr i ett villaområde, och en ung kvinna pratade lite med oss. Hon trodde själv på Kristus, men var inte intresserad av att diskutera med oss. Vi berättade att vi gärna lämnar henne en Mormons bok, så kan hon själv i lugn och ro undersöka, och be till Gud och fråga om den är från Honom. Hon svarade att

”-Jag har en vän som har gjort det, och fått svaret att endast bibeln är Guds ord. Dessutom tror jag inte på att man kan döpa sig för de döda”

Så hon hade lite koll i alla fall… vi pratar ju gärna mera om templet och läran om dop för de döda, så min kamrat sade

”-Det står om det i bibeln.”

Hon tog upp sin bibel och frågade ”-Var?” i en anda av ”det skall jag motbevisa.” Så vi berättade för henne att det stod i första korintierbrevet 15, där Paulus argumenterar för uppståndelsen, för det fanns några i kyrkan i Korinth som inte trodde på uppståndelsen1Breven i nya testamentet består till viss del av korrigering av falska läror som smugit sig in i kyrkan, redan under apostlarnas levnadstid, tänk då hur fort ändringar smög sig in i kyrkan och i kyrkans lära efter alla apostlars bortgång….

”Vad uppnår annars de som döper sig för de dödas skull? Om döda inte alls uppstår, varför döper man sig då för deras skull?” (1 Kor 15:29)

Hon läste det tyst för sig själv, såg fundersam ut, och hämtade sin mamma. De stod en bit in i hiset, men jag kunde fortfarande höra vad de sade till varandra

”-Mamma, vad betyder det här?”

”-Jag vet inte men man kan inte döpa sig för andra som har dött.”

”-Men det står ju här…” mamman avbröt hennes fråga med att rappt svara

”-Ja ja, jag vet inte vad det betyder men det betyder i alla fall inte det som de där två påstår.”

Flickan sade ”Nej, jag tror inte heller att man kan göra det…” och hon kom tillbaka till dörren.

Vårt samtal fortsatte en liten stund, hon sade att Bibeln räckte för henne, och att det inte står någonstans i bibeln att man skall läsa Mormons bok så därför ville hon inte göra det. Det kändes som att samtalet inte skulle leda något längre. Vi är ju trots allt inte här för att argumentera med människor (som en del andra samfunds missionärer gör, ingen nämnd…) utan berätta om Mormons bok och ge dem möjligheten att själva ta reda på om den är sann. Ibland kan det ju hjälpa om man ”tar hand om” deras invändningar varför de inte är intresserade av att läsa eller komma till kyrkan och se själva hur det är där, ”hos oss”, men har man bestämt sig så har man, och det verkade hon ha gjort. Vi hade hela tiden en vänlig anda och det kändes som att vi båda på något sätt ändå uppskattade samtalet. Jag avslutade med att vittna om att hennes tro på Kristus kommer att välsigna henne mycket i livet, och att bibeln är Guds ord.

Vi fortsatte knacka dörr i området, och på kvällen var vi på hemlärarbesök med broder Grundvall.

Vi avslutade dagen med ännu lite mera dörrknackning, och vi svängde förbi Mikaela också, jag hade velat ha med henne på undervisningen med Heidi på torsdag (för dem bådas skull). Mikaela var tyvärr inte hemma, vi pratade dock en stund med hennes mamma vid dörren, hon var mycket trevlig.

Lestadianer, förlåtelse och Hesekiel

På morgonen cyklade vi ut till Larsmo centrum och knackade dörr i lägenhetsbyggnaderna där. Vi kom in till en Lestadiansk1En gren av den lutherska kristendomen, läs mer på wikipedia. kvinna. Vi småpratade i någon kvart, sedan berättade vi om Joseph Smith och erbjöd henne en Mormons bok vilket hon gärna skulle undersöka. Hon verkade ganska ensam och ville kanske främst prata lite. Vi konstaterade också att vi hade väldigt många gemensamma värderingar till följd av vår kristna tro, men så brukar det ju vara – värderingarna förenar men teologin skiljer.

Roland, den mannen vi cyklade ut i regnet för i onödan tidigare i veckan, var inte hemma. Han gjorde med andra ord samma sak som sist – be oss komma ut och sedan blir det inget. Jag kunde förstå om vi hade stått på för att få träffa HONOM, men det var ju han som sökte upp OSS, och även föreslog denna andra tid). Jaja, inga flera chanser där nu, om han vill veta mera så får han komma till kyrkan någon söndag.

Vi begav oss hem till stan, och gick till fots för att knacka dörr. Vi träffade på två lestadianer till under kort tid. Den första diskuterade vi med i närmare 30 minuter, jag började med att berätta om eviga familjeband och tempel, och myndigheten vi har i templen att besegla familjer för evighet (för att visa på något som vi kan erbjuda honom utöver det han finner i sin tro idag, för lestadianer är i regel djupt troende på Kristus redan). Jag citerade bland annat då Petrus fick den här myndigheten från Gud (se Matt 16:19)

”Jag skall ge dig himmelrikets nycklar Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen”

I deras tro handlar inte denna makt om eviga familjer, utan om synder. Deras lära är den här (DISCLAIMER: detat är enligt honom, jag vet inte om alla lestadianer skulle förklara det likadant): att alla kristna genom tro på Kristus är fyllda av den helige anden, och genom att endast vara det har de automatiskt makt och myndighet från Gud att förlåta andra människors synder. Han berättade att han kan gå till sin kristna vän och bekänna sina synder, och vännen kan säga ”i jesu namn, du är förlåten”.

Vi tror att det är Gud som förlåter synd, och det efter att vi uppriktigt omvänt oss från synden, inte genom att bara bekänna det för någon. Han sade om och om igen att ”du kan inte lägga till något till Guds nåd med dina egna gärningar, det kvittar vad du gör.” Då frågade jag honom ”tror du att Kristus vill att du strävar att leva som Han levde och lärde?” Jo, det trodde han på. ”Varför? om det inte är viktigt, varför?” Men det hade han inte riktigt något svar på, han repeterade bara att ”du kan inte lägga till något med dina egna gärningar”. Jag vittnade för honom om att jag vet att det är genom Jesu Kristi försoning som vi kan få förlåtelse för våra synder, men att Han har makten att förlåta oss tack vare vår tro på honom och vår ärliga omvändelse, dvs. att vi verkligen VIlLL följa honom, inte bara att vi berättar för folk varje gång vi INTE följer Kristus.

Jag berättade också om hur Mormons bok är en uppteckning av forntida profeters läror, precis som bibeln, men han sade att bibeln är allt han behöver. Var har jag hört det förut… Jag sade att jag vill ge honom mera av Guds ord, och citerade Hesekiel 37

HERRENS ord kom till mig. Han sade: ”Du människobarn, tag en trästav2Trästaven är en symbol för uppteckningen, alltså bibeln, och mormons bok, som är skriven av ättlingar till Josef, han som såldes av sina bröder till Egypten för att senare rädda hela sin fars Jakobs/Israels hus (familj och tjänstefolk) och hela egypten undan svält. och skriv på den: För Juda och Israels barn, hans medbröder. Tag sedan en annan trästav och skriv på den: För Josef, en trästav för Efraim och alla av Israels hus, hans medbröder. Foga sedan ihop dem med varandra till en enda stav, så att de förenas till ett i din hand.

”Det här är Josefs stav” sade jag och höll upp Mormons bok. Han stod dock fast vid att bibeln innehöll allt han behövde. Jag tittade honom i ögonen och sade ”kom då ihåg att du själv sade det” och menade ungefär ”när du en dag i himlen kommer till insikt om vad du redan här i jordelivet kunde ha haft – säg då inte att jag inte kom hela vägen hit för att ge det till dig, för det gjorde jag” men det sade jag givetvis inte haha.

På kvällen var vi bjudna på middag till Klas och Heidi Byggmästar. Efter middagen kom Kim och Ann-Marie dit, vi hade en undervisning planerad. Både Klas och Heidi hade så många bra och visa inlägg i diskussionen. De förstår evangeliet väldigt bra, och är duktiga på att involvera och förklara för människor som inte är vana tankesättet och orden vi använder i kyrkan. Jag kände mig så uppbyggd av diskussionen, och så ledsen för min kamrats skull att han bara satt där och inte förstod något av det. Jag hoppas han får förflyttning i nästa change. Jag är oerhört tacksam för att ha fått tjäna med honom, han är en frisk bris för alla, den skojaren… men det måste vara tufft för honom. Han klagar dock inte.

Efter prövningen kommer välsignelser

På morgonen knackade vi dörr, gav bort en bok, och skall tillbaka dit nästa vecka. Vi åt lunch med familjen Ahola, hon berättade om sin omvändelse. Vi träffade hennes man också, han var väldigt trevlig. Han är ännu inte medlem i kyrkan. Han hjälpte oss fixa lite med våra cyklar.

Efter det skulle vi just bege oss ut till norra Larsmo, till den där mannen i bilen som vi pratade ett bra tag med i förrgår, och som vi upplevde så mycket motstånd då vi försökte undervisa. Just som vi skulle hoppa upp på cyklarna började det spöregna! Vi cyklade ut mot Larsmo, och efter bara några hundra meter sade min kamrat ”haha, jag känner hur det rinner vatten längs mitt ben” han tyckte det var festligt (sådan är han, Äldste Phelps) och för mig var det inte riktigt så illa ännu, jag hade ju min regnrock på mig. När vi kämpat oss ut till Byggmästars stannade vi för att fråga Heidi om vägen till den adressen mannen givit oss. Hon visade oss på kartan, samtidigt som hon tyckte att vi skulle åka hem och byta om så vi inte blev sjuka. Men vi tänkte inte ge upp när vi kommit så här långt.

Vi trampade vidare, blöta var vi redan så det kunde inte bli så mycket värre. Till slut kom vi fram, och han var hemma, men det visade sig att hans bror skulle komma på besök om en timme, så det passade inte nu. Jag berättade om vår lilla kamp för att ta oss ut, och frågade om vi inte kunde prata en stund nu innan hans bror skulle komma i alla fall, men han föreslog att vi kunde komma tillbaka imorgon istället. Vi enades om en tid på lördag, när vi ändå skulle ut mot Larsmo nästa gång för att besöka Marlene. Men man vet ju inte vad som dyker upp ivägen den gången. En annan rolig detalj var att just som mannen meddelat att det inte blev någonting idag, då upphörde regnet. Vi trampade hemåt, dyblöta som vi var… och jag hade haft fel – det kunde visst bli värre, för regnet var nu ersatt av kraftig vind, det blev väldigt kallt särskilt som vi var blöta in på kroppen! Usch och fy.

Väl hemma drog vi lott om vem som skulle få den varma duschen först. Vi tog båda god tid på oss att värma upp, och när vi bytt om och bytt skor (ja, de var som vattenpölar inuti) kände jag att ”nej, fy vilken dag, nu strundar jag i det här och går och lägger mig” men det var inte min kamrat inne på. Han peppade lite och så gav vi oss av för att arbeta dagens sista 3 timmar. Vi tänkte besöka Mikaela. Mikaela är en relativt ny medlem i min ålder som döptes för 3 år sedan, och hon bor för tillfället hemma hos sina föräldrar. De bor på Bennäsvägen, en jättelång gata söder om stan.

När vi kom fram till huset var Mikaelas bil inte där (jo, vi såg henne några dagar tidigare) och hennes föräldrar är inte så glada i kyrkan, eller missionärerna, så vi gick vidare, min kamrat hade en idé att vi borde kolla hur lång den här gatan egentligen är, så vi traskade på. 90 villor. På vägen tillbaka var hennes bil där, så vi ringde på. En ung kille öppnade, vi frågade efter Mikaela, och hon kom till dörren, och hon var väldigt glad över att se oss, över att det fanns missionärer i Jakobstad igen. Vi stod vid dörren och pratade i någon halvtimme. Hon har inte varit så aktiv i församlingen senaste året, men innan dess var hon lärare i evangelieklassen och allt, trots att hon själv nyligen blivit medlem. Det är så härligt med omvändelser som är så verkliga och så fullständiga.

Jag bjöd in henne till kyrkan på söndag, och hon sade att hon inte var säker, men att hon verkligen ville komma. Jag gav henne ett löfte att om hon läste lite i skrifterna (bibeln eller Mormons bok) varje dag så skulle hon få kraft att komma på söndag.

Mötet med henne gjorde hela den jobbiga dagen definitivt värt det. Lite ironiskt att hemma hos familjen Ahola undervisade vi om hur välsignelser kommer först efter prövningarna, först då vår tro har bestått provet – och så cyklade vi själva 22km i regn och kall blåst för ingenting, för att sedan träffa Mikaela och ha ett bra samtal med henne.

utan Anden skall ni inte undervisa

Vaknade upp med en hals som inte ens duger till att prata. Vi stannade inne hela dagen. På kvällen hämtade Byggmästars oss, vi hade en undervisning inbokad med Kim & Ann-Marie hemma hos dem. Vi bekantade oss lite mera med dem, och undervisade sedan om frälsningsplanen. Jag kände knappt den Helige Anden under någon del av undervisningen.

Jag kände Andens vittnesbörd lite då jag berättade om föruttillvaron, om hur vi alla en gång bodde hos Gud som barn i Hans himmelska familj, ohc då jag berättade om uppståndelsen, och att vi har möjligheten att återvända och leva med Gud igen genom att ingå förbund med Honom, genom dopet och genom förbund i templet. Ann-Marie lovade att läsa lite från Mormons bok varje dag, och på kvällarna be och fråga Gud om den är sann. Kim ville inte gå med på att göra något, och var inte särskilt intresserad under lektionen heller.

Efter undervisningen var jag inte nöjd med min egen insats, jag tänkte på ett skriftställe i Läran och Förbunden, kapitel 42:14:

Och Anden skall ges till er genom trons bön, och om ni inte får del av Anden skall ni inte undervisa.

Jag kände inte Anden… men man kan ju inte låta bli att ha den planerade lektionen då… eller?

På kvällen kom assistenterna på besök, de hade med sig en del möbler till oss.