Idag hade vi underbart väder. Vi ville verkligen nå målet om 70 arbetstimmar den här veckan, så vi var ute redan halv åtta och kontaktade. Vi tvingades ju stanna inne nästan hela måndagen pga. min onda fot, därav låg vi ju lite efter. Morgontimmarna gav inte många kontakter, men några. Vi var ute i alla fall. Vi pratade lite med några gubbar som städade upp på gatorna efter helgens festande.

På prästadömsmötet i kyrkan talade vi om hemlärarverksamheten¹Ett program i kyrkan där vi ansvarar för några andra familjers andliga och timliga välfärd. I uppdraget ingår att besöka dem i deras hem, helst varje månad, och hålla kontakten och hålla sig informerad om det finns speciella behov som man kan hjälpa till med.. Jag tog upp versen i Moroni 6:4 som grund och anledning till hemlärarverksamheten, och för att visa att det inte är något nytt utan ett bruk som alltid funnits i Kristi kyrka:

Och sedan de hade mottagits till dop och påverkats och renats genom den Helige Andens kraft räknades de bland Kristi kyrkas folk. Och deras namn upptecknades så att de skulle bli ihågkomna och få näring genom Guds goda ord för att hålla dem på den rätta vägen och få dem att ständigt och vaksamt be och förtrösta endast på Kristi förtjänster, han som var deras tros upphovsman och fullkomnare.

Broder Back, som verkat som grenspresident i 12 år sammanlagt, sade något som Bill alltid brukade säga hemma: Det viktigaste är att etablera en god relation till sina hemlärarfamiljer, det gör inte så mycket om man inte alltid sitter ner och har ett andligt budskap.

Under eftermiddagen var vi hemma hos Klas och Heidi Byggmästar, vi hade fått middag hos dem, och nu satt vi och pratade lite om församlingen, och om missionärsarbetet. Heidi berättade om en medlem i församlingen som hade flera barn, och som ”gått in i väggen”, eller ”bränt ut sig” som kanske är ett vanligare uttryck. Heidi berättade att det ”bränner hjärnan” på samma sätt som droger gör. De har förresten en kråka på sin tomt, som de matar varje dag. Kråkans mamma bryr sig inte om den (eller så är hon död?). När Klas satt där i gräset och matade den fick jag en sådan överväldigande känsla av hur vacker jorden är, och hur Herren måste glädja sig åt den, och hur han – som i kärlek har skapat allt – måste se med omtanke om varje skapelse.

Jag tror att städer och lägenhetsboenden som dominerar så i vår tid och som för oss bort från skapelsen – och in i människans skapelse staden – även för oss bort från skaparen. Jag tror att många av de problem vi ser i samhället idag inte skulle finnas om människor fortfarande skulle leva närmare naturen, och vårda den och uppskatta den. Leva närmare jorden, och komma närmare skaparen genom skapelsen.

Vi tog med oss Robert på undervisningen med Michael idag, det gick bra. Michael vill fortsätta läsa Mormons bok, och Robert föreslog att vi tar nästa möte hemma hos honom i Larsmo, och det tackade Michael ja till.

Efter brasaftonen i kapellet träffade vi Michaela – vi gick hem till hennes föräldrar för att se om hon var hemma och det var hon. Vi pratade en bra stund, bl a om Kristi försoning, och om att läsa Mormons bok. Jag läste L&F 58:42-43 också:

Se, den som har omvänt sig från sina synder, han är förlåten och jag, Herren, kommer inte längre ihåg dem.
Härigenom kan ni veta om en människa omvänder sig från sina synder: Se, hon bekänner dem och överger dem.

Vi har satt upp några mål, jag och min kamrat. Det vi helst av allt vill klara av är att få Heidi och MIchael döpta, och att Michaela blir aktiv i kyrkan igen, och att en av de aktiva medlemmarna som vi umgås med skall komma till templet och ta emot sin begåvning²I templet kan vi ingå vissa ytterligare förbund med Herren, och i gengäld lovar han oss vissa välsignelser, detta kallas för att ta emot sin tempelbegåvning (eng. Endowment). I templet kan vi vidare låta döpa oss för våra döda släktingar (se 1 Kor 15), vi kan vigas (beseglas) för tid och evighet (jämför andra äktenskap som ingås på jorden som är ”tills döden skiljer er åt”). Det exakta innehållet i tempelförbunden och tempelundervisningen talar vi inte mycket om utanför templet, inte för att det i sig är så hemligt, utan för att det som rör templet och våra eviga förbund är heligt.

Om det kommer några välsignelser till oss för att vi sliter och knackar dörr 10 timmar om dagen, då önskar vi att de välsignelserna tillfaller de här personerna, och att vi kunde få vara redskap att föra dessa fyra själar till Kristus på de olika sätt som de var och en behöver.

Nu till några tankar jag hade under dagen. När vi satt och undervisade Michael kände jag att jag inte var så duktig på undervisning, jag kan inga trix eller tekniker för att fånga uppmärksamhet, är inte så bra på att ställa bra frågor etc. men jag vet att den Helige Anden är med mig när jag undervisar, för jag är värdig att ha hans sällskap, jag är ordinerad till att ”vittna för och varna folket”, och det jag undervisar är sant, självklart vittnar den Helige Anden. Vad människor sedan gör med mitt – och hans – vittnesbörd, det är en annan sak.

En annan sak jag tänkte på var att man kan skydda sig från avgudadyrkan – mammon – genom att inte omge sig med för mycker prylar och nya fina saker. Om ma inte har någon ny fin bil så är det ingen risk att ens uppmärksamhet och kärlek går till den istället för till Gud och människor, osv.

Jag hade en tredje tanke idag, det var att då vi känner äkta kärlek till någon, då bara gör vi det som är bra för dem och som de önskar, utan att tänka så mycket på följderna av det, man oroar sig inte för ev. negativa konsekvenser för en själv, för kärleken har drivit ut fruktan och oro. Så, när vi har full kärlek till Kristus, då kan vi göra allt han vill att vi skall göra utan att vara alls rädda.

Dagen började med rådsmöte i kyrkan. Det pratades mycket om missionärsarbetet, och att det är församlingens ansvar, och de har oss missionärer här som en resurs, främst att hjälpa människor att förstå, genom undervisning, och att känna den Helige Anden, genom vår medverkan och genom att de uppmanas att göra sådant som hjälper dem att känna – såsom att be, läsa skrifterna och komma till kyrkans möten.

Att finna människor att undervisa är något som vi inte är så bra på eftersom vi inte har några naturliga kontaktytor, människor naturliga inställningar till främlingar är ju att de inte har något vettigt att komma med. Den biten med att finna människor är lättare för medlemmarna i församlingen. Det är dock ganska sällan som medlemmarna har vänner eller bekanta som de vill att vi undervisar.

Ofta är det nog så att när man är ny medlem så berättar man för alla man känner, och försöker dela med sig genom att bjuda med dem till kyrkan osv. Men om de inte är intresserade så fortsätter man ju inte att tjata utan man låter ju den biten vara då, och bara fortsätter vara vänner.

Jag hade en tanke på Sions läger under mötet. Det var en grupp av kyrkans tidiga medlemmar som beväpnade marscherade till medlemmars undsättning. Dessa medlemmar hade blivit plundrade på sina ägodelar och drivna från landområden som de köpt och som rättmätigt tillhörde dem. Resan innebar många prövningar, Joseph Smith ledde marschen, och när de efter många om och men kom fram behövde de aldrig ingripa med vapen. Senare örklarade Herren att resans syfte var att stärka, utbilda och bygga upp de bröder som valt att gå och riskera sina liv för de andra medlemmarnas skull. Herren förklarade att han inte kunde bygga sin kyrka på något mindre än mäns axlar som genomgått mycket, och som fått god utbildning av profeten.

Kanske ett av syftena med vår mission också är utbildning för framtiden, den tanken gör i alla fall att det är lite lättare att uthärda alla fruktlösa dagar och veckor här i Finland.

En annan tanke jag hade i kyrkan rörde tro och underverk. Jag tror inte att Gud ger oss ett under som får oss att säga ”Det trodde jag aldrig” utan det vi först förväntar genom tro, det kan ha välsigna oss med.

Under sakramentsmötet höll Markus Moisio ett jättebra tal om familj. Han hade bl a en liknelse om flygplan, att om man inte kan se varken mark eller stjärnor så får man lita på instrumenten i planet, och då gäller det att man har förberett instrumenten innan flygningen så att de visar rätt värden, att det finns rätt bränslemängd i planet etc. Det andliga bränslet och kalibreringen av våra andliga instrument sker på morgonen då vi läser skrifterna och har familjebön. Han har bara varit medlem i kyrkan i något år eller två, men jag tycker att hans insikter och hans budskap är några av de bästa.

Vi fick middag hemma hos Marlene Byggmästar, Johan och Camilla var också där. Vårt andliga budskap handlade om välsignelser, och jag pratade om att just i denna sista tid av jordens historia, just nu har Gud uppenbarat att varje värdig man i kyrkan skall erhålla prästadömet och ha rätten att välsigna sin familj i Herrens namn. Det har inte varit så under Israels tidigare historia, det var utvalda släktlinjer som hade prästadömet, men idag är det allas ansvar och privilegium.

På vägen hem såg jag en segelbåt på land. Jag tittade på den stora vikten som sitter under båten, och förstod att den finns där för att båten inte skall välta då vinden blåser på seglen, så att båten drivs framåt istället för välter. Jag fick en liten andlig tanke kring det – vi bygger vår andliga vikt under båten genom våra förberedelser, och ju bättre förberedda vi är, desto större segel kan vi sätta på vår båt, och desto starkare kan Herren blåsa, så att vi förflyttar oss snabbare mot det utlovade landet.

Jag har också hört att när man byggde Salt-Lake templet var grunden avgörande för hur högt man skulle kunna bygga templet. Ju starkare grund, desto högre byggnad. Likadant är det med det andliga vi får ut av våra möten och erfarenheter. Då vi går till ett sakramentsmöte, en institutklass, generalkonferensen eller till och med templet, kan vi inte erhålla större andliga välsignelser och uppbyggelse än vi förberett oss för att ta emot.

Idag var så kallt att vi var tvugna att ha överrockar på oss. Hela förmiddagen längtade jag efter min mössa (som jag naturligtvis inte tagit med mig…). Vi gick runt lite i centrum och kontaktade, sedan begav vi oss till kyrkan för söndagsmöten. Michaela dök inte upp, inte heller mannen från portugal.

Jag var med unga män, Dvs. Nikolai Kleis för han är den enda i den gruppen. Johan Byggmästar hade lektionen, den handlade om den Helige Anden. Frågan kom upp vad ordet hugsvalare betyder, och det är väl så gammalt språkbruk att ingen av oss visste riktigt. Men vid jämförelser med Finska och Engelska så handlar det ju om att bli tröstad, eller stillad i sinnet.

Som en del av lektionen läste Johan också ett skriftställe från Läran och Förbunden ang. när Oliver Cowdery, som var skrivare åt Joseph Smith under en del av översättningsarbetet med Mormons bok, ville få chansen att själv översätta. I L&F 9:7-9 står det:

”Se, du har inte förstått. Du antog att jag skulle ge dig den, när det enda du tänkte på var att be till mig. Men se, jag säger dig, att du måste utforska det i ditt eget sinne. Sedan måste du fråga mig om det är rätt, och om det är rätt skall jag få ditt hjärta att brinna inom dig, därför skall du känna att det är rätt. Men om det inte är rätt skall du inte få någon sådan känsla, utan det skall komma en tröghet över ditt tänkande som får dig att glömma det som är fel. Därför kan du inte skriva det som är heligt om det inte blir dig givet av mig.”

Jag drog då en parallell till vårt arbete som missinärer – det går inte att bara be Herren om framgång, och sedan vara kringvandrande missionärer som hoppas på att Herren skall ge oss framgång. Vi måste arbeta hårt själva, inte bara fysiskt utan även själsligt och intellektuellt.

Som avslutning på vittnesbördsmötet sjöng vi ”Led milda ljus” (Lead kindly light) jag tycker mycket om den psalmen.

Medan vi knackade dörr under eftermiddagen pratade jag och min kamrat lite om att sätta mål. Det känns oftast bekvämare att ta ett mål som är längre fram i tiden. ”Denna veckan kommer nog ingen att ta emot inbjudan till dop, men kanske innan månaden är slut”. Men att låta tiden gå lär knappast uträtta något.

På kvällen hade vi en diskussion med Elisabeth, mamman med barnvagnen tidigare i veckan. Det var en bra diskussion och hon berättade att hon håller med mycket mera om det vi berättar för henne än det som lärs ut i den kyrkan hon egentligen tillhör. Vi kände att den Helige Anden var stark under samtalet, och vi kände oss nog alla uppbyggda efteråt. Hon visade dock klart att hon just nu inte var redo för något mera, utan ville låta det här sjunka in en tid.

Idag var en bra förberedelsedag. Vi handlade, skrev brev, och gick till arbetet. Vi knackade lite dörr, och stötte på tjejen från förra veckan med dop för de döda-diskussionen. Vi hejade på varandra. Vi känner båda att det är något positivt över hennes utstrålning, vi tror verkligen att Kristi ljus är starkt med henne.

Lite senare mötte vi en predikant från en frikyrka här i stan. Han försökte övertala oss att vi var på fel väg, och han talade i tungor till oss. Han sökte hela tiden ett bevis för Mormons Bok. Han kom med argument som att ”Det står ingenstans i bibeln om Joseph Smith” eller ”Det står inte att Mormons bok skulle komma”. Han var i ett så stridslystet tillstånd så jag kände inte behov att ens ta upp de skriftställen vi brukar visa från bibeln.

Hans retorik var ungefär som ett förhör, han ställde frågor som han krävde jag och nej svar på, som ”Var Jesus mätigare före eller efter sin uppståndelse” och sådana saker. Han fick inga ja eller nej svar av mig så mycket kan jag säga. Jag tog varje tillfälle att undervisa honom istället när han tystnade och lämnade oss lite utrymme. Jag berättade om hur han kan veta huruvida Mormons bok är sann, sade att han är välkommen till kyrkan om han vill se själv hur vi har det och hur det fungerar.

Jag tänkte vidare över några saker som Joseph Smith har sagt, jag tror att han citerade Frälsaren i den första; ”An evil and adulterous generations seeketh for a sign” (Ett ont och omoraliskt släkte söker tecken) apropå hans bevis-sökande, och apropå tungomålstalandet (där han inte själv visste vad han sade) gjorde Joseph Smith följande uttalande:

”-Kommunicerades någonting intellektuellt [i tungomålstalandet]? Om det inte gjorde det, då var det inte från Gud”.

Att tala i tungor, så som apostlarna gjorde på pingstdagen, tjänade ett syfte. Det var att predika evangeliet för alla människor som var närvarande vid festen i Jerusalem, för de var från alla möjliga folkslag. Likaså i vår tid, om talande av andra språk behövs för att förmedla budskap, då kan gåvan ges, men inte för att bara svammla något som ingen förstår.

Efter 10 minuter hos honom beslutade vi att det inte var värt att slösa mera tid på debatten och gick vidare.

Ibland undrar jag varför återställelsen inte gjordes på ett annorlunda sätt. Varför finns det inte fler profetior i Bibeln till exempel. Eller varför var ett avfall tvunget att ske över huvud taget? Men när jag tänkt sådant en liten stund kommer ofta en vers från L&F22:4 till mig, ”försök inte ge er Gud råd”. Han vet nog bäst trots allt.

På kvällen kontaktade vi lite på stan. Vi hade en kort första diskussion på gatan med en ung mamma som var ute med barnvagn. Hon var riktigt intresserad av den Mormons Bok hon fick, och vi skall hem till henne i nästa vecka.

Just som vi var på väg in fick jag syn på en man som gick en promenad med sin lilla hund på gatan utanför. Vi gick fram för att prata med honom, och det visade sig att han var amerikan, och predikant för Lutherska kyrkan. Vi stod och pratade i närmare 40 minuter där på gatan utanför vår byggnad (jo, vi blev lite sena in ikväll).

Det var en mycket annorlunda diskussion. Vi upplevde att han respekterade oss och vårt arbete, han kunde sin lära, och därför gick det väldigt lätt att diskutera med honom och ta upp olika ställen i bibeln. Vi tyckte det var en kanonbra diskussion. Han ställde många frågor till oss, inte i syfte att motbevisa eller försöka snärja, utan för att han ville veta hur vi såg på saker.

Hans namn är Mark, och han kommer från Minnesota, en timme från Äldste Phelps hemtrakter i Worthington.