Etikettarkiv: andlig tanke

Att uppslukas av glädjen i Kristus

Publicerat av

På morgonen knackade vi dörr i Nöykkiö, sedan åkte vi till kyrkan. Vi hade ett kort möte med biskopen och berättade om veckans verksamhet. Jag tyckte en sak under söndagsskolans lektion var väldigt intressant idag – då Alma och hans bröder skulle gå till zoramiterna för att predika för dem bad han inte att de skulle slippa undan prövningar och svårigheter, utan han bad att de inte skulle behöva lida något SOM INTE UPPSLUKADES AV GLÄDJEN I KRISTUS (Alma 31:38):

Och Herren sörjde för dem så att de inte skulle hungra, inte heller skulle de törsta. Ja, och han gav dem även styrka så att de inte skulle uppleva någon form av lidande som inte uppslukades av glädjen i Kristus. Nu var detta i enlighet med Almas bön, och det var för att han bad i tro.

En annan viktig poäng i versen är att den bönen besvarades pga Almas stora tro, sedan är det väl sekundärt huruvida hans prövningar minskade eller hans glädje i Kristus ökade, det viktiga var att glädjen i Kristus övervann svårigheterna.

På eftermiddagen kollade vi några ”comebacks”, pratade lite med familjen vars barn vi sportat lite med på lediga dagar, och innan vi åkte hemåt stannade vi till hos Conovers och laddade ner mp3 av kyrkans senaste allmänna konferens för att ha att lyssna på hemma eller i bilen.

Tonåringar sända att undervisa världen

Publicerat av

Igår kväll hade jag en väldigt lång bön. Sista tiden har min tro växt sig starkare, speciellt min tro på bönens kraft. Med tro på Kristus kan vi verkligen utföra allt, och det finns ingen välsignelse eller annat gott som vi inte kan erhålla från Herrens hand, om vi utgjuter vårt hjärta i bön.

Vi åkte till Siunteo på morgonen för vi hade en undervisning bokad med en familj, men de var tyvärr inte hemma. Vi kollade några andra ”comebacks” i området och jag kände att vi behövde gå till huset där den svensk-talande tjejen bodde. Hon var själv intresserad, men när vi var där senast öppnade en av föräldrarna och de ville gärna tala för henne och säga att hon inte alls är intresserad. Vi gick dit, med risk för att situationen kan bli lite ”awkward” om föräldrarna öppnar… ingen öppnade. Vi lämnade tomten, men så öppnade tjejen dörren och ropade tillbaka oss. Vi pratade en lång stund, hon fick en Mormons Bok osv det kändes bra!

På vägen tillbaka från Siunteo stannade vi till i Jorvas, knackade dörr en stund, sedan vidare till Masala där systrarna hade arbetat. Vi hade ju radat upp två undervisningar för dem där idag, men den ena var inte hemma och den andra bestämde sig för att hon inte hade tid men de bokade ett nytt möte. Vi gick förbi Kadja tillsammans, men ingen hemma.

Jag och min greenie åkte sedan för att plocka upp Conovers och ta dem med till Halmes för en ”space present” där Äldste Conover skulle berätta om sitt jobb på Nasa. De var väldigt intresserade och i slutet såg syster Conover till att det även blev ett andligt inslag i besöket, pratade lite om familjen och hade en bön tillsammans.

Senare på dagen ringde min kamrat till Karina, kvinnan som vi mötte för några dagar sedan i Kauklahti. Hon mådde bättre idag så vi besökte henne, tillsammans med en kvinna från församlingen. Karina var mycket bedrövad och i stort behov av tröst, så det var väldigt bra att vi hade Merja med oss. Vi gav Karina en välsignelse innan vi gick och lovade att kontakta henne imorgon.

Hemma på kvällen hade jag åter en lång bön där jag utgjöt mitt hjärta för Gud och jag kände efteråt en renande, helgande känsla. Jag begrundade hur konstigt det är att vi som nästan tonåringar sänts ut i världen för att undervisa om den enda vägen till lycka – lydnad till Guds bud, att följa i Jesu fotspår och verkligen leva den ”gyllene regeln”. Vi som har så lite erfarenhet av livet, men Hans ord är så stora och då vi förmedlar dem, från bibeln och Mormons bok, ger det kraft.

Två judinnor

Publicerat av

Det känns så konstigt att vissa dagar längtar man efter att vila, och andra dagar längtar man efter att arbeta mera än vad som förväntas av en, det är som att ambitionen är som en orm som slingrar sig runt linjen av den förväntade prestationen (förväntad av andra, uppifrån). På morgonen läste jag L&F 112 och satte in mitt eget namn där, mest av en slump trodde jag först men det kändes i hjärtat då jag läste vers 2.

1. SANNERLIGEN, så säger Herren till dig, min tjänare Thomas: Jag har hört dina böner, och dina allmosor har stigit upp som en påminnelse för mig om dessa dina bröder, som utvaldes att bära vittne om mitt namn och att sända ut det bland alla nationer, släkter, tungomål och folk, och som ordinerades genom mina tjänares medverkan.

2. Sannerligen säger jag dig: Det har funnits några få ting i ditt hjärta och hos dig som jag, Herren, inte har funnit behag i.

Då vi knackade dörr idag hade jag en tanke kring Abrahams förbund, men skall inte skriva om det här och nu.

Det första vi gjorde var att besöka Katri, det var väldigt tursamt (?) tajmat för hon hade exakt 20 min, så vi tog en kort första diskussion. Hon hade dessutom gäster som bara var ute en sväng. Vi pratade lite om skillnaderna mellan vår kyrka och Lutherska kyrkan. Under hela diskussionen var jag som uppfylld av glädje och kände Anden starkt, så jag vet att hon var en god och troende människa. Jag ställde frågan huruvida hon var nöjd med det hon fått ut av kyrkan hittills (Lutherska kyrkan, som hon tillhör idag). Jag hade hoppats på ett negativt svar, för att kunna presentera vår kyrka och vad den förhoppningsvis kunde erbjuda utöver det hon upplevt tidigare.

Tvärt om var hon tacksam för allt som kyrkan gör och ger, och istället för att känna att det var ett problem i diskussionen uppfylldes jag av glädje över det också, glädje över hennes tacksamhet och över att hon får andlig näring där hon är. Det var ett tema som löpte genom hela diskussionen, att jag på något sätt leddes av anden inte bara i det jag sade utan i hur jag kände. Hon önskade inget annat än att göra livet så bra som möjligt för sina barn, en så god människa och mor. Gästerna kom tillbaka mitt i vår Mormons Bok presentation. Vi gav henne boken och skall komma tillbaka om 3 veckor när hon är tillbaka från sin semester.

Efter det knackade vi dörr en stund till och mötte en kille i 14-års åldern, Antti, som jag lite grand såg mig själv i (jag var själv i ung den åldern när jag fick höra om Mormons bok och kyrkan för första gången). Vi hade en första diskussion på trappan och han var särskilt intresserad av Mormons bok. Han blev glad då han fick den, och vi skall möta honom igen om två veckor. Alla reser så mycket under sommaren, och alla tycks ha en sommarstuga att åka till. Skönt för dem, men dåligt för oss som försöker undervisa dem och skulle önska lite kontinuitet i det hela. Jag kände den Helige Anden särskilt starkt då jag berättade för honom om löftet i Moroni 10:3-5 och berättade att jag upplevt det själv att Herren besvarat mina böner. Han förstod tydligt vad löftet innebar och vad som krävdes.

Se, jag vill uppmana er att när ni läser dessa uppteckningar, om det är enligt Guds visdom att ni skall läsa dem, ni då kommer ihåg hur barmhärtig Herren har varit mot människobarnen, från Adams skapelse ända fram till den tid då ni får dessa uppteckningar, och begrundar det i era hjärtan.

Och jag uppmanar er att ni, när ni får dessa uppteckningar, frågar Gud, den evige Fadern, i Kristi namn, om inte dessa uppteckningar är sanna. Och om ni frågar med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus, skall han uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft.

Och genom den Helige Andens kraft kan ni få veta sanningen om allting.

En sak som jag lagt märke till hos mig själv på sistone är att jag känner mig till freds med att handla vist. Om vi kommit fram till en fest eller allmänt lite stökigt sällskap har jag tidigare tvingat mig själv att gå fram till dem och prata ändå, för att övervinna rädslan. Nu har jag gjort det så många gånger så jag vet att jag kan, då kan jag tillåta mig själv att göra det smartare – vänta med dem till ett bättre tillfälle, och gå och prata med någon annan istället.

På eftermiddagen kollade vi ”comebacks” i Nöykkiö. En man som vi försökt med ett antal gånger var äntligen hemma, dock skulle han just iväg. Hans fru var dock kvar hemma och hon var också trevlig och lite intresserad/nyfiken. Under hela vårt samtal tänkte jag att ”hon är lik en av systermissionärerna” men kunde inte sätta fingret på vad det var. Så sade hon efter en stund ”jag är judinna”. Där hade vi kanske orsaken till likheten, för en av våra systermissionärer är ju också judinna, till blodet. Mormon till tron =) Vi planerar att ta med oss eller skicka dit systermissionärerna vid tillfälle.

Medan vi var i Nöykkiö fick vi förresten ett meddelande från Katja, hon citerade en vers i Moroni kap 7 om bön och berättade att det var en sak hon bett för länge och börjat tvivla på om hon skulle få något svar, och äntligen idag hade hon fått ett.

Något lite ovanligt hände idag också – en av våra tidigare undersökare – Illman – ringde och  var upprörd över något som hennes vän (som tillhör en annan tro) hade sage/predikat för henne. hon ville att vi skulle komma förbi, så vi gjorde det. Vi samtalade en bra stund, och jag tyckte att något hade förändrats hos henne, hon verkade klarare i tankarna än tidigare. Vi får se om hon hör av sig igen när hon är ytterligare redo eller intresserad. Hon uppskattade iaf vårt besök.

Vi fick middag hos medlemmar ikväll, och i samband med det fick jag en hårklippning, så glad, mycket bättre än när jag själv eller andra missionärer gör det. Som vanligt hade vi en djup diskussion efter middagen, han kastade ut en del tankar och idéer han har (spekulativa sådana, men i samma andetag sade han att han är redo att kasta ut det om han får kunskap som pekar på något annat, detta är bara hans spekulationer). Det som egentligen startade hela diskussionen var en fråga som jag hade, ”I 1 Nephi 11:11, talar Nephi med Kristus eller med Den Helige Anden?” I skriftstället står det så här:

Och jag sade till honom: Att få veta uttydningendärav — jag talade nämligen till honom som en människa talar, ty jag såg att han var i en människas gestalt. Ändå visste jag att det var Herrens Ande, och han talade till mig som en människa talar med en annan.

Min fråga var alltså – avses här med ”Herrens Ande” Jesu Kristi ande (i motsats till hans kropp) eller avses ”Herrens Ande” i mer generella termer dvs. Den Helige Anden. Det ledde  alltså till att den här brodern delade med sig sina djupa funderingar om förhållandet Fadern/Sonen osv.

Använd ditt liv till det som det gavs för

Publicerat av

Söndag, vi var inne ett bra tag under morgonen och planerade kommande vecka. Efter det tittade vi förbi hos Halme. Vi skall dit igen på fredag tillsammans med Ä Conover, han skall köra en exklusiv rymdpresentation.

Min kamrat hade tal i kyrkan idag, han talade på ämnet ”Jag är Guds lilla barn”. En tanke blev kvar hos mig – att Gud ger oss så många gåvor, men det sker så tyst och ödmjukt att vi ofta inte lägger märke till det.

För länge sedan ställde jag en fråga till biskop Tapola ”NÄR får vi syndernas förlåtelse” och idag kom han med ett kapitel i L&F, 55:1, som svar på den frågan.

SE, så säger Herren, ja, hela jordens Herre, till dig min tjänare William: Du är kallad och utvald, och sedan du har blivit döpt i vatten, och om du gör det med blicken endast fäst på min ära, skall du få förlåtelse för dina synder och ta emot den Helige Anden genom handpåläggning

Intressant. Broder Jones hade en lektion på ämnet andligt och timligt oberoende. Han pratade mycket om ”att ägna tid åt att inhämta kunskap om eviga ting” såsom att läsa skrifterna. Broder Voutilainen hade ett inlägg i den debatten att ”då är det nog så mycket bättre att byta jobb om det är så att jobbet tar upp all vår tid så att vi inte har tid med att fundera över eller lära oss djupare sanning”, han menade på att ”vi behöver inte mer rikedom än att vi klarar oss”. Min kamrat hade in insikt längs samma linjer.

Använd ditt liv till det som det gavs för, Alma 12:24:

Och vi ser att döden drabbar människorna, ja, den död som Amulek har talat om som är den timliga döden. Men människan fick en tid sig förunnad då hon kunde omvända sig, och därför blev detta liv ett prövotillstånd, en tid att bereda sig för att möta Gud, en tid att bereda sig för det oändliga tillstånd som vi har talat om, vilket kommer efter de dödas uppståndelse.

Efter kyrkan åkte vi hem för att äta, sedan svängde vi förbi Niina. Hon tyckte det var kul att jag hade en finsk kamrat nu. I kvällningen besökte vi familjen Karjalainen och undervisade som planerat en första diskussion tillsammans med Nikke, som en liten förberedelse för hans mission, och för att ge familjen ett andligt budskap, och det kändes bra.

De kastade svärd och sköt pil på oss

Publicerat av

Igår kväll, sent, fick jag en speciell upplevelse. Det var som att mitt hjärta (mina känslor) förändrades genom Herrens kraft, en fantastisk välsignelse (som jag bett om under en längre tid). Jag känner mig ren på ett speciellt sätt.

Helt orelaterat till ovanstående läste jag ett intressant citat idag:

Optimism is a resource to shape the future, not an excuse to bend the past.

Med tanke på hur vissa alltid återberättar saker med en twist till sin fördel.

På morgonen åkte vi för att plocka upp Black och Guerts för lite exchanges (idag igen). Jag kände en sådan där Andens viskning ”låt din kamrat köra” men jag ignorerade den, med argumentet att ”han vill ju aldrig ens, det är bara dumt”. När vi var på motorvägen ringde telefonen, och han svarade givetvis eftersom jag körde. Det var Maria.

Hon ringde för att berätta att hon inte är hemma i eftermiddag då vi egentligen hade ett möte bokat. Och sedan åker hon hem till karibien igen, så detta är vår sista kontakt. Hon är lite svår att förstå pga sin brytning, så min finska kamrat gjorde sitt bästa för att kommunicera. Jag gissar att det var anledningen till maningen jag fick precis innan vi åkte – jag skulle kunna pratat lite utförligare med henne, och fått ta ett riktigt farväl (som var planen att göra i eftermiddag då vi skulle ses). De glada nyheterna är dock att hon gärna vill träffa missionärerna där hemma, och gav oss sin adress så vi kunde skicka dem till henne.

Då vi började arbeta gick jag med Black. Det första som hände var en undervisning med Katja, hemma hos hennes vän Anne. Det var svårt att undervisa för sonen (Leon) rörde sig och väsnades hela tiden. Hunden väsnades också, dock var den i sin bur så vi slapp åtminståne ha den i knä… men som sagt mycket svårt att kommunicera, vet inte vad hon fick med sig, och jag kunde inte höra allt hon sade pga oväsen. Jag har beslutat att lämna över henne till systermissionärerna, av flera orsaker men en är hennes svartsjuke man (som ju är tillbaka i bilden igen).

Efter det knackade vi dörr i området (Masala). En rolig incident var då några småkillar förföljde oss.. bokstavligen. De kastade plastsvärd på oss och sköt låtsaspilar. Vi undervisade inte någon, däremot fick vi några bra ”comebacks” uppradade för fredag.

Efter lunch knackade jag dörr med Guerts coh vi hade ett givande samtal under tiden.

På kvällen då vi samlade oss hade jag ett budskap om det som biskop Tapola tog upp i kyrkan för ett tag sedan. Han pratade om hur missionärers roll är att föra människor närmre Kristus. På sin mission i Utah mötte han många människor som redan var ganska nära Kristus och hade lärt sig mycket redan om kyrkan och evangeliets lära och livsstil. Han kunde döpa några av dem. Här i Finland möter vi människor som står ganska långt från det och även om vi arbetar och hjälper dem att ta steg närmre Kristus så är det inte alltid det syns. Ett dop är så definitivt och ett tydligt tecken på framgång. Vi får ibland nöja oss med tron på att vi kanske hjälpt någon från 20% till 80% av vägen närmre Kristus medan han under sin mission kanske tog människor över de sista stegen från 80% till 100% delaktighet och medlemskap i Kristus kyrka.

Det enda som ger varaktig frid och lycka

Publicerat av

Vi började dagen med att åka till distriktsmöte i kyrkan. Innan mötet skrev jag lite på mitt tal. Efter det åkte vi till Masala, och gissa vem den första personen vi såg där var om inte Katja. Hon, barnvagnen och en vän. För några dagar sedan, och varje kväll sedan dess, bad jag som bekant för att Katjas situation kunde lösas så att hon kan få möjlighet att undersöka kyrkan och Mormons Bok. Det första hon berättade idag var att hon sagt till sin man att hon vill skiljas.. vi får se vad som händer. Lite senare stötte vi på Katja igen, hon hade ett par frågor om buden (bland annat kyskhetslagen) som vi besvarade och hon förstod. Det är häftigt när människor som henne kommer till oss, två unga missionärer, och frågar saker om ”hur Gud vill att man skall leva” helt utan att de har ett vittnesbörd om kyrkan eller vårt budskap ser de ändå till oss för vägledning i moraliska frågor. Kanske för att samhället i övrigt ger så sparsamt med inspiration eller vägledning till ett ”rätt” liv.

På vägen hem stannade vi i Sundsberg för att titta till den andra Katja (eller Kadja som jag tror att hon heter), hon som är här som utbytesstudent. Kvinnan i familjen där hon bor sade att hon inte är intresserad av att prata med oss, men vi kände oss inte riktigt färdiga i området så vi knackade dörr längs gatan, och rätt vad det var så kom Kadja, hon stannade och vi pratade en lång stund. Hon hade varit och badat. Vi erbjöd att systermissionärerna kunde komma och hälsa på henne och det ville hon gärna, så på fredag skall de dit.

Vi åkte hem, tog en liten lunch, sedan knackade vi dörr i Nöykkiö. Vi fick middag hemma hos en medlemsfamilj och delade med oss av ett budskap från Jakobs bok (MB) 5:17 (Nephis bror Jakob undervisar om liknelsen om vingården) under samtalet var jag imponerad av hur mycket äldsta dottern (7 år) förstod om evangeliets första principer.

På kvällen hade vi en aktivitet med ungdomarna i församlingen, fotboll (istället för engelska-undervisning).

Att följa den Helige Anden och Guds bud och vilja är det enda som ger varaktig frid och lycka i detta liv, det var det jag vittnade om för Katja idag, och jag kände Anden starkt.

”Det viktiga är väl att man strävar, och har en önskan att göra rätt?”

Publicerat av

På morgonen bad vi om vilket område vi skulle åka till. Min kamrat föreslog Masala, så det gjorde vi. Det regnade, var kallt och blött men jag hade ändå en god känsla inom mig, vi knackade dörr i ett nytt radhusområde. När vi till slut var tillräckligt frusna för att ge oss iväg mot lite inomhusarbete (lägenhetsbyggnaderna i Kivenlahti) träffade vi en kvinna vid namn Katja (idag igen, annan person dock). Hon var väldigt glad och ivrig över att se oss för hon hade sett ett program om kyrkans missionärer på TV i förrgår, ”men jag har aldrig sett er i verkligheten” sade hon. Hon ville höra vårt budskap, så vi tog en kort version där vid dörren. När vi sedan gav henne en Mormons Bok var hon väldigt tacksam. Hon sade att hon skulle börja läsa så fort hon kom in och fick barnet i säng. Hon berättade också att hon mött sin avlidne bror i en dröm för inte så länge sedan, och sedan dess har hon ansträngt sig för att komma närmare Gud. Hon sade ”Det viktiga är väl att man strävar och har en önskan att göra rätt? Jag tar en öl ibland, och som ni ser röker jag…” hon vickade på cigaretten i sin hand, och fortsatte ”men jag är ärlig och jag är trogen till min man”. Hon berättade också om en erfarenhet då hon verkligen inte hade pengar till mat, och bad intensivt till Gud över det. En helt främmande person som hon varken sett före eller efter det kom till dörren med en kasse matvaror – verkligen ett bönesvar som dessutom kom fort.

Vi fick lunch hos Conovers och efter det kände jag att vi behövde ut till Masala igen istället för Nöykkiö som vi hade planerat. Vi gjorde det, och en av de första personerna vi mötte var Katja. Medan vi var hemma i Espoo på lunch hade hon hunnit berätta för sin man om oss, och han var inte alls glad. Han är rom (det som tidigare kallades ”zigenare”) och som de flesta romer jag mött i Finland är han därmed medlem i pingstkyrkan. Dessutom sade hon att han var mycket svartsjuk, och att vi var två unga killar hjälpte knappast saken, så ”jag vet inte om det blir något mer av det här” sade hon. Vi knackade dörr en stund i området, sedan mötte vi henne igen, hon var på väg åt andra hållet nu, fortfarande hunden med sig. Hon hade berättat för en vän om oss och vännen ville gärna att vi kom förbi någon gång. Hon hann dock inte ge oss någon adress, så när vi var färdiga med det vi skulle göra slog vi henne en signal för att fråga om adressen.

Det var ganska konstigt, för en man svarade i hennes telefon (hennes man, antar jag) men samtalet bröts så snart jag sagt vem jag var. Omedelbart därefter kände jag en känsla av otrygghet, som om något hotfullt var påväg emot mig, men jag slog bort det och tänkte att ”du fantiserar bara ihop grejer pga hennes man, du tänker att han skall göra er något illa”. Min kamrat som inte hört telefonsamtalet sade just då ”det känns inte bra här längre… jag tror vi kanske ska byta område”. Okej, så min kamrat hade exakt samma känsla. Vi satte oss i bilen och åkte till Sundsberg istället. Efter lite fruktlöst dörrknackande åkte vi hem för att äta lite, sedan gick vi tillbaka ut en stund.

Vid den tid vi brukar gå hem kände jag att vi inte var riktigt färdiga med dagen, vi gick upp mot byggnaderna där Ariana bor, och utanför hennes byggnad mötte just henne! Vi stod och pratade någon halvtimme, hon har visst börjat med någon meditations-grej, hon hade någon kille med sig också som uppenbarligen var från samma grupp. När hon introducerade mig för sin vän sade hon ”Det här är missionären jag berättade om, det var han som ledde mig in på rätt väg igen, sedan de började besöka mig har jag levt ’rent’, och har heller inte tagit en droppe alkohol”. Även om det var bra betyg för min och Allens insats då för några månader sedan så blottade det problem jag inte ens hade vetat om att de fanns då vi började undervisa henne. Men kanske de medlemmar som varit med oss och undervisat henne har vetat eller förstått det, det är ju lite ostkupa på när man är missionär, oerfaren av världen och livet. Hon sade också att jag ”verkar vara mera i balans nu” och det stämmer förvisso.

På kvällen läste jag i Mormons Bok, Alma kapitel 17. Det finns många liknelser i det kapitlet som kan tillämpas på familj och uppfostran. Innan min mission var jag på en ungdomskonferens, Fest i Nord, där vi besöktes av Ronald Rasband som gav oss uppmaningen att läsa Mormons Bok fyra gånger med olika perspektiv, eller medan vi letade efter 4 olika saker. En av dessa 4 var principer som rör familjen, som par och som föräldrar. Av den utmaningen har jag lärt mig att vi till stor del får ut det vi söker när vi studerar skrifterna. Det beror liksom vilka glasögon man tar på sig. Lite som när man ber specifikt, då kommer svaren specifikt. Sagan ”Alice i underlandet” innehåller en episod där Alice kommer till ett vägskäl och frågat en katt ”vilket håll skall jag gå åt?” Katten frågar vart Alice vill, och när hon inte vet det svarar katten ”då spelar det ingen roll vilken väg du tar.”

 

Skjut inte upp din lyckas dag

Publicerat av

Under frukosten lyssnade vi till ett tal av John Bytheway (en underhållande talare i kyrkan, dock inte en av kyrkans ledare). Han talade bland annat om föruttillvaron1Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga lär att alla människor bodde hos Gud innan vi föddes hit till jorden, och att våra andar (själar) är barn till Gud, och att ett av syftena med att komma till jorden var att få en kropp av kött och ben sådan som Gud har, på så vis blir vi mer lika Honom, även om kroppen inte är fullkomlig förrän efter uppståndelsen.. Något av det han sade påminde mig om en tanke jag haft nyligen, att varför vara nervös inför att tala med andra människor? Det är sant att inte alla älskar mig, inte alla vill mig väl, men de är fortfarande mina bröder och systrar. Samma sak när man möter en vacker kvinna som man är extra nervös inför att tala med – när man lär känna en person inser man ju att alla är likadana (eller liknande iaf) på insidan, oavsett hur kroppen ser ut. Alla har vi tankar, idéer, åsikter, svagheter, rädslor… bara olika blandning av dessa.

Oh if I happily and fearlessly could face all the world,
Oh that I may remember, and always retain in remembrance who we are, why we are here, and what our future potential and divine destiny is.
Oh that I might love my neighbor, as I love with selfishness myself, that I could spread the light of my maker and savior to all that I meet.
My happiness is here and now.
Do not procrastinate the day of your happiness.
(see Alma 34:33)

Jag kände att det vi lyssnade på säkert var mycket givande för min kamrat också, för han lyssnade intensivt. Efteråt sade han ”Tack… idag var det du som var ett bönesvar”.

I övrigt var dagen lite skum. Jag kände mig lite sjuk av och till… undrar om det är en undermedveten grej iom att jag snart står inför stora förändringar i livet då jag åker hem. Vi knackade dörr en stund, bokade in lite ”service”, det regnade… vi svängde förbi biblioteket så att jag kunde mejla iväg mitt ”zone leader message” till missionens tidsskrift som kommer ut var 6e vecka, alla fem zonledare får skriva ett kort budskap varje gång. Mitt handlade om glädje och lycka den här gången.

Missionärsregler känns ibland som moselagen

Publicerat av

Idag var en underlig dag, jag kände mig sjuk av och till. Vi hade dessutom utbyte, men Äldste Black fick stanna inne med mig medan de två andra åkte till Kirkkonummi. Vi diskuterade mycket kring missionen, vi pratade bl a om hur det känns som moselagen här på mission, med alla regler vi har att förhålla oss till medan vi är missionärer. Mycket är givetvis anpassade till de svagaste eller barnsligaste av 19-åringar, för att trots missionärernas ringa ålder och brist på erfarenhet ge kyrkan ett gott anseende, och för att skydda oss som misisonärer från dumheter och faror. Men ibland känns det som att det finns allt för mycket regler för oss lite mognare personer (sagt i största ödmjukhet… haha).

Jag berättade för Black att jag lagt märke till två saker hos mig själv under min mission, det första är att jag är mycket känsligare för den Helige Andens maningar, jag hör Andens röst tydligare, och mitt mod att handla enligt de maningarna jag får har växt. För det andra har jag tyvärr sett att jag sällan handlar enligt Andens maningar omedelbart. Det tar mig alltid ett tag, precis som i Kirkkonummi här om dagen vid uteserveringen.

Jag tror min kärlek till folket har ökat i takt med min förståelse, eller vilja att förstå. Under kvällen låg jag och funderade över att jag behöver bli bättre på att hålla vårt ”companionship study” (studera evangeliet tillsammans en stund varje dag) vid en fast tid, så att det verkligen blir av och inte är något vi gör i förbifarten, eller om vi får tid och lust. Jag tänkte ”men det är svårt för mig” men började så analysera det där med att någonting ”är svårt för en”. Är det inte bara en bortförklaring egentligen? Det beror i verkligheten inte på en brist i kapacitet utan snarare en brist på vilja. Förmodligen tänker jag inom mig att det inte är så viktigt egentligen, för om jag skulle tro på att det var viktigt, och prioritera det, då skulle det ju garanterat bli gjort.

Två diskussioner som berörde djupt

Publicerat av

Dagen började med min missions härligaste distriktsmöte. Vi diskuterade just hur vi kan arbeta bättre, och det kom en hel del bra kommentarer. Jag läste en vers från Läran och Förbunden1Läran och förbunden är en sammanställning av några av de uppenbarelser som Joseph Smith fick, Joseph Smith var den första profeten i modern tid, han som fick uppdraget att återställa Jesus kyrka till jorden i början av 1800-talet.:

Lyft upp ditt hjärta och gläd dig ty stunden för din mission har kommit, och din tunga skall lösas och du skall förkunna glada budskap om stor glädje för detta släktled. (L&F 31:3)

Jag ställde frågan rakt ut i luften ”Var finner vi vår glädje? Är det i att gå ut och arbeta på morgonen, eller är det i att koma hem på kvällen och få vila? Är det i att få vara med kompisarna under utbyten (splits)?” Vårt hjärta och vår glädje måste vara i missionärsarbetet. Jag finner stor glädje i att vittna för folk, och hoppas kunna vidröra någons hjärta så att de får en önskan att ta emot Kristus.

Jag delade vidare en tanke att vi först måste ändra vår inställning till saker, först efter det kan vi förvänta en förändring i omständigheterna omkring oss, vi kan inte vänta oss att det omvända skall ske. Vi har fått förmågan att handla, så att vi inte bara skall påverkas av våra omständigheter, vi behöver använda den gåvan. Den förste profeten i Mormons Bok, Lehi, talade om detta i sitt sista tal till sina barn:

Och nu, mina söner, säger jag detta till er nytta och lärdom. Ty det finns en Gud, och han har skapat allting, både himlarna och jorden och allt som i dem är, både ting som verkar och ting som påverkas.

 

Och för att hans eviga avsikter med människan skulle uppfyllas, sedan han skapat våra första föräldrar och djuren på marken och fåglarna i luften och kort sagt allt som är skapat, måste det nödvändigtvis finnas en motsats, nämligen den förbjudna frukten som motsats till livets träd, den ena söt och den andra bitter.

 

Därför gav Herren Gud människan förmågan att handla av sig själv… (2 Nephi 2:14-16)

Efter det följde en kort diskussion om hur vi kan glädjas mer åt missionärsarbetet. Det uttrycktes också tankar om hur vi behöver ha tro, både på Gud och på varandra, och hur vi behöver be för varandra. Jag berättade att för min egen del har jag upplevt att då jag lever så gott jag kan, och kommer inför Herren med en ångerfull ande, då känner jag ofta en visshet att ”bönen är hörd och kommer att besvaras” medan jag de gånger då jag inte handlat lika värdigt, har en mer tvivelaktig känsla inför min bön inombords.

Efter distriktsmötet plockade vi upp Nikke och tog med honom till undervisningen med Kari. Det gick riktigt bra, för första gången upplevde jag en riktigt ledig och avslappnad stämning där, utan att det för den skull tog bort från den andliga upplevelsen i samtalet. Det är som alltid lite svårt att förstå honom, även för min finska kamrat, eftersom Kari inte ställer direkta frågor, utan snarare tänker högt, rakt ut, inte van vid den typen av kommunikation.

Efter det åkte vi till Blair. De har ett väldigt fint ställe där ute i skogen, jag har tidigare bara varit där i mörker och vinter, men nu i grönska och solsken såg jag hur fint deras hem ligger. Vi har ju börjat undervisa den första missionärslektionen/diskussionen till medlemmar då vi besöker dem, och så var planen även här. Vi gjorde det, och jag kände stor inspiration under samtalets gång. När vi var klara var vi alla 4 mycket berörda. Jag vittnade om hur skrifterna har gjort mig till en bättre människa, att läsa dem regelbundet gör att jag vill bli godare och mer lik Kristus. Jag berättar det vanligtvis för folk flera gånger om dagen, men just nu kändes det extra speciellt och kraftfullt. Jag sade att ”oavsett hur god du är så kommer det göra dig ännu godare att läsa Mormons Bok med ett öppet hjärta.”

Efter det hade vi ett möte hos en annan familj i samma område. Vi hade samma budskap men upplevelsen var inte alls den samma. Barnen lekte och kivades givetvis så som barn gör, men föräldrarna var inte särskilt intresserade de heller. Efteråt småpratade vi lite innan vi åkte vidare.

Vi knackade inte dörr någonting idag, det har inte hänt mig många gånger under mission, men det känns ok. Jag fick tydlig vägledning att mitt arbete med medlemmarna är det viktigaste jag gör innan jag åker hem, så det skall jag fortsätta att arbeta på.