Etikettarkiv: svåra dagar

En dålig missionär?

Publicerat av

Idag var min bästa förberedelsedag hittills. Vi studerade en hel del, städade lite snabbt, jag skrev brev till Angelica och Ulf, och till mamma.

Kvällen bjöd dock på hårt arbete utan något som helst resultat. Jag känner mig ofta så värdelös, vi får aldrig något gjort, folk lyssnar nästan aldrig på oss, och då de gör det så är de inte intresserade av att höra eller lära utan har redan bestämt sig för att det inte är viktigt.

Jag accepterar att jag är en dålig missionär, men jag hade hoppats att ett och annat underverk skulle infinna sig bland allt hårt arbete…

Aldrig mer

Publicerat av

Idag var en skön förberedelsedag, men en jobbig kväll. Vi var hemma hos Jocke, men det var konstigt. Det kändes skönt att ha broder Kervinen med oss för han är alltid så lugn. Jocke ville nämligen att vi skulle lyssna på musik med honom (hans typ av musik) och när vi förklarade att våra missionärsregler är att vi inte lyssnar på populärmusik, eller ser på tv-underhållning, fick han ett smärre utbrott. Han skrev och svor och hade sig.

Vi beslutade enhälligt att aldrig mer gå hem till honom. Vi gick därifrån kort efter att han lugnat ner sig.

Vi besökte familjen Oksanen på vägen hem. Vi hade en bra diskussion med dem, och pratade bl a lite om tempet.

Ännu en konstig dag

Publicerat av

Ännu en tung dag, vi knackade dörr hela morgonen och vårt mål var att ge bort i alla fall en Mormons bok. Det gick inte i lås. Vi åt lunch hemma, och efter det fortsatte vi knacka dörr i villaområdet norr om lägenheten. För att klara målen vi satt upp för oss själva idag behövde vi nu under eftermiddagen både ge bort den där Mormons bok:en, och få till en diskussion hemma hos någon.

Den första dörren vi knackade på var en medelålders kvinna som pratade med oss en liten stund. Efter att vi pratat om Kristus, försoningen och livet efter döden i några minuter började hon gråta. Det visade sig att hon nyligen förlorat både man och en av sina söner i ung ålder. Hon pratade själv lite om Kristus, och sitt hopp om ett liv efter döden. Vi vittnade båda två för henne om uppståndelsen, och att hon har möjlighet att leva tillsammans med sin familj igen. Hon var inte intresserad av att veta mer om vårt budskap eller Mormons bok, så vi gick vidare.

Efter en stund mötte vi en man som till en början inte var intresserad, men sedan började han prata om stridigheterna i Irak och det var plötsligt han som drev på samtalet. Vi berättade att vårt budskap är ett fredens och fridens budskap, och något man kan finna trygghet i trots oroligheterna i världen. Vi visade honom Mormons bok, och han blev intresserad av den (särskilt som vi berättade att den var gratis). Han bläddrade lite i den, men när vi vittnade om att vi fått bönesvar och visste att boken var sann och av Gud, och berättade för honom att han också kan veta genom att läsa och sedan själv be och fråga Gud, då lämnade han tillbaka den och var inte intresserad längre.

Efter en stunds vidare arbete mådde Äldste Byggmästar lite dåligt så vi gick hem så han fick vila. Han trodde att det var träningsverk i magmusklerna från allt stående och gående de sista dagarna, med en axelväska med ett några böcker i dessutom.

Jag hade en stund ikväll då jag kände mig ganska värdelös, särskilt som jag gick igenom våra mål och utfall på antal undervisningar etc. Jag läste nyligen i Moses bok (KP) om Enok som var sänd att predika, och hans reaktion var ”I am but a lad, and all the people hate me” (Jag är blott en pojke, och hela folket hatar mig). Ibland känner jag så, en yngling som försöker komma med något, men alla skyr en. Jag vet att det inte är personligt, utan vad jag representerar, men ändå.

Jag tänkte på den framgång vi alltid ser när jag är ute tillsammans med Äldste May, människor stannar upp och lyssnar på ett helt annat sätt. Beror det på hans uppriktiga omtanke om människor? Beror det på något han utstrålar – självsäkerhet? Tro? Jag bad ikväll att jag skulle få veta vad jag kan göra för att växa, för att bli mera som honom. Jag trodde att jag var värdig att ha den Helige Anden med mig, att låta folk känna Kristi ljus och kärlek genom mitt tjänande, men sedan jag kom till Kajaani känns det som att vi har haft noll och ingen verklig framgång. Vi hade ju ett dop i Jocke, men med vissa speciella omständigheter. Kanske allt är menat att ödmjuka mig. Kanske jag sedan kan bli ett effektivt redskap i Herrens hand.

Ibland undrar jag ens varför jag är här. Gör jag någon nytta? Jag undrar om President Hoyt kommer att anförtro Jakobstad till mig (staden som Äldste Byggmästar kommer från, det har inte funnits missionärer där på ett tag och det är tal om att skicka dit oss snart, och där behövs en svensktalande. Än så länge är jag ensam om den kompetensen…). Jag hoppas jag växer till uppgiften, jag vill inget hellre än att förmedla den Helige Anden till människor och hjälpa dem till Kristus.

”Jag vet att han har en plan för ditt liv”

Publicerat av

Dagen började med distriktsmöte, sedan undervisade jag och Äldste White hemma hos Risto, mannen som jag och White hittade för några veckor sedan. Idag var det fjärde diskussionen, som handlar om tillvaron före jordelivet, syftet med jordelivet, andevärlden och uppståndelsen samt Guds rörande sexuell renhet och fysisk hälsa. Det var svårt att förklara då han hade några frågeställningar runt uppståndelsen, men det var en bra diskussion allt som allt. Jag fick möjlighet att bära mitt vittnesbörd också, för det var ju den här lektionen som väckte mitt intresse och vittnesbörd:

”-Jag vet att det vi talat om nu är sant. När jag själv blev undervisad av missionärerna för första gången, för ca 6 år sedan, var det den här lärdomen som riktigt gjorde att jag visste att missionärernas budskap var sant.”

”-Så du är inte född i kyrkan?”

”-Nej jag var 15 år. När missionärerna berättade att vi alla levt hos Gud som hans barn innan vi föddes till jorden, då bara kände jag att det var sant, inte bara att jag trodde eller ville tro på det, utan det kändes lite som att jag mindes att jag varit där, och att jag kände honom. Sedan när de fortsatte berätta om uppståndelsen och livet efter jordelivet, då kände jag likadant, att det här var någonting som jag visste, jag behövde bara bli påmind om det.”

”-Hur visste du det, du säger att du visste, men hur kunde du veta?”

”-Jag har ingen aning om hur jag visste det, men jag bara visste i mitt hjärta att det var sant. Jag hade alltid vetat att Gud fanns, och det hade alltid varit naturigt för mig att be till honom, även om jag inte varit engagerad i någon kyrka. Mina böner på den tiden var mest om hjälp eller om tröst, jag bad inte regelbundet utan bara när livet var svårt. Men nu började jag lära mig om vad Gud förväntade sig av mig också, att han hade en plan för mitt liv, att det finns en viktig anledning till att jag är på jorden.”

Det var tyst en liten stund, sedan tillade jag:

”-Och jag vet att han har en plan för ditt liv, och att han vill att du skall lära känna honom.”

Efter undervisningen åt vi lunch på det vanliga Oulu-pizzastället, sedan gick jag ut med Äldste Williams. Vi började knacka dörr, men vi hade inte hållit på många minuter när en av deras undersökare ringde. Ossi och Özlem. På vägen dit berättade Äldste Williams om hur de först träffade dem – de knacka dörr i deras byggnad, och Özlem hade öppnat och tackat nej till budskapet. En liten stund senare, när Williams och White var ett par våningar under så kom Ossi nedspringande i trappan och undrade om inte han kunde få en Mormons Bok. Han sade att ”under hela mitt liv, när jag hört om mormoner så är det som att en gnista tänts till inom mig.” Helt fantastiskt. Han skall döpas denna månad. Özlem har dessutom drömt om andevärlden, men hon har inget dopdatum ännu. De har en son också som är ett par år gammal. Hon är från turkiet, och pratar inte finska (inte så mycket i alla fall) så vi pratade engelska när vi var där, det var så skönt att kunna hänga med till hundra procent på undervisningen! De hade träffats i London när de båda arbetade där. Han läser teologi, eller filosofi, eller något sådant. Och jobbar extra på en lokal restaurang på kvällar och nätter.

Efter det besökte vi en annan undersökare som systermissionärerna1I Oulu finns ju som sagt både två äldster (manliga missionärer) och två systrar. Äldsterna har som regel att de inte får undervisa ensamstående kvinnor utan att ha med sig en tredje person, ofta en medlem från församlingen. Syster-missionärerna brukar omvänt göra så att när de har en ensamstående man som de undervisar så ”lämnar de över” honom till äldsterna. fann i förra veckan genom dörrknackning, en afrikansk man. Vi ägnade hela besöket åt att rätta till missförstånd från första diskussionen, det var lite svårt med språket, han talade ingen finska, och engelskan var sådär.

Det är alltid härligt att vara i Oulu, för här händer så mycket. Det blev dock lite jobbigt under kvällen, när jag satt och begrundade hela situationen. Jag kunde inte låta bli att släppa igenom känslor av orättvisa eller avund. Jag beundrar Äldste White, han är mycket duktig på att kontakta, han har alltid en bra attityd till människor och till arbetet, även när ingenting händer. Han är duktig på finska (de har ju så många att prata med, både medlemmar som bjuder hem dem och undersökare att undervisa). Dessutom är jag lite avundsjuk på att de har bil, effektivt (och bekvämt), och de besöker Helsinki var sjätte vecka för mission council2Var sjätte vecka har missionspresidenten ett samrådsmöte med alla zonledare för att få bättre koll på vad som händer ute i landet/missionen, och för att ta in råd om olika saker. – får till och med flyga haha. Och träffa de andra zonledarna, och presidenten.

Själv är jag i lilla Kajaani, där vi inte har många medlemmar, och heller inte många människor på gatorna som vill prata med oss. Jag känner att jag får väldigt lite träning i Finskan, och Äldste Smith säger att han aldrig varit i en stad så hård och tuff som Kajaani, han tycker att människorna är annorlunda här. De enda som jag kan prata med och förstå är familjen Kokkonen. Här cyklar vi runt i kyla och vind, och knackar dörr ibland 10 timmar på en dag utan att få prata med en enda person utöver ”hej vi representerar…” och ”-inte intresserad”.

Jag är inte otacksam över att jag får vara på mission, över att jag får tjäna… men det är ibland svårt att inte jämföra sig… för att ta till språket från liknelsen i Jakobs bok kap 5: är jag missnöjd, eller olycklig, med min plats i Herrens vingård? Nej, jag är övertygad om att jag har något att uträtta här, och att jag skall lära mig någonting från den här upplevelsen. Jag skall kämpa hårdare med språket, jag skall arbeta flitigare.

Den fria viljan

Publicerat av

I kyrkan idag höll jag tal på ca 10 minuter. Jag kände mig för övrigt inspirerad i kyrkan idag, jag fick små tankar och insikter hela tiden. En av dem är att Satan har en framgångsrik taktik att vända människor emot varandra. Människor som egentligen är allierade med varandra, mot Satan, vår gemensamme fiende. Han får oss ibland att tävla mot varandra, argumentera med varandra osv. medan det är han själv som är den fiende vi egentligen har kommit till jorden för att övervinna. Om vi ger vårt hjärta till denna värld, då leder världen oss till andlig död (vilket är att vara separerad från Gud). Om vi ger vårt hjärta till Gud får vi uppleva evigt liv, vi får smaka på det här, och erhålla det fullt ut där, efter detta liv.

Ethers bok är kort, men där i kan man finna ädelstenar av kunskap som vi inte har i någon annan del av skrifterna. De första kapitlen undervisar oss bl a om tro och om Kristus. Vi kan lära oss saker om vår natur, både andliga natur, och den mänskliga naturen, den naturliga människan (makt- och ärelystnad etc.).

En tanke ang. hemlärarbesök1I kyrkan finns en verksamhet vi kallar för hemlärarverksamheten, det innebär att två av församlingens bröder har ”ansvar för” ett visst antal familjer. I ansvaret ingår att hjälpa till med praktiska saker när det behövs, att komma och välsigan dem om de är sjuka och ber om det. Det innebär också att man har regelbunden kontakt, för att kunna känna till familjens behov, ofta besöker hemlärarna sina familjer varje månad med något andligt budskap eller tankekorn. Det är olika från familj till familj vilken karaktär besöken har, ibland behövs mera vardaglig hjälp, ibland kan man ha ett samtal om andliga ting. Även många av de familjer som inte kommer regelbundet till kyrkan (”mindre aktiva”) har hemlärare tilldelade. Där är givetvis ett av syftena att hjällpa familjen att bli fullt aktiv i kyrkan igen, om familjen själva vill det alltså. Det finns också familjer som valt att inte deltaga i kyrkans verksamhet längre, men som ändå vill stå kvar som medlemmar. Mång av dessa har valt så pga. En olöst dispyt med en person eller annan famlilj i församlingen. Vissa har sagt att de inte vill ha hemlärare, vissa accepterar endast utvalda personer som sina hemlärare, och det respekteras givetvis i båda fallen. Så länge de står som medlemmar så kommer någon från kyrkan då och då (kanske några gånger under ett år) att kontakta dem och bjuda in till församlingsaktiviteter, se om de vill ha besök igen eller behöver hjälp med något etc. Detta upplever vissa icke-aktiva medlemmar som jobbigt och stötande, men kyrkan ser det som sitt ansvar, och det är ju fritt för varje person att välja att ”gå ur” kyrkan och inte längre vara medlem. Allt som behövs är ett brev till biskopen. Kyrkan uppmuntrar givetvis inte någon att avsiga sig sitt medlemskap, men är heller inte en ”sekt” där man kämpar för att behålla sina medlemmar till varje pris, eller förföljer dem som vill eller redan har ”gått ur.” – varför inte fråga våra familjer ”vilken princip vill ni att vi diskuterar nästa gång?” Jag tror att man har större chans att få vägledning, inspiration, uppenbarelse, om man sturerar skrifterna för någon annans skull istället för att bara göra det för sin egen skull, även om det är ett nog så gott syfte. Principen att studera evangeliet ”för någon annans skull” behöver inte upphöra bara för att man blir avlöst från uppdraget som heltidsmissionär, klasslärare etc. utan man kan göra det till vardag.

I sin bok ”Trosartiklarna” skriver Äldste James E. Talmage (som levde 1862-1933 och var apostel från 1911) att Den Helige Anden har kraft att manipulera elementen och varje annan kraft som påverkar vår planets materia. Ett bevis på det var när Jungfru Maria undrade hur hon skulle kunna föda Kristus (eller något barn alls) då ”ingen man rört vid henne” och ängeln svarade att ”Helig Ande skulle komma över henne”. Den Helige Anden befruktade Maria. Att organisera DNA, molekyler, atomer osv. till ett foster (och inte vem som helst utan Kristus) måste verkligen ses som att ”manipulera denna världens element och materia.” Det är väl för övrigt ett lika stort underverk varja gång en kvinna befruktas, även då en man har ”rört vid” kvinnan, för så intellektuellt krävande är ju knappast den gärning vi människor utför i sammanhanget =)

Åter till dagens händelser. Vi knackade dörr inne i stan utan nämnvärd framgång. Vi har försökt nå Ritva, kvinnan som vi undervisade för några veckor sedan ute i syster Seitsojokis område. Det är faktiskt fem veckor sedan vi var där, och hon har inte svarat på våra meddelanden på telefonen, eller då vi försökt ringa henne. Det känns ju som att hon inte är intresserad längre.

”-Du, jag fick en idé, testa att ringa med ’skyddat nummer’ och se om hon svarar. Då vet vi om hon undviker oss eller om hon råkat ut för något.”

”-Ok, det kan vi väl göra.” Äldste Smith tog telefonen och ändrade inställningen. Nokia, så lätt att använda. Hoppsan! Nu svarade Ritva nästan direkt.

Jag förstod inte allt som Äldste Smith sade, men jag förstod tillräckligt för att veta att det inte var så positivt. Vi stod intill ett metallstaket som såg ut nästan som ett fängelsegaller, bakom det fanns en innergård som hörde till några lägenheter. Snön var fortfarande minst en meter hög, så man hade ingen aning om vad som dolde sig där inne på gården, kanske en lekplats? En sandlåda? Ett par bänkar och en grillplats kanske? Nu var telefonsamtalet klart.

”-Nå, vad sade h…” Äldste Smith skakade på huvudet och sade ”Game over,” kanske för att skoja till det lite då vi pratat lite om TV-spel under kvällen.

”-Så vad sade hon?”

”-Att hon har bett om Mormons bok, men att Gud inte svarar henne. Och med bett så menade hon att hon bett ’Fader vår’, inte en egen bön ens…”

”-Men vi har ju lärt henne att be med egna ord, att prata med Gud och uttrycka vad hon själv…”

”-Det spelar ingen roll. Hon hade tappat gnistan, jag hörde det på henne. Hon är inte alls intresserad längre.”

”-Hm…”

”-Minns du liknelsen om såningsmannen från Nya Testamentet?” (Matt 13:1-9)

”-Ja…”

”-En del av vetet föll bland ogräset, och ogräset övervann det. Jag misstänker att någon av hennes bekanta har övertalat henne till att inte lägga tid på Mormons Bok. Hon sade ju att hon inte ens ber längre, utan bara ber ’Fader vår’-bönen.”

”-Jo, hon hade ju några andra ’Kristna’ vänner så det är väl troligt… men sorgligt bara. Det kändes ju så bra när vi var där…”

”-Ja, det gjorde det verkligen. Det tyckte jag också.”

Och det betyder väl något, för jag brukar ju själv säga att det ”känns bra” på andra undervisningar, ex. Alexi, där min kamrat inte känner att det leder någonstans alls. Men här var vi eniga. Kanske vi fann henne i en svacka i livet, hon bjöd in oss, bjöd in den Helige Anden som en tröst i sitt liv, och när det sedan vände uppåt så ”behövde hon inte Gud längre…” jag antar att det är dumt att spekulera, det kanske inte alls var så.

Bara att konstatera att hon gjort sitt val, den här gången i alla fall. Jag hoppas att hon stöter på missionärerna igen och ge det en ny chans. Min kamrat tyckte också att det var konstigt, medan vi gick hemåt mumlade han någonting om ”the eternal scheme of things” (tingens eviga plan?) eller något… jag lyssnade bara med ett halvt öra.

”Vittna för, samt varna folket”

Publicerat av

Söndag och möten i kyrkan som vanligt. Lisa Komulainen kom fram till mig när vi hängde av oss ytterkläderna.

”-Jag träffade en flicka från din hemmaförsamling på Bolliaden1Bolliaden är en ungdomsaktivitet (eller ”ungdomskonferens” som det av någon anledning kallas för i kyrkan). Den pågår i 3 eller 4 dagar och är oftast förlagd till en skola eller dyl. Som kyrkan hyr. Man sover i klassrum eller ibland i en gymnastikhall, och så har man olika aktiviteter under dagarna och dans på kvällarna. Inte hiphop eller tryckar-liknande danser utan pardans till Pop-musik, det är en ganska annorlunda upplevelse från traditionella discon. Syftet med danserna är väl mest att lära känna varandra. Själv har jag alltid pratat mycket under danserna, men det kanske var lite för att avleda från att jag egentligen inte kunde dansa..”

”-Åh, vad roligt. Såg hon mexikansk ut, eller mera svensk?”

”-Nej, hon såg ut som Svensk.” Lisa övade på sin svenska med mig, det var roligt. Det måste alltså ha varit Vicki hon träffade, det finns ju bara Vicki och Natalie.

Det var grenskonferens2Grenskonferens eller (församlingskonferens i församlingar) har man en gång per år. Ledare från distriktet (eller staven om det gäller en församling) kommer och håller tal, och samtalar med ledarna i grenen. Man har även en officiell understödjande röstning där medlemmarna får möjlighet att räcka upp handen för att visa sitt stöd till kyrkans ledare på lokal nivå, och på allmän, världsomspännande nivå. Det är ingen demokratisk röstning så till vida att man kan rösta bort någon av ledarna, utan bara visa sitt stöd. Samma förfarande gäller när någon har blivit kallad till en ny uppgift i kyrkan (ett ämbete). Alla medlemmarna får möjlighet att visa sitt stöd, och om någon är emot kallet så kan man även visa det. Detta är heller ingen demokratisk röstning, men om någon har någon saklig grund till att personen inte borde verka i ämbetet så får man framföra det till församlingens/stavens ledare i enrum, och om man för fram fakta som talar emot personen så kan kallelsen naturligtvis dras tillbaka. För att ha ett ämbete i kyrkan krävs att man lever ett värdigt, moraliskt liv. Om man inte lever enligt kyrkans normer och landets lagar så är man inte lämplig att verka i en kallelse i kyrkan. idag, så det var några medlemmar från Oulu här. Vi hade bjudit in Ari och familjen Oksanen pga det, och de kom faktiskt allihop så det var roligt.

Under eftermiddagen och kvällen skriftade vi. Jag kände mig tröttare i kroppen än någonsin på mission, vet inte varför. Och jag känner mig så uppgiven inför att alla stänger dörren innan jag fått chans att berätta vad vi har att komma med. Jag hinner säga ”Edustamme Jeesuksen Kristuksen Kirkko” (Vi representerar Jesu Kristi Kyrka) och BANG! Så är dörren stängd. Jag samtalar nog med kanske 5 personer om dagen, efter att vi knackat på kanske 500 dörrar. De fem är ju då inte intresserade även om de är trevliga som pratar med mig i någon minut. Jag anstränger mig mera för att vittna för dem som stannar upp för att lyssna i några sekunder. Jag kände mig inspirerad till det när jag läste mina anteckningar från MTC. Som missionärer är vi utsända för att ”vittna för och varna folket” (L&F 88:81), och att ”Grunda församlingar och bygga upp kyrkan på de platser där människorna tar emot vårt budskap (se till exempel L&F 28:8). Vi har inte haft så stor framgång med den där sista biten här i Kajaani än så länge. Men vi kan bära våra vittnesbörd om Frälsaren, och om återställelsen, för dem, oavsett deras inställning.

Jag känner mig faktiskt ganska värdelös här ute just nu. Kan bero på att jag är så trött, men jag känner att jag inte riktigt har någon möjlighet att lära mig finska som det är nu. Vi har nästan inga möten med medlemmar eller undersökare, och ingen som vi möter på gator eller vid dörren vill prata med oss ens en liten stund. Och de få tillfällen då någon stannar upp för att byta några ord, då är jag ändå inte bra på att vinna deras förtroende. Jag ver ju aldrig ens bra på sådant där hemma, när människor INTE hade fördomar pga. namnbricka och kostym… då JAG inte ringd på DERAS dörr…

Vaccin och dollar

Publicerat av

Andra veckan flöt på bra, jag har kämpat hårt med finskan utan att känna så stor framgång, men jag trivs verkligen på MTC. Det är skönt att vara omgiven av så många bra ledare och lärare, och det är skönt att vara i sällskap av så många unga män och kvinnor som känner en lika stor hängivenhet för evangeliet och för Herren som jag upplever att jag själv gör. Jag uppskattar också mitt uppdrag att ta emot nya missionärer och vara lite ansvarig för grenen ihop med Äldste Griffeth. Även om det gör att jag har ännu mindre fritid här så ger det mig en känsla av att jag gör något viktigt och att jag är till hjälp för någon, jag tycker om ansvar.

Jag hade en incident i veckan som gjorde mig lätt bedrövad. Min vaccinering var tydligen inte helt klar, jag saknade en spruta för att skyddet skulle vara fullgott. Vaccinet kostade inte särskilt mycket hemma, men det var helt andra priser i USA. Jag hade inte de pengarna med mig, och jag var säker på att de pengarna inte fanns hemma heller. Jag var osäker på vad som skulle hända om jag inte kunde betala. Jag tog upp det med rådgivaren i vårt grenspresidentskap, broder Sowell. Jag var näst intill tårögd när vi började prata, och innan jag hade kommit till poängen eller själva problemet så grät jag. Broder Sowell tog mig på största allvar, men när jag var färdig med att berätta vad mitt problem var såg han oerhört lättad ut. Han log, sade att de skulle fixa det, och sade ”-Gå och tvätta ansiktet nu, du ser förfärlig ut”.

Kraven för att gå ut som missionär och representera kyrkan är höga, man behöver leva som kyrkan lär. Det går inte att gå ut och predika ett budskap som man själv inte lever efter, det är ju ganska självklart. En av de saker som är viktiga är moralisk renhet, till exempel att inte ha sexuella relationer utanför äktenskapet. När man kallas som missionär blir man intervjuad av sin biskop vad gäller värdighet. Det finns ungdomar som tror att de kan ljuga sig igenom intervjuerna och komma ut på mission ändå. Man kan fråga sig varför man vill det, men det finns vissa som gör. Det brukar dock krypa fram förr eller senare om det finns ouppklarade saker från tonåren. Broder Sowell hade naturligtvis misstänkt att det var en bekännelse av det slaget som han skulle få ta emot när jag satte mig för att prata med honom med tårar i ögonen. Till allas lättnad handlade det om dollar.

På tal om att komma med bekännelser, varje vecka var det ett antal missionärer som blev hämtade av familjen. En del hade blivit hemskickade, andra själva valt att avbryta sin mission. Den tredje missionären i den äldre finska-klassen (vars namn jag skall låta vara onämnt), var en av dem som åkte hem. För ett par dagar sedan kom han bara in i vårt klassrum, tog var och en i hand och sade ”see you around”, dvs ”vi ses” rakt översatt. Jag förstod ingenting, ”klart vi ses, du är ju här i många veckor till” tänkte jag. Så snart han gått ut tittade systrarna på varandra och sade

”-vad tråkigt, så ledsamt.”

”-Vad då?” frågade jag, varpå de förklarade att han skulle åka hem. ”See you around” är visst en avskedsfras i Usa, hur ologiskt det än låter.

MTC redan jobbigt

Publicerat av

Min positiva attityd var snart nedbruten… dag nr. 2 i MTC och vi började fokusera ännu mer på glosor. Vi hade repetera-övningar i klassrummet. Säga ett ord högt, först på engelska sedan på finska, och tanken är att när man har sagt det högt tillräckligt många gånger så lär hjärnan sig det, undermedvetet. Det kallas visst ”chanting” på engelska. Meet – tavata, name – nimi, companion – toveri, meet – tavata, name – nimi, companion – toveri… alla dessa nybörjarord. Jag upplevde att det inte gav mig någonting över huvud taget. Jag tror det är för att engelska är mitt andraspråk. När jag skall säga något på engelska översätter jag ju det från svenska snabbt i huvudet. Jag tror inte att mitt huvud kommer att lära sig något undermedvetet när jag övar från engelska till finska, jag måste nog ta det från svenska till finska om jag skall lura min hjärna att komma ihåg något…

Kvällen var riktigt kämpig, jag var så trött. När man äntligen fick komma tillbaka till rummet så skulle man ju göra sig iordning, byta några ord med kamraten om dagen, ha gemensam bön och så var det dags att sova. ”Lights out” vid halv elva, varje kväll. Det var regeln. Det känns som att man inte har någon egen tid alls. Ingen tid att reflektera över det man lärt sig, knappt någon tid till att föra dagboksanteckningar ens.