Idag beslutade vi att inte ta så mycket ledig tid trots att det är p-day, så vi får fler timmar över i slutet av veckan. Vi skrev brev hem och handlade, sedan gick vi och arbetade. Vi bad som vanligt om inspiration för vart vi skulle gå och söka intresserade människor, och för en av de första gångerna på på min mission fick jag ett svar på den bönen, vi skulle till Björnviken, så vi cyklade genast dit.

Jag hade en comeback i huvudet hela tiden, men det funkade inte idag, däremot kom vi till en annan bekant person som vi träffade för några veckor sedan. Jag mindes henne klart därför att det hade känts väldigt bra att diskutera med henne. Den här gången fick vi komma in och vi hade en ganska bra första diskussion.

Den började dock lite svagt, vi inledde med vår vanliga historia om hur Gud alltid uppenbarat sin vilja och sina sanningar genom profeter, att kyrkan som Kristus grundlade togs bort pga människors orättfärdighet, att Gud kallat profeter igen i vår tid och återställt sin kyrka… jag kände att det bara var information som rullade på, jag kunde inte känna en Helige Anden. Det var nog något annat som hon behövde höra. När vår historia var färdig började hon ställa frågor och då blev det genast en mycket bättre känsla i diskussionen. Det fanns flera saker hon undrade över, och fick svar på. Jag vet inte om hon trodde på allt, men det märktes att hon accepterade en del av det.

Under eftermiddagen gick vi runt på kråkholma, det var redan mörkt vid fem-tiden. Jag övade på mina scripture mastery kort, och jag kände gång på gång hur fantastiska skrifterna är, att de givits till oss, och att orden innehåller kraft.

Vi stötte på en man som uppträdde lite konstigt. Till en början verkade han mycket intresserad av det vi sade, och jag bara väntade på att han skulle avslöja vilket samfund han till tillhörde, men det framkom till min förvåning att han inte tillhörde något alls. Inte heller trodde han på att Kristus lever och verkar idag. Jag kände mig inspirerad och sade “Det här kanske är ditt livs viktigaste stund, kanske Gud försöker säga något till dig?”. Han stod tyst en lång stund, efter vilket han sade “Nej, Gud har inget budskap för mig.” Han tillade “Jag vet när jag har rätt” samtidigt som han lade handen på hjärtat, sedan gick han.

Medan vi gick vidare låtsades min kamrat vara en Jehovas Vittne som vi diskuterade med, han kan deras lära väldigt bra och tog upp standard-argumenten, jag bemötte dem på det sätt vi brukar. Efter rollspelet (som jag tror pågick i någon halvtimme) funderade jag över hur meningslöst det är att hamna i sådana här diskussioner. Givetvis kan Bibeln tolkas på det sätt de tolkar den, 5 miljoner Jehovas Vittnen är ju inte korkade. Samma för 500 miljoner Katoliker och 500 miljoner Protestanter (eller hur många de alla nu är). Det är klart att det finns en logik i deras olika synsätt också. Så det är alldeles meningslöst att försöka “bevisa” någonting. Vår logik mot deras logik kommer aldrig att hjälpa någon.

Dessutom – vartill har vi kallats? Har vi kallats att gå ut i världen och diskutera med människor emot deras tro? Nej, till att vittna för och varna folket, varna för syndens följder och vittna om återställelsen av Kristi kyrka och evangeliet, om Mormons bok som helig skrift och om en profet i nutid. Sedan är det upp till var och en om de är intresserade av ett sådant budskap eller om de inte bryr sig. Upp till dem om de vill undersöka och ta reda på om Gud uppenbarat mera än vad som ryms mellan bibelns pärmar eller inte. Mitt vittnesbörd är att Gud har det, och att Mormons bok är sann precis som bibeln, den leder mig till att göra gott, sträva att omvända mig från synd och söka en nära relation till Gud.
Efter att vi båda tänkt på Freddy vid samma tillfälle beslutade vi att gå upp till lopptorget där han arbetar. Han var där, skulle precis sluta, och tog med oss i bilen på en lång tur. Han pratade mycket (ibland är det vår bästa roll – att vara någon som lyssnar). Vi fick också en del ny information om en medlemsfamilj i församlingen. Innan han släppte av oss hemma köpte han kvällsmat till oss på McDonalds, han är alltid så snäll.

Väldigt få personer i kyrkan (och förmodligen i världen i övrigt) är de man tror att de är, och med nästan alla familjer i kyrkan finns mycket arbete att göra i att stärka deras tro på Kristus och deras vilja och kraft att tillämpa försoningen i sitt eget liv.
När jag kommer hem efter mission skall jag njuta av att inte behöva ta del av församlingens problem på samma sätt som man gör när man engagerar sig i människor som missionär. Fast det tar väl inte lång stund innan man kallas till ett ämbete där man behöver göra det ändå. Fast det är ju vad vi lovar i dopet, att bära varandras bördor. Men jag börjar förstå vad rådet innebar som jag fick från Peter innan jag åkte ut på mission, “kom ihåg att du är du och dom är dom”. Undrar om jag har kallats till sådana områden där vi knackar mycket dörr för att jag har svårt att veta hur jag skall hjälpa folk med sina problem, eller för att jag allt för lätt tar så stor personlig del i deras problem och liv. Eller så kan man ju se det så att vi bara knackar mycket dörrar för att vi är dåliga missionärer som inte lyckas få undersökare. Oavsett vilket vet jag att jag gör mitt bästa och ger arbetet hela mitt hjärta. Det är allt min mästare kräver.

Idag höll jag tal i kyrkan, jag kände hur det kan stärka ens egen tro och vittnesbörd när man får möjlighet att ”tala i Guds namn” (se L&F 1:20). Då jag förberedde mitt tal igår kände jag mig inspirerad på samma sätt som den gången där hemma då jag förberedde ett tal om tempel, och tycktes höra Den Helige Anden viska till mig ”Du kan det här, lägg ner boken och skriv från hjärtat”. När jag höll talet gick jag flera gånger utanför det som stod på pappret. Det brukar jag inte göra, men jag kände mig verkligen inspirerad idag.

Talet i korta drag: Jag inledde med att läsa om Mose, från texten i Moses 1 där han ser alla världar som Gud har skapat, jag ledde det till Jesus Kristus, för att sedan prata om hur kyrkan, och hur den finns till för att hjälpa oss att leda varandra till Evigt liv, tillbaka till Fadern. Medan jag höll talet fick jag maningar av den Helige Anden att läsa verser som jag inte hade förberett i mitt tal. Jag tänkte även på andra skriftställen som jag hade velat läsa, men som jag inte hade studerat tillräckligt för att hitta så snabbt, eller kunde bakgrunden till tillräckligt bra för att ta in bara så där.

Det fick mig att känna en törst efter att studera skrifterna mera igen, som jag gjorde de första åren jag var medlem i kyrkan. President Sowell på MTC (i vårt grenspresidentskap) föreslog att vi genom vår mission och vårt liv skulle studera skrifterna på ett sätt att vi ställer frågor till oss själva på texten vi läser, skriva upp allt som vi inte förstår kring det, och hitta svar på de frågor vi kan, och lämna åt framtida förståelse och visdom det som vi inte kan besvara ännu. Det var han som också sade till mig att jag skulle öva på att ”tala ut”, ”höja min röst”. ”Project your voice” brukade han säga (”sikta med rösten” eller ”skjut iväg rösten”). Har en del kvar att jobba på där.

Vi fick middag hemma hos familjen Moisio. Hon berättade att hon pratat med en granne om att vila från husbygget på söndagar, för när de buggde sitt hus märkte de att det blev mycket mindre fel om man helgade sabbatsdagen, om man tog en dag till vila och återhämtning och kopplade bort byggandet. Det var precis vad President Hoyt ville att vi skulle be medlemmarna att göra – prata med sina bekanta om principer som välsignat deras liv. Att prata mindre lära och mera verkliga erfarenheter, hur evangeliet påverkar dem i vardagen.

Efter det cyklade vi tillbaka in mot stan och kollade alla våra ”comebacks” på Bennäsvägen men ingen hemma idag heller. Tillbaka i stan kollade vi ett par till, men inga undervisningar blev det idag. Avslutade dagen med att kontakta i stan i någon timme.

Jag har inte bekymmrat mig så mycket på det sista över mina egna brister eller över att arbetet inte går så mycket framåt just här, och mera kunnat anta inställningen att jag är här och erbjuder någonting, det är upp till människorna om de vill ha det. Jag vet att det jag kommit för att dela med mig av är ovärderligt för mig, och säkert skulle bli det för många om de tog sig tid att undersöka det. Jag letar efter dem som vill ha det, och det är inte lätt.

Jag tror att den största anledningen till att vi är här är medlemmarna, både aktiva och mindre aktiva. Det känns som att det är där vi kan göra mest gott. Det är några familjer som jag särskilt känner att jag har kunnat ge någonting, men den som tjänat mest på min vistelse här i Jakobstad är ändå jag själv. Jag har lärt mig mycket både genom främlingars hårdhet och nya vänners värme, många medlemmar som jag lärt känna och fått band till.

Under förmiddagen knackade vi dörr på Bennäsvägens södra del, vi träffade bl a en fin familj dit vi skall tillbaka nästa vecka. Efter ca 5 timmar cyklade vi hemåt och inledde vår fasta. Efter maten gick vi till området väster om centrum. Vi var bl a förbi en familj som tidigare bjudit oss att komma tillbaka. Vi pratade med mamman nu, och hon bjöd oss att stiga på. Vi hade en kort diskusison innanför dörren, Jag tog en kort version av berättelsen om Joseph Smith (jag har känt annorlunda, starkare, för den sedan jag var med Äldste Holiday hemma hos Nymans). Hon var trevlig, och hon sade att hon skulle läsa Mormons bok ordentligt någon gång, men hon hade för mycket runt sig nu med familjen, med barnen etc. Jag riktigt kände den goda stämningen i hemmet, och jag såg och hörde på barnen som var förbi i farstun ett par gånger att de var friska, andligt, att det var ett gott hem där en god familj bor. Sådant gör mig glad, även om de inte vill ta sig tid för vårt budskap denna gång.

Senare gick vi tillbaka till en annan ”comeback” i området där en ung kvinna bett oss komma tillbaka vid tillfälle. Det var en äldre man som öppnade, hennes pappa visade det sig, och han sade att hon inte var hemma nu men ”kom gärna tillbaka någon kväll då vi alla är samlade” sade han. Han hade visst träffat oss i centrum en dag också. Man börjar glömma, har ju träffat så många i den här stan nu. Vi gjorde tydligen ett bra intryck hos honom första gången iaf.

Då vi gatukontaktade ett slag kom någonting över min kamrat, och plötsligt satte han av tvärs över gatan och ropade glatt ut ett ”Hej” och kontaktade en kvinna. De pratade en stund, hon kom fram till att hon inte var redo att lära sig mer om kyrkan, men det var väldigt kul (och lite ovanligt) att se min kamrat med sådan entusiasm och initiativ. Anden måste ha ”sparkat igång” honom.

Jag funderade lite ikväll över rädsla och högmod. För att utvecklas krävs det ju att man kliver ut ur sin komfortzon, att ta risker och att våga. Jag tror att en del också är att lyssna till sina känslor och handla enligt dem, inte bara låta huvudet styra, dels för att vara rättvis mot sig själv, och dels för att den Helige Anden arbetar genom hjärtat och känslor, medan Satan å andra sidan gärna sätter griller i huvudet på oss, och väcker rädsla.

Ibland känns det svårt för mig, eller det tar i varje fall emot, att berätta för min kamrat om han säger något som stöter eller sårar mig. Jag tror att jag låter bli att nämna det pga rädsla för hur det skall tas emot, att det skall utnyttjas till att ytterligare såra. Å ena sidan känns det ju som något jag behöver klara upp och inte ta med mig in i en äktenskapsrelation, å andra sidan tror jag att jag kommer att känna kärlek och trygghet hos en partner så att problemet nog inte uppstår. Om man älskar någon så vill man ju veta hur de känner och mår, och vill hjälpa om man kan.

Och det där fick mig att fundera lite över hur likt det förhållandet är med det vi har till vår himmelske fader. Han vill också veta hur vi känner och mår, och vill hjälpa oss med tröst och stöd. Tänk om alla människor visade kärlek och omtanke, hur många av väldens fysiska och andliga problem skulle inte vara lösta då? Så kan jag förändra världen? Ja, den delen av den som jag berör, den delen som är omkring mig – genom att visa omtanken och kärlek. Jag kan förändra världen.

Under förmiddagen knackade vi dörr och träffade en ung mamma som undersökt kyrkan tidigare. Hon sade att hon hade läst i Mormons bok, att hon hade bett, och att hon fått ett svar som det tog lång tid för henne att bli till freds med. Hon sade att svaret hon fått på sin bön var att boken inte var sann. Jag frågade om vi kunde prata lite om det, kanske vid ett bättre tillfälle, och hon svarade att ”Jag bollar det tillbaka till dig, du kan be om det, deal?”

Vår enda kommentar till varandra då vi gick därifrån var ”That was wierd” (sv. ”det var kontigt”). Jag förstod inte riktigt vad hon menade med att be om det, men jag tror inte vi kommer gå tillbaka. Vi knackade dörr resten av dagen, och vid 17-tiden gick vi hem till Freddy, vi var bjudna på pizza. Jag hade en tanke på ett andligt budskap om den Helige Andens frukter från Gal 5:22-23 (kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning), jag tänkte kort fråga dem om de ville ha mer av det här i sin familj, och om svaret då vore ja, vilket jag trodde och hoppades, så skulle jag föreslå för dem att de skulle ha familjebön tillsammans en gång om dagen. Jag fick dock aldrig något tillfälle.

Då vi gick hem träffade vi ett ungt par som vi skall försöka undervisa imorgon. Dessutom har vi ju veckans stora grej imorgon, Nyman…

De resande äldsterna kom förresten ikväll också, den här gången är planen att de skall jobba med oss, förra visiten var ju bara logi.

Idag hade vi halv förberedelsedag (vi körde ju en halv i måndags också). Skrev brev som vanligt, umgicks med Freddy i några timmar, sedan knackade vi dörr. Vi undervisade en första-diskussion hos en finsktalande kvinna, jag tyckte det gick bra, och kändes bra, men min kamrat tyckte motsatsen.

Jag funderade lite om det kan vara så att han är lite negativ pga att han är missnöjd med sin egen insats. Jag skulle vilja säga till honom att se sig själv i spegeln varje morgon, och säga ”Jag älskar dig, och du håller på att bli den missionär som Herren vill göra dig till. Ha tålamod och var lycklig” (Lift up your heart and rejoice, for the hour of your mission is come). Men jag har ännu inte tagit upp det med honom, jag vet inte om det är lämpligt.

På kvällen tog vi det lite lugnt, vi kommer att få ihop våra 70 timmar proselyterande arbete denna veckan ändå. Jag svarade på Stinas brev, och berättade några tankar jag hade om vittnesbörd och tro. Vid upprepade tillfällen under mission har jag tittat tillbaka och tyckt att mitt vittnesbörd tidigare har varit så litet eller så svagt, men det är förstås pga att det växt nu, och jämfört med vad det kommit att bli så var det nog ”litet” tidigare

Jag har många gånger tänkt att ”snart är min tro/mitt vittnesbörd nog färdigt att vara en ”fast klippa” (som det står i en viss välsignelse jag fått). Men jag tror inte att det funkar så – ökad tro/vittnesbörd kommer som en belöning, välsignelse, resultat eller verkan av tro som man utövat, dvs att vi levt enligt de sanna principer vi känner till.

Så länge vi är rättfärdiga (rätt-färdiga, på ”färd” i ”rätt” riktning) ökar den alltså ständigt, och det finns ingen nivå av vittnesbörd eller tro som vi måste nå för att kvalificera oss för frälsning, vad som däremot krävs är att vi har ”tro till omvändelse¹Finskan har ett mycket bra ord för omvändelse (engelskans repent, repentance, inte att förväxla med convert, conversion), det är ”parannus” vilket betyder bättring eller förbättring, det talar tydligare om vad det handlar om än vårt svenska omvändelse. Ordet omvändelse kommer naturligtvis av att vända sig om och sluta synda, vända sig bort från synden till något gott. Det finska ordet visar bättre på att det inte bara handlar om att upphöra med något dåligt utan minst lika mycket om att omvända sig TILL någonting, att göra BÄTTRING.” dvs en tro på Kristus som leder oss till ett bättre liv. Att vårt vittnesbörd växer och att vi går framåt i vår andliga utveckling är ett bevis för oss själva på att vi har ”tro till omvändelse”, Alma 34:16

Och på så sätt kan barmhärtigheten tillfredsställa rättvisans krav och omsluta dem i trygghetens armar, medan den som inte utövar tro till omvändelse är utsatt för de rättvisans krav som hela lagen ställer. Därför är det endast för den som har tro till omvändelse som den stora och eviga återlösningsplanen förverkligas.

Att vi ser en andlig utveckling i oss själva innebär ju att vi strävat efter att leva efter Kristuslika principer, och att vi fortsätter att lära oss om Hans evangeliums lag, och sträva att leva i enlighet med den mera fullt.

Ofta då jag ”bär vittnesbörd” för någon, dvs berättar för dem om den tro och den kunskap om Gud som jag har, och berättar för dem hur jag fått den kunskapen, då kan jag känna den Helige Andens kraft och jag blir själv uppbyggd av det jag sagt, för den bekräftande känslan, kraften som vittnar om att orden är sanna, kommer från Honom, jag står bara för  de tomma orden.

Jag läste från boken ”Trosartiklarna” idag (James E Talmage), ang. dop och Johannes 3:5

”Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike”

Den traditionella tolkningen av vad som undervisas här är att en människa måste döpas (med vatten) och ta emot den Helige Andens gåva innan hon kan träda in i Guds närhet.

Jag fick en tanke kring det idag, inte att Kristus skulle ha menat något annat än ovanstående när han sade det, men här är min egen tanke:
Att födas av vatten = att födas till jorden, att få en fysisk kropp.
Att födas av ande = att låda Anden regera över kroppen. Se vidare Galaterbrevet 5, ex verserna 16, 22 och 23:

Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär.

Andens frukt … är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning…

Nåväl, sommaren kom den 1 juli och idag kom vintern. Så kändes det i alla fall då vi efter en kort tids dörrknackning stötte på Raine (som jag och Äldste Phelps lärde känna lite grand för en tid sedan). Vi stod nämligen i hans trädgård och hade någon timmes samtal, han lyssnade intresserat, men i lsutet sade han rakt ut att han var för lat för att läsa i Mormons bok, eller någon annan bok heller för den delen. Vi gav honom adressen till ett par av kyrkans hemsidor där han kunde läsa mer. Jag kände den Helige Anden starkt ikväll, och jag hoppas att Raine gjorde det också, men mest av allt hoppas jag att min kamrat kände sig upplyft av samtalet. Han har varit lite nere på sistone och jag vet inte riktigt vart jag har honom, men det kändes skönt att höra honom bära vittnesbörd¹Att ”bära vittnesbörd om” innebär, på vårt ibland underliga kyrkspråk, att man berättar för någon att man vet … eller berättar orsaken till att man vet … . Där … alltså är någon sanning eller princip i evangeliet, ex. kan jag bära vittnesbörd om att Jesus är vår frälsare, att han förlåter synder, att han har en profet på jorden i vår tid etc. idag då vi stod och undervisade. Efter det samtalet skyndade vi hem och satte på mössor och tjocka vinterhandskar. Som sagt, vintern är redan här…

Då vi knackade dörr idag kände jag en sådan underlig känsla av glädje, jag blev uppbyggd vid varje dörr där jag glatt bar vittne om evangeliet. Det måste ske genom lycka, hur kan ett glädjebudskap vara trovärdigt om bärarna av budskapet inte är genuint glada? Lycka kan inte fejkas, lika lite som kärlek kan det. Människor känner.

Jag fick förresten brev från Stina idag, hon hade träffat Ami Kemppainen på Fest i Nord²Fest i Nord är en aktivitet som kyrkan anordnar där ungdomar 18-30 år gamla träffas under några dagar, som ett läger. Det är sport och aktiviteter på dagarna (man kan välja bland roliga, kunskapsinriktade och andliga, ”smörgåsbord-style”), och dans på kvällarna. och berättat att hon hade vänner på mission i Finland. Han var ju en av mina lärare i MTC, och han frågade om det var mig hon kände. ”I really liked him” hade han sagt. Det gjorde mig glad att höra det, jag tyckte verkligen om honom också.