Under morgonen knackade vi dörr i ett par olika områden, ingen undervisning. Samma sak mellan lunch och middag. När vi cyklade hemåt för att laga middag började jag känna något i halsen… bara jag inte åker på en förkylning nu. Efter middagen föreslog jag att vi skulle gå istället för att cykla, det kändes som att det skulle vara bättre för kroppen, kanske jag slipper undan en förkylning då.

”-Så du tror att cykling skulle vara negativs för din hälsa?”

”-Ja, jag tror att det inte är lika ansträngande för kroppen att gå”

”-Okej, då gör vi väl det då. Men jag vet inte om jag tror på det där…”

Bara jag slapp cykla så… Äldste Smith planerade att bli läkare så han hade gärna en åsikt om sådana saker, redan nu innan sin utbildning =)

Vi promenerade in till stan och jag pratade med några människor på vägen. Det kändes bra att kunna vara till någon nytta även under förflyttningen, det känns så onödigt att cykla och susa förbi en massa människor som man annars skulle kunnat kontakta. Vem vet var det finns människor som är intresserade av vårt budskap. Det är förståss en sak om man skall cykla för att hinna mellan olika möten och undervisningar, men när vi ändå bara har ”finding-work” på schemat så kan vi väl lika gärna ”finna” överallt.

Två intressanta saker hände när vi var inne i stan i kväll. Först fick vi komma in till en äldre man. Han var kristen, han hade levt sitt liv i den lutherska tron, och det var inte direkt något han tänkte ändra på såhär på ålderns höst. Han trodde på Gud och på Jesus Kristus. Vi gav vårt budskap om Joseph Smith och Mormons Bok, men i slutändan ville han inte ta boken.

”-Tror du att Gud kan svara dig på om boken är sann eller inte?”

”-Jag tror att Gud kan svara på allt. Men han har gett mig allt jag behöver i min bibel, och snart är det dags för mig att möta honom.”

Äldste Smith gjorde ett försök till

”-Jag har själv bett och frågat Gud, och han har svarat mig att boken är sann. Bibeln ger mig mycket styrka och hopp, och framför allt tro på Kristus. Den här boken, Mormons Bok, är också ett vittne om Kristus. Den intygar dessutom att allt som står om Kristus i Bibeln är sant. Jag lovar dig att om du läser ur den här boken också så kommer din tro att stärkas och du kommer närmre Frälsaren.”

”-Jag står nära Honom, och jag behöver ingen annan bok än bibeln. Men det var trevligt att prata med er pojkar. Ni gör ett gott arbete, fortsätt med det.”

Jag tror att han var mer intresserad av att ha någon att prata med en stund, än av vårt budskap i sig. Äldste Smith säger att många människor här är ensamma, särskilt de äldre. Då har vi kunnat glädja någon i alla fall. Han var trevlig och det är alltid skönt att sitta ner och vila en stund.

Det andra som hände ikväll var när vi knackade dörr i de höga byggnaderna nere vid vattnet, vi träffade en kvinna som inte hade tid att släppa in oss, men hon sade att om vi hade tid så fick vi gärna hjälpa henne imorgon nere i centrum där hon skulle hänga upp saker i sin butik. Vi tog adressen och efter det gick vi hem.

Ett parti schack och så var det sovdags.

Söndag morgon och det var dags att gå i kyrkan för första gången i Finland. Grenen här i Kajaani var inte stor, det hade jag ju förstått sedan innan, men när jag såg lokalen insåg jag hur liten den faktiskt var. Sammonkatu 7C var adressen. Ett vitt hus med blå fönsterramar, två våningar. Övre plan var bostäder, nedre hyste alltså in oss och en butik. Vår lokal bestod av ett litet kapprum, ett mycket litet kontor, ett klassrum samt stora rummet som fungerade som kyrksal. Det sistnämnda hade en vikvägg som man kunde dra ut för att dela av rummet under lektionstid.

Det fanns kanske 40 stolar i rummet, men jag kunde gissa att vi inte skulle fylla alla dem, det brukar ju alltid vara möblerat för att husera besökare och tillresande i kyrkans lokaler.

Vi var först på plats men medlemmarna började så småningom droppa in en efter en. Det var några äldre, några ensamstående och så några familjer med barn, från 5 år och uppåt.

Komulainens hade jag ju redan träffat dagen innan, bara deras familj fyllde ju två stolsrader. Sedan var det grenspresidenten och hans familj, två tonåringar hade de. Kovanen heter de i efternamn. Dottern var i min ålder och pratade ganska bra svenska, det gjorde mamman också. Första gången jag fick använda svenska på många veckor, det kändes kul.

En familj till med barn kom det – Mirja Kokkonen med två döttrar, 5 och 7 år gamla. Pappan var inte medlem, men kom visst ibland med till kyrkan. Han gillade missionärerna, och de felsta medlemmarna. Sedan hade vi några ensamstående: Broder Kervinen, grenens missionsledare, och hans kompis broder Tolonen som plockade upp mig vid tåget i torsdags när jag kom. Det fanns även två ensamstående medelålders kvinnor, syster Riihonen och en kvinna till. Så till de äldre: syster Korhonen som bodde i gruppboendet bredvid kyrkan (måste vara minst 90 år gammal) sedan syster Seitsojoki som hade oss hemma på middag i fredags, då när jag somnade.

Mötena började precis som hemma med att vi delades upp i prästadömet och hjälpföreningen¹Kyrkans möten är vanligen indelade i tre block på knappt en timme vardera, under en av de timmarna är männen för sig (Prästadömet) och kvinnorna för sig (Hjälpföreningen). Ordet hjälpföreningen kommer av att kvinnorna redan i kyrkans tidiga dagar ville organisera sig för att på ett effektivt sätt kunna ge timlig och andlig hjälp där det behövs, det engelska namnet är ”relief society” (sällskapet för att underlätta eller sällskapet som underlättar) och hjälpföreningens måtto är ”charity never faileth” dvs. givmildhet (eller kärlek) slår aldrig fel, eller skall aldrig upphöra., samt ungdomarna och barnen i enskilda grupper, alla lokalens rum användes med andra ord. Jag förstod inte många ord av lektionen men jag gjorde mitt bästa för att försöka förstå i alla fall. Efter det var det söndagsskolan, där är vuxna samlade och ungdomar och barn har egna lektioner. De minsta barnen har ju inte lektion utan snarare lekstund (båda de första timmarna). Om det var svårt att hänga med under prästadömet så var det ännu svårare under söndagsskolan, hon som hade lektionen pratade snabbt och det var mycket högläsning från bibeln. Det var i och för sig bra, för när det var ställen i skrifterna som jag kände till så kunde jag ju minnas vad det handlade om, och på så sätt bättre förstå vad lektionen handlade om, men om jag inte kände igen skriftstället så hade jag ju inte en chans att fatta något av det finska bibelspråket.

Efter söndagsskolan var det sakramentsmöte ²Sakramentsmöte är vad andra kyrkor kallar för gudstjänst. Vi kallar det för sakramentsmöte därför att det är i det mötet vi tar del av sakramentet, bröd och vatten till minne av frälsarens kött och blod. Andra kyrkor använder vanligen vin, och kallar den här ceremonin för nattvarden. Vin användes tidigt i kyrkans historia, men under en tid när vin inte fanns att tillgå sade Herren att det inte har betydelse om det är vin eller vatten, det viktiga i ceremonin är symboliken och hur man andligen är inställd till försoningen när man tar sakramentet. Sedan dess har vatten använts för sakramentet i Jesu Kristi Kyrka. , och det är ju mer regel än undantag att nya missionärer får presentera sig och bära sitt vittnesbörd på sitt första söndagsmöte så jag hade förberett mig för det. Mötet inleddes, precis som hemma, med att grenspresidenten hälsade alla välkomna, annonserade att vi hade en ny missionär, och så läste han upp från sin mötesordning vilket psalmnummer vi skulle inleda med, och vem som kallats att hålla inledningsbönen.

Vi sjöng en psalm, en av bröderna höll inledningsbön, och så gick grenspresidenten upp till talarstolen på nytt.

”-Då går vi vidare till att ta del av sakramentet.”

Vi sjöng en sakramentspsalm medan två av bröderna bröt brödet. När brödet var brutet läste en av dem sakramentsbönen ³O Gud, du evige Fader, vi ber dig i din Sons, Jesu Kristi, namn att välsigna och helga detta bröd för alla deras själar som äter därav, så att de kan göra det till minne av din Sons kropp och betyga för dig, o Gud, du evige Fader, att de är villiga att ta på sig din Sons namn och alltid minnas honom samt hålla de bud som han har givit dem, så att de alltid kan ha hans Ande hos sig. Amen. , sedan gick två andra bröder runt i lokalen med brickorna med bröd. Efter det välsignades vattnet ⁴O Gud, du evige Fader, vi ber dig i din Sons, Jesu Kristi, namn att välsigna och helga detta vatten för alla deras själar som dricker därav, så att de kan göra det till minne av din Sons blod som utgöts för dem, så att de kan betyga för dig, o Gud, du evige Fader, att de alltid minns honom, så att de kan ha hans Ande hos sig. Amen. , och brickorna med vattenkoppar bars runt till alla. Allting såg ut och fungerade precis som där hemma. När sakramentet hade delats ut stod grenspresidenten, broder Kovanen, åter upp och sade

”-Först skall vi få lyssna till vår nye missionär som skall säga några ord till oss, sedan får vi ett tal av Äldste Smith.”

Japp, nu gällde det, som tur var hade jag skrivit ner det jag ville säga på ett papper, och Äldste Smith hade hjälpt mig genom att kolla min stavning, ordval etc.

På min bästa finska berättade jag kort om att jag varit medlem i kyrkan i drygt fyra år. Jag berättade hur jag kände för missionärernas budskap när de var hemma hos oss, och jag sade att jag visste att Mormons Bok var sann och att den var från Gud. Jag lovade att göra mitt bästa under min tid i Kajaani och att jag såg fram emot att lära känna dem alla.

Det var åtminståne vad jag hoppas att jag fick fram. Det var skönt att komma ner i stolsraden igen. Äldste Williams klappade mig på axeln med ett ”Very well done” (sv. Mycket bra gjort). Efter det höll alltså Äldste Smith ett tal. Det brukade ju vara så hemma ibland också att om den som egentligen skulle hålla tal ⁵På sakramentsmötena i Jesu Kristi Kyrka är det ingen ”predikant” som står för undervisningen utan medlemmarna turas om att hålla tal. Grenspresidenten, eller någon av honom utsedd, ansvarar för mötenas innehåll, och kallar olika medlemmar att hålla tal olika söndagar. Vanligtvis får man den kallelsen någon månad i förväg, och man får också ett ämne som man skall tala om. Sedan är det ganska fritt att själv studera i skrifterna och samla egna eller andras tankar. Ett tal brukar vara mellan 5-20 minuter, mån får olika mycket tid tilldelad olika gånger, och lite beroende på hur många andra som talar den söndagen. Att hålla tal är givetvis frivilligt, man kan tacka nej. hade glömt bort, eller lämnade återbud sent, så var det alltid en möjlighet att ringa till missionärerna och be någon av dem förbereda ett tal. Som missionär kan man ju alltid ta sig tid till att förbereda ett litet tal, det är nog svårare när man har familj osv.

När han var färdig fick Äldste Williams och Äldste White också säga några ord. Grenspresidenten avslutade med några egna ord och så var mötet slut.

Jag satt tyst för mig själv ett slag. Jag hade precis insett hur alla de gröna missionärerna hade haft det, alla de som genom åren kommit direkt från MTC till vår gren där hemma. Att inte förstå något på mötena, eller när medlemmarna pratade med dem. Jag förstod den förvirrade missionärs-looken, ansiktet som nickade och log så länge den äldre kamraten gjorde detsamma.

”-Så, Äldste Svensson, vad blir det till lunch?”

Äldste Williams mötte min blick genom backspegeln medan han körde mot vår lägenhet.

”-Tja, spaghetti skulle jag tro” Det var nog det enda vi hade hemma. Det med köttfärs eller något sådant. Imorgon var förberedelsedag, då skulle vi handla. Alla sådana ”timliga” saker skulle man göra på en bestämd dag. Vi lagade middag och sedan delade vi på oss och knackade dörr i några timmar. Jag gick med Äldste White.⁶När två eller flera par missionärer träffas så brukar man passa på att göra ett ”utbyte” eller ”split” som det heter på missionärsslang. Det innebär att man arbetar en stund med någon annan än sin ”ordinarie” kamrat. Det är ett bra tillfälle att lära sig av andra, att kunna ventilera olika saker och bara ha kul och umgås. Det är välkommet med lite förändring i tillvaron när man i vanliga fall umgås dagarna i ända med en och samma person. Vi hade inte så mycket framgång, det var några som pratade med oss vid dörren, men vi blev inte insläppta någonstans ikväll. Det var ändå kul att jobba med honom, att få se och höra lite andra tekniker. Han försökte prata mer med folk vid dörren. Äldste Smith hade halkat in i att öppna med frågorna ”har du tid” eller ”är du intresserad av…” och det är ju precis de två ursäkter som folk tar till allra först för att slippa prata med oss, så det är ju nästan en inbjudan till ett nej… Äldste White försökte småprata lite mera vid dörren och det hjälpte, så till vida att folk inte blev riktigt så negativt inställda utan såg att vi ju faktiskt var riktiga människor också, bakom slipsen och namnbrickan. Äldste White var dock relativt ny också, bara några månader före mig, så det var en del av det vi fick till svar som han inte heller hängde med på. Han är från en av ökenstaterna, precis som sin kamrat, det märktes när vi diskuterade vädret. När vi gick ut från en av byggnaderna kommenterade jag att

”-Den här fuktiga kyliga luften är så härlig, när man känner att det faktiskt är någonting där.” det var kramsnö, alldeles runt nollan skulle jag tro. En välkommen temperatur som omväxling från de där 20 kalla… jag hade inte alls gillat den torra kylan i Salt Lake, för mig kändes det som att den kröp in överallt och även om det bara var några grader kallt så var det jättekallt… själv gick jag i överrock när vissa av amerikanerna gick i shorts och tröja (visserligen hoppade de en del för att hålla värmen, men ändå). Äldste White svarade dock

”-Skämtar du?! Jag avskyr den här blöta kylan, den är så äcklig, den tränger ju liksom in överallt…” Ironiskt nog hade vi samma upplevelse, fast vid motsatta klimat.

Det blev dags för våra bröder från Oulu att bege sig hemåt, och själva tog vi kvällen. Skrev lite i våra dagböcker, summerade veckans arbete på veckorapporten ⁷Varje vecka rapporterade vi några nyckeltal till missionspresidenten, bl a hur många dop vi haft. Den siffran var ju tyvärr 0 de flesta veckorna, 40 dop per år i ett land med 30 missionärspar/-områden innebär ju ett snitt på ca 1 dop/år och missionärsområde. Andra nyckeltal som vi rapporterade var hur många undervisningar vi haft, hur många medlemmar vi besökt, hur många Mormons Bok vi gett bort och hur många timmar vi varit ute och arbetat, samt hur många av de timmarna som var dörrknackande. Arbetstimmarna brukade ligga runt 60 per vecka. och spelade lite schack.

Dag nummer två. Samma rutin som igår morse med studier. Det känns bra att kunna ägna så mycket tid åt att studera skrifterna. Planen för idag var att först göra lite ”finding work” (finnande-arbete)¹Missionärsarbetet kan delas in i olika delar, en grundläggande del är att finna nya människor att undervisa. En annan grundläggande del är följdaktligen att undervisa evangeliet till dem som är intresserade. Finnande-delen av arbetet består ofta i att knacka dörr, att kontakta folk på gator och torg eller andra öppna platser. Ibland hålls ”gatumöten” där man är en grupp missionärer och medlemmar som sjunger psalmer, ofta har man ett bord uppställt med material om kyrkan, några missionärer kanske går runt och prata med folk under tiden. Kort sagt är alla sätt bra, utom de dåliga., sedan skulle vi hem till en familj i grenen, Komulainens, och fira sonens hemkomst från sin mission. Familjen bor i Kuhmo, som ligger ca två timmar med bil från Kajaani, inte långt från ryska gränsen.

Vi började med att knacka dörr i området hemmakring. Vi fick inga napp. Vi hade varit ute i ett par timmar när Äldste Williams ringde och berättade att han och kamraten White var på ingång. Vi skulle åka tillsammans med dem ut till Kuhmo. Äldste White och Äldste Williams (som för övrigt var vår zonledare²Organisationen i en mission ser ut som följer: Missionspresidenten har det övergripande ansvaret, och han bestämmer även i vilka områden missionärer skall verka och vem som skall arbeta ihop med vem. Till sin hjälp väljer han ut två missionärer som kallas för ”assistenter.” Missionen är sedan indelad i geografiska zoner, finlandmissionen var indelad i fem zoner. Varje zon innehöll ca 12 missionärer. Varje zon hade en ledare, ”zonledare.” Varje zon var sedan indelad i distrikt om mellan fyra och sex missionärer, alltså två till tre distrikt per zon. Varje distrikt hade en ledare, ”distriktsledare.” Missionspresidenten är den som utser zon- och distriktsledarna. Alla i distriktet träffades för distriktsmöte en gång i veckan. Hela zonen träffades var sjätte vecka och hela missionen träffades endast vid speciella tillfällen, som när en av de tolv apostlarna besöker missionen.) bodde i Oulu, som ligger på toppen av Östersjön. Det tar ca 3 timmar att resa mellan Oulu och Kajaani med bil eller tåg. De kom i bil³I Finland var det vanligt att zonledarna hade bil, men det var inte alltid bundet till uppdrag på det viset utan de områden som hade större behov av bil hade bil. Behovet att ha bil kunde huvudsakligen bero på två saker, antingen var området så utspritt geografiskt, eller så hade man så många personer eller familjer som man undervisade att man inte hann med allt arbete om man skulle cykla eller resa kollektivt mellan mötena. Detta var dock sällan anledningen just i Finland då religion, liksom i de övriga skandinaviska länderna, inte var så populärt. Bilarna ägdes alltså av missionen, och missionspresidenten avgjorde vilka områden som skulle få nyttja dem. och plockade upp oss. Jag bekantade mig lite med Äldste White under resan ut till Kuhmo, och passade på att njuta av det vackra vinterlandskapet medan det ännu var ljust ute.

”-Äldste Smith, du får hjälpa mig att spana älg nu. Fyra ögon är bättre än två.”

Äldste Williams körde, han kom från Utah. Inte många älgar längs landsvägarna där antar jag… de tog det här med älgar på största allvar.

”-Yup, jag skall hålla utkik. I en så här liten europeisk bil vill man inte köra på en älg, man lär ju bli mos”

Ja, det stämmer nog bra det. Och där skymtade en kulturell skillnad också, ”dessa små europeiska bilar.” Jag antar att det finns betydligt fler stora bilar ”over there…”

Efter ungefär två timmar på vägen (jag sov i bilen… jetlag…) rullade vi in på parkeringen intill ett avlångt hus, nästan barackliknande. Om snön hade bevarats väl i Kajaani så var det ännu mer sant här ute i skogarna. Vallarna låg höga på båda sidor om vägen, och bredvid oss stod faktiskt en traktor med snöröjningsutrustning parkerad. Huset låg en bit utanför staden – eller skall jag säga samhället – Kuhmo. Det låg på en sluttning ner mot en sjö och utsikten var helt sagolik. Sjön var förstås frusen och hela landskapet var vitt och kändes på något sätt så orört eller overkligt.

”-Ditåt är Ryssland, över det där krönet på andra sidan sjön och så någon timme till fots så är du där.”

Missionären vars hemkomst vi skulle fira, Esa, var äldsta sonen i familjen och han hade varit här i Finland på mission. Äldste Smith hade arbetat ihop med honom nere i Helsingfors så de kände varandra väl. Smith hade ju varit här i några månader så han hade väl varit här ute några gånger redan kan jag tro.

Vi kom in i hallen till vad jag bäst skulle beskriva som ett enkelt men varmt hem, varmt i dubbel bemärkelse för det första som mötte oss när vi kom in var en vedpanna med luckan på glänt. Det eldades för fullt och det tror jag det, med minst 20 minusgrader ute. Medan vi tog av oss skorna öppnades en dörr till vänster och en hel drös killar kom ut och hälsade oss välkomna. En av dem var Esa, de andra tre var hans yngre bröder. I rummet de kom ut ifrån såg jag flera dataskärmar. Inget annorlunda från hemma alltså, pojkarna hänger vid datorerna, även på finska landsbygden. Jag hade ju själv varit en riktig datanisse (eller nörd…) innan mission så visst kände jag igen mig. Till höger var ingången till själva huset med början i ett kök och allrum. Bortanför det låg sedan alla sovrum. Jag var aldrig på husesyn i den delen men jag kan tänka mig att det var många som delade rum för här kryllade det minsann av barn, Esa hade inte mindre än 8 helsyskon i åldrarna 5-19 år.

Jag hälsade på föräldrarna och på dem av barnen som kom fram till oss när vi kom, men som man gör som ny missionär satt jag mest tyst och iakttog under större delen av middagstiden. Jag försökte få ut någonting av deras olika samtal, jag ansträngde mig för att identifiera ord, eller rättare sagt för att ens höra var ett ord slutade och nästa tog vid. Eftersom betoningen i finska språket alltid ligger på ordets första stavelse tycker man ju att det inte borde vara så svårt att slå isär orden men jag kan lova att det gick så fort att jag inte hann med för fem öre. Efter middagen skulle vi gå ut och spela basket. Jag höjde på ögonbrynen när min kamrat berättade det.

”-Öh… Smith… ut? Det är typ 20 minus…”

”-Vi ska inte spela utomhus. Det stora trähuset vi körde förbi precis innan den sista kurvan är byns skola. De yngre barnen är där på dagarna, och syster Komulainen (mamman) arbetar där som lärare. Hon har nyckel, och de har en sporthall där som vi ska spela i.”

Ok. Jag kände inte direkt för basket, var aldrig särskilt bra på det (och i skjorta och slips…). Motvilligt tog jag på mig skorna och följde med. Man har ju inte så mycket till val, kamrater skall ju hålla ihop hela tiden enligt missionärsreglerna.

Efter ett par timmars basket var vi redo att gå tillbaka och äta tårta. De andra missionärerna, dvs. amerikanerna, och i synnerhet Äldste White, hade haft riktigt kul, och tagit det på ganska stort allvar. De var svettiga som bara den! Medan vi gick tillbaka till deras hem frågade mamma Komulainen mig:

”-Onko sinulla kotiikävä?”

Jag tittade bara på henne frågande. Jag kände igen det där ordet, ”ikävä”… och ”koti” betydde hem, det visste jag. Vi skulle ju hem till dem, kanske sade hon något om det?

”-Kaipaatko sinua sinun kotisi?”

Nu var jag helt körd, det visste jag.

”-Äldste Smith! Kan du tolka lite åt mig här…”

Hon hade ställt den enklaste av frågor, tyvärr lyckades jag ändå inte snappa upp vad hon sade. Min kamrat översatte:

”-Hon frågar om du har hemlängtan”

Ahh, ok! Den skulle jag väl kunna svara på…

 ”-öhm… Ei.”

”Ei” betyder ”nej” på finska. Men min kamrat, som inte hade gått än utan stannat för att lyssna till mitt svar rättade mig genast:

”-En”

Jaha… just det ja, så säger man ju.

”-En.”

På finska böjer man i princip allt. Även ett nej skall böjas efter person, så ett till synes enkelt ord, ”ei”, blir annorlunda beroende vem som säger det, vem som ”nejar.” En, et, ei, emme, ette, eivät. Allt det där, för att säga ”nej”…

Vi pulsade tillbaka till deras hus och nu hade det hunnit bli mörkt ute. Det fanns några elljus runt skolan så det var inte helt bäcksvart, men ändå lite läskigt. Det fanns visst björn här ute i trakterna. Men förmodligen vågade de sig inte nära det här huset, så mycket stojande och tjoande som 9 barn ställer till med så är det säkert ökänt bland björnarna vid det här laget…

Vi åt tårta och fika. Nu satt Esa och den äldre av hans yngre bröder vid bordet och jag kan säga att om det var svårt att hänga med i konversationen förut så var det omöjligt nu. Efter en stund frågade jag Äldste Smith

”-Jag fattar verkligen ingenting av det här… borde jag det?”

”-Nej, det svåraste man kan ha är ungdomars finska. De pratar så fort och de använder sig av så mycket slang så det är inte i när[4]heten av något som du fått lära dig. De flesta äldre⁴Missionärer pratar ibland om varandra som äldre eller yngre, halvt på skämt. Det avser alltså tiden man varit ute på mission. Jag var grön och ”yngst” även om jag var ett år äldre än ex. Äldste White rent födelsedagsmässigt. Man brukar även prata om sin första kamrat, han som tränar och utbildar en i ”verkligheten”, för sin ”far” och jag skulle omvänt då bli Äldste Smiths ”son.” Att komma ut på mission kallas ibland på skämt för att ”födas” och när man åker hem så ”dör” man. Äldste Smith brukade skämta att ”jag dör om 5 månader”, då menade han alltså din hemresa. missionärer hade inte hängt med i det där samtalet, jag hänger nätt och jämt med själv, trots att jag har bott nere i Helsingfors och träffat väldigt många studenter.

Efter att vi ätit för tredje gången var det dags att åka hem till Kajaani. Nu hade jag chansen att slänga ut en fras som jag lärt mig under morgonstudierna, jag skulle säga ”hejdå, ses imorgon”

”-Näkemiin, nähdään huomenta”

Min kamrat var inte sen att korrigera ett detaljfel

”-huomenna” viskade han till mig. Jag ignorerade honom för tillfället, men lade det på minnet. Huomenta är visst grundformen av ordet, använder man det så skall det givetvis ändras. Det är visst det enda som är konstant i det finska språket – att allting ändras hela tiden…

Väl i bilen började en livlig diskussion. Äldste Smith körde, och Williams började:

”-Hey, Äldste Smith, såg du hur hon tittade på dig?”

”-Vem?”

”-Döh… Äldsta dottern så klart”

”-Menar du det? Jag märkte ingenting… nej men du! Lägg av, vilken snake!

”-Jag vet! Du får allt se upp med henne framöver”

”-Men hon är ju ihop med en kille som är i ryssland på mission”

”-Jag vet, men man kan aldrig vara säker vet du…”

Precis som min kamrat så hade inte jag heller lagt märke till något. Jag brukade ju snappa upp sånt där ganska fort, brukade i alla fall där hemma… så jag drog slutsatsen att äldste Williams bara retades med min kamrat. Det fick han gärna göra för min del, men jag undrade över det där med ”snake” (engelska för ”orm”).

”-Vaddå snake?”

Äldste White vände sig mot mig och förklarade att ”snake” är missionsslang för en tjej som flirtar med missionärer.

Att bli kär under mission är varken praktiskt eller produktivt. Jag mindes ett tal vi fick höra under tiden i MTC, ”Lock your hearts” alltså ”lås era hjärtan.” Det var ett inspelat tal av en av kyrkans tidigare presidenter, jag tror att det var president Spencer Kimball. Han talade om hur viktigt det är att inte låta sådana känslor som förälskelse påverka den relativs korta tiden man har i Herrens tjänst. ”Det spelar ingen roll om det finns någon inuti ert hjärta när ni går ut på mission, kanske en ung kvinna där hemma, men se till att ni låser ert hjärta under de här två åren. Släpp inte in någon, det är mitt råd för en lyckad mission.”

”-Men du” sade jag till Äldste White, ”han retas bara med Äldste Smith nu va? För jag tyckte inte…”

”-Ja ja, han håller alltid på sådär” sade äldste White med ett leende.

Upp till frukost, första heldagen i Finland. Butler och Davis var i full gång med ”fattiga riddare” eller ”french toast” som de kallar det. Efter frukosten skulle vi ha intervju med presidenten. Vi skulle lära känna varandra lite bättre, och så skulle vi få reda på vilket vårt första område ¹En av missionspresidentens uppgifter är att bestämma vilka missionärer som skall bo och arbeta i vilket område. I varje område där det finns missionärer hyr kyrkan en lägenhet som missionärsbostad. Vid förflyttningar flyttar vanligen den ena missionären och den andra stannar kvar, på så vis förlorar man inte lokalkännedom skulle bli. Med spänd förväntan satt jag i vardagsrummet och väntade på min tur till intervju.

Efter en stunds småprat med President Hoyt kom vi fram till det viktiga:

”-Så, Äldste Svensson, du kommer att behöva en cykel” började han. Det var inte jättemånga områden i Finlandmissionen som hade bil så det var ganska väntat. De flesta färdas med cykel och/eller buss. ”Och du kommer inte att få så stor användning av din svenska nu i början” hmm, öster ut då antar jag… men det kan kanske vara bra, för då får jag fokusera på finskan och lära mig den ordentligt innan jag börjar använda svenskan. Tänk positivt.

”-Kajaani?” Jag hade ingen aning om var det låg. Han pekade på en karta. Jodå, uppe i norr, ca 10 mil från den ryska gränsen. Min första tanke var ”hur kallt kan det vara där tro?” men jag sade inget. Det låg höjdmässigt mellan Umeå och Skellefteå, fast betydligt mera inåt land/kontinenten än de svenska motsvarigheterna…

”-Assistenterna kommer att ordna tågbiljett till dig under dagen, det är 7½ timmas resa”

”Bra” tänkte jag, ”då kan jag sova lite mera.”

”-Din kamrat är Äldste Smith, han arbetar flitigt och är väldigt bra på språket. Jag är övertygad om att ni kommer att arbeta bra ihop.”

”-Det tror jag säkert, president Hoyt.” Jag var glad att få någon seriös första kamrat, en sprallig amerikan som tar allt på halv-allvar hade blivit tufft att börja med, särskilt som jag behövde någon att se upp till och lära mig från.

När intervjuerna var klara åkte vi med assistenterna in till Helsingfors centrum för lite praktikaliteter. Först till magistraten (folkbokföringen ungefär), för att göra vår vistelse i Finland officiell. Medan assistenterna gjorde sitt bästa för att på finska hjälpa syster Montiereth och syster Pryor att fylla i sina blanketter så hafsade jag bara ihop min lite snabbt på svenska. Personalen talade också svenska. Det var vanligt på de flesta ställen inne i centrum; myndigheter, banker, till och med i många affärer.

När det var fixat åkte vi till missionskontoret för ytterligare lite pappersarbete, och för att träffa seniorparet ²Unga män och kvinnor som är lämpliga att representera kyrkan kallas att gå ut som missionärer ungefär i åldern 19-21 år. Äkta par kan också kallas att gå ut som missionärer, vanligen inte förrän de pensionerat sig. Deras uppdrag är vanligen lite annorlunda, de går inte runt och knackar dörr så mycket utan det kan vara administrativt arbete som till exempel på ett missionskontor eller vid ett tempel. Det kan också vara kallelser till ledarskap, exempelvis att verka som biskop i en församling där kyrkan är liten eller ny och de lokala medlemmarna därför inte har så mycket erfarenhet av ledarskap, dvs arbetet som hör till kyrkan och dess administration. som arbetade där. De hade hand om bl a ekonomin – dvs att skicka ut MSF ³Missionary Support Fund är en summa som man tilldelas varje månad att köpa främst mat och annat smått för (hygien, fotoframkallning etc.). När jag var i Finland så var beloppet 180€/mån. Jag har nämnt utjämningssystemet tidigare, men jag betalade alltså in ca 3500kr/mån (med hjälp av dem som stöttade mig) till kyrkans konto, och fick alltså tillbaka resor, boende och denna månadssumma på ca 1800kr. Jag kan lätt säga att jag fick mer än jag betalade in, men det finns många missioner i fattiga länder där det inte kostar så mycket att uppehålla missionärer. Kommer man från ett fattigt land så betalar man å andra sidan inte lika mycket för att gå ut som missionär. Systemet är byggt för att i slutänden gå jämnt upp. – vårt omkostnadsbidrag – och dessutom ersätta oss för utlägg som missionen skall täcka från annan budget (ex. Resor, inköp av möbler/utrustning till lägenheten när något saknas osv.).