Så var det förberedelsedag igen, och jag fick brev från Marcus. Jag reflekterade över att han är väldigt duktig på att skriva, en gåva som jag tror att vi till viss del delar, men han kan nog vara strået vassare än mig. Brev från Jenny också. Hon berättade en intressant sak. När Kim var på mission så berättade han bara om det positiva som hände när han skrev brev hem. Det är ju som bekant inte bara lätt och positivt att vara missionär, utan en hel del jobbiga sidor också. Till slut orkade han inte hålla allt samman inom sig längre, och började skriva ner det som var jobbigt. Jag vet inte om han skrev det hem till familjen, eller om han bara skrev ner det i sin dagbok, men i vilket fall så kändes allt mycket lättare när han fått ur sig det på detta sätt. Jenny påminde mig också om att bara det faktum att jag är här och erbjuder evangeliet till människor är ett tjänande i sig, även om jag inte lyckas få någon att stanna upp och bli intresserad.

Ikväll när vi gick mellan byggnaderna så kontaktade vi några människor som vi mötte. Det här med att kontakta på gatan är något som Äldste Smith inte riktigt har haft tro på tidigare, han har tyckt att ”även om de verkar intresserade så kommer de aldrig att ge dig en adress. Om vi stöter på dem vid dörren så vet vi var vi skall hitta dem igen.” Det känns skönt att vi gör allt vi kan för att finna de människor som är intresserade. Jag hade alltid känslan av att vi inte gjorde det när människor bara passerade förbi oss på gatorna förut. Jag fastar¹Att fasta innebär att man avstår från mat och dryck under ett dygn, och ger sig hän mera fullt ut åt andliga tankar och känslor. Det gör vi ju i stort sett hela tiden på mission ändå, ägnar tankar och kraft åt andliga saker, men fastan är ändå en viktig del. Under fastan ber man ofta för något särskilt, som nu då jag bad för att Riitva skulle få ett vittnesbörd, man brukar då säga att man ”fastar för” någonting, men egentligen ”fastar man, och ber för någonting.” Vittnesbörd kallas det i kyrkan när man har bett och fått ett bönesvar, eller på annat sätt fått en andlig upplevelse eller uppenbarelse om att någonting är sant. Om jag till exempel läser Mormons bok, och ber Gud att få veta om den är sann, och jag då får ett svar att den är det, då kallas det för att jag ”har ett vittnesbörd om” Mormons bok. förresten för Riitva.

Idag arbetade vi lika hårt på våra mål, men utan nämnvärd framgång. Nåväl, gårdagen får väl sägas väga upp för mycket, både bakåt och framåt i tiden. Vi mötte även en man som tydligt förklarade att han inte gillar amerikaner. Ibland bemödar jag mig om att förklara för människor med den inställningen att jag inte är amerikan utan svensk, men det gör ibland saken värre… då kommer harangen om hur vårt land inte hjälpte Finland i kriget, eller om hur vi tog deras ö (Åland) eller hur vi ockuperade dem i hundra år… idag valde jag att bara hålla tyst.

Ikväll käkade Äldste Smith förresten snö! Han var mycket törstig, och vi var långt hemifrån (i området uppe vid sjukhuset). Det är ju dessutom söndag, så att köpa något att dricka var inte ett alternativ.

”-Tror du att den där snön är ren?” frågade han och tog toppen på ett två decimeter högt snölager ovanpå en mur.

En kort stund därefter, på tredje våningen i en lägenhetsbyggnad intill Äldste Smiths mur, träffade vi en vänlig kvinna. Hon var intresserad av att höra mer, men inte just nu. Hennes tolvåriga dotter var där med en kompis och det var fullt upp med annat just nu. Vi pratade en lång stund vid dörren, och hon gav oss lite saft att dricka, sedan fick vi en tid att komma tillbaka när dottern bodde hos pappan. Vi traskade vidare. Detta dörrknackande, timma ut och timma in… mörkt, men inte allt för kallt i alla fall. Jag gillar den fuktiga vinterluften.

6 december är en arbetsfri dag för oss missionärer i Finland. Det är nämligen nationaldagen och det firas ordentligt. Vi var hemma och vilade upp oss hela dagen. Vi tog några parti schack. På kvällen skulle vi hem till familjen Kokkonen och fira lite med dem. Ari kom och hämtade oss. Vi åt god mat och samtalade, men efter det slöade alla mest framför tv:n. Jag föreslog innan vi skulle hem att vi kunde se filmen ”Guds Lamm” som ett budskap till dem, men det var Äldste Smith inte pigg på, ”vi har inte tid med det nu” sade han.

”-En liten andlig tanke då?” föreslog jag, och var på väg att ta upp ett par skrifter.

”-Eh.. förmodligen inte. Vi skall nog bara åka hem.” Jaha.. jag vet inte varför denna plötsliga vändning, vi besöker dem ju aldrig annars utan att lämna något med dem.

”-Voisimmeko pitää rukous ennen kuin lähdemme?” På min bästa finska frågade jag om vi kunde ha en bön innan vi gick. Tydligen ingen idé att fråga seniorkamraten idag…¹Ett missionärspar/kamratskap utgörs av två missionärer där den ena är ”seniorkamrat” och den andra ”juniorkamrat”. Seniorkamraten är vanligen den som varit ute på mission längst, men kan i undantagsfall vara annorlunda. Det är seniorkamraten som har det största ansvart för arbetet och planeringen av det. När man är grön som mig så är det ju naturligt att det blir så, man hänger mest efter som en vante på det mesta. I takt med att man kommer in i rutinerna och lär sig mera så har man åsikter och invändningar., han verkade ju inte vara på toppenhumör idag så jag tog det i egna händer. Vi hade en bön och satte på oss kläderna. Min blick fastnade vid en tavla de hade på väggen. Det var templet i Västerhaninge, Stockholm. Jag fylldes av en känsla av ro och frid, och en längtan dit. Det skulle ta lång tid innan jag fick komma dit igen.

Medan Ari körde oss hem funderade jag… jag hade känt det som att vi inte alls hade utnyttjat vår tid hemma hos familjen. Vi borde ha givit dem mera av den Helige Anden, vi kunde ha haft ett budskap och hjälpt till att skapa en andlig stämning… istället bara slappade vi. Jag lovade mig själv att om jag kunde så skulle jag inte låta det hända igen. Jag är inte på mission för att sitta av tiden, då kunde jag ha gjort bra mycket nyttigare saker där hemma.

Dagen började med dörrknackning. Efter några hundra dörrar hade det blivit dags för lunch, vi var hembjudna till syster Riihonen. Efter den goda maten bakade vi amerikanska kakor. När vi hade varit hos henne ett tag åkte vi till familjen Oksanen. Vi såg tillsammans på filmen Legacy (Perintö på finska), och diskuterade lite efter det.

På vägen hem ikväll reflekterade jag över att jag faktiskt tänk mycket på ”när jag kommer hem” den senasate veckan. Jag planerade att lära mig än det ena än det andra. Just idag var det piano jag hade tänkt mycket på. Egentligen borde jag inte tänka så mycket på hur mitt liv skulle komma att bli efter mission. Jag borde fokusera bättre på här och nu, och ge mitt allt till det verk jag är engagerad i. Mitt fokus borde ligga på våra undersökare, hur jag kan hjälpa dem, och på hur jag kan lära mig finska bättre.

Ibland går jag och tänker på något som distraherar mig, ibland har jag negativa känslor gentemot min kamrat, det är inte bra. Jag tror att mitt första och största ansvar här är gentemot honom. Vi skall stärka och lyfta varandra.

Vi spenderade mycket tid med att knacka dörrar i Lohtaja (västra Kajaani) idag. Vi träffade bl a en Kurd. Han var från mellanöstern, men berättade att hans folk inte var välkommet i hemlandet. Han var en av dem som blivit tvungna att flytta. Han var muslim, så vi kunde inte undervisa honom¹Kyrkans policy under min mission var att inte undervisa muslimer alls. Anledningen var att det i många muslimska länder är förenat med livsfara att komma hem och ha konverterat från Islam till någon annan religion. I vissa fall är det så även om man bor kvar i ett västerländskt land. Därför tog kyrkan inriktningen att vi inte fick undervisa muslimer eller döpa dem in i kyrkan., men vi satt och pratade en liten stund. Han beskrev problemen som uppstår när stat och religion blandas i makthavarnas händer. Det är precis vad som undervisas i L&F134, att samhällets styrande makt å sin sida inte skall utöva något inflytande över människors tro, och att religiösa ledare å sin sida inte har makt att bestraffa människor för överträdelser på annat sätt än att utesluta dem från församlingen, eller begränsa deras förmåner i församlingen. Man kan se hur förtryck uppstått både bakåt i historien (katolska kyrkans påvemakt) och i vår tid (kommunistiska, nazistiska och islamiska republiker samt diktaturer där folket ”rensats ut” efter åsikter och religion).

Han pratade inte jättebra finska, och inte så bra engelska heller, så det var med svårighet vårt samtal fortskred. Det är ofta som invandrare släpper in oss, synd bara att det är så svårt att kommuniera. Det känns meningslöst ibland, men de är gästvänliga. Och kanske lite ensamma.

På kvällen besökte vi en kvinna som vi träffade första gången igår, Marta. Hon hade inte tid då men vi fick en tid att komma tillbaka idag och här var vi nu. Det var en lite annorlunda ”diskussion” eller ”lektion.” Under timmen vi var hemma hos henne fick hon två sammanbrott och brast ut i tårar. Hon pratade nästan oavbrutet hela tiden. Hon berättade om den depression hon går igenom, hon visade alla mediciner hon tar (typ 20 piller om dagen), och hon pratade något om psykoser. Jag förstod inte allt, Äldste Smith pratade mest med henne. Jag hjälpte till med lite städning under tiden, bl a dammsugning. Vi erbjöd oss, som vi ofta gör, att hjälpa till med någonting, och hon tackade ja till det här. Det är ganska ovanligt, de flesta i Finland verkar vara villiga att ge hjälp till andra men mycket ovilliga att ta emot den. Äldste Smith pratade mycket med henne om Kristi kärlek.

Kvällens möte påminde mig om något som en av mina lärare i MTC, broder Mietinen, sade. Han var amerikan, men en av hans föräldrar var från finland, och han hade varit i Finland på mission. Han hade väl haft sin beskärda del av den här typen av möten, och han sade: ”Man kan ta det på två sätt. Antingen är man deras vän och sitter där och lyssnar på dem gång efter gång. Kanske ni ser det som en del av ert tjänande-kall att värma de själar som fryser, bildligt talat. Eller så bestämmer ni er för att det inte är värt er tid, och bestämmer er för att inte komma tillbaka till dem, utan söka dem som letar efter evangeliet.”

Jag och Äldste Smith bestämde oss för att det var värt vår tid, men vi insåg att vi inte kunde hjäpa henne. Hon behövde professionell hjälp, och med tanke på alla mediciner hon hade så var läkaren förmodligen inkopplad ganska mycket. Det är lustigt hur två unga pojkar som oss kan anförtros så mycket. Jag antar att det finns två sätt att se på det. Å ena sidan så föraktas vi när vi kommer i skjorta, slips och namnbricka. ”Religion” tänker vanligt folk. Å andra sidan ser man upp till oss, och anförtror sig till oss om man av någon anledning inte mår bra. Det är som att de vet att ”de där killarna är goda, och kanske de kan hjälpa mig, eller lätta min börda för en stund i alla fall.” Det hoppas jag att vi kan ibland.

När vi hämtade våra cyklar på kvällen för att åka hem blev vi inbjudna till familjen Kokkonen på middag. Vi hade parkerat cyklarna på deras uppfart för att minska stöldrisken, även om jag har hört att den risken inte är så överhängande här uppe i norra Finland. En del människor lämnar till och med nyckeln till ytterdörren i utsidan av låset, ”då vet man att man inte glömmer den eller låser sig ute” har en del svarat när jag frågat varför de har den där. De första gångerna trodde jag att de glömt den i låset, och tog ut den och gav den till dem när de kom och öppnade dörren. ”Den skall sitta där” svarade de gruffande och stoppade tillbaka den, varpå de vid båda tillfällena drog igen dörren med en sur blick. Det är bara att le och vara glad.

Nu är det 100 dagar sedan jag avskiljdes²Ett lustigt ordval kan tyckas, att bli avskiljd till något. Engelskans ”set apart” (inte ”cut off” som jag snarare tänker på när jag hör ordet ”avskiljd”. Innebörden är alltså att man ”skiljs från mängden” i det att man fått ett särskilt kall eller ämbete. Det går till så att man först får kallelsen av Biskopen eller Stavspresidenten, han säger helt enkelt att han och hans rådgivare känner att jag är rätt för uppgiften, och frågar om man är villig att ta emot den. När man gjort det får man en välsignelse – biskopen eller någon annan lägger händerna på ens huvud, och ”inviger” en till uppgiften, och uttalar en välsignese i övrigt enligt Den Helige Andens vägledning. till missionär.

Förberedelsedag igen. Handla, tvätta, stryka… skriva hem. Jag hade fått brev från någon som står mig nära idag. Sist jag skrev till honom frågade jag honom vad som var viktigast i hans liv. Han hade inte svarat på frågan, men han hade skrivit att han ”inte var nöjd med livet som han levde det nu.” Han beskrev att ”någonting fattades,” och att det blev ensamt ibland, ”tur att man har jobbet att gå till” sade han. I mitt svar idag frågar jag honom om han läst något i Mormons bok ännu. Det är så svårt att förklara för honom, men jag vet att den kan hela brustna och tomma hjärtan. Kraften som kommer till själen när man läser skrifterna, och särskilt Mormons bok har jag märkt, går inte att beskriva på annat sätt än helande och rogivande. Om han känner att någonting fattas så vet jag att den skulle fylla åtminståne en del av det tomrummet.

På kvällen cyklade vi ut till området där familjen Kokkonen bor för att lämna filmen ”Guds Lamm” till en person som beställt den via kyrkans hemsida. Han var hemma och tog emot filmen, men han var i nuläget inte intresserad av att höra mer om kyrkan. Guds Lamm är en fin kortfilm om sista veckan i Frälsarens liv, några starka scener innehåller den, men hur skall man annars skildra den sista veckan i Jesu liv? Filmen bär budskapet att Han är uppstånden, en levande Gud. Det är intressant att läsa om de tidiga kristna i Europa, och Israel. De fokuserade inte på en korsfäst Jesus utan på Den Levande. Han hade ju visat sig för dem kort efter sin uppståndelse, så uppståndelsen var verklig för dem. Det är synd att dagens kyrkor på så många platser i världen ser och tillber en korsfäst Gud istället för en levande. Jag tycker alltid att det ger en dyster känsla att se crucifix när man går in i en kyrka. Ja, Han blev uppspikad på ett kors, men det är ju inte det som är det viktiga i sammanhanget, det viktiga är ju att Han uppstod och lever! Och tack vare Honom skall vi alla leva, för alltid!