Inte mitt ansvar, men kan jag göra något åt det ändå?

Publicerat tisdag 10 juni, 2003 av Mattias

På morgonen åkte vi till Kokkola för distriktsmöte. Först skall jag säga att välsignelsen jag fick av min kamrat igår kväll verkar ha helat mig. Jag kunde arbeta hela dagen i Kokkola utan problem. Visst, jag haltade lite, men inget som hindrade oss.

Dagens arbete var intressant, på förmiddagen knackade jag några få dörrar med Galloway, vi träffade en trevlig kvinna precis i närheten av lägenheten men vi pratade bara vid dörren.

På eftermiddagen gick jag med Äldste Kirkmann. Vi träffade ovanligt mycket folk med positiv attityd. Under dagen samtalade vi om att göra förbund med Herren. Vi talade också om ledarskap, och att Herren nog ibland sätter människor på ledande positioner för att pröva dem, lite som liknelsen om talenterna (Matt 25).

Vi pratade lite om Companionship Inventory¹. Jag var av samma åsikt som hans kamrat, att ”om jag irriterar mig på något så kommer jag inte att lägga på min kamrat att ändra sig, för felet ligger ju hos mig, att jag stör mig på det, och jag får försöka ändra mig”. Äldste Kirkmann hade en helt annan, för mig ny vinkling på det hela: istället för att tänka ”är det mitt fel” så kan jag tänka ”kan jag göra någonting åt det?”.

Jag skall utveckla, så som han gjorde för mig. Om jag gör någonting som min kamrat irriterar sig på, då kan den Helige Anden inte verka i honom fullt ut, alltså inte i vårt kamratskap fullt ut heller. Det innebär inte att det är mitt fel, eller ansvar, att den Helige Anden inte är med oss fullt ut, men det innebär att JAG KAN GÖRA NÅGONTING ÅT DET, om jag vet om vad det är han stör sig på. Och givetvis likadant åt andra hållet, om jag berättar för honom så kan han göra någonting åt det. Om ingen säger något så får ju ingen någon chans att jobba på det, även om man skulle vilja.

Vi pratade också lite om stolthet. Jag har nämligen märkt att då jag är ”duktig” och följer alla reglerna (missionärer har ju många regler…) så kan jag ibland lockas att tänka att jag för den skull är ”bättre” än min kamrat, ifall han inte gör detsamma. Den stoltheten i sig tror jag är farligare än det att man inte riktigt håller alla missionärsreglerna till punkt och pricka. Jag menar inte strunta i reglerna, snarare tänk på, innan du sätter dig upp över någon annan, att hans ansträngningar för att nå dit han nått kanske varit större än dina. Tänk på liknelsen om Fariseen och publikanen (Luk 18:10-14)… Gud vet vem som står på en stol, och vem som står i en grop…

Olycka

Publicerat måndag 9 juni, 2003 av Mattias

Idag hade vi en lugn och skön förberedelsedag. Jag kunde studera andra kapitlet i Trosartiklarna ingående. Jag fick ett bättre perspektiv på vissa grundläggande principer, däribland varför straff utdelas för synd. Guds vilja är att vi skall bli som honom, hans största önskan är att ge oss var och en evigt liv. Synd är att gå emot Guds vilja. Straffet syftar alltså till att föra oss tillbaka in på rätt väg, tukta eller disciplinera oss, precis som då föräldrar disciplinerar sina barn.

Då jag läste om fallet och försoningen stärktes mitt vittnesbörd och jag fick en iver och önskan inom mig att ”jag vill så gärna undervisa detta nu.” Den glädje och passion som jag hade över att studera evangeliet i min ungdom kom upp till ytan en stund igen idag.

Så, varför all denna lediga tid idag? Jo det började tidigt i morse då vi skulle ha tjänande tillsammans med broder Lehtinen. Redan kl 7 på morgonen var vi hemma hos hans son för att hjälpa till att riva ett skjul. Vår uppgift var att lasta de gamla plankorna på släpkärror som sedan skulle tas till återvinningscentralen. Första lasset gick bra, och vi kom tillbaka och började fylla upp kärran igen. Medan vi hämtade plankor från högen och lastade på kärran kände jag plötsligt hur någonting gick rakt upp in i min fot. Jag fattade att jag trampat på en spik så jag satte mig ner, tog tag i träbiten och drog ut den – den hade visst gått rakt genom skosulan som ingenting. Det gjorde fortfarande inte särskilt ont. Jag ropade ”Naula meni jalkaan sisään” (”En spik gick in i foten” på min bästa finska).

Broder Lehtinens sons fru, en sydamerikansk kvinna, kom ut med desivån, och när såret slutat blöda tvättade vi det lite, och så åkte vi till vårdcentralen. En sköterska tittade på det, kollade i datorn att jag var stelkrampsvaccinerad (jo, Sverige och Finland har visst ett gemensamt datasystem för sådant). Jag fick ju min senaste stelkrampsvaccination i MTC så det var lugnt. Broder Lehtinen körde hem oss, och vi spenderade alltså resten av dagen hemma medan regnet smattrade mot rutorna.

Fram mot eftermiddagen gjorde det mer och mer ont i foten, inte när jag satt stilla, men så fort jag skulle ställa mig upp och hämta något eller gå på toa. Jag som undervisade så friskt om prästadömsvälsignelser igår hemma hos Byggmästars, antar att det är dags att ”put your body where your mouth is”, leva som jag lär med andra ord. Jag bad min kamrat om en välsignelse, och i slutet av välsignelsen kände jag i sinne och hjärta att välsignelsen hade uttalats med myndighet från Gud, men att min egen tro är den beseglande kraften i välsignelsen, utan det har den ingen verkan.

Liknelsen om segelbåten

Publicerat söndag 8 juni, 2003 av Mattias

Dagen började med rådsmöte i kyrkan. Det pratades mycket om missionärsarbetet, och att det är församlingens ansvar, och de har oss missionärer här som en resurs, främst att hjälpa människor att förstå, genom undervisning, och att känna den Helige Anden, genom vår medverkan och genom att de uppmanas att göra sådant som hjälper dem att känna – såsom att be, läsa skrifterna och komma till kyrkans möten.

Att finna människor att undervisa är något som vi inte är så bra på eftersom vi inte har några naturliga kontaktytor, människor naturliga inställningar till främlingar är ju att de inte har något vettigt att komma med. Den biten med att finna människor är lättare för medlemmarna i församlingen. Det är dock ganska sällan som medlemmarna har vänner eller bekanta som de vill att vi undervisar.

Ofta är det nog så att när man är ny medlem så berättar man för alla man känner, och försöker dela med sig genom att bjuda med dem till kyrkan osv. Men om de inte är intresserade så fortsätter man ju inte att tjata utan man låter ju den biten vara då, och bara fortsätter vara vänner.

Jag hade en tanke på Sions läger under mötet. Det var en grupp av kyrkans tidiga medlemmar som beväpnade marscherade till medlemmars undsättning. Dessa medlemmar hade blivit plundrade på sina ägodelar och drivna från landområden som de köpt och som rättmätigt tillhörde dem. Resan innebar många prövningar, Joseph Smith ledde marschen, och när de efter många om och men kom fram behövde de aldrig ingripa med vapen. Senare örklarade Herren att resans syfte var att stärka, utbilda och bygga upp de bröder som valt att gå och riskera sina liv för de andra medlemmarnas skull. Herren förklarade att han inte kunde bygga sin kyrka på något mindre än mäns axlar som genomgått mycket, och som fått god utbildning av profeten.

Kanske ett av syftena med vår mission också är utbildning för framtiden, den tanken gör i alla fall att det är lite lättare att uthärda alla fruktlösa dagar och veckor här i Finland.

En annan tanke jag hade i kyrkan rörde tro och underverk. Jag tror inte att Gud ger oss ett under som får oss att säga ”Det trodde jag aldrig” utan det vi först förväntar genom tro, det kan ha välsigna oss med.

Under sakramentsmötet höll Markus Moisio ett jättebra tal om familj. Han hade bl a en liknelse om flygplan, att om man inte kan se varken mark eller stjärnor så får man lita på instrumenten i planet, och då gäller det att man har förberett instrumenten innan flygningen så att de visar rätt värden, att det finns rätt bränslemängd i planet etc. Det andliga bränslet och kalibreringen av våra andliga instrument sker på morgonen då vi läser skrifterna och har familjebön. Han har bara varit medlem i kyrkan i något år eller två, men jag tycker att hans insikter och hans budskap är några av de bästa.

Vi fick middag hemma hos Marlene Byggmästar, Johan och Camilla var också där. Vårt andliga budskap handlade om välsignelser, och jag pratade om att just i denna sista tid av jordens historia, just nu har Gud uppenbarat att varje värdig man i kyrkan skall erhålla prästadömet och ha rätten att välsigna sin familj i Herrens namn. Det har inte varit så under Israels tidigare historia, det var utvalda släktlinjer som hade prästadömet, men idag är det allas ansvar och privilegium.

På vägen hem såg jag en segelbåt på land. Jag tittade på den stora vikten som sitter under båten, och förstod att den finns där för att båten inte skall välta då vinden blåser på seglen, så att båten drivs framåt istället för välter. Jag fick en liten andlig tanke kring det – vi bygger vår andliga vikt under båten genom våra förberedelser, och ju bättre förberedda vi är, desto större segel kan vi sätta på vår båt, och desto starkare kan Herren blåsa, så att vi förflyttar oss snabbare mot det utlovade landet.

Jag har också hört att när man byggde Salt-Lake templet var grunden avgörande för hur högt man skulle kunna bygga templet. Ju starkare grund, desto högre byggnad. Likadant är det med det andliga vi får ut av våra möten och erfarenheter. Då vi går till ett sakramentsmöte, en institutklass, generalkonferensen eller till och med templet, kan vi inte erhålla större andliga välsignelser och uppbyggelse än vi förberett oss för att ta emot.

”This is it”

Publicerat lördag 7 juni, 2003 av Mattias

Idag hade vi ett möte med João men han var inte hemma. Vi hade utbyten idag med Äldsterna från Oulu. Jag och Äldste May började att gå ut tillsammans. Han berättade hur svåra dessa sista månader av hans mission varit. De är tre äldster i deras kamratskap, en av dem är en amerikan som inte kan lära sig finska, och en är en finsk greenie som kan bristfällig engelska. De kan knappt kommunicera med varandra de två.

Äldste May har varit ett stort exempel för mig, jag kommer att sakna honom mycket. Oavsett vem som tar zonledar-posten i Oulu så kommer det att bli tomt efter May. När de gick på bussen på kvällen för att åka tillbaka hem till Oulu konstaterade vi att ”This is it”, och vi vet inte om vi kommer att ses igen. Vi bytte epost, och jag får väl höra av mig om jag har vägarna förbi Salt Lake någon gång i framtiden.

Lönlös logik

Publicerat fredag 6 juni, 2003 av Mattias

Vi knackade dörr hela morgonen utan framgång. På väg hem från det området mötte vi Freddi, Heidis systerson. Han är inte aktiv i kyrkan men han gillar att träffa missionärerna.

Vi cyklade ut till Johan och Camilla och fick lunch hos dem, vi hade ett andligt budskap om försoningen. Vi bar våra vittnesbörd, och samtalade om lite annat om evangeliet. Den Helige Anden var stark.

På kvällen hade vi avskedsfest för Daniel Byggmästar. Han åker till MTC på söndag. Jag och Mats pratade lite om Aikido, igår på volleybollen rev jag nämligen sönder mina byxor, och för att förflytta mig över planen utan att det skulle synas gick jag ”chico” (en slags knägång man gör i Aikido). Så vi pratade om kampsport osv.

Jag gillar verkligen den här församlingen (tekniskt sett är det en gren eftersom den ligger i ett distrikt och inte i en stav, men jag kallar det för församling för den är såpass stor). Det finns så många vänliga, trevliga kärleksfulla människor här.

Ikväll hade jag en tanke om trädet som Lehi (och Nephi) såg i sin dröm (se 1 Nephi 8). När Nephi ville veta uttydningen av drömmen berättade ängeln för honom (1 Nephi 11:21-22):

Och ängeln sade till mig: Se Guds Lamm, ja, den evige Faderns Son! Förstår du vad trädet betyder som din far såg?

Och jag svarade honom och sade: Ja, det är Guds kärlek som utgjuts i människobarnens hjärtan. Därför är den det mest begärliga av allt.

För mig innebär det att trädet är en symbol för Kristi försoning, och frukten på det trädet – den frukt som Lehi sade var mera begärlig än något annat – tror jag är en symbol för förlåtelse.

Ikväll när jag läste Mormons bok hade jag en stark upplevelse. Jag känner att jag försöker resonera med folk för mycket. Det flesta har uppfattningen att ”olika församlingar inom kristendomen, som lär olika saker, inte är ett problem. Kristus etablerade den första församlingen, och från den har andra församlingar sprungit. De lär lite olika saker, men alla tror de Kristus och han kommer att förlåta dem alla efter detta liv på grund av det” (utom oss mormoner och några andra som man då inte anser ”Kristna”, av någon anledning).

Hursomhelst, jag kände att det är lönlöst att försöka förklara att Kristus återupprättat ”sin” kyrka när de inte har det perspektivet på det hela. De har inte uppfattningen att prästen behöver myndighet från Gud (prästadömet) eller att det är viktigt vad kyrkans lära är (trots att så många brev vi nya testamentet syftar till att tillrättavisa och lägga läran rätt då församlingarna spårat ur).

Jag vill fortsättningsvis fokusera på anden, och på Mormons bok, att få dem att läsa och känna. Kan tyckas enkelt, och något man alltid borde ha gjort (och visst, till stor del har vi gjort det) men det är lätt att lockas att ”förklara” när man själv tycker att man har ett så tydligt budskap.

Volleyboll

Publicerat torsdag 5 juni, 2003 av Mattias

Idag knackade vi dörr hela dagen utan nämnvärd framgång. Vi hade en diskussion, men jag kände inte den Helige Andens närvaro, och jag tror inte att mannen vi undervisade egentligen förstod vårt budskap.

På kvällen spelade vi Volleyboll med de där tre grabbarna som vi mötte på basketplanen häromdagen (glömde jag nog skriva om, men Äldste Phelps spelade lite basket med dem där i sin skjorta och slips). Camilla, Johan, Mats, Daniel och Robert var också med så vi blev två rejäla lag. Vi spelade på sandstranden bakom kapellet, precis vid kusten. Så lockande att bara gå och doppa sig… men det kan man ju inte¹. Jag tänkte flera gånger att om man bara åkte rakt ut i vattnet där, då skulle man komma till Sverige… hem… tänkt så nära hem jag är jämfört med Amerikanerna, som har hela Atlanten att färdas över. Jag är ju praktiskt taget hemma, och här talar man ju till och med mitt språk. Inte konstigt att jag har speciella, extra varma känslor för det här området, och för min tid här.

Ni är inte Kristna

Publicerat onsdag 4 juni, 2003 av Mattias

Vi knackade dörr som vanligt. Vi träffade en trevlig kvinna som träffat missionärerna tidigare. Hon trodde på reinkarnation och lite annat utanför kristendomen, men hon sade att vi kunde komma förbi och samtala någon dag.

Under morgonen undervisade vi också en kvinna som Phelps och Kirkmann fann förra veckan, men hon hade ingan avsikt att läsa eller be för att ta reda på om vi är sända av Gud, så det lade vi ner.

Vi fick middag hemma hos familjen Moisio, och på kvällen stötte vi åter ihop med ”Broder Jakob”. Han sade:

”-Jag har studerat er kyrka på internet i timmar idag, det är ett faktum att ni inte är Kristna”

Ja, orka ta den debatten… andra kristna som tror att de kan ta monopol på benämningen ”kristen” och bestämma vem som är värd den etiketten eller inte. Jag vet vem som är min Frälsare, gör det att jag kallas Kristen? Jag vet inte. Skulle Kristus själv kallas ”Kristen” av de här grabbarna, eller passar han heller inte in i kriterierna? Faktum är att han och hans efterföljare ju också sågs som en avfällingsgrupp, ett sidospår till den tidens ”riktiga” religion. Etablissemanget på den tiden var ju vad som avrättade Jesus, och etablissemanget idag (statskyrkor…) är de som påstår att vi och en del andra Kristus-troende inte är ”Kristna”.

Det för tankarna till Nephis syn, där han ser Herrens folk i den sista tiden (1 Nephi 14:12):

”Och det hände sig att jag såg Guds Lamms kyrka, och dess medlemmar var få på grund av den skökas ogudaktighet och avskyvärdheter som satt på de många vattnen. Ändå såg jag att även Lammets kyrka, som var Guds heliga, fanns över hela jordens yta. Och deras besittningar på jordens yta var små…”

Kristi rena kärlek

Publicerat tisdag 3 juni, 2003 av Mattias

På morgonen knackade vi dörr, och det kändes på något sätt som att jag var född på nytt. Jag kände sådan kärlek till dem vi pratade med, jag kände den Helige Anden så starkt. Vid varje dörr lyckades jag koncentrera mig fullständigt på personen vi mötte.

Lunch fick vi hos Klas och Heidi Byggmästar. Det måste vara jobbigt nu när Daniel snart far iväg. Vi samtalade lite med Klas om missionärsarbetet, han är ju församlingens missionsledare.

Jag har haft en så stark känsla de sista dagarna av att det verkligen är Herren jag tjänar, inte missionspresidenten, och inte hans förväntningar, eller siffrorna på vårt målsättningspapper. Visst vill jag gärna se dop, men på det senaste har jag haft den önskan mera för undersökarnas skull och mindre för att vi skall uppfylla något slags mål.

På kvällen hade de kristna en spelning i parken utanför vår byggnad. ”Broder Jakob” var där, och det var också det paret som vi samtalade med då de satt i sin bil vår första vecka här i Jakobstad. Paret bjöd med oss hem till sig på lite saft och smörgås. Vi följde med, och de var nyfikna på hur vi kom till tro. Vi berättade om våra vittnesbörd, och jag berättade även lite om prästadömet och om återställelsen. Så fort jag kom in på det som de ”inte kände igen” eller som specifikt rör återställelsen så var det dock som att de inte hörde alls.

De har en stark tro på Kristi nåd, och Han har gett dem frid i livet. Den tron vill vi inte vända dem bort ifrån. De har känt den Helige Anden vittna för dem att Jesus från Nasaret är Frälsaren, så mycket vet de. Risken med kyrkorna är ju dock att människor stänger sig, att de fastnar i kyrkans traditioner och läror, och inte är öppna för att omvärdera och ta in nytt (vilket för övrigt även är fallet med medlemmar i Jesu Kristi kyrka ibland, det finns dem som fastnar i invanda mönster och uppfattningar, och inte låter sin tro utvecklas och växa för de tror att ”nu har jag förstått det hela” när vi i verkligheten aldrig kan säga så).

Jag önskar att fler ville vara öppna för det vi vill utöka deras tro med. Jag försöker alltid att lyssna på dem som berättar om sin egen tro, för det finns alltid något jag kan plocka upp och lära mig något från. Ibland får jag ett nytt perspektiv, ibland förstår jag en princip bättre. Ett exempel är ju ett par lestadianer som jag har känt väldigt gott när vi samtalat med, och som jag har lärt mig saker utav samtalen med.

Jag kände sådan omtanke och kärlek ikväll, och det är någonting som jag har bett om också en tid. I slutet av Mormons bok står det om kärleken (Moroni 7:46-48) och hur det är en gåva från Gud att ha kärlek till våra medmänniskor:

Om ni därför, mina älskade bröder, inte har kärlek är ni ingenting, ty kärleken sviker aldrig. Håll därför fast vid kärleken, som är det största av allt, ty allt måste upphöra. Men den kärlek som är Kristi rena kärlek består för evigt, och var och en som på den yttersta dagen befinns vara fylld därav, med honom är allt väl. Därför, mina älskade bröder, be till Fadern av allt ert hjärta att ni må vara fyllda av denna kärlek som han har utgjutit över alla som är hans Sons, Jesu Kristi, sanna efterföljare, så att ni kan bli Guds söner, så att vi, när han visar sig, skall bli lika honom, ty vi skall se honom sådan han är, så att vi kan ha detta hopp och så att vi kan bli renade alldeles som han är ren. Amen.

Att sakna ensamheten

Publicerat måndag 2 juni, 2003 av Mattias

Vi hade en ovanligt avslappnande förberedelsedag idag. Jag fick några bra brev från vänner hemifrån, Jenny och Markus bland annat. Mamma berättade också att hon var så glad och tacksam för hur allt har ordnat sig för dem hemma med boende och så. Pojkarna hade varit på majhajk, och Marcus hade varit uppe och burit sitt vittnesbörd i kyrkan, enligt mamma första gången han sade de orden.

På kvällen var vi med Johan och Mats Byggmästar och fiskade. Eller, min kamrat fiskade, jag njöt mest av att vara ute vid sjön och få vara för mig själv en stund, ta det lugnt och fundera. Ensamhet är något jag har saknat under mission, kamraten finns alltid där. Och man har ju knappt någon ledig tid ändå de här två åren så det är ju inte mycket tid till att sitta och grubbla precis, alltid gör man någonting. Och det är nog allt annat än negativt, men ändå. Medan jag gick där på stranden och tittade på sjön, och molnen, fylldes jag bara av en så överväldigande tacksamhet över den vacka jord vi fått att bo på.

”Wandering missionaries”

Publicerat söndag 1 juni, 2003 av Mattias

Idag var så kallt att vi var tvugna att ha överrockar på oss. Hela förmiddagen längtade jag efter min mössa (som jag naturligtvis inte tagit med mig…). Vi gick runt lite i centrum och kontaktade, sedan begav vi oss till kyrkan för söndagsmöten. Michaela dök inte upp, inte heller mannen från portugal.

Jag var med unga män, Dvs. Nikolai Kleis för han är den enda i den gruppen. Johan Byggmästar hade lektionen, den handlade om den Helige Anden. Frågan kom upp vad ordet hugsvalare betyder, och det är väl så gammalt språkbruk att ingen av oss visste riktigt. Men vid jämförelser med Finska och Engelska så handlar det ju om att bli tröstad, eller stillad i sinnet.

Som en del av lektionen läste Johan också ett skriftställe från Läran och Förbunden ang. när Oliver Cowdery, som var skrivare åt Joseph Smith under en del av översättningsarbetet med Mormons bok, ville få chansen att själv översätta. I L&F 9:7-9 står det:

”Se, du har inte förstått. Du antog att jag skulle ge dig den, när det enda du tänkte på var att be till mig. Men se, jag säger dig, att du måste utforska det i ditt eget sinne. Sedan måste du fråga mig om det är rätt, och om det är rätt skall jag få ditt hjärta att brinna inom dig, därför skall du känna att det är rätt. Men om det inte är rätt skall du inte få någon sådan känsla, utan det skall komma en tröghet över ditt tänkande som får dig att glömma det som är fel. Därför kan du inte skriva det som är heligt om det inte blir dig givet av mig.”

Jag drog då en parallell till vårt arbete som missinärer – det går inte att bara be Herren om framgång, och sedan vara kringvandrande missionärer som hoppas på att Herren skall ge oss framgång. Vi måste arbeta hårt själva, inte bara fysiskt utan även själsligt och intellektuellt.

Som avslutning på vittnesbördsmötet sjöng vi ”Led milda ljus” (Lead kindly light) jag tycker mycket om den psalmen.

Medan vi knackade dörr under eftermiddagen pratade jag och min kamrat lite om att sätta mål. Det känns oftast bekvämare att ta ett mål som är längre fram i tiden. ”Denna veckan kommer nog ingen att ta emot inbjudan till dop, men kanske innan månaden är slut”. Men att låta tiden gå lär knappast uträtta något.

På kvällen hade vi en diskussion med Elisabeth, mamman med barnvagnen tidigare i veckan. Det var en bra diskussion och hon berättade att hon håller med mycket mera om det vi berättar för henne än det som lärs ut i den kyrkan hon egentligen tillhör. Vi kände att den Helige Anden var stark under samtalet, och vi kände oss nog alla uppbyggda efteråt. Hon visade dock klart att hon just nu inte var redo för något mera, utan ville låta det här sjunka in en tid.

mormonmission.se

Månadsarkiv: juni 2003