”Det är bara bättre för oss”

Publicerat fredag 11 juli, 2003 av Mattias

På morgonen kontaktade vi lite i stan, sedan åkte vi upp till Oulu för utbyten ¹. Det var en avslappnande tågresa, jag studerade boken ”evangeliets principer” på finska.

Dagen i Oulu var bra. Jag var ute med Äldste Karppinen, och jag insåg någonting – finländarna pratar mycket hellre med ”de egna” än utbölingar som oss (amerikaner, svenskar…). Praktiskt taget alla stannade upp och pratade med honom. Ingen pratade med mig ². Det var många som pratade med oss. Kanske det är anledningen till att vi har undervisat en hel del i Jakobstad – för att de hör att mitt modersmål är svenska (om än Svensk svenska och inte finlands-svenska). Det var trevligt att tala finska hela dagen, lite övning.

På kvällen kontaktade vi inne i stan, och det verkade som om verkligen alla drack. Någon främmande kille ville ge mig alkohol. Vi träffade också två killar som trodde att vi var ordningsvakter (namnbricka…) och de frågade oss om vägen till ett ställe. Äldste Karppinen började tala med dem om evigt liv, precis som om det var det de hade frågat om. Han är riktigt rolig ibland. Tidigare idag till exempel, då knackade vi på hos en kvinna som sade ”Det passar inte nu, jag har gäster” varpå han svarade ”Det gör ingenting, det är bara bättre för oss.”

På kvällen stod jag på balkongen en stund och funderade över mitt liv, mina insatser här och hur jag kan bli bättre. Jag kände tydlig inspiration att jag i första hand skall fokusera på min kamrat, och på medlemmarna här. Och att jag skall glömma mig själv. Jag kände också att jag inte skall fundera så mycket över framgång eller inte framgång, utan bara göra det jag kallats hit för, och lägga krafterna på det.

Volleyboll i paradiset

Publicerat torsdag 10 juli, 2003 av Mattias

Knackade dörr i ca 6 timmar idag, undervisade tyvärr ingenstans men vi höll modet uppe. På kvällen var det volleyboll, alltid bra att ha något att se fram emot.

Då vi cyklade ut till Johan och Camilla för middag kändes mitt hjärta tungt. Jag funderade över om vi kämpade tillräckligt hårt, om vi var tillräckligt rena för att verka som redskap i Herrens hand. Vi ser ju inte mycket framgång här, och de allra flesta nekar ju blankt redan innan man öppnat munnen knappt. Men jag vet ju att det är så kring främlingar, och kring religion, här uppe i norden. Likadant hemma, och jag och min familj hade nog inte behandlat missionärerna annorlunda om de bara kommit till dörren som främlingar. Det finns så många goda människor här, men det är svårt att väcka intresset hos dem.

Vi har gått igenom hela stan, allt utom centrum. Snart har jag personligen knackat på varje dörr, och snart har jag personligen mött i alla fall en person från varje hushåll.

Men, på kvälen volleyboll alltså, och jag har inte haft så roligt på månader. Det var riktigt jämna lag, varje set slutade runt 20-20 och alla gav verkligen allt. Total koncentration. Att stå i sanden barfota i kvällssolen var som en glimt av paradiset. Borta från jobb och ansvar för en liten stund, bara koppla av och ha roligt.

Ikväll klippte jag mig med maskinen, kort blev det…

That was the one

Publicerat onsdag 9 juli, 2003 av Mattias

Vi skulle åka hem från Vasa med 7 bussen men missade den med några minuter, så vi fick vänta på station. Där satt också en annan man och väntade. Vi träffar ju en del av de hemlösa och andra som står lite ”utanför” samhället, de har ofta inget emot att prata med oss. Han som satt här såg ut precis som dem. Jag kände en stund att jag borde gå och prata med honom, så jag gjorde det. Han var väldigt trevlig.

På bussen hem studerade jag boken ”Trosartiklarna” av James E Talmage¹. Jag läste om tro och omvändelse på bussen. Jag funderade över missuppfattningen som är så vanlig bland vissa i Jakobstad, ”frälst av tro” = man behöver inte tänka på vad man gör, bara vad man tror på. Det jag lärde mig från Äldste Talmage idag var att det grekiska ordet som Paulus använde, och som har översatts till ”tro”, inte är att ”i tanken acceptera något”, utan snarare betyder ”att leva efter”.

Vidare, då Paulus talar om att vara ”fri från lagen” syftar han på moselagen, som judarna hade varit bundna av under lång tid. Han menade inte ”ett liv helt utan regler, lagar eller principer”. Frälsaren undervisade ju tvärt om att en högre lag nu gällde, och att större krav ställdes på folket (se ex. Matt 5-7). De hade haft lång tid på sig att fostras i lydnad, nu var det som att deras Gud ansåg dem mogna att gå från barnastadiets ”öga för öga” till ett mognare stadium av ”älska dina fiender och ge dubbelt till den som kräver något av dig”. Då han säger att vi är frälsta ”endast av tro” innebär det inte att vi inte förväntas leva efter evangeliet, det innebär bara att vore det inte för Kristi försoning så spelar det ingen roll vilka ansträngningar vi gör själva. Det är Han som frälser.

Då vi kommit hem och gjort oss i ordning tänkte vi gå ut och knacka dörr. Innan vi gick ut hade jag en bön, jag bad innerligt att vi skulle finna en familj att undervisa idag, och jag kände starkt att vi skulle finna den också. Vi hade inte knackat dörr länge förrän vi mötte en mamma, och jag kände genast så starkt att det var den familjen jag känt att vi skulle möta. Det visade sig att hon hade träffat missionärerna tidigare. Stämningen var väldigt lättsam, men hon hade inte tid nu. Då jag bad att få sätta en tid då vi kunde komma tillbaka ville hon inte det. Vi hade hittat dem, och de hade gjort sitt val för den här gången.

Då vi gick därifrån mot nästa dörr kände jag mig lite snopen, jag hade varit så säker… just då sade Äldste Phelps ”That was the one” (”det var DEN”). ”Det kändes… det var den – familjen, det var den vi kände så starkt för i bönen.” Han hade också känt det alltså. Jag instämde, och vi fortsatte mot nästa dörr. Jag tror att vår Himmelske Fader leder oss till människor ibland för att ge dem valet, men valet är ändå deras. Varför skulle han dock leda oss dit och ”slösa” våran tid? Men det är ju å andra sidan det som hela jordelivet handlar om – Han vet ju redan vad vi kommer att välja i varje given situation, eftersom han känner oss bättre än vi själva gör, men vi får ju lov att bevisa det för oss själva också. Det är väl det som är livet… så att vi kan dömas rättvist, och lära genom erfarenhet.

Vi gick nästan igenom hela nordöstra delen av stan, det som var kvar av den (vi har redan träffat de allra flesta som bor där), innan vi kom in och fick undervisa. Det var ett äldre par som mött missionärerna tidigare. När vi gick in sade jag till Äldste Phelps ”You’re in charge now” (Du bestämmer nu). Jag menar, han får väl passa på när det för en gångs skull är en diskussion på finska. Han undervisade nästan hela diskussionen själv. Jag fick vittna om Joseph Smith, om Mormons bok och hur den vittnar om profeter i vår tid. De verkade förstå det, men de förstod inte varför alla andra kyrkor inte erbjuder samma sak… Min kamrat försökte få mannen att hålla bönen, men det lyckades inte.

Lite ledsna över dagens tydligt inspirerade dock till synes intet givande erfarenhet gick vi hemåt.

Anden viskade, och jag överhörde viskningen

Publicerat tisdag 8 juli, 2003 av Mattias

Åkte buss till Vasa på morgonen, försökte studera lite Jakob 5 (Mormons bok) men somnade av och till, bussar är sövande.

Jag och Äldste Galloway jobbade ihop under förmiddagen, vi knackade dörr, och vi hade två möten inbokade. Det ena var med en mindre aktiv kvinna.

Jag kände den Helige Anden starkt under diskussionen, och under resten av förmiddagen. Jag mindes känslan och rösten av inspiration som kom till mig då jag och stavspresidenten satt ner och talades vid något år innan min mission. Det var samma känsla som jag även fick då jag träffade Äldste Jensen. De här erfarenheterna av hur den Helige Anden talat tydligt och starkt till mig vid speciella tillfällen hjälpte mig att minnas att andra runt omkring mig kan uppleva samma sak då vi undervisar om evangeliet.

Vi var hemma hos en medlem på middag idag här i Vasa. De hade två söner som var blinda. Det ställer säkert speciella krav på föräldrarna, men de var så fridfulla och tålmodiga, verkligen stora exempel. När det blev lite tålamodsprövande att de verkligen inte slutade prata och tjoa någon minut under hela middagen, eller att en av killarna satt och till synes omedvetet sparkade en på benet under hela middagen… då kom jag att tänka på citatet från Äldste Phelps igår, att ”om du visste vilka dessa är, då skulle du inte våga…” inte våga bli irriterad, eller tycka att det var jobbigt. Kanske man skulle anse det en ära att vara nära dem om än för en stund, om man visste vilka de var innan detta liv, vilka de är…

Efter middagen såg vi en ”prästadömets utbildningsvideo” där president Hinkley talade om en prästadömsbärares ansvar, vilka var 1) Arbetsgivaren, 2) Familjen och 3) Kyrkan

Efter middagen knackade jag dörr tillsammans med Äldste Dredge. Han har inte långt kvar på sin mission, och på något sätt spred sig känslan till mig, känslan av att åka hem, nöjd med det man uträttat. Det var som om den Helige Anden viskade till honom ”Bra gjort, du gode och trogne tjänare” och jag överhörde viskningen. Jag tror att han burit sin börda väl.

You would be afraid to teach them

Publicerat måndag 7 juli, 2003 av Mattias

Förberedelsedag… jag skrev ett brev till Linda, Bills syster. Fick brev av henne idag så jag ville svara på det. Annars hade jag faktiskt inte tänkt att skriva något alls idag. Resten av tiden studerade jag, jobbade på mina ”outlines”. Det kommer ta ett tag att göra dem färdigt.

I eftermiddags, då klockan bara var halv fem (förberedelsedagen/den lediga tiden är egentligen till kl18) hade både jag och äldste Phelps en så stor önskan att gå ut och arbeta att vi gav oss av för att knacka dörr. Tyvärr gav det ingenting just idag.

Äldste Phelps läste ett citat från President Kimball då han talade till lärare, eller om det var blivande missionspresidenter, på MTC. Angående den yngre generationen missionärer och prästadömsbärare sade han i alla fall

”If you could see who they are, you would be afraid to teach them” (President Kimball concerning this generation). Alltså på svenska ”Om ni kunde se vilka dessa är, då skulle ni vara rädda för att undervisa dem”.

Ett annat roligt citat från Äldste Phelps MTC-bok: ”If ’the world’ wants it, it’s wrong”. (Om ’världen’ vill ha det, då är det fel). Kanske inte alltid sant, men jag förstår vilken poängen är.

Det är omöjligt… men vi skall göra det ändå

Publicerat söndag 6 juli, 2003 av Mattias

Vi förväntade oss verkligen att modern och dottern som vi mötte för några dagar sedan skulle komma till kyrkan idag, men det gjorde de inte.

Under vittnesbördsmötet ¹ kände jag fortfarande en överväldigande känsla av tro och hopp, och hur vi genom vår tro kan se mycket längre än ögat och förståndet räcker till, och genom hoppet kan gå dit vi annars inte skulle kommit.

När jag gick upp pratade jag om tro, och bar mitt vittnesbörd om Jesus Kristus. Jag citerade något som jag har för mig att aposteln Äldste Ballard sagt (minns dock inte när):

”Det är omöjligt att ta detta evangelium ut i hela världen, en värld som inte vill ha det dessutom – men vi skall göra det ändå”

Efter kyrkan fick vi middag hemma hos Klas och Heidi Byggmästar. Min kamrat berättade för dem om det nya sättet att planera dopdatum för undersökarna, och de reagerade precis som Byggmästars igår, och precis som vilken finländare som helst skulle reagera tror jag. Men, jag antar att missionen inte haft så väldigt stor framgång de senaste åren, och om man fortsätter att göra det man alltid har gjort så får man samma resultat som man alltid har fått, så… varför inte prova något nytt.

Vi svängde förbi Nymans ikväll. Vi hade hört att två av barnen varit med om en bilolycka så vi ville kolla hur det var med dem, och om vi kunde göra någonting för dem. Det var näst äldsta flickan som hade kört, med en av lillebröderna i bilen. Hon hade fått glas i hela ansiktet och var sydd på flertalet ställen.

Efter besöket hos dem åkte vi förbi en familj Roy som tidigare undersökt kyrkan, men de var inte intresserade av att ta upp kontakten med missionärerna igen.

Vi svängde förbi ”modern och dottern” men de var inte hemma. Vi kollade ett antal andra personer som sagt ”kom tillbaka senare” men ingen framgång med att hitta folk som är hemma idag.

På vägen hem träffade vi det äldre paret som vi var hemma hos här om dagen, vi stod och pratade med dem på gatan en stund, och sedan var det dags att gå hem.

Bönens altare

Publicerat lördag 5 juli, 2003 av Mattias

Dagen började med service hemma hos Marlene Byggmästar, Johan körde med häckklipparen och vi städade upp kvistarna. Efteråt fick vi som vanligt god mat. Kl 3 påpekade Äldste Phelps att hans trainer gifter sig nu kl 15 finsk tid hehe. Vårt andiga budskap började med L&F 84:44

Ty ni skall leva av varje ord som utgår från Guds mun.

Sedan vidare L&F 1:38

Vad jag, Herren, har talat, det har jag talat, och jag ursäktar mig inte. Och även om himlarna och jorden förgås, skall mina ord inte förgås utan skall alla uppfyllas, antingen genom min egen röst eller genom mina tjänares röst, ty det är detsamma.

Pratade lite om att det är lättare att tro på sådant som kommer från svunna tiders profeter, sådant som finns skrivet i bibeln till exempel, och som hände för flera tusen år sedan. Pratade lite om våra nya instruktioner rörande dopsinbjudan, och de reagerade precis som jag gjorde när jag först hörde att man skulle bjuda in undersökare till att döpa sig så tidigt som första eller andra besöket – dvs. att det är tokigt! Särskilt med den skandinaviska kulturen, särskilt med den finska kulturen. Men som sagt, det krävs större tro att följa levande profeter och lärare sända av Gud än döda… vi utövar vår tro på instruktionerna som vi fått.

Jag och Äldste Phelps inledde vår fasta idag. Innan vår gemensamma bön hade vi egna personliga böner, och den var annorlunda än någon bön jag haft, jag kände mig så väldigt nära min Himmelske Fader och min Frälsare under bönen. Jag kände ånger över de gånger jag inte varit på topp… det var en bön i omvändelsens och hoppets anda, och jag kände mig som sagt så nära Gud. Jag lade min lydnad på bönens altaret och lovade att leva efter allt jag kunde läsa mig till. Jag lovade också att hellre lägga ner en diskussion med min kamrat än att förlora den Helige Anden om ens för en tid. Jag läste ett citat en gång:

”Where there is contention, the spirit of the Lord will depart, no matter who is at fault”

Alltså oavsett vem som har rätt eller fel så drar sig Herrens ande undan då vi har stridigheter sins emellan.

Jag lovade också att med större kraft anstränga mig att hålla mitt sinne rent och mina tankar fokuserade istället för distraherade. Jag tänkte på L&F 121:45-46

Låt även ditt inre vara fyllt av kärlek till alla människor och till trons egna, och pryd ständigt dina tankar med dygd. Då skall din självtillit växa sig stark i Guds närhet, och läran om prästadömet skall falla över din själ som himlens dagg.
Den Helige Anden skall vara din ständige ledsagare och din spira en oföränderlig rättfärdighetens och sanningens spira, och ditt herradömeskall vara ett evigt herradöme, och det skall utan tvångsmedel strömma till dig i evigheters evighet.

Om jag har rena tankar då kommer jag att ha ett gott självförtroende inför Gud, och kunna uträtta mera. Jag skall våga fråga Honom om större saker, och Han skall komma att välsigna mera eftersom min tro är så mycket större.

Det här är början till en bättre arbetsrelation med min kamrat, och med min Herre. Jag vet att jag också måste förlita mig mera på den Helige Anden och mindre på logik i våra undervisningar. Förklara mindre och vittna mer.

På kvällen var vi hemma hos en familj som vi mötte på stan här om dagen. Det var bara fadern hemma men vi undervisade honom, första diskussionen. Han fick en Mormons bok (eller ja, fick köpa den… intressanta nya regler runt det där… om än bara 1€). Han sade att han förmodligen inte skulle ha tid att läsa hela, men han lovade att läsa de markerade platserna inom en månad. Han ville ”ha tid att smälta” det vi pratat om, därför ville han inte ses igen förrän om en månad. Han lovade också att be om det för att få veta om det är sant.

Både jag och min kamrat kände Andens närvaro under hela diskussionen (trots att det var på svenska så kände äldste Phelps det). Jag tänkte aldrig efter vad jag skulle säga, och jag ansträngde mig inte för att hålla mig till min ”outline”¹ utan det gavs till mig vad jag skulle säga och undervisa, precis som löftet i L&F 84:85

Bekymra er inte heller i förväg för vad ni skall säga, utan samla ständigt livets ord i era sinnen, och det skall i samma stund bli givet er den del som skall tilldelas var och en.

Innan kvällen var slut hade vi en till undervisning, med ett äldre par, men det var inte mycket att rapportera där tyvärr.

Zonkonferens

Publicerat fredag 4 juli, 2003 av Mattias

Vi körde med Vasa-äldsterna till Oulu idag, kom lite sent till konferensen då vi körde lite vilse inne i Oulu, men det gjorde inget.

Det var Äldste Marlin Jensen som besökte och undervisade under vår konferens. Han sade att han ville att vi alla hade minst 10 undersökare samtidigt… dags att sätta fart då. Något som jag kom att tänka på under konferensen, då jag satt och funderade lite över Dan och våra samtal där, var att han, och vi alla, måste lyssna mera till vårt hjärta än vårt huvud. När hjärtat talar, då bör vi inte börja rationalisera eller försöka förstå med hjärnan det som hjärtat sade till oss.

Assistenterna hade ett budskap ang. detta att göra ett speciellt löfte till Herren, och i samband med det be om specifika välsignelser. Om du är lydig med exakthet så kommer du att erhålla dina välsignelser med exaktet. Det finns olika nivåer av tro och lydnad, och det finns olika nivåer av välsignelse. Vi behöver vara specifika i vårt arbetsförhållande till Herren.

President Hoyt hade ett budskap om dop, och ett förslag till upplägg för den diskussionen som handlar om dop. Det innefattade bl a att läsa med undersökaren i 2 Nephi 31. Han sade också att vi alltid skall bestämma ett datum att inbjuda dem att döpas på, att vi i förväg skall ha funderat och bett kring när de kan vara redo, och att det datumet inte bör vara längre fram i tiden än två veckor. ”De bestämmer inte hur lång tid de behöver, det gör ni. De bestämmer om de antar inbjudan eller inte”. Äldste Jensen inflikade att vi borde ha ett datum förberett för varje undersökare, även om vi ännu inte fått tillfälle att tala med dem om det.

Ofta skapar vi ursäkter för varför han eller hon inte kan vara redo att döpas så snart som inom 2 veckor. ”Han tror inte ens på Gud än” eller ”Han har drogproblem” etc. Att tänka så är att begränsa Herren, skulle något vara för svårt för Herren? När ni ger inbjudan till dop, och er undersökare tvivlar, då är det dags att börja be. Gå ner på knä tillsammans, be undersökaren ha bönen, och att i bönen fråga ”Fader, kommer jag att vara redo för dop på den dagen?” Den Helige Anden kan omöjligt vara frånvarande under en sådan bön, och efter bönen – prata om hur det kändes. Fråga vad han eller hon kände. Om svaret är ”inget” så be igen. Anden kan inte hålla sig borta om undersökaren uppriktigt vill veta.

Syster Hoyt hade ett budskap om hur vi kan hjälpa de som blivit mindre aktiva i kyrkan att minnas sina andliga erfarenheter, och få en önskan att ta del av kyrkans verksamhet igen. Syster Doxie hade många bra kommentarer och förslag.

Efter det var det dags för två talare. Varje konferens skall vi ju förbereda ett 5 min tal på ett förbestämt ämne, denna konferens hade vi fått ämnet ”kyskhet”. Först när det är dags för talen att hållas får man veta om man själv skall hålla det eller inte. Det var först Syster Doxie och sedan Äldste Perry.

Hon läste dikten som även jag hörde i MTC:

All the water in the world, no matter how it tried
could never sink the smallest ship, unless it got inside.

All the evil in the world, and every kind of sin
could never damn a human soul, unless we let it in

Sedan berättade hon att när det är svårt för henne att hålla tankarna rena så går hon till skriftstället i L&F 43:34 som alltid ger henne styrka:

Hör dessa ord. Se, jag är Jesus Kristus, världens Frälsare. Samla detta i era hjärtan och låt evighetens allvar vila över era sinnen.

Jag tyckte det där med evighetens allvar var mäktiga ord. Sedan hade Äldste Perry från Vasa ett tal. Han läste bl a från L&F 121:45-46:

Låt även ditt inre vara fyllt av kärlek till alla människor och till trons egna, och pryd ständigt dina tankar med dygd. Då skall din självtillit växa sig stark i Guds närhet, och läran om prästadömet skall falla över din själ som himlens dagg.
Den Helige Anden skall vara din ständige ledsagare och din spira en oföränderlig rättfärdighetens och sanningens spira, och ditt herradöme skall vara ett evigt herradöme, och det skall utan tvångsmedel strömma till dig i evigheters evighet.

Sedan hade President Hoyt en undervisning om några citat från Joseph Smith, bland annat om hur vi är ansvariga för hur vi använder och utvidgar det ljus och den kunskap som vi välsignats med. President Hoyt fortsatte sedan med att prata om omvändelse. Han sade att varje konferens som en generalauktoritet besöker, kommer det vanligtvis upp några missionärer som vill berätta om gångna, uppklarade synder. De kan bara inte släppa dem, kan inte tro att de blivit förlåtna och glömda av Herren, eftersom de själva minns dem. ”Släpp det och gå vidare” sade president Hoyt. Det förgånga är förgånget, fokusera på här och nu, lev rättfärdigt nu. Låt inte Satan komma åt er genom era gamla, uppklarade synder.

Äldste Jensen sade att det här är en jämförelsevis mycket lydig mission, det vi behöver jobba med är våra färdigheter, bl a i undervisning. Han betonade vikten av att undersökarna ber tillsammans med oss. Han sade ”om de inte ber MED er, då kan ni vara säkra på att de heller inte kommer att be UTAN er, då ni gått och de på egen hand skall undersöka Mormons bok och det budskap ni lämnat med dem.

Det var en mycket givande konferens, men som vanligt med mig så infann sig inte den där överväldigande och sköna andliga känslan förrän efteråt. Det är som att när jag är mitt uppe i allt så tar jag in tankar och känslor och processar dem, och först efteråt, när jag kommit hem och fått tid att sortera intrycken lite, först då kan jag känna det riktigt gott. Likadant ofta då jag varit i templet, på vägen hem överväldigas jag av både tankar och känslor. Ikväll överväldigades jag också med en kärlek till detta land.

Tydlig inspiration

Publicerat torsdag 3 juli, 2003 av Mattias

Idag hade vi en heltokig dag. På morgonen då vi knackade dörr undervisade vi två förstadiskussioner, den andra var en kvinna som bjöd oss på glass efter diskussionen. Hennes dotter hade bott i Heidelberg i tyskland och träffat systermissionärer där. De hade visst fortfarande brevkontakt.

Vi gick hem och åt lunch, sedan började det regna så vi höll oss i centrum och knackade dörr. Ovanför gallerian (Halpahalli) var det några dyra lägenheter som vi bestämt oss för att knacka på. Där hade vi ytterligare 2 första diskussioner, till och med två dörrar i rad!

Den första var ett äldre par som var aktiva som ledare i lutherska kyrkans ungdomsverksamhet. Jag kände genom hela diskussionen att den Helige Anden var närvarande, och jag är övertygad om att de kände det också, och de tycktes kämpa emot det. Jag inbjöd mannen att ha en inledningsbön innan vårt samtal men han avböjde. Under hela diskussionen kände jag mig vägledd i vad jag skulle säga (den var på svenska så Äldste Phelps satt mest och lyssnade). I slutet pratade jag om levande profeter och apostlar. Jag avslutade med frågan ”-vore det inte underbart – och viktigt att veta – om det vore så att Gud hade en profet på jorden idag för att leda oss?”

Det kändes som att de kände anden i det, men kämpade emot, han genom att prata om ”enkelheten i evangeliet” och att det inte behövs män som uppenbarar mera av Guds vilja än Bibeln. Hon sade att ”Det är bara jag och Jesus, det behövs ingen däremellan”. Det var som om orden gavs till mig och jag sade

”Om du hade levt i Kristi Kyrkas tidiga dagar, säg 40 år efter Kristus, då hade det alldeles säkert funnits apostlar som ledare för kyrkan, som ledare för dig, hur skulle det vara?”

Hon svarade att ”jo, det är klart… (paus)… men det är svårt att tänka sig.”

Efter en stunds övervägande så tackade de även nej till att få en Mormons bok. Han slutade med att säga ”Nej, jag skall nog bara läsa min Bibel bättre”. Jag sade att det är absolut något bra, och tipsade honom om Hesekiel 37 när han ändå läser i bibeln, eftersom vi talat en del om ”Israels hus” och hur folket som skrev Mormons bok var ättlingar till Josef som såldes till Egypten.

Diskussion nummer två var mycket kortare. Det var en stor fin lägenhet på översta våningen med stor balkong. De skulle precis iväg på fotboll men stannade en kort stund. Mannen var baptist, och efter att ha pratat lite kort om hur det är att vara missionär, och hur människor i allmänhet ser på dem som hör till andra trosåskådningar (negativt) sade han något som jag tog till mitt hjärta, anden vittnade starkt när han sade det:

”Om Kristus har dött för mig, min Gud har givit sitt liv för mig, då innebär det att jag är mera värdefull än honom, i Hans ögon. Om vår Gud har gjort det, och om DU är så värdefull i hans ögon att han lagt ner sitt liv för dig, om han älskar dig så mycket, vad har jag då för rätt att vara elak mot dig, döma dig eller ens säga något nedlåtande om dig? Ingen rätt!”

Kanske man kan tillägga ”ingen rätt att ens tänka något nedlåtande eller respektlöst om någon av våra medmänniskor”. Det är ett högt krav, men det passar väl in i den högre lagen som Jesus gav under bergspredikan.

Det här var nog första dagen på min mission som jag undervisat 4 förstadiskussioner. De var dessutom på svenska allihop, lite orättvist för min kamrat som varken får övning i språk eller undervisning, eller ens något att skriva om i sin dagbok utöver mina referat av dagens händelser.

Jag blir påmind om något som Christer Westerling sade innan jag åkte ut på mission, att ”då man får vind i seglen, då lockas man att tro att man är något. Då försvinner vinden.” Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att vi är redskap i Herrens hand, särskilt då det går bra för oss.

Ikväll spelade vi volleyboll som vanligt, och Camilla hade en vän med sig också.

Från tvivel till hopp till tro till kunskap.

Publicerat onsdag 2 juli, 2003 av Mattias

Idag välsignades vi med det vi inte fick igår. Först knackade vi dörr utan resultat i 3½ timme, och åt lunch med syster Johnson och Leif Back. Jag frågade henne lite om hur hon gillade att bo i Hawaii (det var där hon bodde då hon var gift amerikanskt). ”What do you think?” (sv. ”Vad tror du”?) svarade hon bara. Hon är så rolig. Sedan frågade jag henne ”längtar du inte tillbaka ibland?” då svarade hon ”hmm… better not to think of it” det var nästan som jag såg Yoda i henne, en eftertänktsam vis replik från en äldre vis person.

Imrose hörde förresten Mikael av sig och sade att vi kunde träffas idag, han hade precis kommit hem från sin villa. Villa betyder sommarstuga på jakobstads-svenska. Det vi kallar för villa i Sverige heter ”egnahemshus” här… eller bara hus, om man inte ska skilja det från andra typer av hus. Jag kände lite rädsla krypa inpå, rädsla att han inte skulle ha läst i Mormons bok. Rädsla för att han inte skulle ta emot inbjudan att döpas (som vi ju normalt sett ger i andra diskussionen). Jag och Äldste Phelps diskuterade när vi trodde att Mikael kunde vara redo för dop och vi kom fram till 3½ vecka från nu, det skulle bli vår inbjudan.

När vi kom dit ändrades vår plan rätt snabbt dock. Han hade glömt boken hemma den veckan de var i stugan, så han hade inte läst någonting. Inte heller bett. Vi läste tillsammans från Alma 32, och vi pratade om hur tro är början på kunskapen om Gud, först efter att vi utövat tro kan vi få en fullständig kunskap om Guds existens.

Han tyckte att det kändes konstigt att be till något man inte ens visste om det fanns, men jag fick honom att åta sig att be 5 minuter varje kväll ändå, och känna hur det känns. Jag lovade honom att om han gjorde det, så skulle han snart känna något speciellt under bönen. Under nästa vecka i stugan skulle han ta med sig sin Mormons bok också.

Jag känner förtroende från honom. Han svarar alltid uppriktigt på våra frågor, och han frågar oss precis det han tänker och funderar över. Då jag berättade om Alma och hur tro kan växa till kunskap tittade han på mig och frågade ”var det så för dig i början?” Jag svarade honom att det var det. Jag berättade lite av min historia för honom igen. Jag hade i och för sig inga problem med bön, för jag hade haft bön ganska ofta under åren innan jag kom i kontakt med Jesu Kristi kyrka, men andra bitar växte från hopp till tro till kunskap. I vissa fall från stora tvivel, till hopp, till tro och sedan till kunskap.

Han frågade mig i slutet av diskussionen hur länga jag skulle bli kvar i Jakobstad. Jag svarade ”minst 8 veckor, men jag tror snarare minst 20”. Det är inte konstigt att det är mig han känner ett band till (om det var därför han frågade), för det är ju bara mig han kan kommunicera med, i princip. Det är ju på svenska, och min kamrat kan ju inte annat än sitta och se glad ut. Det var kanske lite det som bidrog till rädslan jag kände under morgonen, att jag visste att vi kanske skulle möta dessa saker, och jag skulle vara helt ensam med det för Phelps skulle inte ha en aning om hur diskussionen utvecklade sig. När vi satt där kände jag dock bara frid. Lite besviken över att vi började om från noll, men man får ta det i undersökarnas takt.

Dagen slutade inte i och med den diskussionen, utan sedan knackade vi dörr i nordöstra delen av stan. Jag får säga att jag blivit ganska bra på att känna på mig huruvida vi kommer in eller inte redan när vi börjar prata med dem. Vet inte om det är att jag läser av sinnesstämningen eller om jag känner ljuset de har inom sig. Vi hade iaf en diskussion med en kvinna och 15-årig son. Det var en fin andlig diskussion, och jag kände att även om hon inte ville sätta upp en tid för ett till möte så hade hon fått svar på många frågor som hon burit på kring Kristus evangelium.

Bara ett par dörrar efter det träffade vi ännu en trevlig mamma, medan vi stod och pratade i dörren stod hennes tonårsdotter bakom och lyssnade – till synes intresserat – hela tiden. Vi pratade i 20 minuter, hon hade inte hört vårt budskap tidigare, men hon hade läst i Mormons bok. Nu efter vårt samtal ville hon gå vidare och be och fråga Gud om den är sann. Hon berättade hur hon hade undervisat sina egna barn att lyssna till ”den stilla viskande rösten inom sig”. Ibland då barnen gjort något fel hade mamman sagt ”du skulle ha lyssnat till ditt samvete” varpå barnet svarat ”ja mamma, men det viskar ju så tyst” (”se on niin hilja”). Det är sant haha.

De känner förresten broder Lehtinen i församlingen, så vi får ta med oss honom dit någon gång, och sitta ner och prata mera. Vi bjöd in dem till kyrkan, äldste Phelps gav dem inbjudningskort (”kutsu”). Jag kände starkt att jag skulle bjuda in den yngre tjejen specifikt, så jag gjorde det, och hon nickade genast, tog ett steg fram och läste på kortet, och försäkrade sig om att söndagstiden stämde. Båda jag och Äldste Phelps kände mycket bra för dem då vi gick därifrån. Särskilt pga den yngre tjejen (som visserligen verkade äldre än oss, men fortfarande ung).

Jag har noterat att kvaliteten på mina personliga böner har gått upp en hel del sedan jag kom till Jakobstad, särskilt de sista veckorna. Jag har bett av hela mitt hjärta för Mikael och Heidi.

Jag tror inte jag varit så här trött någon gång, trött i huvudet, trött i benen, och framför allt trött i fötterna, men det är okej. Vi börjar se blommor på träden, snart får vi nog också smaka frukten av vårt arbete.

mormonmission.se

Månadsarkiv: juli 2003